Ingen missade väl det svenska EM-jublet på Parken i Köpenhamn i veckan. Förutom att spelare och ledare i landslaget var galet glada och festade till gryningen dagen efter så var det stor lycka hos fotbollsförbundet, fansen, sponsorerna och givetvis medierna som vet att framgångar är bättre för affärerna.
Likadant var det i Dublin där Irland firade en EM-plats efter att ha sänkt Bosnien – för övrigt det enda oseedade laget att göra det – och scenerna går att köra copy+paste på och se i Kiev där Ukraina fixade en plats och lägg till Budapest och Ungern. De sista fyra lagen anslöt till EM-slutspelet i Frankrike 2016.
Lottning väntar 12 december och därefter börjar de nationella förbunden sälja biljetter till fans och sponsorer och medierna planerar hur de ska bo och resa, och alla tar vi sikte på en sommar i Frankrike. Under en månad med start 10 juni ska 24 lag spela 51 matcher på tio arenor och utspridda i nio städer.
Finns få saker som är häftigare i min värld än stora fotbollsmästerskap. Debuterade som supporter under VM i Italien 1990 och även om det slutade med 1-2 och 1-2 eftersom jag bara såg Skottland och Costa Rica på plats i Genua så gav det mig en smak på livet som jag aldrig ville släppa.
Var först i kön på Malmö Stadion hösten 1991 när man släppte biljetterna till hemma-EM. Det var långt från dagens popularitet när vi kom vid fyratiden på morgonen och upptäckte att ingen annan var där. Det var ingen svårigheter att få biljetter dit, och faktiskt inte heller till USA-VM 1994.
Resan runt om USA och där jag ihop med min polare Jacob, min sambo Lott och min syster Anna såg Sveriges hela väg fram till bronset var bland det häftigaste jag varit med. När jag drar min sista suck kommer den upplevelsen att vara högt upp på listan över vad jag är nöjd med. Varför? Svårt att sätta ord på, men känslan i Palo Alto efter straffdramat…ren eufori.
Efter den rundturen valde jag att bli journalist och hade inte hunnit tillräckligt långt i karriären 1996 så jag missade EM i England. Klev in i EM 1997 där Sverige och Norge delade på evenemanget och har därefter varit på en rad mästerskap och det är oftast häftigt och underhållande och ger inte sällan flera tillfällen till ståpäls.
Från Anders Svenssons frispark i Japan till draget på läktarna i hemma-EM 2013 via fotbollens hemkomst till Rio de Janeiro och en massa annat. Är fortfarande avundsjuk på alla som var i Tjeckien i somras och som fick uppleva EM-triumfen på nära håll. Den lilla känsla jag fick av att vara i Kungsträdgården när Guidetti o Co kom hem med pokalen, ja, det gjorde inte avundsjukan mindre.
Om sju månader är det dags för 23 länder att åka till ett 24:e land och med följer enorma entourage av fans, sponsorer och det är en mäktig pjäs som går i gång. Allt hade känts underbart om det inte var för attentaten i Paris och där Stade de France var utsatt för bombattacker och dagarna som följde ställde man in Tyskland-Holland och Belgien-Spanien.
Kan bara erkänna det underliga i att vi bara lyfter fram terrordåden i Paris och emellanåt ignorerar Beirut och andra ställen i världen som drabbas hårdare eller lika hårt. Det är det här med närhet som slår ut logik, och det är givetvis en tankeställare, ovanpå att vi historiskt sett bidragit till konflikterna som nu kommer fram.
Kriget mot terrorn som Frankrike gett sig in på och där många av länderna i Europa hakar på gör att EM 2016 blir en utmärkt måltavla. Frågan är om det är rätt? Ja, jag vet att känslan är att vi ska leva vårt liv och inte ge vika för terrorn. ”Keep Calm and Carry On” som man skulle sprida i England men som först kom fram efter andra världskriget.
Samtidigt är det som min kollega Robert Perlskog påpekade häromdagen i en tweet: att terrorister skiter i om vi fortsätter vårt liv som vanligt. Det är också lätt att säga det, betydligt svårare att leva det. Vem vill riskera livet för att signalera att jag fortsätter leva mitt liv som vanligt?
Om det drar in oväder eller andra naturkatastrofer så ser vi inte Stefan Löfvén o Co att mässa om att vi ska leva våra liv som vanligt. Jag vill naturligtvis inte ge vika för extremister av någon sort men vet också att när man är utsatt för hot så är det förbannat svårt att inte bli påverkad. Få är så starka att de är oberörda.
Idrott är förbannat viktigt på många sätt och attacken på fotbollen är ett slag mot den och jag vill givetvis att EM ska spelas och alla andra idrotter ska köra på. Samtidigt, till vilket pris? Hur kul blir det med en EM-fest med tunga militära inslag? Är det värt att köra på oavsett? Det är en fråga som vi måste ta upp.
Erik Hamrén sa att han kände tvekan att spela matchen mot Danmark direkt efter attackerna i Paris men ändrade sig under dagen och konstaterade att det var ännu viktigare. Håller med honom om den känslan och vill så gärna bejaka den, men i krigstider är det åtminstone givet att ställa frågan: är det värt det?
Önskar att jag hade ett givet svar: att det är klart vi kör. Samtidigt är inte världen sådan i dag att det finns några självklara svar. Det är mer komplicerat än så och det finns ett pris på att spela ett EM i Frankrike och jag hoppas att det är lågt nog för att landslagen ska spela och det blir en fest, men inget är säkert.