Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Guidetti har satt sig själv i en prekär situation

Efter storförlusten borta mot Villarreal slog Celta Vigo tillbaka i det galiciska derbyt mot Deportivo La Coruña. Och även om Depor kvitterade innan paus var det ett Celta som var både ett och två nummer för stort och till slut sprang ifrån till en 4-1-seger.

Om John Guidetti lirade? Nä, han var inte ens med i matchtruppen. Alltså inte ens på bänken.

Anledningen sägs vara hans frustration över att ha blivit utbytt mot Ajax i Europa League förra veckan, i en match där Celta fick 2-2 och Guidetti gick mållös av planen.

Precis som i de allra flesta matcher den här säsongen.

När de allra flesta, inklusive undertecknad, trodde Guidetti skulle stegra i hierarkin och få mer speltid än tidigare har det blivit en motsatt effekt. På svenskens position är det mördande konkurrens och faktum är att det är tuffare än under förra säsongen. Nu finns ingen Nolito, men det var aldrig en direkt konkurrent till Guidetti.

Nu finns däremot en Guiseppe Rossi som successivt vuxit in i rollen och just nu är tvåa på den centrala anfallspositionen där Iago Aspas är självskriven.

Jag förstår att det är frustrerande för Guidetti. Han vill spela fotboll, göra mål, bidra och vara en avgörande faktor. Det är naturligt för en anfallare, inte minst för en vinnarskalle som John.

Men let’s face it. Han är varken bättre än Aspas eller Rossi.

Och ska han skrika ut sin frustration öppet så tränare Eduardo Berizzo ryter ifrån och markerar genom att sätta honom på läktaren i derbyt börjar det gå väldigt mycket utför. Guidetti befinner sig inte i en position där han kan yttra sig hur som helst.

Han måste bita sig i läppen, fortsätta arbeta stenhård och försöka ta vara på varje tillfälle som dyker upp. Enda sättet att vandra uppåt i hierarkin är att prestera. Det har han, utefter förväntningarna, inte gjort under hösten.

Så länge han löser problematiken med Berizzo och inte fortsätter utelämnas i matchtruppen kommer svensken framför allt få speltid i cuperna framöver. Om inte? Då är det dags att leta ny klubbadress vid nästa övergångsfönster.

Och vill han spela mer så kanske det är det enda rätta alternativet ändå. Jag har svårt att se något annat än skador kan servera Guidetti mycket mer speltid än vad han fått under säsongsinledningen.

Den genuina och spontana känslan är att dagarna i Celta Vigo börjar närma sig sitt slut.

***

Den gångna helgen var tveklöst den mest händelserika under den här säsongen. Matchen mellan Valencia och Barcelona på Mestalla urartade helt i någon form av parodisk komedi-föreställning.

Nej, Valencia fick absolut ingenting med sig av domaren och föll på målsnöret igen. Väldigt Valencianskt för tillfället, men också den bittra sanningen.

Att Sevilla är bra råder inga tvivel om. Poängen borta mot Juventus i Champions League imponerade och de övriga trepoängarna i turneringens gruppspel har gett stort hopp inför framtiden.

Men 1-0-viktorian – med bud på mer – mot Atlético Madrid slår högst för Jorge Sampaoli så här långt. Och i några timmar befann sig Sevilla överst i tabellen.

Ingen har målat upp andalusierna som en titelutmanare. Det gör jag inte i det här läget heller, men att redan ha tagit 20 poäng på nio omgångar är storstilat och flexibiliteten och variationen i Sampaolis sätt att spela imponerar.

Jag tror fortfarande det kommer handla om tre lag när hösten övergår till vår, eller åtminstone säsongen går in i sitt slutskede. Men fan vad kul att fler lag hakar på i striden och att det inte redan nu rinner i väg. Det ger ligan betydligt mer liv.

***

Álvaro Morata. Inhoppare och målskytt igen när Real Madrid efter en hel del bekymmer lyckades vinna mot Athletic och kliva upp i serietopp.

Det är fortfarande många frågetecken i anfallsspelet där många inte går att känna igen överhuvudtaget.

För Real Madrids del är det tur att anfall bara vinner matcher och försvaret vinner titlar. För bakåt har det, trots i snitt ett insläppt per match, sett bra ut. Marcelo och Dani Carvajal är i väldigt fin form och med ännu mer kontinuitet kommer mittförsvaret klara sig bra utan Sergio Ramos. Individuellt är Raphaël Varane och Pepe minst lika bra.

***

Slutligen, har ni inte sett Kevin Prince Boatengs mål för Las Palmas mot Villarreal måste ni göra det. Ett av årets snyggaste utan tvekan. Och ett mål som osar väldigt mycket Las Palmas, Jonathan Viera (regissören) och inte minst Prince Boateng.

Världsklass.

Jag hoppas vi i FC Samp åstadkommer något liknande när vi i morgon åker till Södertälje för att möta ett division 4-gäng i Stockholm Cup. Lär krävas bragdinsats. Ge oss lite Prince-magi så fixar vi det också.

Adam Pinthorp

Barcelonas pärla, Nasris förvandling & Atlético de 1-0 Madrid

Det klart att ett sådant här inlägg i normala fall kanske borde handla lite mer om Leo Messi än vad det kommer att göra. Gör man sin första match från start efter skadeuppehåll och gör tre mål i en match mot Premier League-ettan – som dessutom betyder ännu lite mer i och med Pep Guardiola på tränarbänken – förtjänar det att hyllas.

Men vi vet det här om Messi. Vi känner honom vid det här laget. När någon frågar, tvivlar eller möjligen kritiserar slår han oftast tillbaka som hårdast.

Och det känns väl bara ännu sjukare att det normaliseras att Messi kliver in i stormatcher och gör ett hattrick – hans 37:e i ordningen för övrigt, om vi pratar Barcelona.

Något som inte är lika normalt är att den katalanska storklubben lägger en saftig bunt pengar på en mittback som går in och levererar bättre än sin prislapp. Påminn gärna när det överhuvudtaget hände senast.

Samuel Umtiti, också tillbaka efter kortare skadeuppehåll, gjorde en närmast prickfri insats mot City. Lugn med boll, trygg i uppspelsfasen, stabil i luften och därtill ett jäkla driv. Han klarade sig finfint både utan Gerard Piqué som gick av skadad och Jérémy Mathieu som visades ut i den andra halvleken.

Lyon-värvningen från i somras är en pärla som redan tagit plats bland de stora stjärnorna. Som en god vän sa till mig redan innan matchen mot City: “Han kommer placeras i samma fack som Marcel Desailly och Liliam Thuram efter sin karriär, så bra är han”.

Om hans fenomenala år i Lyon eller fina insatser mot på pappret något sämre lag i ligaspelet för Barcelona inte var måttstock nog borde insatsen mot Manchester City skjuta undan alla tvivel.

Barcelona har en världsback i Samuel Umtiti.

***

Atlético de “1-0” Madrid.

Tredje raka ettnollan i Champions League-spelet och 15 miljoner euro rakt in på kontot.

Atleti har 26-3 totalt den här säsongen. Det är skrämmande bra.

***

Vad kul det är att se Samir Nasri spela fotboll igen. På riktigt.

Det känns inte som han har haft det här “flowet” sedan sin bästa tid i Arsenal. Hans fotbollstänk verkar gifta sig perfekt med Jorge Sampaolis filosofi, och fransmannen har kommit väl till pass i Sevillas lagbygge.

Han har på det hela taget varit otroligt bra. Framför allt spelmässigt, men nu också börjat göra vitala poäng.

Sampaoli har gett Nasri fria tyglar i en roll där han trivs som allra bäst, och när han känner förtroendet både från tränare, lagkamrater och supportrar leker han fotboll på ett underhållande sätt.

Rätt vital igen, när Sevilla tog en skarp 1-0-seger i Kroatien. Nu ska vi inte vara för tidiga med att ropa hej, men det ser minst sagt ut som att det inte blir något Europa League-spel efter nyår utan att Sevilla istället cashar in i och med ett CL-avancemang.

***

John Guidetti startman och utbytt utan mål mot Ajax. Det är i Europa League och det kommande Copa del Rey-spelet som svensken verkligen måste ta vara på sina möjligheter.

Annars kommer han halka ännu längre ifrån en startplats.

Adam Pinthorp

Villarreal – från frågetecken till utropstecken på två månader

10 augusti. Kaos i Villarreal. Som en blixt från klarblå himmel forcerade nyheten ut att Marcelino fått foten av klubben med omedelbar verkan.

Spanjoren hade varit ansvarig för Villarreal sedan januari 2013 och var en av de som suttit allra längst på sin tränarpost i La Liga. Och på förhand var det knappast diskussioner om att bryta kontraktet. För varje säsong hade resultaten förbättrats och bara veckor innan var klubbledningen öppet väldigt tillfreds med Marcelinos jobb.

Någonting skar sig, och uppgifterna om vad som fick bägaren att rinna över har varit många och olika. En dispyt om kaptensbindeln mellan Marcelino och Mateo Musacchio ska ha fått spelargruppen att vända sig emot tränaren, som dessutom inte varit nöjd med klubbledningens kommunikation gällande transfermarknaden.

Dagen efter, den 11 augusti, kom Fran Escribá in i bilden. En smålagstränare, åtminstone historiskt. Han har fina meriter i Elche men lyckades inte hålla kvar Getafe i La Liga förra säsongen. Eller ja, han fick kicken innan säsongen ens var över.

Och när Villarreal tolv dagar senare föll mot Monaco i Champions League-playoff var vindarna kyliga och negativa runt klubben. Ny sportchef tidigare under sommaren, en ny tränare som kastats rakt in i ett nytt projekt och ett misslyckande i CL.

Dags för en mellansäsong á la 2011/12?

Uppenbarligen inte. För hur skeptisk jag – och garanterat många med mig – var till Fran Esribá så har han sannerligen gjort en enastående inledning med Villarreal.

Efter CL-debaclet har gyllene prestationer avlöst varandra och efter åtta omgångar är laget obesegrat och på femteplats i La Liga.

I söndags stod man för en av de bästa prestationerna jag har sett över de senaste åren. I alla fall om man plockar in i ekvationen vilket lag som stod på andra sidan.

Celta Vigo kom till El Madrigal med en seger mot Barcelona i ryggen. Med självförtroende än så går knappt att få. Ändå hade man inte skuggan av en chans.

Villarreals presspel påminde lite om det som Celta så framgångsrikt praktiserade mot Barcelona. Fast Villarreals var nivån bättre.

5-0 slutade matchen. En kamp mellan två lag som på förhand ska slåss i samma region av tabellen. Det kan inte bli ett mycket mer tydligt statement från Villarreal än så.

Italienarna Nicola Sansone och Roberto Soriano fortsätter leverera – även om båda enligt Esribá “bara är i uppstarten och kommer utvecklas ännu mer”. Cédric Bakambu var tillbaka i startelvan efter sin skadefrånvaro under säsongsinledningen och levererade precis som i fjol – det vill säga mål.

Till och med Manu Trigueros har börjat göra mål på löpande band.

På dryga två månader har Villarreal gått ifrån ett stort frågetecken till ett stort utropstecken. Ingen vet hur det hade sett ut om Marcelio suttit kvar vid spakarna, men jag är den förste att erkänna mig ha fel angående Fran Escribá.

Vi kanske inte ska ropa hej än, men så här långt har det sett oförskämt bra ut.

Att Esribá dessutom noterats för sin största seger i karriären som La Liga-tränare (aldrig riktigt varit nära 5-0 tidigare) säger det mesta.

***

Det blev ingen lyckosam comeback på El Madrigal för Guiseppe Rossi. Han är inte vad han en gång var, och kanske romantiserar jag hela bilden, men visst hade det varit vackert att se honom dra på sig den gula tröjan igen.

Och nog är han bättre än Alexandre Pato. Eller?

***

Helt lysande med Champions League-fotboll igen. Start i kväll.

Men med spanska ögon är det framför allt morgondagens match mellan Barcelona och Manchester City som slår högst.

Pep Guardiola, Txiki Bergiristain, Ferran Soriano, ja till och med Mikel Arteta och nu Nolito & Claudio Bravo. Kopplingarna mellan City och Barcelona är väldigt många på flera plan och det kommer bli ett häftigt möte när Guardiola ännu en gång återvänder till Camp Nou som bortatränare men den här gången med ett rejält Barça-följe.

Adam Pinthorp

Simeones order har gett Carrasco-effekt

Derbyna avlöser varandra i Spanien. I kväll var det Athletic och Real Sociedad som drabbade samman i “det vänskapliga” baskderbyt. För det är ju känt som ett väldigt vänskapligt möte, där fansen kan sitta blandade med varandra på läktaren.

Att det dock finns en skarp antagonism och en historisk rivalitet ska inte stickas under stolen. Och det har på sina håll varit ansträngt efter det faktum att Athletic-supportrar urinerade på Anoeta (Real Sociedads hemmaarena) när rivalklubben hade varit vänligheten själv och delat med sig av sin arena under tiden som nya San Mamés inte stod färdig.

Real Sociedad hade säkerligen velat besvara med att åka till San Mamés och vinna men det är enklare sagt än gjort. Det var dock inga mil ifrån att bli en poäng då möjligheter fanns efter att Iñigo Martínez reducerat till 3-2 tio minuter från slutet.

Men noll blev det och en på det hela taget rättvis seger för Athletic.

Bilbao-laget har imponerat mycket under säsongsinledningen. Knappast förvånande, tvärtom. Det låg i luften att Ernesto Valverde skulle kunna ta laget till ytterligare en nivå. Ett stabilt lag, rutin blandat med ungdomlig entusiasm och framför allt flexibla och mångsidiga spelare som gör att laget kan spela på väldigt många olika sätt.

I och med alla ynglingar som kommit fram och snabbt etablerat sig har gjort att Athletic har en imponerande bredd. I kväll satt både Xabi Etxeita och Markel Susaeta på bänken, spelare för ett år sedan helt givna.

Och med kvalitetsspelare som Iñaki Williams, Aymeric Laporte, Iker Muniain och Yeray Álvarez där alla har sina bästa år framför sig finns ingen anledning att tro något annat än att Athletic bara kommer växa ännu mer.

***

Vad i hela världen var det för match som Yannick Ferreira Carrasco gjorde mot Granada i går?

När han värvades in efter Arda Turans flyttlass hade gått var jag personligen ytterst tveksam till köpet. Det kändes lite Alessio Cerci-vibbar på förhand. Ni vet, duktig spelare i ett mindre lag där defensivt arbete och benhårda taktiska upplägg inte prioriteras.

Men oj, så fel jag hade.

Nu hade jag förvisso sett och kommenterat en hel del matcher med Monaco i Ligue 1 och visste precis vilket spelartyp det handlade om. Det var givetvis aldrig något snack om att råtalangen fanns där. Men att utvecklas till en spelare som tar skickliga defensiva beslut, som är flexibel och dessutom ofta är bra i viktiga matcher hade jag inte anat. Åtminstone inte så här snabbt.

Atlético och Diego Simeones arbete med Carrasco har varit imponerande och i går känns som en potentiell vändpunkt att han går från bra spelare till bra poängspelare.

Tre mål och två assist är också ett bevis på att Simeones order “ta fler avslut och dribbla mindre” till Carrasco inför säsongen också har gett effekt. Belgaren har klätt i nummer tio-tröjan med bravur och agerade precis som en tia ska agera mot Granada.

Jag gissar att de flesta supportrar blev glada när han efter matchen dessutom bekräftade att en förlängning av kontraktet är på gång.

***

Hur galet är det för övrigt inte att Atlético vinner en match med 7-1 och varken Antoine Griezmann eller Kévin Gameiro gör mål? Eller Fernando Torres för den delen.

Också ett bevis på att Simeone har släppt lite på vissa tyglar och vågar allt mer i den typen av matcher. För ett par år sedan hade han aldrig startat med både Carrasco och Ángel Correa på kanterna. Nu gjorde han det – och det bar frukt direkt.

***

Isco är alltid bra när han spelar.

Va fan. Det är slöseri med talang att inte låta den tanige älskvärde lille dribblern lira mer.

***

Paco Alcácer har inneburit så mycket onödiga pengar i sjön för Barça att det är parodiskt. Att han fortfarande står på noll gjorda mål är ett smärre under och hela hans kroppspråk signalerar snarare frustration än harmoni.

Sanslös flopp så här långt.

***

Bra start för Cesare Prandelli i Valencia.

Men den kanske mest oväntade tvåmålsskytten någonsin.

Kanske kommer hans grundliga korrigering av fysträningen ge oanad effekt för en spelare som Mario Suárez. Ofta i topp i många tester när han tillhörde Atlético Madrid. Och ni som känner till Profe Ortegas träningsmetoder vet om att det är ingenting man promenerar sig igenom.

Adam Pinthorp

Barças plan – låta Iniesta bestämma framtiden själv

Det finns spelare och så finns det spelare.

Andrés Iniesta tillhör en speciell sort. Inte bara för hans fotbollsbegåvning utan också för det faktum att han tillhört samma klubb i 20 år, skördat enorma framgångar och fungerar som en unik symbol för FC Barcelona.

Han klev för några veckor sedan förbi Carles Puyol i antalet spelade matcher för klubben och har nu dessutom nått drömgränsen på 600 tävlingsmatcher. Bara den forne parhästen Xavi Hernández har gjort fler.

1996 lämnade Iniesta familjen och tryggheten i lilla Albacete för att se hur långt fotbollstalangen kunde ta honom. Han skrevs då in i Barcelonas mytomspunna ungdomsakademi La Masía – och de första åren var framför allt tuffa psykiskt. Lille Andrés – lika ödmjuk och försiktig som än i dag – grät sig ofta till sömns av ren hemlängtan.

Men fotbollen höll honom kvar. Och fotbollen gav honom allt.

Med åren växte Iniesta till sig, blev snabbt en stjärna i ungdomslagen och debuterade för A-laget 2002. Resten är, som man i sportens väg ofta brukar säga, historia. I dag är Andrés Iniesta lagkapten för ett av världens bästa klubblag, han har vunnit 29 titlar och är trots sina 32 år fortfarande en avgörande faktor i väldigt många lägen.

Just nu har Iniesta ett kontrakt som binder honom till Barcelona fram till 2018. Planerna för att förlänga kontraktet är redan i full gång och det är helt ömsesidigt att grundidén är att Iniesta ska avsluta sin fotbollskarriär i Barça.

Enligt Diario Sport har klubben rent av bestämt sig för att låta Iniesta själv avgöra när det sker. Ikonspelare som Iniesta växer inte på träd. De existerar knappt i dagens fotboll. Därför förtjänar de att bemötas och hanteras på ett speciellt sätt.

I normala fall när det pratas nya kontrakt för spelare över 34 (vilket Iniesta kommer vara 2018, när det nuvarande kontraktet löper ut) baseras längden på de sportsliga prestationerna. Det är Barcelonas policy. Men i fallet Iniesta läggs allt sådant åt sidan.

Klubben planerar att låta Iniesta själv välja hur länge han vill fortsätta spela. Och därefter ge honom en ny roll inom klubben. Som ambassadör likt Emilio Butrageño för Real Madrid, ett ansvarsområde inom La Masía eller någon form av tränarroll.

Nog för att Iniesta har tillräckligt med status för att säkerligen få ett helt omklädningsrum att tystna. Oavsett om det är Messi, Neymar och Suárez som sitter där. Men personligen känner jag inga vibbar av Iniesta som huvudtränare i framtiden. Åtminstone inte på den högsta seniornivå.

I La Masía däremot, har jag svårt att tänka mig en bättre ambassadör och representant än Iniesta på samtliga plan. Han var själv en exemplarisk elev på samtliga plan och alltid varit representativ för hårt arbete, ödmjukhet och lojalitet.

Oavsett vilket så agerar FC Barcelona precis som sig bör med en spelare som gjort 600 matcher, vunnit 29 titlar och i dag bär kaptensbindeln. Sådana spelare förtjänar att behandlas extraordinärt. Sådana spelare förtjänar att få ett så värdigt avslut som möjligt.

När det tar slut återstår att se. Att Iniesta och Barcelona däremot någonsin kommer gå skilda vägar känns föga troligt.

Adam Pinthorp

Mellan landslag och Vitolo till Real Oviedo och Michu

Precis när det kommit i gång och börjar flyta på. Nytt landslagsuppehåll. Gäsp.

Och det är ju kul, med vissa historiska kvaldagar och händelser. Men effekten för klubblagen betyder ofta rätt mycket elände också. Under det här landslagsuppehållet har Neymar, James Rodríguez, Nani, Jonathan dos Santos, Pablo Hernández, Felipe Caicedo, Saúl Ñíguez, Jordi Alba och Sergi Roberto alla åkt på någon form av skada, vissa värre än andra.

Vi kan åtminstone gotta oss med att det kommer fler tävlingslandskamper och färre träningsmatcher från och med 2018. Fast det är också på gott och ont, ur klubblagens perspektiv. Mer på sin spets, mindre lägen för experiment och att chansa. De bästa spelarna kommer spela ofantligt många matcher.

Men när vi ändå surrar landslag är det väl på sin plats med några rader om La Roja. Ny förbundskapten i Julen Lopetegui – men i mångt och mycket ett snarlikt landslag i paritet med tidigare.

Fast alla tränare vill så klart sätta sin prägel och har sina favoriter. Vitolo är uppenbart en spelare som Lopetegui gillar. Han har prioriterats på en av anfallspositionerna i början av det här VM-kvalet före spelare som Nolito, José María Callejón och Isco.

Jag diggar Vitolo stenhårt. Han har skakat av sig en del bud och varit Sevilla trogen under många säsonger nu. Faktiskt en av ytterst få som varit med på hela resan och vunnit tre Europa League-titlar i följd. Helt ensam om att göra det och vara tongivande samtliga säsonger.

Det är svårt att inte uppskatta Vitolo som den ambassadör han är för sin födelseö Gran Canaria. Många hoppas innerligt att han gör en Valerón och avslutar karriären i Las Palmas när den nu barkar åt det hållet.

Han är bra, Vitolo. Men är han tillräckligt bra för att starta i ett spanskt landslag?

“La Roja” kommer gå till VM oavsett vem som spelar på den som vad på pappret känns som den mest öppna positionen i startelvan. Jag har dock svårt att se en spelare som Vitolo ta ytterligare en steg i karriären och vara en bärande spelare för Spanien i ett mästerskap.

Han är perfekt för Sevilla. Den typen av klubb.

Sedan är det långt ifrån omöjligt att förtroendet – och leveransen – i landslaget kommer skjuta mod i Vitolo för att utvecklas ännu mer.

Hittills har han i alla fall inte ruckat för pressen utan snarare bidragit med poäng direkt. Vitolo gjorde Spaniens enda mål i 1-1-matchen mot Italien i Turin och lär behålla sin startplats ett tag till.

Tiden får utvisa om det är ett genidrag eller ej från Lopetegui.

***

Hörni, visst kommer ni ihåg Miguel Pérez Cuesta? Förmodligen säger det namnet ingenting. Han är däremot betydligt mer känd under artistnamnet Michu.

Ni vet, 15-baljorsmannen i Rayo Vallecano 2011/12. Som offensiv mittfältare. Jag kan faktiskt inte minnas någon spelare i La Liga de senaste åren som varit bättre när det gäller att dyka upp på precis rätt plats i en andravåg. Möjligt Raúl García.

Hur som helst. Från Rayo till omedelbar succé i Swansea – där som mer renodlad anfallare – med stor målskörd och en betydande roll i lagets ligacup-seger 2013. Efter första säsongen har det dock gått grus i maskineriet. Enorma problem med hälsenorna, en misslyckad sejour i Napoli som präglades av just skador och helt plötsligt fick Michu börja om på ruta ett.

Han började spela med brorsan i Langreo, ett lag baserat i den spanska fjärdedivisionen. Där var han smått överlägsen och gjorde nio mål på 16 matcher. Han var redo att ta klivet upp mot toppen igen.

Och snacka om att han är på väg att knyta ihop säcken på allvar nu. För Michu, som är född i Oviedo, Asturien, började karriären i stadens lag Real Oviedo. En klubb som på 2000-talet präglats av enorma ekonomiska stridigheter. Klubben var under konkurshot och det gick så långt att man uppmanade supportrar och fotbollsälskare världen över att köpa aktier för att klubben skulle överleva.

Stora spelare med förflutet i klubben, framför allt Michu, Santi Cazorla, Juan Mata och Adrián López, bidrog med stora summor för att hålla Real Oviedo över vattenytan.

Det lyckades.

Och sedan dess har klubben avancerat i seriesystemet och är nu topptippat lag i Segunda División. Vägen har varit lång och krokig men nu är situationen bättre än på väldigt, väldigt länge.

På tränar bänken finns Real Madrid-ikonen Fernando Hierro. Och som fixstjärna och nyförvärv har Michu återvänt till klubben där allt en gång i tiden började. Han är 30 år gammal nu, Michu, och borde ha många bra år till i kroppen.

I dag ställdes han mot sin gamla klubb Rayo Vallecano. Välfyllda läktare där två historiska klubbar med hängivna supportrar ställdes mot varandra slutade med en 2-0-seger för Real Oviedo. Michu spelade hela matchen och även om han är långt ifrån toppformen är det en glädjande start att han åtminstone är tillbaka på professionell nivå.

I Oviedo är drömmarna större än någonsin i nuläget.

***

En sexskandal var väl knappast vad charmiga, oskyldiga och mirakelklubben Eibar behövde.

Snacka om att sudda ut ett rykte – oavsett vad Antonio Luna och Sergi Enrichs intentioner och avsikter var.

***

Atlético Madrid, Europas bästa lag just nu (som jag och Marcelo dessutom pratar 45 minuter om i vår senaste podd här), har förlängt kontraktet med Simeones länk ute på planen: Gabi.

Lagkaptenen, nummer 14, och en stor del av själen och grunden i laget har kritat på ett nytt kontrakt som binder honom till 2018. Det pratades redan för ett par-tre år sedan om att Atleti ville skriva ett “livstidskontrakt” med Gabi. Det här är inte särskilt långt ifrån. Gabi har hunnit fylla 33 år nu och konkurrensen blir allt tuffare i laget.

Det vore vackert om han avslutade karriären i Atlético. Och sen tar över som tränare en dag.

Adam Pinthorp

Det märks när världens bäste inte är på planen

Det är knappast enbart en personlig känsla att många tar Lionel Messi för givet. Ropar ut “han var bättre förr” om han inte gör 50 ligamål och skjuter en CL-titel till Barcelona.

Spelmässigt har argentinaren utvecklats enormt under Luis Enrique. Han har åter flyttats ut på en kant – där allting började en gång i tiden – och lyft ytterligare en nivå.

Det är enkelt att stirra sig blind på statistik. Nu är fallet knappast så att Messi minskat sin poängskörd markant. Han gör fortfarande fler poäng än matcher och framför allt otroliga viktiga sådana.

Men spelmässigt? Har han inte varit bättre än någonsin de här säsongerna under Luis Enrique?

Jag tycker det.

Ändå är snacket om världens främste fotbollsspelare en het debatt när det enda som borde diskuteras är vilka övriga två som får ställa upp på bild tillsammans med Messi uppe vid podiet.

Mängden titlar? Antalet mål? Prestationer med landslag?

Ska man utse världens bäste ska det vara världens bäste. Spelmässigt finns det ingen som dominerar i fotbollsvärlden på samma sätt som Lionel Messi gör.

Det gör han oss alla påmind om när han finns på fotbollsplanen. Men framför allt gör han oss påmind när han inte finns på planen.

Det är då det blir tydligare än någonsin. Neymar är redo att axla ansvaret som största stjärnan i Barcelona när Messi inte finns tillgänglig. Han är en av världens bästa, har hanterat osannolik press i ung ålder, burit landslaget på sina axlar och vunnit alla tunga titlar på klubblagsnivå.

Men han är för den sakens skull inte Lionel Messi. Spelmässigt är han inte där, på samma nivå.

Nu förlorade förvisso Barça även förra säsongens möte på Balaídos mot Celta Vigo. Den gången med ännu större siffror och på ett än mer förnedrande sätt.

Den gången fanns Messi på banan. Det gjorde han inte i söndags. Och det märktes till den högsta grad, precis som i Champions League tidigare under veckan.

Hur många världsstjärnor som än finns som substitut och hur bra Barcelona klarade sig när Messi var skadad ett par månader förra säsongen är skillnaden enorm.

Det blir lätt så när världens spelmässigt bäste fotbollsspelare helt plötsligt inte deltar.

***

Nog om vad som saknades i Barcelona och fokus på vad som i stället fanns hos Celta Vigo. Förutom en ganska skakig och nonchalant inledning på den andra halvleken stämde väldigt mycket.

Ett effektivt presspel (där man också fick en hel del hjälp på traven av Marc-André ter Stegen både en och två gånger) la grunden till målen och Eduardo Berizzo hade gjort hemläxan till snudd på perfekt.

Jag har sällan sett Sergio Busquets så pressad i uppspelsfasen. Och sällan sett katalanen agera så otryggt som han stundtals gjorde. Slarvat med kvadraten på träningarna? Nja, knappast va. Stor eloge till hela Celtas offensiva linje som la grundjobbet och en stor del av matchen gjorde defensiven lätthanterlig.

Att Iago Aspas därtill trivs något helt ypperligt mot just Barcelona är en bonusfråga i sig. Han han inte sett lika het ut under säsongsinledningen som förra året. Nu var han briljant, framför allt i första halvlek där han är inbladad i samtliga tre mål.

Efter en bedrövlig start på säsongen har Celta Vigo studsat tillbaka rejält. Segrar mot Barcelona-lagen och helt plötsligt kan man blicka uppåt i tabellen.

***

John Guidetti då? Ja, inhopp cirka fem minuter men för all del en pigg insats där han hann med flera bra aktioner.

Men jäklar vilken tuff sits han befinner sig i. Det är tur att Celta har Europa-spelet – för det kommer krigas enormt om anfallsplatserna framöver.

Aspas är svår att rucka på, Guiseppe Rossi har kommit in både snabbt och bra, och på kanten gör Pione Sisto succé.

Det gäller att ta vara på varenda chans och leverera varenda sekund för Guidetti. Med ett hyperviktigt mål från Europa League för några dagar sedan och inhoppet mot Barça känns dock den nuvarande statusen väldigt god för svensken.

Det är bara gnugga på.

Adam Pinthorp

Tre anledningar till Real Madrids usla månad

Sex raka matcher utan att imponera nämnvärt. Och utan att ha – Borussia Dortmund undantaget – stött på motstånd som borde innebära stor problematik för Real Madrid.

Det är fortfarande ett lag som poängmässigt delar serieledningen med Atlético i skrivande stund, och som har allt i egna händer gällande gruppsegern i Champions League.

Men med tanke på att såväl Barça som Atleti tappade oväntade poäng under säsongsinledningen hade Madrid ett guldläge att göra ett tidigt ryck. Nu har man släppt upp Atlético jämsides och Barcelona kan gå förbi vid seger mot  Celta Vigo i kväll.

Framför allt är det spelet som inte varit jämbördigt med hur det såg ut under Zinedine Zidane i våras. Och trots ett förhållandevis enkelt spelschema den senaste månaden har poängtappen avlöst varandra. Mot Espanyol (borta), Villarreal (hemma), Las Palmas (borta) och Eibar (hemma) har det bara blivit en seger. Och den 2-0-viktorian mot Espanyol var lämnade en del att önska i spelet.

Det första jag vill poängtera och som också är enormt häpnadsväckande är bristen på skärpa framför mål. Real Madrid har skjutit 76 skott de senaste fyra ligamatcherna. Det är väldigt mycket.

Bara sex skott har gått i mål.

Nummer två går givetvis hand i hand med den första orsaken. Det är Cristiano Ronaldos frånvaro i målprotokollet. Jag köper dock att det är en fråga om fysisk status. Han fick en lång semester på grund av EM och inte i närheten till den försäsong han egentligen hade behövt för att vara i full form vid det här laget. Hans insats mot Dortmund i Champions League tidigare i veckan väckte dock hopp om att formen närmar sig – och med den kommer Madrids målstatistik också skjuta i höjden.

Nummer tre: Casemiro. Den underskattade brassen har varit skadad den senaste månaden och det har märkts – trots att det på pappret varit matcher där Madrid inte alla gånger ska behöva vara beroende av en bollvinnare på mittfältet.

Toni Kroos och kompani axlar mer än väl uppspelsfasen då hela övriga mittfältet är bättre passningsspelare än Casemiro. Men för den defensiva balansen och tryggheten erbjuder hans spelarprofil någonting ovärderligt – och det finns ingen liknande spelartyp i truppen. Casemiro har varit saknad.

Nu är det som sagt ingen större fara på torpet rent poängmässigt. Allt talar för att Real Madrid kommer växa sig starkare under säsongen, precis som var fallet i fjol. Men det som är oroväckande är de oväntade poängtappen mot lag som man på pappret ska ta ganska enkla poäng emot. Och att det skett så ofta på så kort tid.

***

Isco, Isco, Isco…

Fick äntligen chansen efter en tuff säsongsstart. Blev utbytt. Kommer fortsätta ha det tufft.

Jag trodde verkligen Isco var en av spelarna som skulle lyfta under Zidane. Just nu är känslan att det inte klickar hundraprocentigt mellan parterna.

***

Majestätisk vecka för det andra storlaget från huvudstaden. Först 1-0-triumfen mot Bayern och i dag en imponerande 2-0-seger på Mestalla. Detta trots att Diego Alves – världens bästa straffmålvakt – räddat två straffar.

Kanske dags att Atleti ger någon annan än Antoine Griezmann förtroendet som ordinarie straffskytt? Diego Simeone antydde dock raka motsatsen på presskonferensen efter matchen mot Bayern, där han också brände en straff, men vi får se om den idén ändras nu.

Kévin Gameiro var rätt säker från elva meter i premiären mot Alavés. Han bör ligga ganska bra till nu.

Hur bra till Atlético ligger efter kvällens slut återstår att se. Just nu är man i serietopp.

Adam Pinthorp

Senaste tweets