Tennisstjärnan Naomi Osaka har sedan i våras varit öppen med att trycket att prestera tagit hårt på henne. Bland annat klev hon av Franska Öppna efter att bland annat bestämt sig för att nobba intervjuer och presskonferenser och att allt blev för mycket.
Amerikanska gymnasten och storfavoriten Simone Biles klev av en hel del av grenarna under OS i Tokyo och talade om att hon inspirerats av Osaka. Klart att trycket och kraven på elitidrottare kan innebära att många av dem mår dåligt. Därför är det naturligtvis bra att de är modiga och öppna om det.
I måndags höll Osaka sin första presskonferens på länge och det var då hon fick en fråga där tennisreportern Ben Rothenberg klassade att den ställts ganska aggressivt. Efter att ha lyssnat på frågan så är det en fullt legitim fråga som snarare ställs på ett rätt vänligt sätt.
Cincinnati Enquirer Paul Daugherty sa följande: "You are not crazy about dealing with us, especially in this format. Yet you have a lot of outside interests that are served by having a media platform. I guess my question is, how do you balance the two?"
En rätt given fråga till en världsstjärna som har en rad uppdragsgivare som genererar stora pengar och där hon emellanåt gör en hel del åt dessa partners. Klart att det kan vara en svår balans, men det var knappast den mobbande fråga som den målades ut att vara av Osakas agent. Och givetvis går det snabbt när historien sedan sprids över världen och reportern är skurk.
Är snälla reportrar alltid det bästa? Ett par dagar efter sommarens EM-final skrev DN:s Greta Thurfjell en artikel om hur den svenska kulturkritiken blivit snällare med åren. Annat var det i slutet på 1960-talet när Ingmar Bergman gav sig på DN:s Bengt Jahnsson fysiskt och i slutändan dömdes regissören till böter på 5000 kronor.
Jag mejlade mig själv länken till hennes artikel för att påminna om något jag funderat på de senaste åren, men framför allt under sommarens EM. Om hur oerhört mycket snällare de svenska medierna och därmed journalisterna är. Att man tar en helt annan hänsyn.
Jag har svårt att se en motsvarighet till Expressens uppslag efter att Tre Kronor förlorat mot Vitryssland i OS 2002. Då rubriken löd: ”Skyldiga, de svek sitt land” och sedan var det passfoton på spelarna med deras inkomster under bilderna. Jag jobbade på tidningen då och fick försvara publiceringen på en debatt på JMK senare den våren.
Om alla nu tror att det var typiskt en kvällstidning så kan ni lyssna på min kollega Lasse Granqvist som då jobbade för Radiosporten. Bland annat kallade han det för en skam för svensk ishockey och att sa att det var det största totalfiaskot i svensk idrottshistoria. På något sätt har jag svårt att tro att det skulle bli lika hårt i dag, för det är snällare.
Det finns säkert spelare och ledare som tycker annorlunda, men det är nog för att de inte kan jämföra med hur det var förr. Bara under de dryga 25 år jag jobbat som sportjournalist har klimatet ändrats. Förr kunde Expressens Mats Olsson och Aftonbladets Lasse Anrell och Lasse Sandlin vara mycket spetsigare och elakare.
Jag behöver inte dra upp gamla exempel men alla som var med minns hur det kunde smälla då. Det är inte ens säkert att det var rätt eller bra, men det var mycket hårdare och elakare än i dag. För att inte ta upp gamla idrottare så finns den roliga men elaka krönikan Lasse Anrell skrev om oss på TV4 under EM 2008. Visst, Marcus Leifby och Johan Croneman kan väl köra på elakt mot tv-branschen, men annars är det tamt och långt från hur det var förr.
Inte bara i spalterna var det hårdare. Under flera mästerskap så körde kvällstidningar med en närgången bevakning med fotografer för att få exklusiva bilder. I Kiev 2012 blev det hett när vakterna på spelarhotellet tog Expressens fotograf, men lät ändå tidningen behålla bilderna. Det spionerades på stängda träningar.
Nej, det är inte det jag eftersträvar igen. Däremot så hade jag önskat att vi journalister vågade stå upp lite mer. Under EM i somras var det parodiskt vilken risig tillgång vi hade på spelare. Ja, trots pandemin. Ändå var det väsensskilt på hur det hanterades av medier jämfört med tidigare.
Nu var det i stället en krönikör som ifrågasatte att skriva om det och snarare hyllade det fantastiska jobbet. Utan att ens ha varit på plats hela vägen under EM-resan. Sedan fattar givetvis jag att en del av taktiska skäl är försiktiga och att de här frågorna kanske ska drivas av chefer och sammanslutningar likt Svenska Sportjournalistförbundet, men det finns en ängslighet i dag som är trist.
I dag har förbund, klubbar, ligor och inte minst spelare och agenter möjlighet att gå rakt ut via sociala medier. Även supportrar är aktiva och ser till att stötta spelare och lag. Något som nog har bidragit till att man är försiktigare och kanske funderar mer och längre kring vad man skriver. Och kanske till och med ser till att ligga rätt sett till majoritetens val.
Det hela leder till ett rätt deppigt klimat där man gärna vill mygga av alla som inte går i rätt ledband kring 51-procentsfrågan, villkorstrappan eller Berg vs Kulusevski. Lägg till att man gärna trycker till en reporter som kanske ställer jobbiga frågor till en tränare om visst uttalande eller se till att krympa tillgången till just den spelaren.
I grunden är det vettigt att vara snäll, men jag är osäker om det är den parameter som ska väga tyngst för journalister. Naturligtvis ska man ha respekt för vad som sägs och skrivs och vilka följder det kan få, men olydighet är nog en egenskap som borde väga tyngre. Snälla reportrar är verkligen inte bäst för journalistiken, snarare tvärtom.