Proffsidrotten i USA och Kanada har sin charm, absolut, men det brinner inte riktigt till i annat än i amerikansk fotboll där varje match har betydelse. Annars är det enormt långa säsonger som följs av slutspel som aldrig tar slut och där klimax dröjer och dröjer.
Oavsett om det är ishockey, basket, baseball eller fotbollsligan MLS så är det business som styr framför idrott. Man vill ha matcher. Man vill ha värde. Vilket inte betyder att jag inte kan gilla en del av det, men att rensa bort det som för mig är kryddan - att någon ska förlora eller att matcher ska betyda något - är fel.
Det blir mer av uppvisning än riktig idrott. Vilket innebär att man tar bort den nerv som jag måste ha för att gå i gång. Ångesten över att riskera att tappa sin plats i en serie alternativt extasen när man är på väg upp. Ja, det är för mig en avgörande del som jag måste ha.
Därför är det oroande att vi i Europa mer och mer närmar oss hur man tänker på andra sidan Atlanten. Skälet stavas naturligtvis pengar. Det handlar om allt från att man gör det svårare att gå mellan divisioner eller vill garantera platser.
Det är stora klubbar som styr utvecklingen och det är därför Uefa från och med 2018 gått med på att Italien, Tyskland, England och Spanien alltid ska ha fyra lag i Champions Leagues gruppspel. Man vill ha säkra intäkter och inte riskera att snubbla.
Precis som jag hade svårt att tagga till för ett World Cup i ishockey – där man konstruerat två lag istället för att öppna för idrott – så ogillar jag den här utvecklingen. Och det oavsett om det är att man gör det lättare att hänga kvar i SHL eller studsa tillbaka i Premier League.
Bara det att klubbarna som faller ur Premier League får en fallskärm som garanterar över en miljard i intäkter över några innebär att det är oerhört tufft att utmana för lagen i divisionen under. Eller rättare sagt, det är lättare att stanna kvar.
Gruppspelet i Champions League är numera helt utslätat och ointressant. Stora segrar är legio och på förhand går det att ta ut de flesta klubbarna som får spela vidare på andra sidan jul. Idrottsinslaget försvinner alltmer.
Såg en sammanställning som visade att man får gå tillbaka till 2003-04 för att hitta en säsong i Champions League där ett lag utanför de fem stora ligorna nådde semifinal. Det är bara stora omsättningar som styr.
Läser en intervju med nya Uefa-basen Alexander Ceferin som talar om Champions League som den finaste produkten. Han öppnar för både att spela finalen i New York eller Kina och att spela en del matcher på helgerna för att få mer tv-pengar från Asien.
Det är bara några dagar efter att nye Fifa-basen vill gå mot 48 lag i VM. Där 16 landslag ska vara seedade och sedan ska 32 lag ställas mot varandra i en avgörande match för att de 16 vinnarna ihop med de 16 seedade ska utgöra VM.
Ja, herregud. Samtidigt är det bara att konstatera att saker och ting utvecklas. Mitt intresse faller när fotbollen tar de här kliven, och att döma av sociala medier och mejl är det fler som känner som jag. Ändå fortgår utvecklingen.
Kanske är det så enkelt att betydligt fler som vill se uppvisningar istället för idrott. Att få se de bästa spelarna uppträda i Champions League och veta att de största klubbarna deltar med sina stjärnor. Man vill inte riskera ett Champions League utan giganterna.
Även om vi utger för oss att gilla ett Leicester eller ett Island så är sanningen att vi egentligen vill ha de stora lagen med. Oavsett om det är publik, tv-tittare eller sponsorer så är det verkligheten och det präglar hur ledarna agerar.
Därför är det knappast lönt att gnälla, men för min del blir det mindre och mindre intressant att följa Champions League. Är rädd att utvecklingen ska spilla vidare i fotbolls-Europa och det är bara att hoppas att Sverige håller emot. För det kan bli ett plus för Allsvenskan att inte gå i samma riktning.