United är inte sexigt men skrämmande effektivt

Ynka en poäng på de senaste elva matcherna och bara fem gjorda mål. Inte underligt att Arsenal kan hånas av Patrice Evra för att bara vara en akademi och inte en klubb som vinner titlar. Det är ju fakta, inte en tit på många år. Även om tiden talar för London-klubben, för när lånen man tog för att bygga Emirates är återbetalda blir den en av de rikaste i hela Europa. Om nu inte en jänke tar över och suger ut den på kapital?

Kan inte sluta imponeras av United och Sir Alex. Ännu inte en förlust i Premier League i höst och nu serieledning trots en match mindre spelad. I Champions League släppte United in första målet i sista gruppspelsmatchen. Och detta en höst där Manchester Uniteds storstjärna Wayne Rooney antingen varit skadad eller ur slag (nu är jag snäll) och laget inte riktigt briljerat.

För låt oss vara ärliga, det spel United bjuder på är långt från exempelvis Barcelonas underhållande och framgångsrika tiqui-taca eller farten och offensiven som Real Madrid står för. Eller Arsenals possession-fotboll. Fast det är resultatet som räknas, i varje fall för mig. I United är det en kollektiv ansträngning som ligger bakom att klubben gång på gång på gång visar att alla som räknar ut Sir Alex, gör det för tidigt.

Tänk att skotten redan använt långt över 30 spelare i alla tävlingsmatcher, och bara i Premier League är det 27 stycken som representerat United. Så brukar man inte kunna spela sig fram till framgång, många olika spelare är ofta lika med en svag säsong. Fast den rödnäste grinige gamle gubben kan det här med att svetsa samman ett gäng och få dem att plocka poäng på poäng, och därför kan han starta utan skyttekungen Dimitar Berbatov.

Jag är inte heller övertygad om att de individuella kvaliteterna som Darren Fletcher, Park, Anderson, Carrick och en del andra av United-spelarna besitter hade räckt för att få dem att fylla tongivande roller i andra lag. Lite som när Nicky Butt gick till Newcastle och bara försvann.

På söndag väntar Chelsea-United. Direkt efter jul är det London-derby mellan Arsenal och Chelsea. Det är häftigt med dessa stormatcher men jag ska erkänna att mötet på Old Trafford gjorde mig en aning besviken. Visst, den hade alla ingredienser för Premier League med hetta, tempo, intensitet, kamp, men jag kanske saknade en del riktigt vassa kombinationer och briljanta prestationer från individer – men det är ju poängen som räknas.

United kan rycka om man vinner mot Chelsea, även oavgjort är en framgång för att hålla försprånget för efter december och januari är det viktigt att vara i topp. Inte så att jag tror att Premier League är nära att avgöras, det är öppnare än på många år och fler klubbar är inblandade. Fast det är inget snack om att United kommer att vara med i loppet hela vägen in i vår precis som vanligt.

Och jag undrar om någon tränare i fredagens Champions League-lottning vill dra sig till ett möte med Sir Alex? Skulle inte tro det.

***

Iran eller AIK för Stuart Baxter? Måste vara ungefär same same.

***

Efter min krönika om landslagets vinterturné publicerades blev det klart att FC Köpenhamn som väntat inte släpper sina svenska spelare till landslagets Sydafrikaresa. Trist, trist men förståeligt sett till Champions League. Rosenborg lär göra likadant, tyvärr.

Vill ni ha en total kartläggning av ALLA landslagets vinterturnéer så finns det HÄR.

***

Cliff Lee har skrivit på för Phillies. Nu har min favoritklubb världens bästa pitchers: Roy Halladay, Roy Oswalt, Cole Hamels och Lee. Grym värvning och på fotbollsspråk är det som om FC Barcelona plockar in Cristiano Ronaldo i laget.

Äntligen har jag ett köpelag i min bukett, även om det är en extra krydda att Lee ratade mer pengar från Ondskans Imperium, New York Yankees.

***

Centerforward eller ej, att utnämna vem som är världens bäste spelare är omöjligt. Det handlar mer om några stycken, och Lionel Messi är svårslagen. Zlatan Ibrahimovic är utan tvekan en av de bästa spelarna i världen. Dessutom komplett sett till att han både gör mål och passar fram till dem.

Fast han kanske inte är lika framträdande när han spelar för Barcelona eller om han gått till Premier League? Så det handlar också om miljö och den plats man kan ta i laget. I Milan krestar allt kring Zlatan och han gillar det, dessutom har han roligt vilket måste vara det viktigaste.

Ser fram emot när Milan ska spela vidare i Champions League. Jag tror ju inte att den italienska klubben kan vinna, men det trodde jag inte om Inter i fjol heller.

***

Kentaro som rört runt i svensk fotboll tar inga fångar. När Sam Allardyce ifrågsatte värvningar för januari så fick han sparken. Inte för att Blackburn-managern tillhör mina favoriter, men det är ändå rätt skakande att se hur nya ägare går in och bara rumstrerar runt.

För jag tror inte att de indiska kycklingföretagarna kan det här med att driva en Premier League-klubb.

Mikael Stahre finns i Kentaros stall. Kanske Blackburn nästa för honom? Nja, i England ryktas det om Diego Maradona, och skrivs om Kentaros kopplingar till Argentina.

***

Tårtattacken har onekligen gått hem i stugorna. Fått många reaktioner, mycket mer än vanligt, och allt från mejl, Twitter, Facebook och på stan.

Om jag tyckte att det var roligt? Ungefär lika roligt som Ekwall tycker när en av hans kollegor allt som oftast skojar genom att dra upp hans namn gång på gång. The show must  go on och ibland får man tugga i sig det, men det behöver inte betyda att man tycker att det är roligt.

***

Vilken hemsk straff Wayne Rooney slog. Vad är det som plågar honom?