I eftermiddag kan Borussia Dortmund bryta Bayern Münchens dominans. Efter tio raka ligatitlar för den tyska fotbollens gigant har Dortmund ödet i egna händer och fötter hemma på Signal Iduna Park som givetvis är knökfull när Mainz väntar.
Att döma av TV-tablån är det ingen studio som ramar in ligaavslutningen för Bundesliga i Viaplay som har rättigheterna. Jag klandrar inte TV-bolaget, det speglar nog intresset för Bundesliga. Faktum är att rättigheten till den tyska ligafotbollen ingick i ett paket med handbollsmästerskap för att den ens skulle kunna säljas i Sverige.
Men det går ju att se matcherna och det kan bli dramatiskt. Borussia Dortmund har två poäng upp på Bayern, som möter Köln borta, men sämre målskillnad och en seger mot Mainz är nog ett måste. Det finns frågetecken kring Jude Bellingham som inte kunnat träna inför avgörandet lördag eftermiddag.
Borussia Dortmund har misslyckats i liknande lägen några gånger så det är garanterat ingen som tar titeln för givet. Men den riktiga ligatrofén, den så kallade Meisterschale, är i Dortmund och replikan är på plats i Köln om nu Bayern skulle ordna en elfte raka titel. Det har varit en händelserik säsong, vilket min kollega Keven Bader bloggar om.
Om man inte är Bayern-supporter är det ganska naturligt att knyta näven för Borussia Dortmund. Få fotbollsintresserade uppskattar den typen av dominans som tio raka ligatitlar innebär. Senast att bryta Bayern-dominansen var Jürgen Klopp och Borussia Dortmund som vann ligan 2011 och 2012.
Om 00-talet i Bundesliga innehöll ligavinnare som Werder Bremen, Stuttgart och Wolfsburg förutom Bayern München (sex titlar) och Borussia Dortmund så har det varit mer enkelriktat från 2010 och framåt med 11-2 i titlar mellan Bayern och Borussia.
Det hade varit lätt att peka på enkelspårigheten i ligavinnare och skylla ointresset i Sverige på den, men det är som om den aldrig tagit fart. Och då har det ändå satsas på den i omgångar från 1990-talet och framåt, men det har aldrig lyft för Bundesliga i Sverige.
Jämfört med Premier League står den sig slätt. Även La Liga och Serie A är före Bundesliga. Klart att den engelska fotbollens tidiga start i Norden på 1960-talet gjorde att generationer präglades av engelska klubbar, även om Danmarks närhet till Tyskland gjorde att Bundesliga också är stark.
Vi som växte upp i de delarna av Sverige där man kunde se dansk TV fick oss en del Bundesliga till livs. Kanske väckte det intresset hos några få och i mitt minne fanns det en i den fotbollsintresserade bekantskapskretsen i Lund som BRANN för tysk fotboll och Bayern München, men för resten var det inte hett.
Detta trots att vi haft en rad svenska spelare som gjort avtryck och vunnit titlar. Från 1970-talets Conny Torstensson, Björn Andersson och Ronnie Hellström via 1980-talets Torbjörn Nilsson och Hasse Borg till 1990-talets Martin Dahlin och Patrik Andersson. Och i dag tillhör Emil Forsberg ett av topplagen.
Den tyska fotbollen har ju mycket av det man eftersträvar. Otrolig inramning på läktarna. En del spelare i världsklass. En offensiv fotboll i framkant och där vi ser tyska tränare som är attraktiva även för stora klubbar i andra ligor. Ja, Bundesliga har egentligen allt, men ändå intresserar den inte så många.
I debatten om den urspårade internationella fotbollen där det nya och rika ägare ökat på kommersialiseringen och globaliseringen har den tyska fotbollen inte sällan framstått som en sund motpol. Där vi från en svensk horisont kan se att 51-procentsregeln inte är ett hinder i Bundesliga och det finns fortfarande överkomliga biljettpriser.
Visst, det finns de tre undantagen i form av Wolfsburg, Bayer Leverkusen och Hoffenheim som inte behöver följa 51-procentsregeln och sedan har RB Leipzig lyckats runda regeln. Ändå är det tydligt att supportrarna har betydligt mer att säga till om i tysk fotboll än i exempelvis engelsk. Se bara hur man stoppade en försäljning av 12,5 procent av mediarättigheterna.
Även kring Qatar och pengar från emiratet har de tyska supportrarna skiljt sig från de engelska med sitt tydliga motstånd. Det har inte hindrat Bayern München från att ta emot pengar från Qatar, men det finns en tydlig debatt och en tydlig kritik som liknar den svenska supporterdebatten.
Tysk ligafotboll är inte sällan det givna goda exemplet för oss när vi jämför med Paris SG, Manchester City, Chelsea, Barcelona och så vidare. Med föreningsdemokratin och supporterkulturen som motkraft till miljarder från riskkapitalister, oligarker eller stater i Mellanöstern. Vi borde ju gilla allt med tysk fotboll.
Eller är det så att vi trots allt faller för lagen med de största och bästa stjärnorna. Delvis det som Bundesliga gett avkall på när man agerat mer sunt och därmed gått från att vara med och bjuda på de bästa spelarna till att se hur tyska klubbar blivit något där spelare utvecklas innan de kliver till England och Premier League.
Man kan undra varför Bundesliga aldrig fått riktigt fäste i Sverige. Jag vet inte riktigt, men för egen del har jag aldrig fastnat trots att det är häftigt att gå på matcher i Tyskland. Känslan är att den får svårt att etablera sig även framöver när det går att se precis all ligafotboll helg efter helg. Egentligen synd, men kanske är den för lik det vi har i Sverige.