POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Den stora flykten och det ännu större avskedet

Det var inte många matcher som hade någon betydelse över sig i den sista omgången av Serie A 2016/17. Men bland de som hade det, herregud vilken slutscensunderhållning vi bjöds på.

Allas ögon låg först på 18-matchen Roma-Genoa, där Francesco Totti fick inleda sin sista Romamatch på bänken. Han och 70 000 åskådare chockades när Genoa redan efter tre minuter sprang in 1-0 genom Pietro Pellegri.

Genoaanfallaren var prick tre månader gammal när Totti var med och vann Romas senaste scudetto i juni 2001. Nu gav han sig själv en viktig biroll i huvudpersonen sista film och såg till att göra matchen till en thriller för Roma.

Bara sju minuter senare kunde dock dubbla skytteligavinnaren (Serie A och Europa League) Edin Džeko sätta kvitteringen på sin egen retur. Bosniern hade ytterligare ett par klara lägen att ge Roma ledningen och Kevin Strootmans vänsterfot serverade frilägen i parti och minut, men 1-1 stod sig till halvtid.

I den 54:e minuten fick så Francesco Totti bytas in, istället för Mohamed Salah. 20 minuter senare grävde Džeko fram bollen till en framstörtande Daniele De Rossi som åter gav Roma ledningen. Il Capitano Futuro, som han ju var fram tills häromdagen, har avslutat säsongen starkt med flera mål och en tydlig ledarroll, och såg ut att ha gjort framtiden lite ljusare för Roma.

Men Roma vore inte Roma om de inte skulle ställa till det på vägen. Fem minuter senare missbedömde Szczesny ett inlägg helt och Genoas bästa spelare Darko Lazović kunde nicka in 2-2. Samma spelare som också spelade fram till ledningsmålet.

I det läget var Napoli förbi på andraplatsen. Det var inte så här Tottis avskedsmatch var tänkt att sluta. Men laget lyckades knyta nävarna under en slutforcering, i det som också blev Luciano Spallettis sista match.

En Nainggolanfrispark i minut 90 gick via skallarna på Fazio och Džeko, sen låg bollen framför inhopparen Diego Perotti som smällde in 3-2 på sitt gamla lag. Romas säsong var räddad och Spalletti hade slutfört uppdraget att komma tvåa (igen).

Matchen var rafflande, svängig och högdramatisk. Men det var inte mycket mot vad som hände efter slutsignalen. 25 år i Romas A-lag för Francesco Totti skulle kräva sin ceremoni. Totti hittade först James Pallotta på innerplanen, och presidenten kramade om Totti med sitt sammanbitna leende under en visselstorm (Spalletti fick de näst högsta burop mot sig).

Totti gick för att möta hustrun och barnen, och då brast det för kaptenen. Tårarna rann inte bara nedför familjen Tottis kinder på löparbanorna, snart såg man de överallt under Tottis långa, långa ärevarv. Romaprodukterna De Rossi och Florenzi grät, den lilla faraonen El Shaarawy med, utländska spelare likaså. Ceremonin började med Elton Johns Circle of Life och nådde klimax när Totti insöp atmosfären framför Curva sud en sista gång som spelare, under tonerna till Antonello Vendittis Roma Roma Roma.

En fotbollsmatch eller spelare har inte kunnat beröra mig på det här sättet på väldigt, väldigt länge. Och det spelare som jag egentligen inte har någon koppling till. Detta var inte eufori över ett viktigt slutsekundsmål för favoritlaget, eller lättnaden och glädjen efter en tung titel. Detta var något annat.

Bland otaliga hyllningsbanderoller på Olimpico fastnade jag för en med texten ”Inom den moderna fotbollen har du vunnit den största kampen- 25 år i samma tröja”. Den förstärkte upplevelsen över att Tottis gärning var något larger-than-life. För i romanisti måste detta räknats som en närmast religiös upplevelse.

För mig var detta fotboll i dess renaste form. En stark påminnelse över varför vi älskar denna sport, och ett bevis på varför så många världen över engagerar sig kring den. Ett bevis på att det i slutändan inte spelar någon roll hur många titlar man vinner eller hur stora vinstkalkyler en kan uträkna i bokföringen. Det räcker med att visa kärlek till sporten och tröjan man representerar.

****

Tv-sändningen bröts innan Tottis tacktal och skickade oss till en ångestfylld nedflyttningsstrid. Crotone-Lazio och Palermo mot Empoli. Crotone fick en kanonstart när Andrea Nalini stötte in Marcus Rohdéns inlägg efter 14 minuter.

I den 22:a minuten förstärktes hoppet om ett nytt kontrakt när Crotones specielle målskytt Diego Falcinelli gjorde sitt trettonde mål i Serie A. Några minuter senare reducerade Ciro Immobile på straff.

Crotone fortsatte skapa de mesta av chanserna mot ett Lazio som lagt av att spela efter cupfinalförlusten. Efter en timme gav det belöning igen när Nalini nickade in sitt andra mål för kvällen. Med segern mer eller mindre i hamn skiftade koncentrationen hos nervösa Crotonefans mot Empolis match.

På Sicilien hade Empolis dittills haft alla chanser mot redan nedflyttade Palermo. Men skärpan fanns inte där och det skulle hemmalaget utnyttja hänsynslöst. En kvart före slutet nickade Ilja Nestorovski in sitt elfte mål för säsongen. Makedoniern som varit en av väldigt få ljuspunkter i en bedrövlig Palermosäsong.

I den 84:e minuten slog Empolis Thiam en ännu sämre passning mot en lagkamrat på egen planhalva, som Palermos Bruno Henrique snappade upp bollen. Brassen såg att Empolimålvakten Skorupski var ur position sedan tidigare och kunde ganska enkelt lobba in 2-0 i ett övergivet mål.Bollen från Thiam är inte riktigt den passningen man vill slå när man ligger under och är på mot nedflyttning.

Rade Krunić reducerade tre minuter senare men i det läget behövde Empoli ytterligare två mål för att överleva. Det kom heller inte, Empoli åkte ut och Crotone stannade sensationellt kvar i Serie A.

Efter omgång 29 hade Crotone bara skrapat ihop 14 poäng och låg åtta efter Empoli på 17:e plats. Vändningen blev en 2-1 seger borta mot Chievo i omgången efter. På de sista nio matcherna vann kalabrierna sex, kryssade två och förlorade endast mot Juventus borta.

Under tiden var inte Empoli så värst dåliga utan blandade och gav mest. Det blev tre segrar, ett kryss och fem förluster under motsvarande period för Toscanalaget. Efter 3-1 segern mot Bologna i omgång 35 låg Empoli alltjämt fyra poäng före Crotone.

Men Empoli avslutade som sämst när det gällde som mest. Tre raka förluster mot tre lag som inte hade något att spela för (Cagliari, Atalanta och Palermo). Under hela säsongen har målskyttet varit lagets stora akilleshäl. Det känns väldigt signifikativt att man sedan åker ur i en match där man missar flera högkvalificerade målchanser.

Crotone kämpade hela tiden i motvind men gav aldrig intrycket att de skulle ge upp kampen. Den tron som laget hade inombords är en förklaring till den otroliga slutspurten. De är på säker mark en gång under säsongen – efter den sista omgången. Det måste vara lika bittert som vanhedrande för Empoli att ligga på 17:e platsen under så många månader för att sedan tappa den till slut.

Crotones tränare Davide Nicola ska ha en enorm eloge för lagets uppryckning. Nicola sågs som en tveksam ersättare till Ivan Jurić efter att kroaten lämnade förra sommaren. Frågan vi nu kan ställa är om Jurić själv hade klarat av att hålla Crotone uppe? Tveksamt, av hans arbete i säsongens Genoa att döma.

Davide Nicole kommer förresten nästan ha vägarna förbi sin företrädare uppe i Genua. För ett par månader sen slog han vad om att han skulle cykla från Crotone till Turin (!) om laget stannar uppe. Efter söndagens vinst deklarerade Nicola att han har för avsikt att hålla löftet.

Det är nästan 130 mil mellan den kalabriska staden och Turin i norr. Buon feste e buon viaggio mister Nicola, önskar jag.

****

Omgångens mål? Det hämtar jag från Marassi och matchen Sampdoria-Napoli. Det är bara att välja mellan Lorenzo Insignes insidesmekning till 2-0, eller José Callejóns precisa direktvolley till 4-1. Det senare, om jag måste välja.

Sluttabell

  1. Juventus 91 poäng
  2. Roma 87 p
  3. Napoli 86 p
  4. Atalanta 72 p
  5. Lazio 70 p
  6. Milan 63 p
  7. Inter 62 p
  8. Fiorentina 60 p
  9. Torino 53 p
  10. Sampdoria 48 p
  11. Cagliari 47 p
  12. Sassuolo 46 p
  13. Udinese 45 p
  14. Chievo 43 p
  15. Bologna 41 p
  16. Genoa 36 p
  17. Crotone 34 p
  18. Empoli 32 p
  19. Palermo 26 p
  20. Pescara 18 p

Skytteligan

  1. Edin Džeko (Roma) 29 mål
  2. Dries Mertens (Napoli) 28 mål
  3. Andrea Belotti (Torino) 26 mål
  4. Mauro Icardi (Inter) 24 mål
  5. Gonzalo Higuaín (Juve) 24 mål
  6. Ciro Immobile (Lazio) 23 mål
Erik Hadzic

Tottis (och Spallettis) sista strid

Det har inte ens gått en månad sedan bomben slog ner i fotbollsvärlden. Romas klubbledning med VD:n Baldissoni och nye sportchefen Monchi i spetsen bekräftade det många anat under ett år, Francesco Totti gör sina sista matcher i Romatröjan denna månad. Den tröja, med tian på ryggen, som varit i romarnas fokus i över två decennier. 785 matcher och 307 mål senare står vi här och undrar, är det så här slutet ska skrivas?

Det är ingen tillfällighet att avskedet meddelades vid just den tidpunkten. Demonsportchefen Monchi hade anställts några veckor tidigare och ett av hans första uppdrag blev att tillkännage beslutet om Tottis framtid på en presskonferens. Baldissoni fyllde på och förklarade att Totti har ett sexårskontrakt som väntar på honom, i rollen som klubbdirektör.

Det är inte första gången en spanjor i Roma går upp mot den store klubbikonen. Till säsongen 2011/12, den första under amerikanskt styre, kom Luis Enrique in från Barcelona B för att implementera katalanskt possessionspel i den eviga staden. Tränaren petade också Totti inledningsvis. Oavsett motiven och vem som låg bakom dem var det alltid enklare om en ”utomstående” agerade exekutor.

Luis Enrique överlevde inte mer än en säsong i Roma. Totti trummade vidare. Mindre än ett år efter spanjorens avsked gick Totti förbi Gunnar Nordahl på andraplatsen bland Serie A:s bästa målgörare, med 226 gjorda mål.

Det är lätt att förbise klubbens roll i behandlingen av Totti och bara peka på tränaren. Det är ju på den gröna rektangeln som den öppna ridån är och inte i korridorerna på Trigoria. Den här säsongen har Totti inte fått starta någon match i ligan, allt som oftast har det bara blivit inhopp på fem-tio- eller tjugo minuter.

Det går förstås att argumentera för att Luciano Spalletti inte gör något fel som håller Totti utanför startelvan. Francesco Totti anno 2017 har fortfarande den magiska touchen och passningsfoten kvar, men aktionsradien blir mindre och mindre och löpningarna färre. Spelarna som backar upp skytteligaledaren Edin Džeko, Perotti, Salah och El Sharaawy, tillhör dessutom lagets starkaste lagdel tillsammans med mittfältet.

Men det fanns period under säsongen där Totti faktiskt gjorde skillnad från bänken. Jag blev själv vittne till det när jag såg Roma-Sampdoria i den tredje omgången på Olimpico. Totti kom in efter paus vid 1-2 underläge och behövde bara en kvart innan han assisterade till Džekos kvittering.

Tottis inhopp förändrade hela stämningen på arenan och gav Romas spel nytt liv. I den 93:e minuten avgjorde han matchen med ett straffmål. Trots att mina sympatier ligger hos de ljusblå i Rom kan jag inte förneka att straffmålet är ett av de mest minnesvärda ögonblick jag upplevt på en fotbollsarena de senaste tio åren.

Men Spalletti fortsatte att snåla med speltiden och Tottis roll i laget blev mer av en periferi ju längre Serie A-säsongen led. Det 250:e Serie A-målet kom mot Torino i september, ett Coppa Italia-avgörande på straff mot Cesena i februari, och i april klev han om Javier Zanetti och blev den tvåa i tabellen för antalet matcher i Serie A. Det är ungefär vad Totti åstadkommit hittills under säsongen.

Spalletti fick sin beskärda del av kritiken och hamnade under hösten i öppen konflikt med Tottis fru Ilary. Det ska sägas att Luciano Spalletti är en speciell karaktär och tummar inte för att sätta sin egen prestige först. Det är en förklaring till hans attityd gentemot Totti.

Denna kulmen nådde sitt bottenmärke under den senaste hemmamatchen mot Juventus för två helger sen. Trots en betryggande 3-1 ledningen byttes Totti in först i den 93:e minuten och hann knappt röra bollen. Romakaptenen dundrade direkt ut till omklädningsrummet och hela världen blev vittne till den totala sprickan i förhållandet Totti-Spalletti.

Romas klubbledning har fram tills tidigare nämnda presskonferens undvikt att sätta ner foten i fallet Tottis sista säsong. Tystnaden under säsongen kan bara skyllas ifrån på att beslutet var svårt, man klipper inte banden med klubbens största spelare genom tiderna så där lätt. Men det som denna otydlighet medfört är att fotbollsälskare runt om Italien och världen missat chansen att hylla en av de största under vad som blir hans sista Romasäsong.

Roma sköt upp beslutet om Totti, och det som borde varit en Eriksgata för spelaren på Serie A:s arenor under 16/17 blir nu ett snabbt hopkrafsat slut på fantastisk Romakarriär. Det är ovärdigt Totti och så dåligt skött av klubben att det knappt går att göra det sämre.

Matchen mot Genoa på söndag blir den sista föreställningen för Francesco Totti på Olimpico, och högst sannolikt även för Spalletti. Tränarens kontrakt går ut efter säsongen och ingenting talar för att han blir kvar. Troligen kommer han kasta in Philipp Plein-slipsen och bekräftas som ny Intertränare redan nästa vecka. Totti ska avslöja var hans nästa klubbadress blir, eller om han direkt kliver in i direktörsrollen och agerar “viskare” åt Monchi och de andra.

Jag vill inte tänka för mycket på hur avslutningen kan komma att bli på söndag. Roma behöver vinna för att vara säkra på att hålla undan för Napoli i kampen om en direktplats till Champions League. Genoa säkrade kontraktet i förra matchen och lär inte bjuda till så mycket motstånd. Det ökar chanserna till ett värdigt avslut för Totti och minskar risken för att Spallettis brist på spelförståelse ska ställa till det.

Ett fullsatt Olimpico, för första gången den här säsongen, ska säga farväl till en ikon, en tvättäkta bandiera, vars art håller på att dö ut i modern fotboll. Det kommer komma tårar från alla håll och kanter på Olimpico. Det är svårt att föreställa sig vad Francesco Totti betyder för i romanisti och hur de kommer gå vidare från detta. Vi andra kan bara luta oss tillbaka och reflektera över att ha upplevt en spelare av ett slag som aldrig kanske ses igen i elitfotbollen.

****

Mitt favoritögonblick från Totti? Förutom det jag redan nämnt måste jag säga Romas scudettomatch mot Parma 2001. Det var innan jag började följa Lazio och jag minns inslaget från tevenyheterna tydligt. Olimpico var fullt av gul-röd-orangea fanor, i vad som fortfarande nog är det fetaste spontana flaggtifo jag sett. Stort och ögonöppnande för en blivande läktarkulturnörd.

I matchen var det självklart Francesco Totti som löste upp nervknutarna och sköt ledningsmålet för Roma. Roma vann deras första scudetto på 18 år den dagen och det finns något väldigt vackert i att Totti var den som kickstartade festen, framför Curva sud dessutom. När spelaren själv plockar minnesbär efter karriären gissar jag att den matchen kommer placera sig högst upp på en otrolig karriär.

Erik Hadzic

Juve säkrade en historisk sjätte raka scudetto

I den nästa sista Serie A-omgången spelade Napoli och Fiorentina en viktig match för Europaplatserna. Napoli jagade Roma på direktplats till CL, Fiorentina hoppades knycka en EL-biljett från Milan.

Inledningsvis verkade Napoli vara mer taggade för deras sak. Under en furiös förstakvart tog man ledningen genom ett hörnmål av Koulibaly. Hemmalaget antog matchen på ett sedvanligt sätt med hög press och mycket boll.

Fiorentina orkade till en början knappt organisera några anfall ens och kom ingenvart i Napolis press. Under tiden kunde Dries Mertens kosta på sig att missa ett rent friläge. Matchen skulle komma att bli rätt talande för Mertens anno 16/17. Jag var av någon anledning säker på att han skulle missa det friläget, förmodligen för att han ännu saknar effektiviteten som världens bästa anfallare har.

Hans anfallskompis Lorenzo Insigne kunde istället smälla dit 2-0 innan paus. Efter halvtidsvilan revanscherade Mertens sig när han från nära håll stötte in trean, en tappad boll från Violamålvakten Tatarusanu. Rumänen agerade osäkert och har oftare än vanligt gjort så den senaste tiden. När ska Sportiello få chansen i målet egentligen? Till den sista matchen vore det ett perfekt tillfälle att byta anser jag.

Fiorentina spelade sen bättre och hade mer boll i andra. Reduceringen kom efter en timme av Josip Iličić. Slovenen har varit en besvikelse denna säsong men tidigt såg man att han vaknat på rätt sida. Han var aktiv och skottvillig från start, ett kroppsspråk och rörelsemönster man alltför sällan sett i år.

Men fyra minuter senare var det dags för Mertens igen. Belgaren hade skakat av sig den tidiga missen och tunnlade den flyttryktade Violakaptenen Rodriguez, tittfintade en passning till Hamšik, och stötte in returen på slovakens skott.

Det var en aktion som osade av självförtroende och självklarhet. Det finns farhågor om att detta är en säsong som Mertens inte kan upprepa målmässigt. Att Napoli bör casha in halvmiljarden eller så för Mertens och satsa på ursprungsvalet Milik som center.

Vad som borde göras låter jag vara osagt för stunden. Jag tror dock att anfallaren snarare kan bli en ännu vassare målskytt och kompensera för hans ”onaturliga” centeregenskaper. Om inte annat skulle Napoli skicka rätt tydliga signaler till konkurrenterna ifall man behåller Mertens.

4-1 slutade matchen och klasskillnaden mellan lagen blev uppenbar i första. Jag tycker att Fiorentina kommer tillbaka hyfsat och att resultatet mer är en styrkedemonstration av Napoli mer än något annat.

Paulo Sousa kan däremot fråga sig varför han inte startade med Cristinan Tello på kanten. Barcelonalånet har varit bra på slutet och stod för ett väldigt piggt inhopp. I Neapel kommer Romajakten pågå ändå till slutet men för Fiorentina släcktes hoppet om Europa League i och med resultatet.

Betydligt mer ångest log i luften på Marassi i Genua. Krislaget Genoa låg bara två poäng från nedflyttningsplats och en vinst mot Torino var ett måste inför den sista svåra bortamatchen mot Roma.

Torino hade inget annat att spela för än äran och det märktes under matchen. Genoa hade bättre intentioner och skapade fler chanser. Den dystra sviten (en vinst på nio senaste) speglade inte hemmalagets prestation, låt vara mot ett oinspirerat Torino.

Anförda av skadeförföljde Miguel Velosos vänsterfot var man ett ständigt hot på fasta. Det var också på en frispark man tog ledningen. Veloso hittade Luca Rigoni som Torinoförsvaret lämnat fri bara metern framför mål.

Rigoni, Veloso och Isaac Cofie petade på nytt Oscar Hiljemark från startmittfältet. Faktum är att Hiljemark inte fått spela sedan inhoppet i förlusten mot Chievo på Valborg. Tränaren Jurić har inte visat Hiljemark samma förtroende som när svensken värvades in under Jurićs första Genoasejour. Kanske är det rätt att välja bort en ung spelare och satsa på mer rutinerade under en brinnande bottenstrid. Men det ser inte bra ut för Hiljemark att vara bänkad i ett lag på 16:e plats i serien.

Genoa spelade aggressivt och mot det hade Torino inget motvapen. Gästerna kunde varken vaska fram målchanser eller hitta Andrea Belotti längst fram. I Genoa spelade gamle Raffaele Palladino med Simeone på topp och var ett hot med sitt fina rörelsemönster.

Giovanni Simeone skulle sedan göra 2-0 efter paus, och bättra på målskörden i en tung vår för argentinaren. Adem Ljajić sköt reduceringen via muren på frispark i den 89:e minuten, men närmare än så kom inte Torino.

Genoa säkrade kontraktet tack vare segern och halva den fotbollstokiga hamnstaden kan pusta ut. Mest engagerad under matchen, och gladast efteråt var kanske målvakten Mattia Perrin. Han åkte på en skada efter juluppehållet och har fått se laget underprestera vecka efter vecka från sidan.

Men nu spelade faktiskt Genoa inte som ett bottenlag. De visade tecken av det spel som Jurić sådde under den stabilare hösten och man kan undra varför kroaten inte förmått laget att prestera så här oftare.

Klubbens president Preziosi bekräftade efteråt både att han har hälsoproblem och att klubben är till salu. Men bara om han hittar en seriös köpare. Han sa också att han ångrar januariförsäljningen av Rincón till Juve. Den enklaste förklaringen till Genoas svaga vår är ju annars tappen av Rincón, Pavoletti och Ocampos.

Torino verkar ha lagt av säsongen efter derbykrysset mot Juventus. Det var inte på detta trötta sätt man skulle svara på 0-5 mot Napoli senast. Mihajlović har Torinoledningens förtroende och känns ganska säker på att fortsätta till hösten. Men en kapitulation under säsongens sista matcher kanske får Cairo och de andra att ompröva sina tankar.

På söndagskvällen började Lazio bra och tog programenligt ledningen mot Inter. Murillo (senare utbytt) rev ner Anderson i straffområdet, och från elva meter kunde Keita Baldé överlista straffspecialisten Handanović.

Lika enkelt skulle det inte bli framöver, för Inter verkade bestämt sig för att spela som ett lag denna gång. De utnyttjade Lazios svaghet på fasta situationer när Andreolli lite turligt kunde nicka in 1-1 på hörna. Bara minuter senare skyfflade Candreva in ett inlägg i hans återkomst till Olimpico, som Hoedt styrde in i eget mål efter dålig kommunikation med reservmålvakten Vargić.

Efter den snabba och oväntade vändningen tappade Laziospelarna huvudet. Keita Baldé sparkade först bollen på en liggande Candreva efter avblåsning och fick gult. Sedan försökte han filma till sig en straff och åkte på sin andra varning. Det gjorde även Senad Lulić och Lazio fick spela sista kvarten med åtta utespelare.

Några minuter innan Lulićs utvisning hade Eder avgjort matchen med sitt 3-1 mål. Detta Interlag slapp därmed bli den enskilt sämsta upplagan formmässigt i klubbens historia. Antalet matcher utan vinst stannade på åtta.

Jag vet inte om det var den eventuella skammen att bli ihågkomna som sämst som gjorde att Inter hittade tändvätskan helt plötsligt. Till denna match var laget ute ur Europadiskussionerna och det är möjligt att laget inte tyckt det varit värt att kämpa om Europa League. Det är ett märkligt sammanträffande i alla fall att Inter vann så fort EL-chansen försvann.

En annan märklig sak var att Murillos ersättare Santon styrde upp försvaret och gjorde ett mycket bra inhopp. Eder spelade bra igen och är väl en av spelarna som klarat sig lindrigast från kritik under den tunga perioden. Candreva var inte helt oväntat lyckad mot sina forna lagkamrater.

På bänken fanns återigen Éver Banega och fick hoppa in först i den 86:e minuten. Någon som inte fick speltid alls var Gabriel Barbosa. Vecchi valde istället att byta in en annan tonåring, Andrea Pinamonti, med tio minuter kvar. Barbosa blev förbannad och sprang senare ut till omklädningsrummet. För det beteendet fick brassen be om ursäkt offentligt till klubben efteråt.

Det är lätt att skämta om att Inter köpt ”fel” Gabriel (Jesus i City var den rätte) och bara fått ett mål på 113 minuter i ligan av 300-miljonersförvärvet. Men detta agerande är bara pinsamt, dessutom sker det i en match där man är på väg att vinna. ”Gabigol” är fortfarande ung, men om det fanns frågetecken till hans bidrag på planen tidigare kan man nu också ställa klara sådana kring hans mentalitet.

Jag har tjatat tidigare om Lazios tillkortakommanden i stora matcher. Nu tar jag det en sväng till men med ett slutfacit. Mot topp-sju klubbarna har Lazio tre vinster, två oavgjorda och sju förluster. Två av dessa tre vinster kom mot Atalanta, den klart minsta klubben i denna skara.

Det är nästan omöjligt att förutspå hur Lazio kommer agera i avslutningen mot Crotone. Spontant känns det som en match där man har större chans att vinna än hemmalaget. Men om de uppträder så här har Crotone alla möjligheter att ta de tre poäng som kan innebära en salvezza. Lazio har haft en riktigt jobbig vecka och frågan är de har orken att stå emot vilt kämpande bottenlag.

Fansen i Curva Nord var dock på deras mest humana humör. Först avtackades Antonio Candreva framför läktaren inför matchen. Sedan kom en banderoll, signerad ultràgruppen Irriducibili, där de ”livslånga fienderna” hälsade Francesco Totti till hans sista match.

De med gott minne minns också när Totti gick fram till Curva Nord inför Romderbyt som spelades efter Gabriele Sandris död för tio år sedan. Totti tog några av Lazios tyngsta i hand och nog fan såg det ut som att de tyckte det var rätt häftigt att hälsa på Romakaptenen. Fotboll kan i ögonblickets stund förena även de värsta av fiender.

****

I övrigt noterar vi att…

Roma fortfarande har andraplatsen i egna händer efter 5-3 borta mot Chievo. Roma kom tillbaka från underläge två gånger, detta genom mål gånger två av El Shaarawy och Salah. Edin Džeko satte det femte målet i en match där även Chievos Inglese gjorde två mål.

”Faraonen” El Shaarawy har smugit med starkt på slutet och klev förbi Diego Perotti i den interna målligan, med åtta ligamål mot argentinarens sju. Francesco Totti blev den här gången inbytt i minut 86 och tackades värdigt av Bentegodis publik efter matchen. Men något ligaguld blev det inte i Tottis sista säsong…

Eftersom Juventus höll undan och slog Crotone med klara 3-0. Med mål från Mandžukić och Dybala var festen startklar redan i första halvlek. Alex Sandro avslutade målskyttet med ett hörnmål strax innan slutet. Juventus tog därmed sin sjätte raka scudetto, nytt Serie A-rekord, och den 33:e totalt.

Spexaren Cuadrado sprutade frisparksspray (?) på Allegris hjässa, och Leo Bonucci tog sonen Lorenzo i hand ut till firandet på planen. Torinosupportern Lorenzo såg inte helt nöjd ut med att vara bjuden till Juventus segerfest.

Och ja, vad ska man säga om detta Juventus som tidigare inte sagts? Titeln är otroligt välförtjänt. Den kommer trots en spelmässigt knackig höst, under en säsong där Allegri skruvat på laget och försökt hitta rätt formation, för att i slutändan ändå vara klart bäst.

Framförallt har Juventus varit bäst när det gällt som mest under våren och i stormatcherna. Med undantag för ett par Milanomissar i höstas och förlusten mot Roma senast så har Juve nästan gått rent mot övriga topplag. Hemma har man varit obevekliga mot dessa lag.

På Juventus Stadium har laget inte förlorat på nästan två säsonger i ligan. I år blev det bara poängtapp i en (!) match, mot Torino. Roma och Napoli hade chansen att täta till avståndet under säsongens fem första månader när Juventus långt ifrån var perfekta, men klarade inte av det täta matchandet med deras tunnare trupper.

Under dessa sex säsonger har Juventus plockat 100 poäng mer än Roma och 94 mer än Napoli. Det säger det mesta om Juves överlägsenhet. Gratulerar alla juventini!

Crotone har fortfarande en livlina kvar efter Empolis hemmaförlust mot Atalanta. Gästerna tog en tidig ledning genom Papu Gómez och hade nästan alla chanser. Oftast var det bara en storspelande Skorupski i Empolimålet som stod i vägen.

I andra halvlek fick Empolis El Kaddouri en gyllene kvitteringschans när han bara hade Masiello mellan sig och målet, men mittbacken lyckades på något sätt rädda båda skotten från marockanen.

Omar El Kaddouri är avstängd till bortamatchen mot Palermo och det är ett hårt slag för Empoli. Palermo förlorade visserligen mot bottenkollegan Pescara med 0-2, men har två raka hemmasegrar på La Favorita. Utan El Kaddouri tror jag att chanserna till nytt kontrakt minskar med ett antal betydande procent. Empoli är alltjämt en poäng före Crotone men har sämre inbördes möten.

Milan är tillbaka i Europa till hösten efter att stått utanför cuperna i tre säsonger. Deulofeu inledde målskyttet mot Bologna med ett vackert avslut i minut 69. Keisuke Honda fick göra ett sällsynt inhopp i Milan och tackade för sig på San Siro med ett frisparksmål några minuter senare. Japanen har bekräftat att han lämnar efter säsongen.

Lapadula avslutade med sitt 3-0 mål på stopptid. Montella, med Dieselmohikanen på bröstet, hissades upp mot San Siros sky av spelargruppen efter matchen. Symboliskt är det viktigt för Milan med Europa League, med nya ägare och spelare som ska lockas till klubben i sommar. De ska definitivt kunna ställa upp med en trupp till hösten som kan slåss på flera fronter.

Helgens största ex-bråk skedde i Udine. Cyril Thereau gav Udinese ledningen mot Sampdoria efter fem minuter, det tolfte målet för fransmannen. Efter dryga timmen fixade Luis Muriel en straff åt Samp och satte den själv i nät.

Colombianen firade målet med att provocera sin gamla hemmapublik och det fick Udineses Danilo att springa ikapp och, eh, sätta händerna kring Muriels hals. Kalabaliken slutade med att båda fick varsitt rött kort. Danilos avstängning blir dock två matcher. Matchen slutade 1-1.

****

Omgångens vinnare: Juventus som vann ligan och Genoa som säkrade kontraktet i en på förhand oviss match.

Omgångens förlorare: Empoli, som jag förväntade mig kunde ta åtminstone en poäng mot Atalanta.

Omgångens mål: Paulo Dybalas frispark mot Crotone.

Erik Hadzic

En överblick på de röriga italienska playoffen

Serie B är färdigspelad efter 42 långa omgångar. Den sista spelades i torsdags, och förutsättningarna var följande. Nykomlingen SPAL var som enda lag redan kvalificerat för Serie A. För tvåan Hellas Verona räckte oavgjort till den andra direktplatsen, oavsett vad trean Frosinone fick för sig att göra. Detta på grund av bättre inbördes möten. Bägge klubbarna skulle möta varsitt mittenlag, Cesena respektive Pro Vercelli.

Mitt fokus låg på Cesena-Hellas Verona. Hellas hade omgången innan kunnat säkra avancemanget på hemmaplan mot Carpi, men fick bara oavgjort efter att Simone Ganz kvitterat i den 82:a minuten. I matchboll två mot Cesena var det också Venetolaget som började bäst.

Hellas hade flera bra lägen att ta ledningen i halvleken men fick ändå nöja sig med 0-0 i paus. I andra halvlek blev bortalaget försiktigare och Cesena flyttade fram positionerna. 13:e placerade Cesena hade dock svårt att skapa några farligheter samtidigt som Hellas blev allt räddare om den poäng de hade.

Därför kom det heller ingen anstormning på slutet från Cesena, utan de verkade nöjda med att spela runt bollen in den för deras del betydelselösa avslutningsmatchen. Frosinone gjorde sitt och slog Pro Vercelli med 2-1, men det räckte inte. Matchen i Cesena slutade mållöst och Hellas Verona behövde bara spendera ett år i andradivisonen.

Jag välkomnar i gialloblu tillbaka till högstaligan, trots att de rör upp känslor och är ett Italiens minst omtyckta lag. Men Hellas har ett troget publikstöd och potential att på sikt etablera sig som ett mittenlag i Serie A. Om SPAL bara ska rida vidare på sannsagan i höst, utan några större förväntningar på sig, så blir Hellas en erfaren nykomling som minst ska klara kontraktet.

Av matchen i Cesena att döma så har laget också utvecklat passningsspelet och ser inte lika hafsiga ut som ifjol. Kvar kommer säkerligen seriens skyttekung Giampaolo Pazzini att stanna också. För Frosinone väntar istället ett ovisst playoff de kommande veckorna. Avståndet till fyran Perugia blev nio poäng, hade det varit tio så skulle Frosinone gått upp som tredje lag och playoffet ställts in.

Detta playoff inleds om två dagar med kvartsfinalerna Cittadella-Carpi och Benevento-Spezia. Frosinone kommer möta vinnaren av den förstnämnda matchen i ett dubbelmöte, och Perugia ställs mot den senare vinnaren i den andra semifinalen. Playoff-finalen till Serie A spelas också som ett dubbelmöte i början av juni.

För ovanlighetens skull så har vi två nykomlingar i denna slutfas av säsongen, Cittadella och Benevento. För Serie A:s skull vore det antagligen inte det bästa om något av dessa lag går upp. I så fall står vi med två nykomlingar (SPAL är den ena) som rusat upp från Lega Pro till A på två säsonger. Även om vi trots allt har fått dramatik i bottenstriden på slutet så vill jag inte se lag nästa säsong som gör lika usla säsonger som Palermo och Pescara gjort i år.

Rent ekonomiskt så har Spezia bäst chanser att etablera sig i Serie A. Laget från Ligurienkusten har i flera år dansat kring playoff-strecket utan att ta sig upp. Klubbens hederspresident är oljemannen Gabriele Volpi, som även äger kroatiska ligaettan Rijeka. Ska jag vara ärlig vet jag dock inte hur Volpi rent ekonomiskt kommer förhålla sig till situationen med ett Rijeka som snart kan börja förberda sig för CL-kval, om Spezia samtidigt blir ett Serie A-lag.

Lilla Carpi slutade på positionen över Spezia som sjua. De gjorde en bra debutsäsong förra året i Serie A men åkte ur, bland annat efter turbulens tidigt på säsongen med tränare och sportchefer. Carpi skulle kanske inte göra samma misstag igen i Serie A men de skulle bli tungt nederlagstippade igen.

De jag helst ser komma upp är istället Perugia. Klubben har gått i konkurs tre gånger under 2000-talet men kan äntligen andas lite framtidsoptimism. Perugia är en Serie A-van piazza och har till och med spelat i Europa under 00-talet. Med bättre skötsel är det också ett lag med potential att stanna mer än ett år i Serie A.

Således ser jag helst Carpi-Perugia in en final, där de senare går upp. Alternativt Carpi-Benevento med nykomlingen som vinnare. Det behövs fler lag från södra Italien i Serie A. särskilt nu när både Crotone och Palermo ser ut att trilla ur. Benevento, som ligger inåt landet från Neapel, hade kunnat bättra på den kvoten.

Ut ur Serie B åker fyra lag. Dessa är Trapani, Vicenza, Latina och Gennaro Gattusos Pisa. Det blir inget kval neråt, ett så kallat play-out, eftersom det skiljde fem poäng mellan 18:e placerade Ternana och 19:e laget Trapani. Det är ett extremt hårt slag för sicilianska Trapani, som så sent som förra året spelade playoff-final mot Pescara.

Trapani hade en otroligt turbulent höst där succetränaren Serse Cosmis bil sattes i brand i oktober och två månader senare fick han sparken. Trapani låg sist i hela 25 omgångar men efter en stark vår tog man sig till och med över kvalstrecket. Efter förlusten borta mot Brescia i torsdags kom det ändå som en chock att nedflyttningen var ett faktum.

En av de finaste solskenshistorierna italiensk fotboll sett de senaste åren fick ett brutalt slut. Trapani är en liten klubb och jag har svårt att se dem studsa upp från tuffa Lega Pro direkt. Kanske dröjer det rent av flera säsonger innan Trapani är tillbaka i B.

I Terni jublas det däremot. Notoriskt oroliga Ternana låg sist i tabellen när man anställde Fabio Liverani som tränare till den 29:e omgången. Ternana avslutade med tre raka segrar (bland annat mot SPAL) och fixade efter många om och men nytt kontrakt.

****

Tyckte ni att systemet med playoff och play-out verkar snårigt? Well, det blir inte mindre komplicerat längre ner i seriesystemet. Från Lega Pros tre serier har tre gruppettor redan tagit steget upp till Serie B; Cremonese, Venezia och Foggia. För lagen 3-10 i varje serie väntade ett helveteskval där alltså 24 lag från början deltog. De tre grupptreorna, Alessandria, Parma och Lecce, var direktkvalificerade till kvalets andra fas. Det är i denna fas vi är nu, med dubbelmöten som inleds denna helg. Matcherna är:

Castertana – Alessandria

Piacenza – Parma

Sambenedettese – Lecce

Cosenza – Matera

Virtus Francavilla – Livorno

Giana Erminio – Pordenone

Reggiana – Juve Stabia

Lucchese – AlbinoLeffe

De åtta vinnarna kommer gå vidare till ett Final Eight. Där spelas kvartfinalerna som dubbelmöte, innan semi och final blir enkelmöten. Värdarena för de sista tre matcherna är Fiorentinas Artemio Franchi.

Störst press i detta bastanta kvalsystem kommer säkerligen ligga på grupptvåorna Alessandria, Parma och Lecce. Parma inledde dåligt och bytte tränare tidigt. De blev akterseglade av storsatsande Venezia med tio poäng till slut i B-gruppen. Parmas nya ägare ser sig förstås inte som ett Lega Pro-lag utan vill tillbaka upp i finrummet så snabbt som möjligt.

Lecce är inne på deras femte raka säsong i Lega Pro. Pressen ökar på att gå upp för varje år, och den blir inte mindre med Lecces dystra play-off historia i åtanke. Något av dessa tre lag får gärna gå upp för egen del, Lecce om jag måste välja ett.

****

Det spelades också final i Coppa Italia i veckan. En match jag missade eftersom jag var på Tele2 och såg Hammarby-MFF. Rapporterna talar om en bekväm seger för Juventus och ett Lazio som inte riktigt stod upp. Detta trots att Keita Baldé hade ett stolpskott när det stod 0-0.

Sedan gjorde Dani Alves och Bonucci varsitt mål, och Juve är inte det laget som släpper en 2-0 ledningen i en cupfinal. Särskilt inte sedan de tappat en 1-0 ledning och förlorat tre dagar tidigare. Av höjdpunkterna att döma verkar det varit lite av målvakternas match. Juventus kunde kosta på sig att vinna med cupmålvakten Neto. I Lazio revanscherade sig Strakosha för den dåliga insatsen förra helgen mot Fiorentina.

Jag var ganska säker på att Juventus skulle vinna efter nederlaget mot Roma. De är inte ett lag som gör två tveksamma matcher på rad numera. Det verkar också ha inställningen att verkligen göra något de bestämt sig för. Vila nyckelspelare mot Roma, med livlinan att kunna avgöra ligan på hemmaplan? Ja den risken tog Juve, eftersom de hade bestämt sig för att cupen var viktigare i det läget.

Nu är den första titeln av tre bärgad, på söndag kan den andra komma. Då kommer ingen att komma ihåg förlusten mot Roma, eller den oinspirerade insatsen mot Torino innan det.

Lazio vaknar upp med en baksmälla som både är lindrig och jobbig. Detta var deras stora match och säsongsavslutning. Nu återstår två matcher kvar för Europa Leagueklara Lazio och det är frågan hur motiverade de kommer komma.

Simone Inzaghis lag har förbättrat spelet mot storlagen under säsongens andra halva. Men denna match blev en påminnelse om att det finns mycket kvar att jobba på. Kanske sitter det inte på ett speltekniskt eller taktiskt plan för Lazio. De har visat två gånger om mot Roma att de kan vinna viktiga derbyn.

Men sedan händer något i nästa viktiga match som gör att laget är tillbaka på ruta ett. Det blir en utmaning för Inzaghi att förändra den mentaliteten inom Lazio. Till dess gratulerar vi Juventus till den tredje raka Coppa Italia-titeln.

Erik Hadzic

Roma och Crotone håller spänningen i ligan vid liv

På söndagskvällen möttes Roma och Juventus på Olimpico. En match som för någon månad sen hade kunnat innebära scudettostrid på sluttampen. Nu handlade förutsättningarna mest huruvida Roma skulle klara andraplatsen och när, inte om, Juventus skulle säkra titeln.

Bianconeris startelva vittnade också om en match som prioriterades bort av Allegri. Förståeligt med tanke på onsdagens cupfinal mot Lazio i Rom. Hemmalaget gjorde också ändringar i elvan, med skillnaden att Spalletti tvingas avvara avstängde Strootman och skadade Džeko.

Juventus kunde ändå ta tag i taktpinnen under en tuff inledning på matchen. De tog också ledningen efter dryga 20 minuter när Gonzalo Higuaín osjälviskt spelade fram Mario Lemina som fick öppet mål.

I det läget var Juventus på god väg mot att säkra den sjätte raka scudetton. Men kvitteringen skulle bara dröja några minuter. Daniele De Rossi fick en dubbelchans efter en hörna och väckte hoppet hos de gulröda.

Roma fick mer boll efter målet också men hade svårt att skapa lägen och involvera Perotti, Salah och El Shaarawy längst fram. Edin Džekos frånvaro var påtaglig. Bosniern har inte undkommit kritik trots skytteligaledning (rättfärdigad kritik i en del fall), men första halvlek i denna match är ett bra exempel på hur stelt Romas anfallsspel kan se ut utan centertanken.

I Juventus nykomponerade startelva tycker jag Stefano Sturaro var bra och tog mest ansvar i offensiven. Sturaro adderade ett fint passningsspel till den sedvanliga grinta man alltid får från mittfältaren.

Sturaros andra halvlek blev mer anonym dock, precis som för hela Juventus. Romas backlinje, virrig i första halvlek, fick bättre koll på en dittills aktiv Higuaín och laget såg lite bättre ut när de hade bollen.

El Shaarawy satte kvitteringen från ett icke-läge nästan i den 56:e minuten, och Nainggolan dundrade in 3-1 knappt tio minuter senare efter en fin kombination med Salah. Vad var det som hände egentligen? Hur kunde Roma, som lämnade mycket att önska i anfallsspelet, vända och göra tre mål på Juventus?

Det är svårt att svara på. Främst visar Romaspelarna karaktär och individuell skicklighet när det verkligen gäller, mot ett motstånd där tankarna möjligtvis låg på cupfinalen mer. Juventus såg trötta och oinspirerade ut efter det sista målet och mäktade inte med någon riktig forcering. Higuaín var isolerad i stort sett hela andra halvlek.

Detta är dock ingen förlust som kommer vålla Max Allegri särskilt mycket huvudbry. Ligan kan och bör fortfarande vinnas hemma mot Crotone nästa omgång. Jag tror snarare att Lazio kommer få sota för denna mediokra Juveinsats på onsdag. Jag har väldigt svårt att se Juventus göra två sådana här insatser i rad, och i cupfinalen kommer dessutom den ordinarie elvan spela.

I den kommer inte någon Benatia spela. Ikväll låg hans felpass på egen planhalva till grund för hörnan som Roma kvitterade på. Vid det sista målet har han ingen koll på Nainggolan som springer bakom honom. Det är synd för Rugani som går skadad just nu, för han hade definitivt fått speltid framför marockanen.

I Roma vill jag lyfta De Rossi som tar sitt ansvar som ledare och visar vägen med kvitteringen.  Vicekaptenen har nu gjort mål i tre raka Serie A-matcher för första gången i karriären. Även Paredes var överraskande bra som ersättare för Strootman. Parades har startat viktiga matcher förut, men nu fick vi ett styrkebesked från argentinaren som visade att han kan stå upp även mot seriens bästa lag.

Nu tror jag att Roma löser andraplatsen före Napoli. Kvar har man Chievo och Genoa att möta, två av seriens formsvagaste lag. Chievo har redan gått på semester (en vinst på åtta senaste) och Genoa sjunker som en mina mot nedflyttningsstrecket. Det ska vara sex självklara poäng för Roma.

Precis som Juve ställde Lazio upp med en reservbetonad elva inför cupfinalen. När de tog ledningen mot Fiorentina i den 55:e minuten genom Keita Baldé (15:e målet) såg det ut att gå vägen ändå. Fram tills det hade matchen varit jämn, med Lazio som legat på kontring och haft de bästa chanserna.

Det såg stabilt ut för de ljusblå tills Europa League-jagande Fiorentina vred om intensiteten i mitten på andra halvlek och skickade in Nikola Kalinić bredvid Khouma Babacar på topp. Fiorentina behövde bara nio minuter för att göra tre mål och helt svänga pendeln i matchen.

Babacar och Kalinić gjorde varsitt mål och Lazios inbytte Lombardi styrde olyckligt in trean i eget mål. Vid två av målen agerade målvakten Strakosha fumligt och får ta sin del av ansvaret i denna kollaps. Lazios backlinje blev osäker utan De Vrij och Fiorentina fick full effekt på sina byten.

Borja Valero fick en mer framskjuten position och visade lite av vad Florenspubliken blivit bortskämd med de senaste åren. Murgia reducerade sen för Lazio men Fiorentina höll undan. Viola ville ha poängen mer än Lazio och är nu bara en pinne efter Milan på den sista EL-platsen.

Lazio kommer att spela med bästa laget hemma på Olimpico i Coppa Italia, men frågan är om det räcker. Flera gånger har jag tänkt att både startelvan och bänken ser bättre ut än på länge i Lazio, för att motbevisas i ett par matcher där reserverna på ett tydligt sätt inte hållit måttet.

Det ska bli väldigt intressant att följa Lazios mercato för att se hur de kommer gå in till nästa säsong med spel på tre fronter. Klarar man av att behålla spetsen i truppen samtidigt som truppen blir bredare? Är Lotito och Tare villiga och beredda på en sådan satsning?

Lite senare på lördagskvällen möttes femman Atalanta och sexan Milan i en match som bara handlade om Europa Leagueplatser. Atalanta började övertygande mot ett virrigt Milanförsvar.

Gästerna hade också problem framåt. Deulofeu kom visserligen igång efter ett tag och jag tycker Lapadula både visade vilja och intentioner på centerplatsen. Men första halvlek var en tydlig skildring av hur klubbarna mår och presterar våren 2017. Atalanta drivet av ungdomlig entusiasm i jakten på en Europaplats, Milan utan tydlig riktning och väldigt osäkra om de ens vill ta den där Europabiljetten i hand.

En minut innan paus kom också belöningen för Atalanta när Andrea Conti stötte in en boll som Gigi Donnarumma inte kunnat hålla. I momentet innan hade målvakten gjort en superräddning när Papu Gómez blivit frispelad av Milanfostrade Bryan Cristante. Jag älskar hur Donnarumma står kvar på linjen och låter Gómez komma för nära honom innan han lägger sig ner och parerar. Att ha den kylan och spelförståelsen som tonåring är rätt skrämmande.

I andra halvlek fick Milan mer boll och viktigast av allt, Suso började hitta sin position längre ner i banan än vanligt. Det såg inte ut att räcka när Atalanta uppträdde så disciplinerat i defensiven och Suso under hela matchen var punktmarkerad av Masiello.

Men Milans moral visade sig återigen när man grävde fram kvitteringen i den 87:e minuten. En i andra halvlek osynlig Deulofeu sköt via den annars utmärkte Masiello och in i mål. Matchen slutade 1-1 och det såg ut som två lag nöjda med poängen.

Milan lyckades dock inte vända på den negativa trenden och formen är vikande i både prestationer och resultat. Det saknas linjer i offensiven och centerproblemet med Bacca/Lapadula är långt ifrån löst. Riccardo Montolivo var tillbaka efter skadeuppehållet och såg okej ut efter förutsättningarna. Men de kan inte förvänta sig att han ska hinna vända på särskilt mycket innan säsongen tar slut.

Atalanta är alltjämt sex poäng före Milan, med bättre målskillnad dessutom. De kommer att spela Europa League i höst och det är inget annat än en enorm framgång för Gasperinis lag. 26 år har gått sedan Bergamolaget senast spelade i en kontinental turnering och då hette några av profilerna Glenn Strömberg och Claudio Caniggia.

Lagkaptenen Alejandro ”Papu” Gómez går därmed i landsmannen Caniggias fotspår när han tar Atalanta ut i Europa igen. Jag kan inget annat än gratulera dem och unna deras fans denna framgång. Att det sedan kommer bli väldigt tufft att slåss på olika fronter för en sådan liten klubb är ett annat problem, som Atalanta behöver förebereda sig för senare, men de skänker förmodligen inte så många tankar åt det under kommande dagar.

****

I övrigt noterar vi att…

Marcus Rohdén gjorde sitt första Serie A-mål för Crotone. Och vilket tillfälle att välja det på. I den luriga hemmamatchen mot Udinese gjorde han med ett snyggt direktskott matchens enda mål i den 18:e minuten. Rohdén kammade hem betyget 7 i Gazzetta dello Sport och utsågs till bästa utespelare.

Alex Cordaz utmärkte sig också i Crotonemålet och har varit en av vårens bästa målvakter. Med fem vinster och två kryss på de sju senaste är Crotone otroligt nog ligans formstarkaste lag, tillsammans med Napoli.

Genoa nu bara är två poäng före Crotone. Det blev stryk borta mot redan nedflyttade Palermo. Om inte det målar upp en tillräckligt klar bild av hur illa läget är i Genoa så kanske matchens enda mål gör. Efter några nickar på en hörna nickade Palermokaptenen Rispoli en boll i en båge mot målvakten Lamanna. Rispoli vände sig bort från målet i frustration och Lamanna greppade bollen på mållinjen. Trodde han.

Målkamerasystemet kunde visa att målvakten balanserade bollen på fel sida mållinjen. En förvånad Rispoli började fira målet sedan domaren pekat mot mittcirkeln. Lamanna som senast mot Inter stod för en riktigt bra insats.

Men detta var inte målvakternas match. Fulignati i Palermomålet såg ut att vilja överträffa Lamanna i klantighet och kom helt fel på några höjdbollar. Det straffade sig dock inte och Palermo tog den andra raka hemmasegern. Det är lite för lite, lite för sent, men det börjar snart bli försent med saker och ting även i Genoa.

Härnäst möter de ett förnedrat Torino hemma. Om jag känner Mihajlovićs lag rätt så kommer de vara rejält sugna på att studsa tillbaka, snarare än att de skulle se säsongen som färdigspelad efter det tunga poängtappet mot Juventus. Jag tror Genoa förlorar både mot Toro och Roma, ångesten dämpas bara mot bakgrund av att Crotone avslutar ännu tuffare med matcher mot Juve och Lazio.

Länge, länge har Genoas form dalat utan några tabellmässiga konsekvenser för laget eftersom lagen där under varit så dåliga. Nu när Crotone är så formstarka och Empoli plockat sina poäng här och där, då är Genoa med i nedflyttingstriden på allvar.

Att sjunka i tabellen på detta sätt men hela tiden vara ovanför strecket kan vara livsfarligt. Plötsligt är Genoa i en krissituation och ingen vet om de är kapabla att ta sig ur den. Det vore lika spektakulärt som sorgligt att åka ur på det sättet.

Mitt tips? Jag tror Empoli tar fyra poäng i matcherna mot Atalanta (h) och Palermo (b), Genoa som sagt noll poäng och Crotone förlorar mot Juve men kryssar hemma mot Lazio. I så fall slutar Empoli på 36 poäng, Genoa på 33 och Crotone åker ut med 32 inspelade poäng.

Torino följde den heroiska derbypoängen mot Juventus med att förlora med 0-5 hemma mot Napoli. Presidenten Urbano Cairo sågade sina spelare efter insatsen och undrade om de redan tagit semester. Joe Hart kommer heller inte ha några angenäma minnen av Napoli när han återvänder till England. Det var andra gången han släppte in fem mål mot det motståndet.

I Napoli gjorde José Callejón två mål och är lite i skymundan av Insigne och Mertens uppe i 13 ligamål. Ett mycket bra facit för den smarte yttern. Mertens och Insigne gjorde också varsitt mål och är uppe på 25 respektive 16 fullträffar hittills.

Laget är en poäng bakom Roma men har ett tuffare spelprogram kvar, med Fiorentina hemma och Sampdoria borta. Även om det inte blir en andraplats tror jag att de har bättre chans att sig förbi CL-kval än Roma. Detta trots misslyckandet i kvalet mot Athletic Club för ett par år sedan, men Napoli känns mer balanserade för stunden och står inte för lika många förändringar som Roma gör i sommar.

Det har blivit Vecchi-tid i Inter igen. Det är andra gången ungdomstränaren får rycka in som interimcoach denna säsong, efter att hans namne Pioli fick sparken förra veckan. I söndags hjälpte förändringen föga på planen. Inter hade till en början flera bra chanser att ta ledningen i första halvlek.

Istället kunde Sassuolos Pietro Iemello ge de grönsvarta ledningen efter ett försvarsmisstag från Jeison Murillo. I den 50:e minuten kom 2-0 av Iemello, och reduceringen 20 minuter senare från Eder hjälpte inte. Det blev en ny förlust för ligans formsvagaste lag, som bara mäktat med två poäng på de åtta senaste matcherna.

När inte ens Mauro Icardi kommer upp i nivå är det inte konstigt att de andra underpresterar å det grövsta. Formen har försvunnit hos Gagliardini, försvaret är fortsatt förvirrat och Banega är kvar på bänken. Inter kan snart glömma en Europaplats, men det är inget märkvärdigt egentligen. Det finns inte mycket som tyder på att spelarna ens tycker det är värt att kämpa om den.

****

Helgens vinnare: Roma.

Helgens förlorare: Genoa.

Helgens mål: Här väljer jag reduceringen från Empolis Zajc mot Cagliari. Några överstegsfinter och ett skott i nättaket, sen hade slovenen gjort sitt första mål i Empolitröjan.

 

Erik Hadzic

Venezia – en framtida maktfaktor i Italien?

En ratad Milantränare, en framgångsrik New York-advokat och en av Luciano Moggis medarbetare i Napoli. Det är huvudpersonerna bakom Venezia FC, som till hösten spelar i Serie B. Men det är inte det tänkta slutmålet på resan. Venezia ska med innovativit tänkande nå mycket längre än så.

Den här säsongen har inneburit startskottet på en ny era i klubben. Venezia vann Lega Pros B-serie tio poäng före närmsta konkurrenten Parma. Efter att uppflyttningen säkrades vann man även Coppa Italia Lega Pro, cupen för lagen under Serie B, där Venezia i finalen slog Matera med 3-1.

Tränare för detta lag är Filippo Inzaghi. Den legendariske måltjuven vann allt som spelare och började tränarkarriären i Milans primaveralag, för att efter en säsong ta över A-laget. Milan slutade på en pinsam tiondeplats under Inzaghi säsongen 2014/15 och tränaren fick lämna efter bara en säsong.

”Det året kommer visa sig bli avgörande för min tränarkarriär eftersom det var så tufft, men det var tufft också för Allegri och Mihajlović. Det skulle varit svårt för vem som helst. Men det året rubbade inte min övertygelse, det förstärkte faktiskt den. Ända tills slutet stod spelarna bakom mig”, säger Filippo Inzaghi.

Ett sabbatsår väntade, där Inzaghi åkte runt och besökte klubbar för att snappa upp mer kunskap och komma bättre förberedd till framtida jobb. Få trodde dock att nästa uppdrag skulle bli i den italienska tredjedivisonen.

Sommaren 2016 blev han klar för ett Venezia på dekis. En klubb nyuppflyttad från Serie D. Anbud kom från lag högre upp i divisionerna såväl som från kinesiska klubbar, men serienivån spelade ingen roll. Inzaghi ville börja om från början och sökte efter tränarglädjen igen. Den fann han alltså i Lega Pro.

”För mig är det samma att träna Venezia som det var att träna Milan, ingenting förändras. När jag gör något, vadsomhelst, så blir det mitt Champions League. Det är mitt allt. Att ta Venezia tillbaka till serierna de förtjänar att spela i, det är något som betyder mycket för mig”, säger Filippo Inzaghi.

Venezias enda titel är Coppa Italiavinsten från 1940-41, när de anfördes av mittfältsduon Enzo Loik och Valentino Mazzola och slutade trea i Serie A ett år senare. Efter det var de inte uppe i högstaligan på 24 år när affärsmannen Maurizio Zamparini köpte klubben 1987. Udinebördige Zamparini räddade Serie D-klubben från konkurs och nöjde sig inte där.

Snart köpte han också AC Mestre, ett lag som namngivits efter fastlandsdelen av Venedig, och gifte ihop båda klubbarna. Zamparini övergav Venezias Stadio Pierluigi Penzo och siktade in sig på Mestres mer centralt belägna arena i sina högtgående ambitioner. ”Penzo” är Italiens näst äldsta arena (från 1913) och nås huvudsakligen med båt. Efter ett konstant tryck från fansen återvände klubben efter fyra år till den lilla arenan med 7 500 platser.

En annan konsekvens av sammanslagningen blev klubbfärgerna. Till svartgröna Venezia adderades Mestre-orange och klubben blev därmed Arancioneroverdi, de orange-svart-gröna. Zamparini höll sig på kant med fansen men på planen skedde tydliga förbättringar.

Efter tre uppflyttningar var Venezia tillbaka i Serie A 1998 och avslutade en 35 år lång frånvaro från högsta serien. Det blev tre säsonger där, bland annat med en ung Alvaro Recoba som charmade Uno-kryss-due-tittare, innan Zamparini sålde klubben och tog över Palermo 2002. Zamparini hade gett upp tanken om ett Venezia att räkna med och tröttnade på kommunens motvillighet i hans önskan om en ny arena.

Venezia undvek nedflyttning från Serie B i två säsonger innan klubben till slut gick i konkurs 2005. Under det nya namnet SSC Venezia klarade man bara fyra år innan konkurs tog vid igen, denna gång fick klubben börja om i femtedivisionen.

Många trodde att lyckan skulle vända under 2011 när ett ryskt konsortium köpte klubben, i ett försök att föra tillbaka Venezia till Serie A och samtidigt bygga en ny arena. Klubben säkrade uppflyttning två säsonger i rad och 2014 köpte den ryske affärsmannen Jurij Korablin upp mark nära Marco Polo-flygplatsen på fastlandet.

Projektet frös till is när den dåvarande borgmästaren Giorgio Orsoni arresterades under en stor korruptionsutredning. Ryssarna tröttade också dem på de lokala auktoriteterna och satte klubben till försäljning sommaren 2015. Inga nya köpare kunde betala Lega Pro-avgifterna i tid, och klubben gick i konkurs för tredje gången på tio år. Enter, New York-advokaten Joe Tacopina.

Amerikanen var ingen nykomling inom italiensk fotboll. Joe Tacopina introducerade AS Roma för affärsmannen Thomas DiBenedetto, vars konsortium tog över huvudstadsklubben 2011. Tacopina hade en diffus roll och satt i Romas styrelse, hans ämbete blev ännu otydligare efter att James Pallotta tagit presidentskapet 2012.

Tacopina lämnade Roma 2014 för att ansluta till en grupp av nordamerikanska investerare som köpte Bologna. Tacopinas position blev mer framträdande och han utsågs till president. Bologna gick upp till Serie A direkt den säsongen och den nye presidenten hyllades av supportrarna. Amerikanen besvarade med att säga ”det enda sättet att jag lämnar Bologna är i en kista”.

Hans avgång blev dock en realitet i oktober 2015. Joe Tacopina kom på kant med klubbordföranden Joey Saputo, en kanadensare som även äger Montréal Impact i MLS, och det blev Tacopina som fick lämna Bologna. Detaljerna över vad som egentligen hände är skyddade enligt en hemlig överenskommelse.

Joe Tacopina är en amerikan frälst i italiensk fotboll. Hans pappa är född i Rom, och det var där fotbollen sköljde över advokaten. När han hade arbeten i Italien försökte han styra resan till en helg i hopp om att få se en match live. 50-åringen hittade en passion som inte finns i amerikansk idrott. Men när han tog sina fem barn för att se Roma på Olimpico insåg han att de log långt bakom USA i merchandiseväg.

”Jag behövde en karta för att hitta det enda stället som sålde klubbprylar. När jag väl kom fram dit hade de bara i extra small. Jag tänkte, you guys suck. Jag menar, du lämnar så mycket pengar kvar på bordet. Du har en inkapslad publik”, säger Joe Tacopina.

Efter avskedet från Bologna letade amerikanen efter nya utmaningar och fick höra om situationen i Venedig. Tacopina funderade en dag på saken. Han såg en potentiell guldgruva i klubbkaoset och tänkte varför ingen annan lagt vantarna på stadens lag.

“Ryssen lämnade gondolen utan en gondoljär. Klubben bara flöt runt mot en stundande konkurs. När jag kollade på det tänkte jag, vänta, du har den vackraste och mest unika staden i världen. En  stad som besöks av mellan 25 och 30 miljoner turister årligen”, säger Joe Tacopina.

Tacopina lät bli att rädda klubben från konkurs och därmed slapp både betala de sex miljoner euro Venezia hade i skulder och ett stundande poängavdrag på minus sex till nästa säsong. Han lät klubben gå i konkurs och ombildade under det nya namnet Venezia FC, tillsammans med en grupp amerikanska investerare.

Han sålde in projektet till dem med visionen att Venezia FC skulle bli ett globalt varumärke, och locka turister precis som staden i övrigt gör. Det nya klubbmärket innehåller ett aggressivare lejon än det förra och Tacopina hoppas att turisterna, i jakt på venetiansk autenticitet, ska köpa klubbprylar snarare än turisttröjor vid de vanliga försäljningsstånden.

Venezia lanserade nyligen ett medlemskort, ett Insider Pass, fyllt med förmåner till priset av 87 euro för stadens medborgare och 110 euro för övriga. Bland förmånerna finns inbjudningar till en uppsjö av klubbevent, en signerad halsduk av Inzaghi och rabatter till en mängd butiker, museer och hotell i Venedig.

Tacopina vill återuppta de tidigare planerna med en ny arena intill stadens flygplats. Om det sker uppskattar han att runt 40 procent av biljetterna kan säljas till turister. Arenan ska ta mellan 22- och 25 000 åskådare och Tacopina hoppas att den ska stå färdig 2019. Medborgarnas öppna sinnen och deras vana att ta emot främlingar från när och fjärran ska överbrygga de krafter som är skeptiska till klubbexpanderingen.

Sommaren 2015 stod alltså Venezia återigen där med ingenting och skulle spela i Serie D. Det enda man hade var en erkänd sportchef i Giorgio Perinetti. Han hade jobbat med Luciano Moggi i Napoli under Maradonaeran, i Roma och även Juventus. Perinetti var mannen som upptäckte Andrea Belotti i Albino Leffe och värvade strikern till Palermo.

Att jobba under Tacopina var aldrig självklart. Perinetti hade under en längre tid tagit hand om sin fru som senare gick bort i en sjukdom. Men Tacopinas entusiasm och direkthet smittade av sig på sportchefen som tackade ja till jobbet. Perinetti hade aldrig dock jobbat på amatörnivån i Serie D.

Han utnyttjade sina kontakter för att få ihop ett lag och hittade en tränare i Paolo Favaretto, som hade erfarenhet av den nivån. Utan att känna till varje spelare han värvade lyckades Giorgio Perinetti hitta 21 spelare på en vecka.

Venezia gick och vann sin Serie D-grupp, och ytterligare spelare tillkom förra sommaren. Försvararen Maurizio Domizzi hade spelat i Udinese och Napoli, och anfallaren Alexandre Geijo kom med erfarenhet från Watford, Granada och Levante. Och så då, Filippo Inzaghi.

Denna helg vann Inzaghis mannar första matchen i Supercoppa di Lega Pro, en säsongsavslutning för de tre serievinnarna i Lega Pro-grupperna A, B och C. Venezia slog norrdivisionens vinnare Cremonese med 2-1 och om två veckor väntar den södra divisionens etta Foggia.

“Jag vill njuta av denna dubbel ärligt talat, som redan är något underbart. Grabbarna har varit duktiga. Efter att ha nått Serie B på detta sätt har dem inte festat eftersom de inte gett upp tanken på att även vinna cupen. Det är körsbäret på tårtan efter denna underbara säsong. Nu har tiden kommit för att festa loss, efter lite vila får vi se vad som händer i Supercupen”, sa Inzaghi efter cupfinalen mot Matera.

Tränaren är medveten om att allt kommer bli mycket tuffare i Serie B och vill avvakta med att se hur Tacopina tar detta vinnande projekt vidare. Man kan fråga sig varför just denne amerikan skulle lyckas etablera Venezia på den högsta nivån när hans föregångare gått bet? Det finns frågetecken kring om en ny arena överhuvudtaget kommer byggas upp och om borgmästaren fortsätter sin vänliga linje framöver. Turistjagandet kommer vidare bara lyckas om laget når Serie A. Venedig avfolkas sedan lång tid tillbaka och idag bor cirka 60 000 i staden, med andra ord en liten piazza.

Men faktum är Venezia i år blev det första laget på sjuttio år att gå från Serie D till B på två säsonger. Det är också känt att Tacopina att Roma och Bologna lämnades i bättre skick än när han kom. De amerikanska projekten behöver sina hundår i Italien. I detta fall kan Joe Tacopina skryta med att allt gått rätt på den låga, men förhållandevis tuffa, nivån hans lag spenderat dessa två år. Att nå Serie A vore bara det en stor, stor framgång och ett skyltfönster för Tacopina mot resten av världen.

Venezia kommer inte vara blyga på den större scenen. Med tre nykomlingar uppe i Serie B:s topp finns tydliga bevis på att det går att nå framgång direkt. Denna helg gick SPAL från Ferrara, tio mil inåt landet från Venedig, upp till Serie A. Vad gjorde SPAL förra året vid denna tidpunkt? Jo, de lyckades både vinna Lega Pros B-serie och supercupen.

Källor: Bleacher Report, The Gentleman Ultra, Football Italia, Sky Sport

****

Se även: KICKs dokumentär om Venezia FC.

Erik Hadzic

Juves Spanienflyktade fixade final mot Madrid

Om många Juventusfans såg fram emot dubbelmötet mot Monaco med både glädje och tillförsikt, då var känslan ännu mer lättad inför avgörandet i Turin. Juventus noll insläppta mål i slutspelet vs Monacos över 90 gjorda hemma i ligan, i den första matchen var det Juves ramstarka defensiv vi mer än något annat fascinerades över.

På Juventus Stadium tog Monaco initiativet från början och verkade mer semifinalredo nu än på hemmaplan. De var mer offensivt lagda och pressade stundtals högt med deras trebackslinje. Trots den inspirerade inledningen skapade de inte särskilt många målchanser, och Juventus provade att skicka både längre bollar och ställa om snabbt från försvaret.

Mario Mandžukić började som forward tillsammans med Higuaín. Kroaten vann nästan alla dueller, löpte bra och var en gigant i luftrummet. Belöningen skulle komma i den 33:e minuten när han sprang sig fri på ett Dani Alves-inlägg och stötte in sin egen retur.

1-0, men var Monaco nere för räkning? De som snittar tre mål match i Ligue 1? Den matematiken blev bara relevant i drygt tio minuter. Dani Alves avgjorde dubbelmötet definitivt med ett vackert volleyskott minuten före paus. Finalen mot ett av Madridlagen (det vita blir det ju) var säkrad, och det var två spelare med bakgrund i andra spanska storheter som visade vägen.

Dani Alves fasades ut efter åtta säsonger i Barcelona och bytte land och mästarklubb till Juventus. Långt inpå säsongen turades han om med Lichtsteiner på högerbacksplatsen, den han gjort till sin nu efter några storartade insatser på sistone. Med sin inblandning i Juventus samtliga mål i semifinalerna och ett solitt spel defensivt, har Alves tillsammans med sina landsmän Marcelo och Alex Sandro visat att brasilianska ytterbackar med utpräglade offensiva kvalitéer är något av vårens grej i fotbollseuropa.

Mario Mandžukić kan också se sig som en av kontinentens mest profilstarka namn under våren. Ikväll lämnade han sin ytterroll och gick tillbaka till ursprungspositionen som toppforward, och gjorde det minst lika bra. Den hetlevrade Mandžukić hade ett karriärmässigt mellanår i Atlético Madrid 14/15 innan han kom till Juventus. Få trodde att han något år senare skulle bli en av lagets viktigaste spelare efter några ojämna höstmånader 2015.

Tidigt i matchen såg man också att Giorgio Chiellini skulle ha en match där han inte tillät någon passera i den vitsvarta försvarsmuren. Om Alves och Mandžukić fick varsin stund i rampljuset under matchen så var ögonblicksbilden från Chiellinis match lika stor som deras.

Vid 1-0 ledning kom ett lågt Monacoinlägg parallellt med Juvemålet någon meter från mållinjen. Trots det nästan obefintliga avståndet till målet lyckades Chiellini vinkla kroppen på ett sådant sätt att han styrde bollen utanför Buffons stolpe till hörna, just framför Falcao som stod beredd att raka in bollen i målen.

Situationen påminner inte så lite om Bonuccis brytning framför Higuaín i mötet Juventus-Napoli för lite mer än ett år sen. Chiellinis brytning var inte lika säsongsdefinierande som hans mittbackskollegas, Juve hade gått vidare ändå, men Chiellinis glädje och high-five med Buffon efteråt signalerade hur viktig prestationen var.

En annan spelare som bör få ett hedersomnämnande är monegaskernas målvakt Danijel Subasic. Ju längre halvleken led, desto mer exponerat blev Monacoförsvaret. Flera gånger var det Subasic som stod i vägen för ytterligare Juventusmål.

Med 2-0 i ryggen blev andra halvlek en transportsträcka för Juventus. Åtminstone var det så i tjugo minuter. En stund av okoncentration bland Juvespelarna räckte för att Kylian Mbappé skulle smyga in och sätta en reducering.

Än mer livat blev det när Monacos Kamil Glik, tidigare Torinokapten, ville dra derbypolemiken från i helgen ytterligare något varv genom sin stämpling på Gonzalo Higuaín. Glik retade sedan upp Mandžukić så till den grad att anfallaren blev varnad efter ett käbbel med polacken. Andra halvlek var annars ryckig och präglades av många avblåsningar.

Monaco var aldrig särskilt nära i detta dubbelmöte och för Juventus väntar nu den andra finalen mot tre år. Oavsett motstånd kommer chanserna att vinna pokalen vara större än sist. Juventus går till Cardiff med dålig finalhistoria i ryggen, men med plusstatistik i senare möten med Real Madrid (vinst i semin 2003 och 2015, förlust i finalen ’98).

Det enda negativa från matchen var den tidiga skadan på Sami Khedira. Tysken har varit skadefri ovanligt länge är känslan, och tyvärr åkte han på en hamstringskada innan säsongsslutet. Claudio Marchisio i all ära men till finalen behöver Juve Khediras lungor och ständiga offensiva löpningar. Det återstår att se hur allvarlig skadan är men han missar definitivt söndagens match mot Roma. Och vilken klubb som spelaren tillhörde innan Juventus? Real Madrid förstås.

Erik Hadzic

Tränarkarusellen snart igång när storlagen underpresterar

Det är inte lätt att vara tränare i Serie A. Särskilt inte i någon av de största klubbarna. I helgens omgång 34 fick vi se några resultat som ytterligare väcker tvekan över vissa tränare. Män som kommer få en jobbig maj månad, i en del fall alldeles oavsett prestationer på planen.

Helgens största match var Il Derby della Capitale mellan tvåan Roma och fyran Lazio. Tränaren som det mest diskuterades kring var förstås förloraren Luciano Spalletti. Han fick se Lazio ta en tidig ledning genom Keita Baldé i den tolfte minuten. Edin Džeko, som togs till nåder av just Spalletti efter utbrottet tidigare samma vecka, missade det första stora läget innan Keitas mål.

Roma hade sen väldigt svårt att skapa chanser och Lazio behövde inte förta sig när ledningen skulle bevakas in till pausvilan. Trodde dem. En Wallacespark och en Strootmanfilmning senare hade Roma straff i den 45:e minuten. Daniele De Rossi klev fram och slog en straff med knappt styrfart och medioker placering. Strakosha var dock inte på hugget och Roma fick en psyklogiskt viktig kvittering.

En kedja av intressanta saker skedde under dessa ögonblick. Nederländaren Strootman visade att han lärt sig ett och annat om furbo i Italien samtidigt som Wallace indirekt blev syndabock för ett baklängesmål för andra Romderbyt i rad. I höstas var det också Kevin Strootman som snodde bollen av Wallace och gav Roma ledningen den gången.

Sen kan man undra varför romaren De Rossi får slå en straff i ett derby. Mittfältaren, som spelar med hjärtat utanpå tröjan, har ingen historia av större självbehärskning i matcher mot Lazio. Den här gången gick det vägen trots en dålig straff.

Lazio fick den perfekta starten på andra halvlek genom en osannolik derbymålskytt när Dušan Bastas skott styrdes via Fazio i mål. Den argentinske mittbacken lät tidigare Keita skjuta bollen mellan benen på honom vid 1-0 målet och blev utbytt en stund efteråt.

Strax innan den 75:e minuten gick Lazios mittback De Vrij sönder igen. I samma veva som han byttes ut skickade Roma in Francesco Totti på planen. Jag anande att symboliken skulle bli för tydlig. Med Lazios försvarsgeneral borta gavs det plats för ikonen Totti att vända hans sista derby i karriären. Den känslan förstärktes när Simone Inzaghi valde att ersätta De Vrij med landsmannen Hoedt, vars grova misstag mot Palermo senast föranledde ett baklängesmål.

Men inte ens Totti kunde rädda Roma. Anfallsspelet körde fast precis som tidigare och Lazio kunde ganska enkelt komma till kontringslägen. Džeko missade ett nytt gyllene läge som Strakosha gjorde en fenomenal reflexräddning. Bosnierna fick inte många bollar att jobba med och yttrarna Salah, El Sharaawy och inbytte Perotti.

Istället kunde Keita Baldé avgöra matchen fem minuter före slutet med sitt 3-1 mål. Senegalesen inledde säsongen med att kontraktsbråka och placerades på bänken av Inzaghi. Gensvaret har varit starkt från anfallaren, och nu upplever han sin största stund som Laziospelare.

Lazio har tidigare under säsongen haft svårt att ta poäng mot topplagen i serien. Efter vinsten i den första cupsemin mot Roma trodde man att denna negativa trend var på väg att vändas. Men Lazio fick ett tydligt motbevis på det när Napoli avverkade dem enkelt med 3-0 på Olimpico i april. Kanske kan denna seger innebära en ny skjuts i rätt riktning. Det är nödvändigt för att Lazio ska nå nästa nivå, och eventuellt övertyga Lotito att lätta på plånboken framöver.

Luciano Spalletti sa tidigare i våras att han avgår som tränare ifall det inte blir någon titel. Det kommer det inte bli men Spalletti har skjutit upp samtalen om en förlängning och vill fokusera på lagets slutspurt under maj.

Just det uttalandet har skapat förvirring kring tränarens framtid. Jag är övertygad om att Spalletti mycket väl kan fortsätta trots noll titlar. Särskilt när han kan se fram emot att samarbeta med nye sportchefen Monchi. Dessutom är många av kandidaterna till jobbet osäkra kort på ett eller annat sätt.

Det senaste namnet sägs vara Unai Emery som Monchi kan tänkas vilja jobba med igen. Efter att PSG:s hopp om en femte raka ligatitel nästintill dött i helgen verkar Parisledningen tveka på en fortsättning med Emery. Spanjoren är en mycket spännande tränare, men hans rykte har fått sig en törn efter kollapsen mot Barcelona och en dålig höstsäsong i PSG. Där är Spalletti i alla fall en garanti för pallplaceringar i Serie A.

En annan som sitter löst är Inter Stefano Pioli. Det blev som väntat förlust mot Napoli på San Siro och det är sex omgångar sedan laget vann en match. Inter spelade utan självförtroende och skapade nästan ingenting framåt under matchens första hälft. Napoli var både bättre med boll och klart farligare framför mål. Precis innan paus gjorde Nagatomo ett inte otypiskt misstag framför eget mål, och Callejón högg direkt och stötte in ledningsmålet.

Efter paus blev Inters anfallsintentioner bättre och Napolis problem att stänga matcher vid ledning verkade synliggöras igen. Men Inter började slarva över hela planen och gästerna fick mot slutet ordning på spelet igen.

Sarri bytte in Allan som tätade till på mitten, Milik som såg pigg ut och en initiativtagande Marko Rog. Men Pioli kunde inte förändra matchbilden med sina byten, där Perišić och Banega kom in framåt.

I och med förlusten sjunker förtroendet bland fansen ytterligare för Pioli. Interledningen stöttar fortfarande tränaren utåt. Samtidigt kommer uppgifter att Pioli kan få jobba vidare i kinesiska systerklubben Jiangsu Suning som tack för säsongens insats i Inter.

Surret kring Diego Simeones framtid blir allt intensivare, inte minst efter tisdagens smäll mot Real och det faktum att Atleti ser ut att missa CL-finalen. Inter ska lägga ett erbjudande till argentinaren och det ska innehålla en skräddarsydd managerroll.

Om det inte blir Simeone, och om både Pioli och Spalletti lämnar sina klubbar, då tror jag att den senare kan vara ett bra val för Inter. Med Spalletti finns som bekant ett tak, han vinner ju inte Serie A, men det kommer heller inte bli Inters mål nästa säsong.

Då ska man ta en CL-plats, och för det kan Spalletti vara perfekt. Kanske har den krävande Rompubliken sugit musten av Spalletti och då kan ett byte till en annan Champions Leaguekandidat vara det rätta karriärvalet. Det kommer bli en lång och högintressant mercato, inte minst på tränarfronten.

****

I övrigt noterar vi att…

Atalanta ser ut att plocka en Europa Leagueplats mot alla odds. De blåsvarta punktmarkerade bort Paulo Dybala i en låst första halvlek mot Juventus, men tog ledningen på tilläggstid genom den eftertraktade Andrea Conti.

I andra halvlek varvade Juventus upp och pressade tillbaka hemmalaget. Juveägde Spinazzola gjorde självmål, och Dani Alves såg ut att avgöra med sitt mål sju minuter före full tid. Men denna upplaga av Atalanta har både karaktär och kvalitet.

I den 89:e minuten vräkte schweizaren Remo Freuler in kvitteringen efter en dubbelchans, sedan han i första halvlek missat ett friläge mot Buffon. Papu Gomez visade sig återigen vara fundamental för Atalantas offensiv och där bak utmärkte sig Caldara med en ny fin insats.

Deras jakt på Europa blir betydligt lättare när inget av lagen verkar vilja ha den sista EL-platsen. Milan kryssade borta mot Crotone efter mål av hemmalagets Trotta och kvitteringen av Palotta. Crotone, som kämpar febrilt för att stanna kvar, stod upp väldigt bra återigen.

Formsvaga Milan har bara tagit en seger mot fyra bottenlag de mött de senaste omgångarna. Lapadula fick återigen starta som center, men till nästa match ska väl Bacca prioriteras?

Milan borde definitivt gå för en EL-biljett även om det innebär att tävlingssäsongen skulle börja redan i slutet av juli. Med den nystarten klubben gör med nya ägare skulle det se dåligt ut om klubben inte ens kunde erbjuda Europa Leaguespel. Oavsett vilket förväntas Vincenzo Montella vara på Milanbänken även i höst.

Fiorentina fortsätter sin irrfärd som ett av fotbollseuropas märkligaste lag. Palermo hade inte vunnit på två månader men slog tillbaka Viola med 2-0 hemma på La Favorita. Sportchefen Corvino sa att förlusten är, tillsammans med kollapsen mot Mönchengladbach i februari, bland de värsta han upplevt under sin fotbollstid.

Paulo Sousa förväntas inte få förnyat kontrakt, samtidigt som Corvino helst vill se en italienare som näste tränare. Trots förlusten är laget bara fyra poäng bakom Milan på sista EL-platsen.

Sprickan mellan Genoas president Preziosi och fansen är total efter 1-2 hemma mot mycket formsvaga Chievo. Goran Pandev gav Genoa ledningen precis innan paus, därefter började fansen fira med smällare och rökbomber.

Det ledde till ett spelavbrott och i andra halvlek vände Chievo matchen. Preziosi kallade fansen beteende för skamligt och förslog att nästa hemmamatch spelas bakom stängda dörrar. Genoa har inte behövt oroa sig för för bottenlagen trots en tydligt nedåtgående trend hela 2017. Men nu är det bara fem poäng ner till Crotone och laget är plötsligt indraget i bottenstriden. En ritiro väntar för de rödblå, på obestämd tid.

Och så var det dags för en ny rasistskandal i Serie A. I 0-1 förlusten borta mot Cagliari utsattes Pescaras Sulley Muntari för rasistiska glåpord av hemmapubliken, och svarade med att gå av planen i protest.

Dessförinnan hade Muntari uppmärksammat domaren på rasistljuden och fått till svar ett gult kort riktat mot sig för meningsskiljaktighet. Skandalrubrikerna har fortsatt eftersom mittfältaren inte fått sin avstängning för det gula kortet hävd av förbundet. Inte heller har Cagliari bestraffats, då det endast var ett fåtal skyldiga och inte en stor del av curvan.

Lika mycket tur hade inte några av Inter och Lazios supportrar. Klubbarnas respektive Curva nord kommer stängas av en match för rasistläten mot Napolis Koulibaly och Rüdiger i Roma.

Curva nord-cynikern i mig kunde inte låta bli att tänka på hyllningarna till Keita Baldé under derbyt. Det var länge sedan en afrikansk spelare fick den typen av positiv uppmärksamhet av Lazios klack. Det är sorgligt att tänka i dem banorna, men det visar bara hur stort problemet är och hur långt vi är ifrån en lösning på något plan.

****

Omgångens vinnare: Lazio, där Simone Inzaghi till och med klarar att vinna derbyn utan Ciro Immobile (skadad på uppvärmningen).

Omgångens förlorare: Genoa. Med Crotones form, och till viss del även Empolis, är det inte uteslutet att Italiens äldsta klubb ramlar ner.

Omgångens mål: Krulltotten Diamantis frispark mot Fiorentina. Ett gol dall’ex för Diamanti, som har ett förflutet i Viola.

****

Juventus är på god väg mot en Champions Leaguefinal mot Real Madrid. Juve tog tag i matchen direkt mot Monaco och inledde mycket starkt. Man hade sedan en del besvär med Mbappé och monegaskernas huvudspel, men efter målet av Higuaín övertog man kontrollen över matchen igen.

I andra halvlek hade den franska ligaettan svårt att friställa sina målfarliga spelare i straffområdet. Juve stängde ner deras anfallsspel och däremellan gjorde Higuaín sitt andra mål.

El Pipita levererade när det som bäst behövdes med två målskyttsmål. Han såg rapp ut även mot Atalanta, och revanscherade sig igår för de missade lägena mot Barcelona. Juventus försvarsspel såg lika bra ut som i kvartsfinalen och Monaco står för en extremt tuff uppgift som ska vända 0-2.

Deras tränare Jardim våndades säkert över mittfältaren Bakayokos brutna näsa förra veckan, efter att han kolliderat på träning med tidigare Torinokaptenen Glik ironiskt nog. Bakayoko hann ändå bli spelklar och såg ut som han var på maskerad, med blonderat hår, getskägg och en ansiktsmask.

Tyvärr för Jardim och Monaco blev hans insats ihågkommen i negativ bemärkelse. Vid Juves blixtrande kontring till 1-0 tar han inte jobbet i löpingen hemåt. Sedan dräller Bakayoko med bollen i sekvensen som föranleder Higuaíns andra mål. En konstig utveckling på den senaste veckan för den vanligtvis mycket duktige ivorianen.

****

Till sist minns vi Il Grande Torino på årsdagen av flygkraschen på Supergakullen utanför Turin, den fjärde maj 1949. Vila i frid till ett av historiens bästa fotbollslag.

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå