Inter skriver en oväntad och härlig historia

Istanbul väntar för Inter 10 juni. En Champions League-final som får ses som ännu mer osannolik än den klubben tog sig till och vann 2010. Tänk att det bara är en dryg månad sedan Inters supportar hade fått nog av formsvackan som Simone Inzaghis lag befann sig i. Då man förlorat tre raka ligamatcher.

Annat läge denna tisdag kväll i maj där det garanterat pågår en febril aktivitet för att kolla resor till Turkiet. Hur funkar det med biljetter? En final som ingen interista vill missa. Oavsett om det blir Real Madrid eller Manchester City är knappast det italienska laget favorit, men i en match kan det gå att välta favoriter.

Uppladdningen inför den andra derbysemifinalen hade varit upphetsad. Italienska medier tävlade om att vräka på mest och det gick att följa allt timmarna före avspark. Från Sky Italias kameror och reportrar i omklädningsrummen till drönare eller helikoptrar som följde spelarbussar och spelare på väg in på arenan. Intervjuer. Reportage. Spekulationer.

Utanför San Siro köade Inter-supportrar för att ta sig in direkt när man öppnade vid 18:00. Sedan fyllde det på ända fram till avspark och just till klacken ville många komma in. Det är lika fascinerande att varje gång på arenan i Milano se hur en del svingar sig upp, för hoppa in i en trappa en bit upp, och lika fascinerande att det inte finns några vakter där.

Efter mäktiga tifon och en ljudkuliss som är bland de kraftfullare i Europa var det dags för retur i det Milano-pressen kallat derbynas derby. Hade Milan mer att ge jämfört med den lama insatsen när man var hemmalag? Skulle Inter bevaka och se till att försöka hålla den egna nollan?

Milans Brahim Diaz lär minnas det öppna läget han hade tidigt i den andra semifinalen. Helt ren men tamt avslut. Precis som att Raphael Leão kommer undra vad han kunde gjort med sitt avslut efter att ha dribblat sig fri på kanten och sett bollen skruva sig utåt. Fotbollsmatcher är fulla av liknande händelser där inget händer, men där ett mål kunde ändrat på allt.

Istället är det en våldsam blåsvart fest med högljudd sång som pågår utanför San Siro runt 23 på tisdagskvällen. Bortsett från ovan tidiga Milan-möjligheter som ledde till noll mål var det en match som Inter kontrollerade och med 2-0 med sig från första semifinalen såg det ljust ut redan från start. Även om Inter hade bollen mindre tog man fram skarpare möjligheter och Mike Maignan höll liv i matchen, och i semifinalen.

Inramningen höll högst klass. Semifinalen i Champions League levde däremot inte upp till vad man förväntar sig av en avgörande match i den finaste turneringen. Dramatik? Jo, det fanns en del men det hade krävts ett Milan-mål för att få fart på känslorna på allvar. Nu var det ett ställningskrig utan spets.

Lautaro Martinez dödade sedan all spänning när han med en kvart kvar av matchen tryckte in 1-0 till Inter. Ett friläge i halvkass vinkel med ett skott vid närmsta stolpen som Maignan möjligen borde tagit, men det gick in. Tryckvågen från jublet var därefter och rymde nog både lättnad och eufori.

Klart att Inter var starkare över två semifinaler och är väl är vassare lag med fler bra spelare än Milan. Sett till att Inzaghi & Co i princip ordnat Champions League-platsen till nästa säsong, är i final i italienska cupen och nu även i final i Champions League kan man konstatera att det svänger snabbt. Från att ha fått nog med laget till att de blåsvarta supportrarna nu fick läktarna att gunga när de hoppade.

Milan är betydligt mer pressat i den uppåtgående process klubben befinner sig i och det kan bli ett hack i kurvan. En stark säsong i Champions League tog slut på ett jobbigt vis mot stadsrivalen. Det gick att se på Giroud, Hernandez och Maignan att de insåg att haft och missat en otrolig möjlighet att nå en final i Champions League. Nu handlar det om att rädda spel i Champions League i höst. Hoppet står nog till att Juventus får ett gäng minuspoäng.

Serie A har annars under våren firat triumfer i Europa som förr om åren och förutom att Inter är final i Champions League kan både Roma och Juventus nå finalen i Europa League senare i veckan och Fiorentina ligger under mot Basel efter första semifinalen men jagar en plats i Europa Conference League-finalen.

Är det ett tillfälligt tomtebloss eller är ligan som för 20 år sedan var världens bäst på väg tillbaka? Man får nog se mer än enstaka finalplatser för att veta. Det finns frågor kring arenor för en majoritet av klubbarna men även försäljning av allt från rättigheter till sponsorpaket och en del har ägare med mer eller mindre starka finanser.

Inter vet allt om ovan och fyra miljarder kronor i förluster de två senaste säsongerna är inte lätt med kinesiska ägare som har svårt att få ut kapital från hemlandet och ett havererat tröjavtal med ett kryptoföretag. Ändå är det är givet att det är kul att både vara Inter-spelare och supporter just nu och då kan man unna sig att strunta i morgondagen.

Det väntar finaler och möjliga titlar och det är vad man ska fokusera på, knappast andra och tristare saker som handlar om framtiden. Den bakfyllan kommer förr eller senare, och i dagsläget är det skönt att skjuta på den drömma om triumfer i närtid.