POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

En förlust som tyvärr kommer att svida länge, länge

LYON. Vägen till VM-finalen var öppen men Nilla Fischers skott styrdes i stolpen. Istället hittade Jackie Groenen rätt i förlängningen. En svensk förlust som kommer att svida. Länge.

Sommaren 2015 landade ett svenskt landslag efter att ha blivit utskickat av Tyskland i VM-åttondelsfinalen i Kanada. På Arlanda mötte SvFF-pamparna Karl-Erik Nilsson och Håkan Sjöstrand med plakat med budskapet: “Vi kommer alltid igen”. På något sätt är det supporterns tröst. Eller förbundsledarens. Och kanske för en del spelare.

Det kommer alltid en ny säsong, ett nytt mästerskap. För de svenska spelarna som gick en kamp med Nederländerna över 120 minuter plus tillägg är ett sådant löfte rätt lite värt för att inte tala om inget värt. För det här var ett unikt tillfälle att ta sig fram till en VM-final och vi vet alla att konkurrensen bara blir tuffare och tuffare. Då är det grymt att falla med ett ynka mål mot ett överkomligt motstånd.

Självklart finns ett OS i Tokyo nästa sommar, men som Caroline Seger var ärlig om: ett VM är ett VM. Det är fyra år till nästa gång och även om det heter att man ska ta hem bronset fattar jag svårigheten att tända om. Här var man så nära att vara garanterad en medalj och dessutom en möjlighet till den finaste valören, men det försvann.

Extra tungt för veteraner som Seger, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Hedvig Lindahl och Kosovare Asllani som alla tillhörde Sveriges bästa spelare. De klev fram, de vann dueller, de fördelade bollar och såg framför allt till att försvaret fungerade väldigt väl. Även om offensiven blev lidande, eller möjligen inte kom i gång, så var det inte ovan spelare som fallerade.

Enda riktiga hotet framåt var Asllani. Så stark och finurlig och hon fick osannolikt mycket stryk. Domaren skyddade verkligen inte henne. Tyvärr slutade hennes match med läskiga scener där hon fick bollen i huvudet i en duell mitt på planen. Hon fick till slut bäras ut på bår och där det var oklart hur allvarligt det var med henne.

Att hon inte finns med mot England i bronsmatchen på lördag eftermiddag är en bisak, bara hoppas att det inte var något allvarligt med Linköpings storstjärna som gjort sin grej i VM. Inget snack om att hon levt upp till sitt eget snack om att ta ansvar och leda Sverige i offensiven. Det räckte dock inte här. Tyvärr.

När slutsignalen gick var det enda som skiljde Sverige och Nederländerna ett fräsande distansskott som letade in sig vid den bortre svenska stolpen. Detta efter att annars vassa Linda Sembrant gått bort sig lite och Hedvig Lindahl omöjligt kunde nå bollen. Jackie Groenen fick läget från distans och visade att det är en nederländsk konst att kunna skjuta med kraft och precision.

Pang. 0-1. Tio minuter in i förlängningen. Det blev enda målet. Efter slutsignalen flimrar en rad svenska fasta situationer förbi en och de skapade onekligen en del men där Nilla Fischers skott på en retur efter en hörna sticker ut. Bollen var på väg in i bortre hörnet men styrdes bort i sista stund av en näve av från en utsträckt Sari Van Veenendaal.

Samtidigt måste man vara ärlig om att Hedvig Lindahl höll Sverige i matchen med några svettiga räddningar. Som när hon tippade ett avslut i ribban. Eller styrde ett skarpt avslut precis över ribban. Ja, hon tog det mesta som nederländskorna försökte med och det var tydligt att motståndet skruvade upp efter första halvlek och gjorde flera byten för att kunna såra Sverige.

Ändå går det inte att komma i från hur få möjligheter som ässen Vivianne Miedema och Lieke Martins fick över 120 minuter. Talande för hur stark duon Fischer och Sembrant var. Inte sällan var Seger där och täckte upp och skyddade backlinjen. Det fungerade bakåt, men framåt var Sverige för trubbigt eller trögt. Tyvärr. På något sätt var det som om problemen med att göra mål från VM:s inledning visade sig igen.

Det var en på många sätt konstig match där Sverige blev lite ryckt ur sin förberedelse när Peter Gerhardssons mittfältsval Nathalie Björn inte kunde starta på grund av feber. Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.

Lägg till att saknaden av Fridolina Rolfö blev mycket större än förväntat. Lina Hurtig kunde definitivt inte fylla de skorna och kom knappt med i spelet och även om Sverige höll jämna steg spelmässigt skapade man inte mycket mot ett backande Nederländerna som inte gav några ytor till Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson som behöver det för att excellera.

I takt med att Nederländerna kände mer mod när Sveriges offensiv mojnade så släppte man loss framåt. Med inbytta offensiva spelare kom man i våg efter våg. Målchanserna blev farligare och farligare. Konstigt nog väntade Gerhardsson längre med sina byten. Kanske för att han ansåg att alternativen var för svaga? Eller att han trodde det skulle räcka? I efterhand känns det som om han förlorade coachmatchen.

Innan 90 minuter var över fick Madelen Janogy och Julia Zigiotti förvisso möjligheten istället för Hurtig och Rubensson men den nya duon hade svårt att sätta någon prägel på matchen. Även i förlängningen väntade förbundskapten Gerhardsson länge med att försöka ändra med byten. Till slut fick Mimmi Larsson och Jonna Andersson hoppa in när tio minuter återstod men det var utan effekt.

Jo, det fanns några möjligheter men skärpan var aldrig där utan det kom alltid ett ben emellan eller så studsade inte bollen rätt. Peter Gerhardsson sa att man inte kan skylla på tur eller otur och det är nog riktigt. Samtidigt är det en förlust som kommer att kännas länge för spelarna som klev ut inför närmare 50 000 åskådare en varm kväll i Lyon. Ett unikt tillfälle som de inte kunde ta vara på.

I efterhand går det att fundera på om Lina Hurtig borde fått straff. Jag var inte övertygad om det efter repriserna. VAR tog den inte heller. Det var dock uppenbart hela matchen att domaren Marie-Soleil Beaudoin inte höll någon högre klass. Det är givetvis politik att en kanadensisk domare (landets liga är ny och svag och hon har dömt ett U-VM) får en VM-semifinal men det är typiskt för hur Fifa fungerar och är likadant på herrsidan. Men där är nivån högre och de dåliga rensas bort när det är slutspel

Klart att landslaget gjort ett starkt VM, men det är nog en klen tröst för spelarna. De var här för att vinna den sista matchen och hade definitivt möjligheten att få spela den finaste matchen. Det blev inte så och frågan är om det kommer någon ny? För det kommer att bli svårare och svårare för Sverige att göra avtryck i världsmästerskap.

När de tittar tillbaka i sina karriärer kommer den här matchen alltid vara en tagg. En missad möjlighet. Även om det var mot ett starkt lag var det en match Sverige kunde vunnit. Sådana förluster gör extra ont och smärtan släpper aldrig.

***

Något är konstigt med turerna kring Nathalie Björn och hennes feber. I pressmeddelandet inför matchen skrev man:

“Elin Rubensson ersätter Nathalie Björn från start. När vi kom till arenan började Nathalie känna av en lätt temperaturökning. Beslut togs att Nathalie skulle värma upp för att kunna fatta ett nytt beslut. Elin var förbered på situationen. Medicinskt beslut att Nathalie inte startar. Elin kliver in från start.”

Ändå sa Rubensson efter matchen att hon inte hade någon koll på det. Dessutom var Björn tydlig med att hon kunde spela och var uppenbart irriterad.

Överlag har det svenska landslaget mörkat mycket kring skadeläget i truppen under VM. Det har framkommit, då ledare talat om skadesituation som vi inte känner till. Även om läkaren Houman Ebrahimi alltid säger att alla är spelklara.

***

Klart det är roligare att vinna sista matchen och komma hem med en medalj, men Sverige får det tufft med ett dygn mindre mellan matcherna än England och dessutom spelade man 120 minuter. På plussidan kommer Fridolina Rolfö tillbaka. Frågan är bara om energin finns där?

***

Även om förlusten svider måste man beundra Nederländerna som VM-debuterade 2015 och därefter vunnit EM och nu spelar VM-final. En mäktig utväxling av att förbundet börjat satsa pengar.

***

Jill Ellis för USA tar sig an Nederländernas Sarina Wiegman i VM-finalen. Två kvinnliga tränare. En signal i sig.

***

Nederländerna maskade, slog bort bollar och sökte sig mot hörnflaggan. Klassisk cynism. Det funkar.

Publicerad 2019-07-04 kl 00:37

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå