Reaktionerna efter oroligheterna och skandalscenerna i samband med det senaste 08-derbyt har varit kraftfulla. Krav på hårdare tag och att det inte kan se ut så här kring svensk fotboll har följt. Fullt förståeligt då det är för jävligt att maskerade supportrar kastar bengaler och knallskott och hoppar in på planen.
Regeringen har uttalat sig tidigt och redan under fredagen hade justitieminister Gunnar Strömmer och idrottsminister Jakob Forssmed tillkallat sig företrädare för fotbollsförbundet och Svensk elitfotboll. Det är bra att regeringen fördjupar sig i frågan och även sätter tryck på fotbollens parter kring hur man agerar och uttalar sig om de som ställer till med skit.
Man vill att klubbarna ska stänga av fler. Om nu strategin kring exkludering ska fungera kan inte bara polis och åklagare stoppa supportrar utan även arrangörerna måste agera. Striden som präglat svensk fotboll på senare år har handlat om kollektiv bestraffning, som Villkorstrappan innebar, kontra individuell bestraffning som dagens exkluderingsstrategi bygger på.
Tidigare i veckan var det SvFF-basen Fredrik Reinfeldt som också satte exkluderingsstrategin under tryck och indirekt ökade pressen på att polisen måste göra mer. Hur många blir avstängda efter derbyt på Tele2 Arena? 0, 10 eller 100? Ja, det är frågan om polisen och åklagare klarar av att nå upp till Reinfeldts önskan om upp emot 100. Plus att den förre statsministern påpekade att en GDPR-tolkning innebär att klubbarna inte får tillgång till bilder.
Det är svårnavigerat. Ändå går det att inte att runda en diskussion av de krav på hårdare tag som cirkulerar. Där en del personer vill se böter, avstängda läktare eller poängavdrag. Oavsett om jag tittar i min mejlkorg, tar del av det mesta som sägs eller skrivs i svenska medier eller lyssnar på frågorna som följer är det uppenbart att många vill se hårda tag.
Jag förstår det, men det är tyvärr inte så enkelt. Nu är det så att hur man än uttrycker sig i den här debatten blir man knuffad åt antingen det ena eller andra hållet. Det är allt från att man inte tillräckligt tydligt tar avstånd från de maskerade och är en del av fotbollsklägget till att man är populistisk och ytlig som följer Strömmer & Co eller ser problem.
Oroligheterna är knappast enbart ett svenskt problem. Till och med i England har man haft det stökigare än på länge och FA varnade inför säsongen. Där har klubbarna helt andra resurser än svenska och dessutom kan man på nolltid bli avstängd på livstid på. Så sent som i veckan var poliserna ute på plan i norsk cupmatch och i dansk fotboll är det oroligheter.
I Sverige är det inte heller bara stora klubbar längre. Scenerna efter cupfinalen på Strandvallen där det var stök efter Häckens seger mot Mjällby eller stenkastningen i samband med derbyt mellan Landskrona och Helsingborg. Den här delen av fotbollen har spridit sig och fler och fler lockas att vara en del av den här scenen.
Fotbollens företrädare pekar på pandemins efterskalv och hävdar att nya och arga supportrar sökt sig till läktarna parallellt med att de som står på andra sidan i debatten vill lyfta att Villkorstrappan är borta och att detta är ”tacken”. För egen del landar jag i att den här problematiken har funnits i svensk fotboll under alla år jag bevakat den sedan slutet av 1990-talet.
Gång efter annan under åren har det talats om nya strategier och nya hårda tag som ska ge effekt. Eller att om bara polisen och myndigheterna backar här och ger fotbollen det här så ska det lösa sig. Tyvärr har det ändå blossat upp med jämna mellanrum under de år som jag jobbat som journalist och inget verkar få verklig effekt.
För även om inte alla kastar bengaler och bangers eller springer in på plan räcker det att följa supportrarna som sitter bakom en motståndarspelare som slår en hörna eller tar ett inkast för att se att det finns känslor. Det är inte alltid vackra ord eller gester i bakgrunden, men fotbollsarenorna är en plats där det förekommer och får förekomma.
Kan då inte hårda tag funka mot de värsta oroligheterna? Supportrar förstår ju att poängavdrag och böter samt spel utan publik skadar den egna klubben. Då borde man snabbt få bukt på de här oroligheterna så att Gunnar Strömmer och rättsmaskineriet kan ägna sig åt viktigare frågor. Det är lätt att förstå lockelsen att tro att man kan lösa det här snabbt och lätt.
Om man tittar längre bak så har myndigheter och svensk fotboll provat en rad varianter för att på olika sätt trycka bort de här problemen. När en Djurgårds-supporter hoppade på domaren Anders Frisk 1995 blev det 250 000 i böter och spel utan publik. AIK straffades på liknande vis 2004 efter oroligheter. Djurgården efter kvalet mot Assyriska. Problemen kom tillbaka.
Bötesstraff från fotbollsförbundet var också vanligt förr, men till slut tog man bort dem för att de försvagade klubbarnas ekonomi och därmed även deras arbete. Lägg till att de knappast fungerade tillräckligt avskräckande för de som bröt mot lagar och regler. Precis som att svenska klubbar i Europa nu betalar höga böter till Uefa för en pyroteknik som aldrig slutar att brinna.
Så sent som 2016 dömdes Blåvitt som förlorare med 0-3 mot Malmö FF efter att en person kastat in ett knallskott mot Tobias Sana. Även rättsligt dömdes en person för att ha kastat det och fick två månader i fängelse. Det blev både en kollektiv och individuell bestraffning. Därefter följde ett par säsonger med villkorstrappan där det var kollektiva straff gång på gång.
Nu står vi här 2023 med ett år bakom oss där det varit en hel del oroligheter på flera olika ställen ute i landet. Strategierna har skiftat, men stöket är kvar. För egen del har jag länge varit väldigt trött på snacket om att det är ett fåtal som ligger bakom det och att det i svensk fotboll bara är bråk på ett fåtal matcher. Den retoriken är hopplös och leder ingen vart utan det är problem och de måste man lösa.
I grunden handlar det om var man står. Ska ett kollektiv ta straffet när det går snett eller ska man jaga de skyldiga? Var ska man som samhälle ta vägen när det spårar ur? Ingen lätt fråga och det är lätt att luta mot att ett kollektiv får ta straffet när man inte når fram till individerna. Det är där det står och väger nu och fotbollens företrädare måste jobba hårt för att få ALLA att inse det.
Ändå går det inte att komma ifrån att svenska fotbollsklubbar må locka många åskådare och få rejält med uppmärksamhet, men är ändå rätt små verksamheter. Visst, allsvenskan omsatte 2,8 miljarder 2022 men det är 16 klubbar och några få som drar upp siffran. Det är svårt att freda sig vid de tillfällen det behövs och parallellt vilja hålla relationerna med de livsviktiga supportrarna vid liv.
Sedan kan jag förstå de som anser att de får lägga mer pengar på säkerhet och mindre på att värva spelare om de nu drar till sig oroligheter. Även här är den en existentiell fråga. Vad är det värt för ett samhälle att ha en verksamhet som lockar över två miljoner människor till läktare? Och där mycket är härligt och positivt.
Frågan är om Strömmers och Forssmeds tryck på fotbollen får någon märkbar effekt. För klart är att klubbarnas företrädare inte alltid gör vad de måste, även om man jobbar hårt kring de säkerheten. Det finns naturligtvis skäl till att det ibland blir lamt och det inte alltid man vill prata om det.
Häromdagen fick jag höra ännu en gång om hur en högt uppsatt klubbledare i 08-området nyligen tvingade en spelare att träffa en supportergruppering. Spelaren var skeptisk(ville inte) men det var bestämt och så blev det. Supportrarna fick uttrycka sin besvikelse (med andra och mer högljudda ord givetvis) och spelaren fick förklara och be om ursäkt.
Om ovan är bra eller dåligt går att diskutera. Klart att en dialog mellan supportrar och spelare kan vara bra och givande men det är kanske inte heller den bästa grunden för att prestera. Att det kan vänta ett så kallat kvartssamtal som en del supportrar anser sig ha rätt till – och som klubbar följer det – kanske inte får spelarna att nå max.
Det här förekommer i många storklubbar av och till och går då och då alldeles för långt. Något som i princip alla vill ligga lågt om för att det finns väldigt lite att vinna på att berätta om det. Om man någon gång berättar finns risken att ens upplevelse blir bagatelliserad eller ifrågasatt alternativt att de här människorna ger sig på en igen. Det finns ett tryck som säkert påverkar en del spelare.
Supportrarna är kring klubben på lång sikt om inte på livstid, men spelare, ledare och förtroendevalda passerar. Därför blir supportrarna på många sätt viktigare och man vill hålla sig väl med dem. Inte sällan uppskattar man även kärleken och passionen som finns där när det är bättre dagar resultatmässigt och det är roligare att tanka bekräftelse.
Klart att det är bra med en debatt kring svensk fotboll och att många ger sig in i den. Det kan bara vara bra att få nya perspektiv och mer människor som jobbar med det här. Det är bara att hoppas att det inte blir som många gånger tidigare, att en annan fråga blir het och då flyttas fokus dit. Tills vi får nya oroligheter i fotbollen.
Om Sverige och svensk fotboll skulle lyckas med att lösa problematiken med skandalscener likt senast hade det kunnat bli en exportprodukt. Många länder, klubbar och organisationer hade garanterat hellre lagt tid, kraft och pengar på fotbollen än på den skiten.
Tyvärr har ingen lyckats hittills, men fotbollen överlever – vilket är dess styrka och förklaringen till lockelsen för de destruktiva krafterna. Alla vill samlas kring fotbollen och använda den och enklaste vägen till lugn är att vinna matcher. Det är dock inte så att alla klubbar kan vinna hela tiden och därför finns oroligheten som en konstant. Frågan är bara om den går att kontrollera.