Mycket kan hända i Lugano innan MFF-matcherna

FC Lugano, det sämst rankade laget i Malmö FF:s Europa League-grupp, är inte ens en av de största klubbarna i Schweiz. De har bara 2000-4000 åskådare per match, och sju lag i tiolagsserien har bättre odds att vinna ligan i år.

De slutade trea i våras, men titelvinnarna hade nästan dubbelt så många poäng och Lugano kom på samma poäng som tre andra lag. Det som gav Luganos fördelen var målskillnaden.

De har visserligen en budget på cirka 130 miljoner kronor per år, mer än en fördubbling jämfört med för fem år sedan, men ägaren Angelo Renzetti täcker upp för mycket med sina egna pengar.

– De personliga riskerna jag tar är enorma, sa han i en intervju i NZZ am Sonntag för en månad sedan.

Han vill också sälja klubben. Han har försökt flera gånger under de senaste åren, bland annat var Mino Raiola intresserad år 2015. I somras skulle Renzetti sälja en del av sina aktier (han äger 60% av klubben) till minoritetsägaren Leonid Novoselskiy (40%) och investerare från Förenade Arabemiraten, men affären gick inte i lås.

Det jobbas fortfarande på en försäljning, och även om det ser ut att han behåller klubben ett tag till så kan det bli nya ägare till MFF-matcherna.

Vi får också se om Fabio Celestini är kvar som tränare. Lugano har haft en svag säsongsstart, och tenderar att byta tränare ofta.

Det är inte heller en slump att Zdenek Zeman, maximalattackens modertränare, var i klubben för några år sedan. Är man tränare för Lugano så ska man spela attackerande fotboll, även om det inte alltid har varit så under det senaste året.

29-åriga spanjoren Guillermo Abascal anställdes förra våren, men fick inte ens coacha i 20 matcher innan han fick sparken (trots protester från lagkaptenen) för att Renzetti tyckte laget spelade för långsamt.

Siffrorna är inte där än för ersättaren Celestini. Förra säsongen var det bara ett lag i Schweiz som hade färre skott på mål, bara två lag hade mindre bollinnehav, och inget lag var så sällan på motståndarnas planhalva. Hans 3-5-2/3-4-3 tenderar oftast att ge oavgjorda matcher.

Det stora positiva är att stjärnan Carlinhos har stannat kvar, trots intresse från Lokomotiv Moskva, Porto, och Serie A-klubbar. Det har varit erbjudande värda cirka 20 miljoner kronor, men Lugano vill ha cirka 30. Just nu ser det ut som han stannar, men det finns tid kvar för försäljning.

De har fått beröm för sitt agerande i sommarens transferfönster. Filip Holender vann skytteligan i Ungern i våras. Linus Obexer var en av de bästa i andradivisionen i Schweiz. Olivier Custodio får åter spela under Celestini, tränaren som han har presterat bäst under. De har värvat Sandi Lovric, tidigare supertalang inom österrikisk fotboll, och Francisco Rodriguez, lillebror till AC Milans Ricardo Rodriguez. Som vanligt har ett par-tre av spelarna kostat runt tre-fyra miljoner kronor.

I truppen fanns sedan tidigare Alexander Gerndt, Jonathan Sabbatini (krigare från Uruguay som gör sin åttonde säsong i laget), gamla mittbackarna Mijat Maric och Fulvio Sulmoni som kommer från en supersäsong, taktiskt fina och flexibla ex-Serie A-spelaren Fabio Daprela, och stora 23-åriga målvakten Noam Baumann, som var ett kritiserat köp men som har vuxit och vuxit.

Det är dessutom en klubb som har samarbete med Juventus. I somras värvade Juventus två spelare från Lugano för totalt knappt 30 miljoner kronor (suspekt högt pris?), och tog även lagets sportchef till sin egen ungdomsverksamhet.

Genom åren har Lugano värvat spelare med Juventuskoppling, som Paulo Dybalas släkting Lautaro Dybala, och värvat spelare direkt från Juventus som Younes Bnou Marzouk (utlånad till Dalkurd förra året), Roman Macek, och Cendrim Kameraj.

Är det här totalt sett ett lag som är bättre än MFF? Nej. Ett lag som är lika bra som MFF? Nej. Ett lag som, på rätt dag, kan störa MFF? Troligen.

Men vi vet ännu inte exakt vilket Lugano som MFF får möta. Vem är då ägaren, vem är då tränaren, och är Carlinhos kvar?

@jonas_hansson

Nästan allt i HIF handlar om här och nu, och det både syns och hörs. Klubbdirektören Joel Sandborg sa i våras till Helsingborgs Dagblad att förtroendet från alla runt klubben är ”på det elfte kattlivet” av nio. Ordförande Krister Azelius har sagt att det vore katastrof om de åkte ur i år.

Det finns dock ett sidospår i HIF. De har insett att de måste göra något vid sidan av allt det här.

– Ambitionen är att varje säsong ha åtta säljbara spelare i A-truppen, sa Robin Lundgren (administrativ chef) till HD i somras.

– Synsätt från sportchef och tränare ska vara att ”ungdomar ska ges chansen”.

31,2 år var som sagt snittåldern på Henrik Larssons sista allsvenska elva. 20,8 år var snittåldern på hans sista elva, i cupen mot Oskarshamn.

De har i sommar värvat Daníel Hafsteinsson (19 år) på ett kontrakt till och med 2022. Ibrahim Bancé (18) är på lån med köpoption. Ängelholms Assad Al Hamlawi (18) anländer i vinter. De försökte få in Brynjólfur Willumsson (19) i sommar och Gabriel Gudmundsson (20) i våras.

Armin Gigovic (17) och Filip Sjöberg (19) är från den egna ungdomsverksamheten, de har startat i allsvenska matcher de senaste veckorna, och erbjudits längre kontrakt (Gigovic har redan skrivit på).

Det finns åtminstone en plan för en framtid längre bort än 2020. Nu måste HIF också visa att de kan hålla fast vid den här planen och utföra den bra. För det krävs åtminstone fyra pelare: tålamod, bra scouting, bra utvecklingsmiljö, och att ge spelarna tillräckligt med speltid.

Det räcker med att en av de fyra sakerna inte fungerar för att det ska falla ihop och bli en i raden av HIF-planer som inte håller, men vi noterar att Gigovic, Sjöberg, Bancé, och Hafsteinsson alla är med i truppen mot Östersunds FK i dag. I den matchtruppen finns även Charlie Weberg (21), Max Svensson (21), Mattias Almeida (20), och korttidslånet Tashreeq Matthews (18).

@jonas_hansson

Ingen tränare och inga lagkamrater som pushar för ett år till, en sportchef som är övertygad om att det är sista månaderna, lite övrigt surr inifrån MFF.

Om/när Malmö FF blir klara för Europa Leagues gruppspel i dag så gör det att Rosenberg har vunnit (minst?) tre SM-guld och spelat fyra gruppspel i Europa på sex år. Det räcker med att ta en titt på några av de här siffrorna för att se hur dominant han själv har varit:

I allsvenska matcher där Rosenberg startar är MFF ett lag som snittar knappt 64 poäng per säsong.

I allsvenska matcher där Rosenberg INTE startar är MFF ett lag som snittar 51,5 poäng per säsong.

Ingen allsvenska spelare har gjort fler ligamål sedan 2014. Rosenberg har 62. Paulinho (55) är den enda som har fler än 50.

Bara en spelare (Simon Lundevall på 41) har gjort fler allsvenska assist. Rosenberg har 35, och det är de två spelarna som har gjort 30 assist eller fler.

Ingen spelare har gjort så många matchvinnande mål i allsvenskan (19).

Ingen spelare har varit inblandad i fler mål under sina allsvenska inhopp. Rosenberg har varit inblandad i tio mål på 21 inhopp, Viktor Prodell tio mål på 51 inhopp.

På 25 kvalmatcher i Europacuperna har han gjort 17 mål.

MFF har gjort 13 mål i Europacupernas gruppspel och slutspel, Rosenberg har gjort eller assisterat till sju av dem.

Han har spelat 103 matcher på Stadion, och då gjort 89 poäng (62 mål, 27 assist).

Man hade kunnat lägga på siffra efter siffra och fått samma bild. Om 17 (eller elva) matcher är det slut på riktigt. Nio allsvenska matcher, en cupmatch, en kvalmatch i EL, och troligen ett EL-gruppspel.

Nästa match i nedräkningen: Bnei Yehuda, match två.

@jonas_hansson

När Carl Starfelt såldes skulle Kristopher Da Graca ersätta, en mittback som hade spelat 800 minuter seniorfotboll fram tills då. När Sebastian Ohlsson blev skadad (och är på väg att lämna?) så ska egentliga centrala mittfältaren Nzuzi Toko vara högerback, en position som han gjorde knappa 20 matcher på för tre-fyra år sedan.

När ”Paka” är skadad och Benjamin Nygren är såld ska Tobias Sana och Hosam Aiesh, värvade för drygt två veckor sedan, hota minst lika mycket i den offensiva fyran.

Till detta har de några spelare som är så unga att de bokstavligt talat växer framför ögonen på en. Det har hackat lite, det har varit oavgjorda matcher, men saker kommer att ta lite tid ibland. IFK har blivit en förening som tänker mer i processer, och de förstår detta.

KFF inledde den här matchen bäst. De inledande åtta minuterna hade de redan haft bollen i farliga ytor fem gånger, antingen via fina instick eller höga bollvinster. KFF hade självförtroende efter AIK-matchen, IFK kändes osäkra och många offensiva spelare var mest i passningsskugga.

– Man kan se första 30 i rörelsen Kalmar har i sin uppbyggnad, och sättet att försvara, att det finns ett självförtroende och det finns en aktiv rörelse att hela tiden byta positioner. Det gör det svårt för oss, sa Poya Asbaghi.

– De har haft en säsong där de haft extremt många spelare borta. De senaste matcherna har de fått lite kontinuitet och spelare tillbaka. Då har de varit ett extremt starkt lag.

KFF har en potentiellt matchvinnande målvakt, allroundfina mittbackar, exceptionellt bollskickliga centrala mittfältare, och bastanta presspelare framåt. De har lyckats fylla på med nyförvärven som förenklar för medspelarna.

Rafinha orkar inte hög kvalitet i 90 minuter, men är en väldigt fin bollspelare. Geir André Herrem ska helst inte röra boll för ofta, men av det man har hört från Norge så kan det bli en av allsvenskans jobbigaste pressanfallare. Alexander Jakobsen är enkel att uppskatta, med sina tekniska lösningar och där Magnus Pehrsson kallade Jakobsen för ”limmet” mellan mittfält och anfall.

Pehrsson hade inför matchen också pratat om att KFF inte var för oroliga för IFK:s kantspel. Oron var om IFK skulle komma centrerat med sina offensiva spelare. Det hände ibland, men inte för ofta då KFF hade tre mittbackar och tre centrala mittfältare, samtidigt som deras höga press störde IFK:s uppspel.

Men när det väl hände, då blev det ett par målchanser. Få hade förväntat sig att Sana (med boll) enkelt skulle hitta ett centralt friläge för Aiesh (nere till höger) på det här.

– Det är något jag gjort till Hysén många gånger när vi var yngre…, log Sana fram.

– Jag såg ytan. Jag visste att han var på väg. Mittbackarna gick riktigt brett, då ska jag bara sätta den i ytan. Om det är motsatta rörelser är det oerhört svårt för mittbackarna, då ska jag bara sätta den rätt. Jag sa till honom: om han bara löper lite mer så kommer han få ännu fler poäng.

– Men Kalmar är svåra. I början har vi ju lite problem, hur vi ska låsa dem, hur vi ska göra allt när de spelar mellan oss, men sedan hittar vi lösningen på det. I andra har vi riktigt bra koll på det.

Lösningen verkade vara att istället för att gå centrerat, som IFK har gjort bra i år, så var det att gå mer ut mot kanterna. Det började med några mer chansartade bollar i slutet av första halvlek, och verkade bli mer systematiskt i andra när IFK fick se vad Aiesh kan göra när han får tillåtelse att ge mer bredd.

IFK slog en “vi ser vad som händer”-boll mot vänsterkanten. Viktor Elm missbedömde bollens studsande fart, Robin Söder stressade, vann boll, var kylig, 1-0 strax innan halvtid.

Giorgi Charaisjvili hämtade boll, slog ut den mot Hosam Aiesh på högerkanten, inlägg, Robin Söder, 2-0.

Aiesh fick bollen på högerkanten, höll i, passade i djupled till Söder, inlägg, Charaisjvili, 3-0.

Sana fick bollen vid mittcirkeln, snabb blick ut mot högerkanten, boll mot Aiesh, utmanande, inlägg, Söder, 4-0.

KFF hade försökt öka bolltempot, de ville vara mer direkta, och hade viss otur. De skulle ha haft hörna strax innan 2-0, de hade gjort en hel del bra saker innan 2-0, och när de väl hade halvlägen så var det ofta att IFK Göteborgs mittbackar hann störa eller blocka. De hade inte många marginaler med sig.

– Efter 2-0 har vi det tungt. Då blir det en avvägning: ska vi går framåt eller försöka hålla det såhär? Sedan chansar vi och det blir både tre och fyra. Onödigt egentligen, men vi behöver göra målet. Vi kommer lite fel på det. Vi får inte riktigt bett i pressen och de är väldigt skickliga i sina kontringar, sa Viktor Elm.

– Resultatet känns jäkligt dåligt. Vissa individuella prestationer, bland annat min egen vid första målet… Man vill bara gömma sig och dra ett täcke över sig. Samtidigt ser man helheten. Första 60 tycker jag inte vi är sämre än vad de är.

KFF började matchen bra, men orkade inte allt och kunde inte hålla i. IFK Göteborg började trevande, hittade inte ytorna som de brukar hitta, men några individuella aktioner och lite förändringar gav möjlighet att såra mer.

Och vi ska som sagt inte glömma bort att IFK bygger något “nytt men ändå ganska samma”. Da Graca var magnifik som mittback. Tozo stabil som högerback. Aiesh och Sana vill hela tiden lära sig.

Som den där passningen till Aieshs friläge i första halvlek. Bägge har kvaliteten till det, men är det en passning som hade suttit i deras första match tillsammans? Nja. I deras tredje-fjärde match? Uppenbarligen.

Sana och Aiesh har många färdiga lösningar i sig, men vissa saker kommer alltid att ta tid innan det har vuxit fram. Det gäller oavsett om det är spelare som lär sig seniorfotboll, att hitta rätt på en ny position, att förändra taktik under matcherna, eller att skapa kemi mellan spelare.

– Det blir bättre och bättre, men det är fortfarande svårt med pressen och vi går ju igenom hur Kalmar spelar, men saker ändras ju, sa Aiesh.

– Sedan behöver man den där kemin för att fixa till allt. I första halvlek var jag lite vilsen. De droppar ner med mittfältare och sånt där. Det var jättebra snack nerifrån, men det var bra att komma in i halvtid och gå igenom det igen för att få in det i huvudet. Ibland glömmer man bort vad man ska göra. Det är därför jag har sagt att det kommer ta tid.

Kalmar FF? Inte förlust-med-fyra-mål-dåliga, och det var ett budskap som de tryckte på efter matchen, men visst måste det resultatet ta ur en del av det positiva som har byggts upp under de senaste veckorna.

@jonas_hansson

Han var tillbaka veckor innan Malmö FF(/Uwe Rösler) hade hoppats på. Han startade, gjorde två mål och en assist, var som vanligt en av de bästa på plan, och efter drygt 75 minuter som vänster kantanfallare så avslutade han sista kvarten som höger vingback.

Lite mer sliten än vanligt efter matchen? Ja, men i övrigt inga tecken på att han hade varit skadad i en månad.

När vi har kommit 31 tävlingsmatcher in på året, och där det återstår antingen 13 eller 19 matcher, så kanske Traustason seglar upp som en första kandidat till årets MFF-spelare. Rösler nämner alltid att Traustason har varit bland de bästa i år, och jag vill minnas att han en gång sa rakt ut att Traustason var vårens bästa MFF-spelare.

Han är inte den som avgör flest matcher med enskilda moment, där är Markus Rosenberg, Anders Christiansen, och Johan Dahlin före. Han är inte den som laget lutar sig mest mot i defensiven, det är Rasmus Bengtsson. Sören Rieks och Oscar Lewicki nämns i perioder bland de viktigaste, för sina bidrag i många delar av spelet, men det är ändå inte riktigt Traustason-nivå. Fouad Bachirou gör ju sitt, framför allt i Europa, men inte den som match efter match sticker ut som dominanten.

Hans springer snabbt och mycket och smart, i alla offensiva och defensiva ytor som behövs. Han accelererar igång både press- och anfallsspel. Han samarbetar på en hög nivå med Sören Rieks på vänsterkanten. Han har teknisk kvalitet. Han förkroppsligar mycket av det som MFF vill ha, och om Daniel Andersson kan få Traustason att stanna minst ett år till så vore det bland hans större sportchefsgärningar under de senaste åren.

Det är en intressant utveckling på en spelare där det tog tid innan MFF visste hur Traustason skulle användas.

Han värvades som vänstermittfältare inför 2018. Magnus Pehrsson pratade om att MFF hade hittat Jo Inge Bergets ersättare, och dessutom som en spelare som kunde ersätta Magnus Wolff Eikrems fot på fasta situationer.

Våren 2018 förstördes efter att han åkt på ett genomtramp och ibland kunde spela, men i praktiken ändå var skadad i foten. När Uwe Rösler kom så prioriterades Traustason inte högst, utan han var snarare spelare nummer tolv som inte var given när alla var friska (han satt bland annat på bänken bägge gångerna mot Midtjylland och första matchen mot Genk).

Han spelade mycket i höstas och var bra, men i år har det varit på en annan nivå. 26-åringen utgår oftast från en mer offensiv central mittfältsroll, men verkar kunna spela allt utom mittback. Söndagens match mot Falkenberg visade att det kanske inte spelar så stor roll exakt vilken roll Traustason får. Det kommer ändå att bli riktigt bra, och det i sig är en egenskap som få fotbollsspelare har.

@jonas_hansson

Systemskifte från 3-5-2 till 3-4-3 och ha ännu mer offensiva mittbackar, i form av de egentliga ytterbackarna Eric Larsson och Jonas Knudsen? Då börjar det likna något.

– Vi har pratat om utveckling – det här är vår utveckling. Det var den utvecklingen som vi ville ha från förra året till det här året. Vi vill att våra ”yttermittbackar” ska vara attackerande, sa Rösler efter 5-0 mot Falkenbergs FF.

– Eric har tidigare gjort det bra väldigt bra, mot exempelvis (Zrinjski hemma). Jonas gjorde det i dag. Första halvlek var fantastisk från hans sida. Defensivt vann han varje luftduell, och sedan hade han energin och drivet.

– Vi var väldigt framåtlutade. Jag ville att våra supportrar verkligen skulle se att vi gick för det.

Jonas Knudsen hade under första halvtimmen mot Falkenberg varit på överlapp fem-sex gånger, och slog då inläggen till 1-0 och 2-0.

Eric Larsson slog den fina djupledspassen till 5-0. Tio minuter tidigare gjorde han en hög brytning, spelade framåt, gick själv på löp in i straffområdet, men en annan spelare fick passen till 4-0. Drygt tio sekunder innan det målet hade Knudsen varit långt uppe på andra kanten för att kunna slå inlägg.

Rösler är inte ovan att se matcher med sådant spelsätt. När han var i Fleetwood Town så mötte han (och vann mot) Sheffield United, som redan då var kända för sina offensiva ”överlappande mittbackar”. Nu är Sheffield Uniteds mittbackstaktik en av de mest uppskrivna spelidéerna i Premier League.

Nu gör dock MFF det på sitt eget sätt, och bara två spelare rörde bollen fler än 100 gånger i matchen: Larsson (114) och Knudsen (110).

Det är också en del i ett större speltänk. Rösler pratade tidigare i tränarkarriären ofta om att han såg upp till Jürgen Klopps press-attack-press-attack-fotboll. Just den inspirationen har han knappt pratat om under tiden i MFF, men det finns kvar där. MFF ska vara så offensiva och dominanta som det går, och det inkluderar att anfalla med maximalt antal spelare.

MFF är bäst när spelarna inte behöver vara i koppel, när de kan pressa och anfalla så mycket som de orkar. Det var därför som sommarens spelliknelse mellan AIK och MFF aldrig blev rätt. Det finns liknelser i några moment, men AIK gillar att bevaka och kalkylera, MFF gillar att kväva och ösa. MFF visade det mot Falkenberg.

Det fanns dock en respekt inför matchen. Falkenberg satte stor prägel på vårens match, där MFF räddades av Johan Dahlin och en bra inledande halvtimme.

Efter 90 sekunder på söndagen fick Falkenberg en frispark nära mittlinjen. De flyttade fram allt de hade, MFF var koncentrerade och kommunicerande, och det märktes att bägge lagen tog frisparken långt mer seriöst än hur det brukar vara i en match. Falkenberg ville testa MFF, och MFF ville inte riskera att tappa en till match mot Falkenberg.

Bara 20-30 sekunder senare hade MFF ett snabbt anfall som avslutades med fem-mot-fyra-läge. De inledande åtta minuterna hade MFF fyra liknande anfall som hade kunnat ge mål (ett av dem gav mål). De ville slita isär Falkenberg med snabbhet, press, och överbemannade ytor. Med de offensiva mittbackarna, framför allt Knudsen, så blev det flera gånger räknefel för Falkenberg både inne och utanför boxen.

– De kommer in med tre-fyra-fem spelare (i straffområdet) ibland. Det är svårt. Sedan är de duktiga på att ge varandra ytor, sa Tobias Karlsson och nämnde att Falkenberg inte kom nära inläggsspelarna.

Falkenberg hade sina egna försök. De ville göra det som fler lag borde ha försökt sig på i år: att gå hårt på MFF:s trebacklinje, både med fysik och bollar bakom den. Det är ju den delen där MFF förlorar med offensivt inriktade mittbackar.

Falkenberg hade dock varken Nsima Peter eller Kirill Pogrebnyak, så Edi Sylisufaj (två passningar på 65 minuter) fick det hopplösa jobbet som central anfallare mot Rasmus Bengtsson. Showen hamnade därför istället hos kantanfallarna John Chibuike och Robin Östlind, som skulle utnyttja ytor.

Östlind hade en superchans efter knappt tio minuter, men sköt så svagt att det var svårt att veta om det var ett avslut eller en passning.

I övrigt? Nja. Några halvlägen, men de fick sällan röra boll. Känslan är också att FFF saknade Marcus Mathisen på mittfältet, som en spelare som kunde plocka upp första- och andra- och tredjebollar. Det hade nog kunnat störa MFF.

– Det var rejäl klasskillnad i dag. Malmö var mycket bättre, mycket snabbare, mycket starkare. Man ser en internationell hårdhet som vi inte har, sa Hasse Eklund.

– Det jag inte har sett tidigare var kring Malmös presspel. Det var väldigt starkt. Stor skillnad mot tidigare matcher, tycker jag, då de var snabbt inne och inte gav oss någon tid alls.

– Vi blev oorganiserade, och släppte till stora hål vilket vi inte har gjort i tidigare matcher efter sommaren. Vi hade inte mycket att hämta.

MFF kunde spela snabbt på ett underlag präglat av lagom mycket regn, men de var även metodiska när det behövdes. Ett par av målen var rena kontringar, men 2-0-målet kom efter att MFF använt 26 passningar för att gå från kant till kant till kant, allt för att bestämma vilken yta som flera spelare skulle anfalla in i. Det blev vänsterkanten med Knudsen.

Falkenberg kunde heller inte ta nytta av det som ibland blir svagheten hos lag som spelar 3-4-3: att det blir många långa löpningar, att anfallaren blir isolerad, att man antingen blir för baktunga eller för öppna bakåt. MFF hann och orkade springa för att täcka upp allt som behövdes både offensivt och defensivt.

Arnor Traustason var tillbaka och orkade hur mycket som helst. Han var en av spelarna som gjorde att formationens svagheter sällan syntes (även Romain Gall såg ut att ha tagit åt sig av Röslers förfrågan på fler löp). Med Traustason tillbaka fick MFF också ha samarbetet Rieks-Traustason, ett av allsvenskans bästa samarbeten.

Spelet kunde också flyta på tack vare en fin domarinsats från Adam Ladebäck. 27-åringen lät hellre spelet gå vidare än att blåsa av, tog hellre dialog än att dela ut kort, och blåste sällan för ”enkla” frisparkar. Rösler tog extra tid för att berätta hur stark han tyckte domarinsatsen var. Det är möjligt att det borde ha delats ut något mer gult kort, men Ladebäck var åtminstone konsekvent.

Det enda MFF inte gillade var en svagare period i första halvlek, och just att de släppte till Östlinds chans. Knudsen gick framåt, MFF tappade boll, och helt plötsligt hade Larsson två spelare att ta hand om.

– Det är klart att ibland får de något läge, någon omställning, men det blir också många gånger att vi vinner tillbaka bollen och skapar chanser, sa Rasmus Bengtsson.

– Det är svårt att få exakt alla delar med sig, men det är såhär vi vill spela.

MFF tryckte på och tryckte på, och även om de inte var helt överlägsna i allt (”bara” 17-8 i skottstatistiken) så hade de 4-0 efter mindre än en timme. Efter 4-0 skapade Falkenberg en ring med spelarna för att prata sig samman och hitta ett sätt så att de kunde överleva en halvtimme till.

Den ringen blev också i praktiken slutet på matchen. Visst, Tim Prica fick göra allsvensk debut, Guillermo Molins gjorde 5-0, MFF var bra, men överkörningen var redan avklarad och MFF hade visat upp en fin sida av sitt press- och attackspel.

@jonas_hansson

– När Kalmar har varit som bäst de senaste åren har det varit svårt att ta bollen i från dem och så vill vi att det ska fortsätta vara men vi vill ha en ännu större riktning, framför allt när vi vinner boll, på att utnyttja omställningar bättre.

I vintras gjordes några förändringar. Henrik Löfkvist (när han varit skadefri) och Fidan Aliti har passat bra som mittbackar, och Piotr Johansson var lokomotivet som behövdes ute på höger vingback, men det behövdes mer på andra positioner.

Pehrsson och Jesper Norberg hade inte ett enkelt jobb. Kalmar FF:s trupp har kvalitet och talang, men tidigare sportchefen Thomas Andersson-Borstams hade inte sin styrka i att bygga en välbalanserad trupp.

Det var en blandning mellan olika spelartyper för olika spelsätt, en numerärt alldeles för stor trupp, och en hel del spelare som inte bidrog så mycket. Frågan är om det ens räcker med tre transferfönster för att fixa till det.

Ett annat problem var att flera av vinterns övriga nyförvärv (El Kabir, Chidiebere Nwakali, Maxwell, Rafinha) inte har gett tillräckligt (än). El Kabir är redan borta, Nwakali är på väg bort, och när KFF behövde mål mot Örebro SK senast så fick varken Maxwell eller Rafinha hoppa in.

Det här fönstret har dock KFF fått fler spelare som passar in i MP-fotbollen: snabba, kan täcka stora ytor, passar i press- och omställningsspel. En skadefri Jesper Manns är i allsvenska toppen när det gäller snabbhet och kan fungera bra som vingback. Få allsvenska spelare är snabbare med boll än Alexander Jakobsen, och tanken är att han ska kunna hitta på lösningar som ingen i KFF har kunnat göra hittills.

Och sedan anlände Geir André Herrem. En norsk 31-årig anfallare som gjorde debut i norska högstaligan förra säsongen, och som gjort mål för norska ligatvåan i år. Han är den snabba, hårt jobbande pressanfallaren som KFF hoppas kunna ge de extra målen.

KFF har någon eller ett par anfallare som är liknande typer, men de hoppas att Herrem är minst en nivå bättre.

Till detta anlände Samuel Adrian för att styra passningsspel centralt, men han skadade sig och blir borta en längre tid.

KFF har visserligen tappat några spelare i sommar, men de fick in typerna som är mer i linje med hur de vill spela.

– Det var en av prioriteringarna. Där fick vi in de tre spelare med de egenskaperna, plus Samuel som är en innermittfältare som spelar framåt. Det var en av huvudsakerna på kort och lång sikt, säger Norberg.

– Vi ville arbeta om truppen så vi fick in de här egenskaperna. Det är den sortens vi vill spela, som är mer framåt och mer löpningar.

Han lägger också till att en annan viktig del den här sommaren var att få in spelare som var vana att spela i allsvenskan eller en liknande liga, och som var i träning och inte behövde lång tid innan de var redo för spel.

Nu ska vi bara se om de här förändringarna är tillräckligt för att göra laget märkbart bättre.

***

När det gäller Nwakali så är han kvar i Norge på besök hos en klubb, och en övergång är fortfarande aktuell. Det norska transferfönstret stänger senare så det går fortfarande att genomföra en övergång.

– Vi sa att vi löser vårt fönster först, sedan ska jag sätta mig med klubben i Norge senare i veckan för att lösa det, säger Norberg.

@jonas_hansson

Borta är Andri Bjarnason, Rasmus Jönsson, och Johan Persson. Lagets kanske två bästa offensiva spelare, tillsammans med en central mitt som kan allsvenskan, ut.

En stabil allsvensk target, korttidskontrakt med en ytter som inte har spelat match på tre-fyra månader, ett par tonåringar, och ett par (helt nödvändiga) målvakter in.

Visst, det finns en möjlighet att Alhaji Gero gör bra targetjobb och börjar att göra mål, att Tobias Mikkelsen bidrar med tillräckligt många mål i höst, och att någon av Ibrahim Bancé och Daniel Hafsteinsson visar sig vara en supertalang, men att det skulle se bättre ut på förhand känns tveksamt.

Detta följer ganska många situationer som inte blivit som HIF hade tänkt sig, eller där det är svårt att få ihop hur det skulle fungera.

I slutet av mars förlängde de med Per-Ola Ljung till och med 2021. Det tog drygt två månader innan han var borta som huvudtränare.

Det är fullt möjligt att Henrik Larsson håller HIF kvar i allsvenskan, dessutom följer han ju föreningens mål med att lyfta upp de unga egna, men vad var tanken med att ta in den tränare som fick sparken för två och ett halvt år sedan?

På spelarsidan har det varit ännu fler spretande beslut bara under det senaste året.

HIF gick in i 2019 med en av allsvenskans tunnaste trupper, där det bara fanns cirka 17 utespelare som Ljung använde sig av. Satsningen var på spets, inte bredd.

Inget fel i det, men samtidigt pratade HIF varje vecka om att det fysiska läget inte var bra nog. Att laget hade många äldre och skadedrabbade spelare, och att det behövde gå långsamt framåt så att de inte skulle bli skadade spelare. Det var inte bara en tunn trupp, utan en tunn trupp med många spelare där HIF behövde vara försiktiga. Hur gick det ihop?

Förra sommaren värvade de också två stora namn (Rasmus Jönsson och Wanderson) som bägge älskar att spela i nummer 10-rollen. Det slutade oftast med att Wanderson fick vara i en position som han inte trivdes i, fram tills Jönsson lämnade. Hur var prioriteringen där?

Samtidigt har laget en spelidentitet av att vara ganska direkta och framför allt ett inläggsstarkt lag, ett lag som ofta har använt Bjarnason som uppspelspunkt och den kanske mest definierande och avgörande spelaren.

Till den viktiga rollen fanns det istället noll alternativ, så när han var skadad i våras så fick Wanderson spela på topp.

Nu sitter de också med Mamudu Moro och Kalle Joelsson på utgående kontrakt, två av de mest försäljningsbara spelarna.

Det är många beslut som känns tagna på uppstuds och utan särskilt mycket långsiktig tanke, och många saker som inte har blivit optimalt. I vakuum är många saker inte superkonstiga och det finns argument till varför det blivit som det blivit, men pratar vi totalen så känns det som att flera situationer kan undvikas med bättre planering.

Ekonomisk problematik och kortsiktighet är ju också standard i HIF. De har levt med kniven mot strupen under många av åren under 2000-talet, där de gång på gång måste hitta sista-minuten-lösningar för att inte riskera det värsta. Det blir aldrig någon längre plan och aldrig någon kulturförändring. Några av de senaste årens händelser:

Sommaren 2017 gick privata investerare in med tolv miljoner kronor för att hjälpa till i ett svårt läge.

– Nästa generation ska inte betala ett skit för det vi gör nu, sa då Mats-Ola Schulze till HD.

I maj 2018 trodde HIF att de skulle gå back sex miljoner kronor för 2018. Mindre än ett halvår senare verkade det snarare bli minus 13 miljoner. De behövde bland annat skjuta upp en inbetalning av skatten och ta hjälp av en sponsor för att inte riskera elitlicensen.

Ett halvår senare frågade de investerarna om 25 nya miljoner.

HD skrev dessutom i juni i år att HIF missar budgeten 2019 med drygt tre miljoner kronor, att elitlicensen skulle kunna vara i fara igen, men att det ska lösas av ett transfernetto som var bättre än väntat. Det är dock fortfarande så att HIF bara får behålla 50 procent av alla pengar de får från spelarförsäljningar. Resten går till investerare och en sponsor.

Sett till hur många gånger investerare, sponsorer, Helsingborgs stad/kommun, banker, och quick fix-lösningar har hjälpt HIF.

Sett till hur många gånger som HIF gång på gång har sagt att saker kommer lösa sig framöver.

Vad är det som talar för att de kommer fixa det den här gången, även om investerare ännu en gång går in med mer än tio miljoner kronor? Vad är egentligen planen den här gången, och hur skiljer det sig från förr?

@jonas_hansson

Nalic ville dock spela. Ett lån och ett halvår senare så pratas det om han kan ersätta Romain Gall och skadade Arnor Traustason, alternativt fixa anfallarnas formsvacka, och samtidigt injicera mer framtidshopp i en gammal trupp.

Det gick snabbt innan Nalic blev en faktisk pusselbit för MFF-bygget, troligen snabbare än vad MFF själva hade planerat.

Nalic är dock van att det går snabbt framåt. 2016 spelade han mest i U19-serien. 2017 växlade han mellan inhoppare och startspelare i division 1. 2018 var han ordinarie i superettan. Och nu detta.

Dessutom finns det en fysik att ta hänsyn till. Under drygt ett par års tid så växte han åtminstone 30 centimeter, och än i dag jobbar han med att lägga på sig muskler för att växa in i sin långa kropp. Det har varit många nya förutsättningar, men han har både klarat av det och frodats.

Jag pratade med Nalic i dag (fri från skadan nu), som sa det inte finns någon plan på att han ska återvända till MFF i sommar även om han inte ville skriva av något. Han berättade att han kände sig redo att spela i MFF nu om det skulle behövas, då steget till allsvenskan gick ganska enkelt. Han strök under att han har ett starkt band med MFF och gärna spelar i himmelsblått någon gång (kontra att exempelvis flytta direkt till en utländsk klubb), men att det nu också är viktigt att spela vecka in, vecka ut.

Om vi börjar med den första frågeställningen: är Nalic en anfallare eller en central mittfältare om MFF spelar 3-5-2 den dagen som han kommer tillbaka?

Han klarar av de flesta centrala roller. I en 3-5-2 vill han helst vara offensiv mittfältare eller släpande anfallare. När det gäller anfallare finns redan Markus Rosenberg och Guillermo Molins som ”icke djupledslöpare”, så frågan är om MFF vill addera ännu en sådan typ i sommar. Formen är visserligen inte bra på anfallarna just nu, men sånt kan också vända snabbt.

På centralt mittfält kan det finnas en öppning – om Nalic klarar av det press- och djupledsspel som krävs av mittfältarna. Rösler har sagt att han vill se sina mittfältare storma in i halvytorna, antingen för egna avslut eller för att öppna upp för andra.

Det är ju få U23-spelare i allsvenskan som producerar så bra som Nalic gör. Han fixar saker framåt och han gör det i ett svagt lag. Dessutom är det nog ingen i MFF som hade klagat om Nalic kom tillbaka ett halvår, det gjordes ett test, och sedan att det blir ett nytt beslut i vinter. Men det är nog inte troligt.

Och samtidigt finns det också en annan frågeställning.

MFF har de senaste åren haft problem att få in spelarna som följer en lite annan ram (Magnus Wolff Eikrem, Gall). De där spelarna som gör sig bäst under mer frihet, som inte riktigt får sin favoritroll i MFF, som vill ha mycket boll, och bägge var dessutom mer etablerade än Nalic. Kommer Nalic att kunna vara sitt absolut bästa i MFF 2019? Och kommer MFF ge honom speltid och frihet även efter ett par sämre matcher?

Kollar man på statistiken för Nalic så ser man en spelare som slår bort tre av tio passningar, som tappar mest boll i allsvenskan, och var faktiska chansskapande ännu inte ger fantastiska siffror. En stor risktagare som kanske måste få ut ännu mer av sina risker. Rösler är också noga med att MFF inte får tappa boll i fel lägen, för det kommer göra att spelet hackar till och att det blir mer fram-och-tillbaka-fotboll.

2020 känns som det kan bli året för Nalic i MFF, särskilt om Rösler lämnar i vinter och det kommer in en tränare där Nalic kan passa in ännu bättre och där det finns mer tid för att komma in i det. Och där det inte ses som en svaghet att vara under 25 år.

**

Några andra småsaker:

Behrang Safari kom tillbaka till MFF sommaren 2016. Han hade fram tills uppehållet i sommar spelat 85 matcher, och då gjort ett mål och en assist.

Safari under de fyra kvalmatcherna i Europa League i sommar: ett mål, fyra assist.

**

Av det jag har hört så la Rasmus Bengtsson ner mycket tid i våras på att verkligen komma i form, att skapa den bästa Bengtsson som finns. I ett utifrånperspektiv kan det låta självklart att göra det, men det är riktigt tungt att ha den där ”extraattityden”, att konstant lägga ner X antal timmar per vecka med de där övningarna som är så jobbiga.

Det gav resultat. Han kunde bland annat starta tio raka 90-minutare, vilket han inte ens varit nära i MFF tidigare.

Jag håller troligen med Uwe Rösler: när Rasmus Bengtsson har sina toppar, då vet jag inte om det finns någon bättre försvarare i allsvenskan. Nu gäller det att Bengtsson fortsätter göra liknande arbete utanför planen. Det är då spelarna som är 32+ får sina belöningar på planen.

**

Ex-MFF:are:

Tokelo Rantie har haft flera problem vid sidan av planen de senaste åren. 28-åringen ser nu ut att få en chans i regerande sydafrikanska mästarna Mamelodi Sundowns, vars tränare Pitso Mosimane vill ha Rantie.

Det har snart gått två år sedan som han senast spelade en fotbollsmatch, och sedan han lämnade MFF för sex år sedan så har han inte ens spelat 3400 minuter klubblagsfotboll.

**

På tal om läget på centralt mittfält: Rösler har tidigare sagt att en stor anledning till att de valde 3-5-2 var överflödet av bra centrala mittfältare, också med en hint om att den dagen det är tunt där, då kanske det finns någon möjlighet till systemskifte.

**

Kollade igenom MFF:s mål för 2019 igen och fastnade för allt som Marcus Antonsson gör i samband med ett mål mot Örebro SK. Målet var hans spelstil, komprimerad till cirka tio sekunder.

Ser enkelt ut, men få gör det.

@jonas_hansson