Det är naturligtvis svårt att hitta ljuset i tunneln när man tar del av historierna från människorna som flyr för att slippa vara rädda för kriget i Syrien. Inte en tidning eller en nyhetssändning utan nya skildringar som gör att det framstår som att vi definitivt inte ser något ljus, till och med så jag undrar om vi ens ser tunneln.
Ett litet hopp finns i att folk i dag verkar vara beredda att göra mer för att hjälpa till. Från att bidra till mer traditionella hjälporganisationer eller privata initiativ som ”Vi gör vad vi kan” där ett gäng vänner drog i gång ett projekt för att hjälpa flyende syrier på Lesbsos, och fick ett starkt gensvar.
Även i fotbollens värld är det många som tar initiativ och vill göra en skillnad. Varje dag kommer nya rapporter om stort och smått, där fans samlar in pengar och agerar, klubbar ger bort pengar, biljetter och bjuder in flyktingar eller gör som spelarna i IK Frej som avstår en del av lönen för att skänka till mer behövande.
Dagens moderna fotboll är en industri av det bisarrare slaget och miljarderna som sköljer runt i systemet gör att det är lätt att undra om fotbollsmiljonärerna bryr sig. Därför värmer det för mig att Bundesligas alla spelare i helgen bär ett märke på tröjärmen: ''We're helping, #refugeeswelcome''.
Visst, det är ett kommersiellt företag som ligger bakom, men även sådana kan göra bra saker och i det här läget måste alla hjälpa till. Väljer att lägga cynismen åt sidan och ser det glädjande att hundratusentals fans och miljoner tv-tittare ser att Thomas Müller, Manuel Neuer, Albin Ekdal och de andra stjärnorna bär ett budskap alla borde kunna skriva under på.
Naturligtvis löser inte det problemen för det återstår oerhört mycket arbete och insatser för att hjälpa människorna på flykt om de ska finna en plats att kunna stanna på och försöka skapa en framtid. Det är inte så att jag tror att vägen är asfalterad utan snarare tvärtom och det behövs handlingskraft.
Var i slutet av augusti på en sommarfest på ett företag som heter Doberman och efter lite trögt minglande blev jag presenterad för Anja Frey. Hon och jag halkade in på ämnet fotboll, jag kan ha styrt, och då gick hon i gång. Visade sig att Frey var platschef på Fryshuset i Stockholm och entusiastiskt berättade hon om fotbollslaget FC Fryshuset.
Där fotbollen blivit en väg för att nå ensamkommande ungdomar och gett dem något att samlas kring något. Där fotbollen är en enkel väg för att träffa andra ungdomar och få kontakter men också ha kul och få något att göra. Det handlade en hel del om spontanfotboll vid vissa fasta tider men även om ett lag med ungdomar som via en sponsor fått besöka Friends Arena.
Slutade med att jag i veckan träffade Pedram Afshari, som leder projektet för ensamkommande bid Fryshuset, och Osvaldo Gustafsson, som är tränare för FC Fryshuset, över en kopp kaffe och fick höra om en väg som knappast varit lätt, men ändå ger hopp. Nej, i det basketinfluerade Fryshuset var det inte alla som hyllade att fotbollen fick en plats, men med tiden hade det blivit allt bättre.
Utmaningar är givetvis gigantiska och vi skrattar alla lite när Osvaldo Gustafsson berättar om hur det är att vara domare reda ut missnöjet med hans beslut. Han som tidigare gärna låtit domare som dömt mot AIK fått höra både det ena och det andra fula ordet: ”Jag har helt slutat skrika på domare och spelare”, säger han och det syns att han skäms lite med tanke vad han tidigare skrikit.
I dag kör man spontanfotboll en kväll i veckan och det kommer mellan 30 och 45 ungdomar och en majoritet är från Afghanistan eller Somalia. Oftast är det matchspel som gäller. Fast för några av dem var det inte nog och man ville ta de vidare och starta en klubb och spela matcher, det blev FC Fryshuset som fick plats i Korpen i våras och kunde kliva in i seriespelet.
Man överkom till och med hindret att flera av ungdomarna inte har fullständiga svenska personnummer. Efter ett samtal till Korpen så kunde man gå runt det med att skriva in nollor som de fyra sista siffrorna. Så nu gäller försäkringarna i matcherna och allt annat som följer av att ha tio siffror i personnumret.
Osvaldo ”Ozzy” Gustafsson, som tränar laget, hymlar inte under vårt samtal om att hans väg i livet inte varit rak och kanske är det därför han på ett så bra sätt kan ge bilden av betydelsen för fotbollen i FC Fryshuset. Från träningarna till de första matcherna i Korpen och där det handlar om att känna sig delaktig i något större, och få vara med.
Eller hur han fick reaktioner från spelarna som trodde han drev med dem när de skulle få besöka Friends Arena. Det var så otänkbart för dem att få kliva in där landslaget spelar, jo, namnet Zlatan nämns, och faktiskt få kliva ut på gräset och studera omklädningsrummet. En upplevelse som gick hem.
”Det gick att se i deras ögon att det här var något extra. När jag åkte därifrån var jag riktigt berörd”, säger ”Ozzy” Gustafsson som hade fullt sjå att se till att ungdomarna i laget som är utspridda runt om i Stockholm hittade fram till Friends Arena. Det finns hela tiden nya utmaningar.
Nej, det är inte alltid så att allt flutit vid matcherna men med tiden har både domare och motståndare insett att spelarna på andra sidan har helt andra uppförsbackar och att skrika ”SJU METER” vid en frispark inte alltid funkar. Det handlar trots allt om ungdomar som flytt och kommit ensamma till Sverige och knappast har några anknytningar till något och nu spelar de fotboll för att det är roligt.
En positiv del har varit att även en del svenska ungdomar sökt sig till både spontanfotbollen och laget, enligt Pedram Afshari som poängterar att fotbollen är en bra väg att börja lära sig koderna i ett samhälle. Där några löpsteg på fotbollsplanen blir en del av de första stapplande steg in i det svenska samhället.
Fotbollen blir ett nyttigt verktyg. Där de kommer till tränare Ozzy för att få hjälp med brev från svenska myndigheter. Berättar om rädslor för att just hämta ut ett brev som kan betyda att man inte får stanna. Eller så handlar det om att i grunden börja navigera i en tillvaro där man ska lära sig att bygga upp förtroenden och inse hur det funkar.
När jag sitter på Fryshuset passerar kulturministern Alice Bah Kuhnke med en stor delegation och medföljande medier. Hon hälsar och säger att hon hört talas om det här goda projektet, och jag hinner skjuta in att de behöver pengar och svaret är att RF fått nya pengar till just sådant här.
Bara hoppas att RF skickar in pengar till FC Fryshuset. Eller att någon annan sponsor som ser kraften i fotbollen som verktyg för att göra gott? FC Fryshuset kanske inte stormar mot allsvenskan, men här handlar det snarare om att det är viktigare att delta än att vinna.
Det är naturligtvis svårt att hitta ljuset i tunneln när man tar del av historierna från människorna som flyr för att slippa vara rädda för kriget i Syrien. Inte en tidning eller en nyhetssändning utan nya skildringar som gör att det framstår som att vi definitivt inte ser något ljus, till och med så jag undrar om vi ens ser tunneln.
Ett litet hopp finns i att folk i dag verkar vara beredda att göra mer för att hjälpa till. Från att bidra till mer traditionella hjälporganisationer eller privata initiativ som "Vi gör vad vi kan" där ett gäng vänner drog i gång ett projekt för att hjälpa flyende syrier på Lesbsos, och fick ett starkt gensvar.
Även i fotbollens värld är det många som tar initiativ och vill göra en skillnad. Varje dag kommer nya rapporter om stort och smått, där fans samlar in pengar och agerar, klubbar ger bort pengar, biljetter och bjuder in flyktingar eller gör som spelarna i IK Frej som avstår en del av lönen för att skänka till mer behövande.
Dagens moderna fotboll är en industri av det bisarrare slaget och miljarderna som sköljer runt i systemet gör att det är lätt att undra om fotbollsmiljonärerna bryr sig. Därför värmer det för mig att Bundesligas alla spelare i helgen bär ett märke på tröjärmen: ''We're helping, #refugeeswelcome''.
Visst, det är ett kommersiellt företag som ligger bakom, men även sådana kan göra bra saker och i det här läget måste alla hjälpa till. Väljer att lägga cynismen åt sidan och ser det glädjande att hundratusentals fans och miljoner tv-tittare ser att Thomas Müller, Manuel Neuer, Albin Ekdal och de andra stjärnorna bär ett budskap alla borde kunna skriva under på.
Naturligtvis löser inte det problemen för det återstår oerhört mycket arbete och insatser för att hjälpa människorna på flykt om de ska finna en plats att kunna stanna på och försöka skapa en framtid. Det är inte så att jag tror att vägen är asfalterad utan snarare tvärtom och det behövs handlingskraft.
Var i slutet av augusti på en sommarfest på ett företag som heter Doberman och efter lite trögt minglande blev jag presenterad för Anja Frey. Hon och jag halkade in på ämnet fotboll, jag kan ha styrt, och då gick hon i gång. Visade sig att Frey var platschef på Fryshuset i Stockholm och entusiastiskt berättade hon om fotbollslaget FC Fryshuset.
Där fotbollen blivit en väg för att nå ensamkommande ungdomar och gett dem något att samlas kring något. Där fotbollen är en enkel väg för att träffa andra ungdomar och få kontakter men också ha kul och få något att göra. Det handlade en hel del om spontanfotboll vid vissa fasta tider men även om ett lag med ungdomar som via en sponsor fått besöka Friends Arena.
Slutade med att jag i veckan träffade Pedram Afshari, som leder projektet för ensamkommande vid Fryshuset, och Osvaldo Gustafsson, som är tränare för FC Fryshuset, över en kopp kaffe och fick höra om en väg som knappast varit lätt, men ändå ger hopp. Nej, i det basketinfluerade Fryshuset var det inte alla som hyllade att fotbollen fick en plats, men med tiden hade det blivit allt bättre.
Utmaningar är givetvis gigantiska och vi skrattar alla lite när Osvaldo Gustafsson berättar om hur det är att vara domare reda ut missnöjet med hans beslut. Han som tidigare gärna låtit domare som dömt mot AIK fått höra både det ena och det andra fula ordet: "Jag har helt slutat skrika på domare och spelare", säger han och det syns att han skäms lite med tanke vad han tidigare skrikit.
I dag kör man spontanfotboll en kväll i veckan och det kommer mellan 30 och 45 ungdomar och en majoritet är från Afghanistan eller Somalia. Oftast är det matchspel som gäller. Fast för några av dem var det inte nog och man ville ta de vidare och starta en klubb och spela matcher, det blev FC Fryshuset som fick plats i Korpen i våras och kunde kliva in i seriespelet.
Man överkom till och med hindret att flera av ungdomarna inte har fullständiga svenska personnummer. Efter ett samtal till Korpen så kunde man gå runt det med att skriva in nollor som de fyra sista siffrorna. Så nu gäller försäkringarna i matcherna och allt annat som följer av att ha tio siffror i personnumret.
Osvaldo "Ozzy" Gustafsson, som tränar laget, hymlar inte under vårt samtal om att hans väg i livet inte varit rak och kanske är det därför han på ett så bra sätt kan ge bilden av betydelsen för fotbollen i FC Fryshuset. Från träningarna till de första matcherna i Korpen och där det handlar om att känna sig delaktig i något större, och få vara med.
Eller hur han fick reaktioner från spelarna som trodde han drev med dem när de skulle få besöka Friends Arena. Det var så otänkbart för dem att få kliva in där landslaget spelar, jo, namnet Zlatan nämns, och faktiskt få kliva ut på gräset och studera omklädningsrummet. En upplevelse som gick hem.
"Det gick att se i deras ögon att det här var något extra. När jag åkte därifrån var jag riktigt berörd", säger "Ozzy" Gustafsson som hade fullt sjå att se till att ungdomarna i laget som är utspridda runt om i Stockholm hittade fram till Friends Arena. Det finns hela tiden nya utmaningar.
Nej, det är inte alltid så att allt flutit vid matcherna men med tiden har både domare och motståndare insett att spelarna på andra sidan har helt andra uppförsbackar och att skrika "SJU METER" vid en frispark inte alltid funkar. Det handlar trots allt om ungdomar som flytt och kommit ensamma till Sverige och knappast har några anknytningar till något och nu spelar de fotboll för att det är roligt.
En positiv del har varit att även en del svenska ungdomar sökt sig till både spontanfotbollen och laget, enligt Pedram Afshari som poängterar att fotbollen är en bra väg att börja lära sig koderna i ett samhälle. Där några löpsteg på fotbollsplanen blir en del av de första stapplande steg in i det svenska samhället.
Fotbollen blir ett nyttigt verktyg. Där de kommer till tränare Ozzy för att få hjälp med brev från svenska myndigheter. Berättar om rädslor för att just hämta ut ett brev som kan betyda att man inte får stanna. Eller så handlar det om att i grunden börja navigera i en tillvaro där man ska lära sig att bygga upp förtroenden och inse hur det funkar.
När jag sitter på Fryshuset passerar kulturministern Alice Bah Kuhnke med en stor delegation och medföljande medier. Hon hälsar och säger att hon hört talas om det här goda projektet, och jag hinner skjuta in att de behöver pengar och svaret är att RF fått nya pengar till just sådant här.
Bara hoppas att RF skickar in pengar till FC Fryshuset. Eller att någon annan sponsor som ser kraften i fotbollen som verktyg för att göra gott? FC Fryshuset kanske inte stormar mot allsvenskan, men här handlar det snarare om att det är viktigare att delta än att vinna.
Helgens måste
Allsvensk söndag med fem matcher som rör både toppstriden och ångesten i botten. Underbart för oss neutrala som bara får jobba med det.
Helgens avstå
U2. Inte sett Bono o Co sedan Scandinavium 1985 och jag förstod inte storheten till fullo då heller.
Veckans Leeds United
Några månader av stabilitet var för mycket för Leeds ägare Massimo Cellino. I veckan hoppade hyllade vd:n Adam Pearson efter mindre än ett halvår...och så kom första förlusten, mot Ipswich. Cellino ska ta över Pearsons jobb, så räkna med att berg-och-dal-banan fortsätter.
Veckans längtan
Filmen om Brian Clough, Nottingham Forest och härjningarna i Europa heter "I believe in Miracles" och den ser lovande ut via trailern. Världspremiär 11 oktober på Forests hemmaarena City Ground.
Veckans skribent
Mike Lupica var en som Mats Olsson tog intryck av när han blev sportkrönikör på Expressen 1990 och för alltid förändrade svensk sportjournalistik. Har också gillat Lupica som i veckan fick sparken från New York Daily News när tidningskrisen tog ett fastare grepp i USA.
Veckans staty
Äntligen klev Philadelphia dit och hyllade stadens store boxare. Nej, inte "Rocky" utan Joe Frazier. Han är min man i Manila och leta gärna upp dokumentären "Thrilla in Manila" från 2009.
Veckans maffia
Malmö FF fick nya böter av Uefa för att fansen körde banderollen "Uefa maffia" mot Celtic. Har Uefa missat att A) att man är en del av Fifa B) att Fifa-skandalerna gett en plats på Maffiamuseumet i Las Vegas C) att bötning är ett vanligt system i maffiaorganisationer.
Veckans "åh fan"
Livesänd fotboll är föga förvånande starkare än det mesta annat, åtminstone om det är kvalitet. TV3 hade bästa siffran sedan OS 2014 tack vare PSG-Malmö FF. Inte konstigt att priset på bra sporträttigheter går genom taket.
Veckans journalistik
Lite i skymundan är DN:s Jens Littorin gång på gång först med nyheter om spelskandaler i svensk fotboll och han är trägen i det viktiga jobbet.
Veckans låt
"Svär på min mamma" – Silvana Imam.
Veckans citat
"Jag vill därför också passa på att vara tydlig med att jag inte på något sätt tänker delta i det ivriga och populistiska drevet om att alla och allt möjligt ska avgå - och helst genast och nu-på-en-gång-eller-igår."
Karl-Erik Nilsson klev till slut fram i sin blogg på svenskfotboll.se och det är inte utan att jag undrar vilka medier han tagit del av. Har sett förvånansvärt lite om att allt och alla ska avgå och då helst genast, nu och i går.