LYON. Nederländerna lekte med Sverige i EM 2017. Med en VM-final i potten är det upplagt för en öppen match två år senare. Skillnaden på då och nu stavas Peter Gerhardsson.
En VM-semifinal med svenskt deltagande väntar. En arena i Lyon med över 50 000 åskådare tar emot i kväll. Runt om världen är det miljoner som följer dramatiken. Och det finns dessutom en tro om att Sverige kan vinna och gå mot en final. Därmed en möjlighet att ta den första titeln sedan EM-guldet 1984. Det är så att jag får nypa mig i armen.
Inte heller är det svårt att förstå tjusningen med idrott. Ta bara Finlands hockeylandslag som vann vårens VM trots att man hade ett mindre namnkunnigt lag än konkurrenterna från Kanada, Ryssland och Sverige. Även om det är en klyscha om att allt kan hända i idrott är det likväl sant, även om det inte är så ofta att det slutar lyckligt. Däremot är hoppet det som gör det häftigt och när det slår in blir det en eufori som är svårslagen.
Jag fattar att spelarna och ledarna givetvis måste tro och gärna säga att de tror på att gå hela vägen. Precis som att de alltid hyllar sammanhållningen i laget och säger att den är grunden till framgången. Jag vet också att det låter likadant inför i princip varje mästerskap. Bara att gå tillbaka och läsa om ni inte tror mig. Ingen kan egentligen förklara vad som skiljer ett lyckat mästerskap från ett misslyckat.
Jag har frågat många spelare eftersom jag är nyfiken på just det, även här i Frankrike, men de kan inte förklara det. Och det är klart, om de vetat exakt så hade det här med idrott varit lätt. Att Linda Sembrant och andra spelare hämtar styrka i att vi i medierna inte trott på dem är något man får bjuda på om det nu är så. Undrar så om de själva hade pantsatt sina PPM-pengar på sig själva?
Ingen sansad bedömare kunde tro på Sverige som en trolig finalist inför VM. Bara att kolla igenom de flestas tips. Max en outsider och de flesta trodde på svårt i åttondelsfinal för Sverige och definitivt ut i kvartsfinal. Ett landslag med en svajig vår och som fick hjälp av ett strejkande Danmark att nå mästerskapet i Frankrike. Visst, det finns bortamatchen mot danskorna där man vann med 1-0 och tog VM-kvalgruppen men även bortamatchen mot Ukraina som slutade med stryk och osäkerhet.
Fast istället har Sverige vuxit under VM och likt en Teddy Lucic – han var bäst på att spela jämnt med motståndet och mötte man världsklass var han där men han glänste inte när man ställdes mot Malta – har man matchat motståndet man har ställts mot. Nej, varken mot Chile eller Thailand imponerade man, men man vann. Ett reservbetonat Sverige fick stryk av USA. Däremot matchade man världsfemman Kanada väl i framför allt en halvlek. Mot spöket Tyskland, som är världstvåa, så visade man ett spel som man inte visat på många år. När senast gjorde Sverige en så kontrollerad insats mot ett så högklassigt motstånd? VM 2011 mot USA?
Det är en rejäl förvandling från det svenska landslag som haltade ut från EM 2017 där Nederländerna lekte med Sverige. Det var inte bara skillnad på fotbollen – vi talar old school vs den nya tiden – utan även på kvaliteten i hur det genomfördes. Insatsen i EM 2017 var på något sätt en fortsättning på VM 2015 där man också hade oerhört svårt att göra avtryck och åkte hem efter åttondelsfinalen där Tyskland fullständigt pulvriserade Sverige. Naturligtvis har jag inte glömt OS-silvret 2016 där förbundskapten Pia Sundhage agerade likt en fotbollens Cajsa Warg efter storstryk mot Brasilien och försvarade sig hela vägen till silvret. En medalj är trots allt en medalj.
Men det är inte så förvånade att de svenska spelarna inte vill minnas förlusten mot Nederländerna 2017. För den var en bottennotering för denna generation spelare. Till skillnad mot hur det är för Lieke Martens o Co som där påbörjat sin makalösa resa mot EM-guldet på hemmaplan. Med en sprudlande fotboll så försatte man nationen i extas och tog dessutom hem en titel och då var bara Sverige ett steg på vägen. Självklart finns det en del självförtroende att hämta i att nederländskorna hade väldigt lätt för i princip samma svenska spelare med undantag av Lotta Schelin som tvingats lägga av efter det.
Hur kan det då ändå finnas svenskt hopp? En förklaring är det enda skiftet och det är att Peter Gerhardsson tagit över efter Pia Sundhage och tagit med sig Magnus Wikman. Duon har via sin ledarstil och sin syn på allt från människan till fotbollen fått spelarna att tro på det arbete de gör. Ett ord går igenom när man talar med spelarna. Tydlighet. Oavsett vad det handlar om har Gerhardsson och Wikman stått för en tydlighet.
Ingen vill givetvis tala illa om det som var, men det räcker gott att höra vad som skiljer för att inse att tydligheten gett en tro och en fotboll som ger resultat. Tydligheten speglar sig också i att inspiratören Mia Törnblom är utbytt mot fotbollspsykologiske rådgivaren Rasmus Wallin Tornberg. Det är helt enkelt en skillnad i att jobba med att inspirera snarare än att instruera och det förstnämnda ledarskapet funkade nog bättre i USA:s landslag än i Sveriges.
Istället har Sverige blivit ett lag som försökt utveckla spelet och där spelarna lojalt följt förbundskaptenens val. Oavsett om det handlat om taktik eller att vila spelare. Om det var ett genidrag att vila många spelare i USA går ju aldrig att bevisa, men självklart skriver vinnaren historia. Dessutom är det bara att konstatera att Gerhardsson och Wikman levererat resultat.
Det är även imponerande hur lojala VM-spelarna är gentemot staben och dess idéer. För det räcker att lyssna på tillräckligt många tidigare spelare för att förstå att vilandet av startspelare inte hade varit accepterat i alla generationer eller ens landslag. På många sätt är det samtidigt tvärtemot i hur exempelvis Janne Andersson byggde sin VM-framgång. Å andra sidan är det enda viktiga i fotboll resultat och det har de bägge fått.
Firma Gerhardsson och Wikman har precis som herrarnas förbundskapten byggt genom att ge förtroende och ansvar. Ta bara sättet som Stina Blackstenius fått spela vidare trots en måltorka likt Marcus Bergs. Anfallaren har vetat att förbundskaptenen är tydlig i sin tro på att hen gör ett fullgott jobb oavsett vad de utanför säger. På liknande vis har han låtit många spelare få speltid, precis förbundskaptenen lovade inför VM.
Det har också tydligt framgått att varken Peter Gerhardsson eller spelarna är nöjda med en plats i VM-semifinalen. Upp till dem att visa det mot Nederländerna att det inte bara är en klyscha man säger utan en sann klyscha. Det kan givetvis gå även utan Sveriges bästa spelare i VM: Fridolina Rolfö. Gerhardsson och Wikman ger bara någon annan den tydliga rollen som Rolfö haft. Då hade de skrivit fotbollshistoria och gjort en av tidernas insats på damsidan i Sverige.