Vi var där i flera dagar och det gjordes sedan ut över sex sidor i Expressens sportbilaga och när jag läser det i efterhand så blir jag lite stolt. Tyvärr kan jag inte få med Jonte Wentzels briljanta bilder som verkligen lyfte reportaget, men här kan ni läsa om hur vi upplevde Moldavien 2001 några veckor innan Marcus Allbäck blev hjälte i snömatchen:
På onsdag möter svenska fotbollslandslaget Moldavien i VM-kvalet. Expressen har redan varit där, i landet där hoppet brinner som en svag låga, hoppet att fly någon annanstans. För ingen vill leva i landet där korruption, prostitution och fattigdom är vardag. Det stora miraklet är att detta land klarar av att ställa elva man mot Sverige.
Hotel Codru, Chisinau:
o Dörren till rum 317 har knappt hunnit slå igen bakom mig. Rocken är på och jag famlar efter ljusknappen när telefonen på bordet skräller till. Min ännu inte uppackade resväska står i vägen och med visst besvär lyfter jag luren och får till ett “hello”. I andra änden går en kvinnoröst rakt på sak: “Do you want girl?”
Jolly Alon Hotel, Chisinau:
o All statistik rörande Moldavien bara snurrar runt i huvudet. Alla siffror ger samma entydiga bild: Det går åt helvete. Inkomsterna är en knapp femtedel av vad de var 1990. Pensionerna en tiondel. Priserna många gånger högre. Skulderna enorma. På landet får de bara varor, om de nu har sådan tur att få lön. Inte en siffra pekar åt rätt håll för Moldavien.
Kvällslektyren “Moldova”s transition to destitution” – övergång till nöd – av Per Ronnås och Nina Orlova är mörk läsning. Hyperinflationen i början av 90-talet (2 200 procent) raderade värdet på alla sparpengar. Sedan följde skuldkrisen då Världsbanken och andra institutioner vägrade att inse hur dåligt det var ställt, följt av Rysslands kollaps 1998 – nästan all export gick dit. Lägg till landets energiberoende utan egna kraftkällor och ett stängt EU för landets jordbruksvaror.
Listan på fel kan göras hur lång som helst. Endast den officiella statistiken är något för dem som vill dämpa verkligheten. Huvudstadens poliskår har förklarat att det finns tio prostituerade i stan. Är det en tillfällighet att alla är i baren tre trappor ner? En statlig kommission fann bara tolv fall där människor sålt sina egna organ i hela Moldavien. Konstigt bara att ett italienskt tv-team hittade alla tolv fallen i byn Minjir.
– Allt är till salu i Moldavien, inte bara organ. Vuxna människor och barn också. Har man bara pengar räcker det med rätt mutor, säger tv-journalisten Constantin Lunca.
En skolgård, Chisinau:
o Christina Cotea, 13, prioriterar bara en sak: fotboll. Skolan kommer i andra hand för att hon ska nå sitt mål att bli proffs.
– Jag har spelat sedan jag var två tre år gammal och jag älskar fotboll. I början var min mamma orolig, men det är hon inte längre. Hon förstår att jag vill till Amerika och deras proffsliga.
Precis som många andra i Moldavien ser Christina bara en framtid i utlandet.
En taxibil, Chisinau:
o Löner och pensioner krymper. Arbeten försvinner. Statens stöd minskar. Och allt blir bara dyrare. Hur är det möjligt att överleva? Hur kan ekvationen gå ihop? Det är nästan omöjligt, men situationen tvingar folk till uppfinningsrikedom, berättar en taxichaufför. Han rabblar exempel:
Tre droppar honung på gasmätaren gör att den går långsammare. Tillräckligt långsamt för att man ska kunna betala räkningen. Elmätarna sitter utomhus, så på vintern är det bara att ta ut en gryta kokande vatten och hålla under mätaren. Ångan fryser till is inne i mätaren som stannar. Annars går det att anlita experter som försörjer sig på att skruva tillbaka elmätare. De kostar lite men är inte beroende av minusgrader.
Chisinau måste vara den stad som har flest secondhandbutiker i världen, säger taxichauffören. Alla säljer vad de har. Finns det inte någon affär får gatan eller vägkanten duga. Överallt ser vi folk som säljer saker. Gamla grejer men också varor från jordbruk och industri. Många får nöja sig med varor när det saknas kontanter till lön. Inte bara människorna är till salu i Moldavien. Utan även deras saker.
Tv-huset, Chisinau:
o Constantin Lunca har ett fast hand-slag och visar in på sitt spartanska kontor. Han skrattar så det bullrar åt sitt eget skämt om att moldaviska journalister är rikare än svenska när han vill byta visitkort och jag inte har något. Han beskriver mediernas arbetssituation i Moldavien och säger att inga av dem är oberoende. De flesta har koppling till något parti eller annat intresse.
– När vi läser om korruption är det alltid en tidning som skriver om ett annat partis skandal. Inget kommer fram utan att någon vill det.
o Finns det något ni inte kan skriva eller visa?
– Ja, inte ens de tidningar som påstår att de är fria har vågat skriva om en parlamentsledamot som är inblandad i trafficking (försäljning av kvinnor som ofta får arbeta som prostituerade utomlands). Och jag vet mer än jag kan publicera.
Han berättar att på hans tv-station har material bara försvunnit. Påtryckningar har gett resultat. Han säger att han inte är rädd eftersom han sedan tidigare vet vad han kan publicera. o Hur vanligt är det med korruption?
– Den är verkligen genomträngande. Staten har korrumperat alla sina anställda genom att inte betala löner. Lunca beskriver hur många läkare, lärare, poliser och tjänstemän tar ut extra betalningar för att överleva. Exempelvis får barnen inga bra betyg om de inte deltar i kostsam extraundervisning.
Även kriminaliteten har Moldavien i ett starkt grepp. Polisen går alltid att köpa och ingen kan känna sig säker. Maffialiknande grupperingar utkräver “krysja” – ryskt ord som betyder tak och innebär beskydd.
– Jag kan inte se något hopp för Moldavien de närmaste åren. Kanske om tio år.
Cibotarigatan, Chisinau:
o Varje vardag står flera hundra människor och köar utanför en modern och välbevakad byggnad. Vädret spelar ingen roll. Inte heller köns längd. Tålmodigt väntar de på sin tur att få gå upp på trappan, förbi de sista vakterna och in i huset.Den tyska ambassaden är för många moldavier det enda hoppet. Där inne tar man emot ansökningarna om visum till de flesta länderna i EU. Drömmen om “paradiset” dör aldrig. Den blir bara så sällan uppfylld.
Hemma hos Vadim Boret, fotbollsproffs, Chisinau:
o Trappuppgången ger intryck av att kunna falla ihop. Bitar av cement överallt. Hiss är inte att tänka på, och när vi når våning tre ligger det använda kanyler och ampuller i ett hörn.
– Något heroinliknande och från Jugoslavien, säger tolken lite avmätt. Jag är förvånad med tanke på att vi ska hem till en med moldaviska mått välbetald landslagsspelare i fotboll. Med över 1 000 dollar i lönekuvertet tjänar Vadim Boret mer på en månad än vad de flesta av hans landsmän gör på flera år.
– Har vi inte gått fel, undrar jag? Svaret kommer högst upp. En rejälare dörr än de andra i huset och med flera lås. Kort efter det att vi ringt på öppnar Vadim och vi ser in i en annan värld. Larmet skvallrar om att ingen oönskad ska få komma in. Fina trägolv, sköna mattor, tapetserade väggar och en stor soffa. På hallbordet ligger två mobiler, en Nokia och en Ericsson, och det står en sladdlös telefon i vardagsrummet. Och detta i ett land där bara var femte person har tillgång till en fast telefon.
I vardagsrummet pumpar MTV på från den stora tv-n. Vadim slår sig ner i den stora fåtöljen samtidigt som hans fru Irina dukar fram tårta, småkakor och snabbcappuccino i Lipton-koppar. Hon öppnar även en flaska lokalt rödvin.
– Ni dricker väl? undrar Vadim, som själv avstår vinet för att han ska träna på eftermiddagen.
Dottern Anastasia, 20 månader, får också ta del av tårtan, och med hjälp av händerna sätter hon i sig en stor bit. Deras kunskaper om Sverige är begränsade. Helsingborg, AIK, Henrik Larsson, Kennet Andersson och Stefan Schwarz är ungefär vad de hamnar på.
– Varför köper inte svenska klubbar spelare från oss? Min man kanske? frågar Irina på bra engelska.- Vi vill komma utomlands, vi är oroliga. Vad har våra barn för framtid i Moldavien?
o Ni är väl privilegierade?
– Fotbollen ger tillräckligt nu men inte för framtiden. Visst har vi det bättre än andra medborgare, men det är utomlands de stora pengarna finns.
De säger att de är påpassade av sina grannar. Avundsjuka finns också i Moldavien även om de inte råkat ut för något. Med tanke på den höga brottsligheten går de gärna inte ut på kvällarna. Ett besök på McDonald”s eller bowling på sin höjd, säger Vadim.
o Hur ser du på att spela fotboll, som trots allt är en lek, när Moldavien befinner sig i kris? – Det är svårt att vara spelare när andra bara försöker överleva för dagen. Jag hjälper min föräldrar och syskon så gott jag kan, men jag är inte president här och kan inte hjälpa alla.
Fotbollen har hamnat i bakgrunden i Moldavien. På Sovjettiden drog Vadims klubb Zimbru över 30 000 åskådare till ligamatcher. Nu handlar det om knappt tusen. Till landskamper kan 5 000-6 000 komma men då mest för att se utländska stjärnor. – Krisen är en del av vårt liv. Nu har folk stora problem att överleva, och det har tagit över tillvaron. – Sedan är en del arga på fotbollen eftersom det finns så mycket pengar inom fotboll.
AiBi:s kontor, Chisinau:
o Alessandra Maltagliati skakar på huvudet, sjunker ihop på sin stol och suckar:
– Jag blir bara så arg och desillusionerad. Barn har inga rättigheter i Moldavien.
Alessandra är från Italien och jobbar för en hjälporganisation som betalar för driften av ett tidigare stängt barnsjukhus. Där ska sjuka barn få vård och ro. Verkligheten är annan.
– I dag kom en kvinna och hämtade sina två barn som hon övergivit flera gånger. Det gör hon bara för att tjäna mer pengar, det är bättre att tigga med två barn vid sin sida.
– Och ingen kan stoppa det, så nu sitter de nere på centralstationen.
Kirurgiklinik fyra, Sjukhus tre, Chisinau:
o Mössan hjälper. Även filten hans fru tagit med hemifrån. Om det ändå bara var kylan Alexei Polescov, 79, skulle kämpa emot. Nyopererad för gallsten är det inte lätt att kurera sig när det saknas medicin, vatten i halva sjukhuset, el, värme och mat.
– Vi har levt ihop i över 50 år. Jag kan bara hoppas att läkaren gör sitt bästa, säger hans fru Olga och böjer på huvudet.
Klinikchefen Caus Vasile visar oss runt. För en svensk är det en skrämmande upplevelse att gå runt på avdelningen. Iskalla, mörka och slitna korridorer och rum med få och opraktiska möbler. Operationssalarna får en att tappa livsaptiten.
– Här finns bara kallt vatten, och jag måste tvätta händerna i fyra minuter för att desinficera dem. Hur bra känsla tror du jag har i fingrarna efter det? frågar klinikchefen. De patienter vi möter verkar skräckslagna. Kanske inte konstigt med tanke på att alla behandlingar kostar nu för tiden. Oavsett om man har pengar eller inte är det inte säkert att det finns någon medicin att köpa.
– Det är en tragedi för vårt folk. Även om vissa kan betala kan jag inte göra annat än skicka hem dem för att dö, säger Vasile. En stor del av biståndet utifrån är inriktat på sjukvården.
Tyvärr når hjälpen inte fram utan fastnar på vägen i det genomkorrupta Moldavien – rankat tvåa i världen efter Azerbajdzjan i en studie. Till exempel har flera höga regeringstjänstemän bildat ett privat apoteksbolag, Basafarm, och enligt ett regeringsbeslut från 1998 måste allt läkemedel som skänkts hamna där. En hel del av det säljs sedan på den öppna marknaden. Dyrt.
– Ska någon hjälpa oss måste de skicka den hjälpen direkt till vår avdelning. Inte till hälsoministeriet, inte till sjukhuset utan direkt till oss, vädjar klinikchefen.
Personalen har förutom de omöjliga förhållandena problem att få ut sin ringa lön. En sjuksyster tjänar 60 kronor i månaden, det täcker knappt bussresorna till och från jobbet. Klinikchefen har 250 kronor, men då satsar han en del av det för att hålla avdelningen i gång.
– Bättre vara rik och frisk än fattig och sjuk i Moldavien, säger Vasile när vi ska gå och skrattar.
o Hur kan du skämta?
– Ett skratt eller ett leende kostar inget.
Tiraspol, Transdnjestrien:
o Leninstatyn framför parlamentet skvallrar om den politiska inriktningen i den lilla utbrytarrepubliken. Hårdföra kommunister som längtar efter det gamla Sovjet. Ett besök i en statlig affär är som hämtat ur en dokumentärfilm från de gamla östländerna. Få varor. Inga valmöjligheter. Och en personal som inte vet vad service är. Men den politiska inriktningen är mycket yta, som naturligtvis befolkningen får lida för, säger min guide, som vill vara anonym av säkerhetsskäl:
– Vi brukar säga att snart är det här republiken Sheriff, och den kommer då att vara helt privatägd.
De styrande i Transdnjestrien har startat ett företag som leds av den förre polischefen. Av rå humor möjligen (?) har de döpt företaget till Sheriff och kontrollerar bensinmackar, mobiltelefoni, tv, tidningar, förlag, matvaruaffärer, ett fotbollslag och mycket annat. Skälet att Transdnjestrien bröt sig loss 1990 var rädsla för att Moldavien skulle ansluta sig till Rumänien. Nu har alltför många – ryssar, ukrainare och moldavier – upptäckt hur smidigt det är att ha en plats där ingen kan kontrollera vad som händer.
– Alla runt omkring tjänar på Transdnjestrien. Här kan de tvätta pengar och hålla på med andra kriminella aktiviteter, säger min guide, som räknar med att republiken aldrig kommer att försvinna oavsett vad politikerna lovar.
Zimbru stadion, Chisinau:
o Inte ens Elvira Rotai är särskilt intresserad av matchen. Hon vandrar bort med sina döttrar till grässlänten bakom mål. Småflickorna far uppför en kulle och mamma Elvira är tvungen att skrika barskt på dem. Ändå är det Elviras egen klubb Constructorul som möter ligaledande Zimbru i ett derby i huvudstaden denna marssöndag. Endast en farlig attack av det vitklädda laget – Constructorul – får henne att fästa blicken på plan igen. Men bara för ett kort tag.
Bland de 1 500 på läktaren är det ganska tyst. Ett fåtal Zimbru-supportrar skriker till då och då, annars gnager folk mest i sig sina medhavda fågelfrön. Skalen ligger överallt.
– Typisk vårfotboll. Dåligt, säger min granne i trappan.
Matchens underhållningsvärde är noll. Även min blick börjar söka sig bort från fotbollsplanen och hamnar allt oftare på Elvira Rotai. Hennes kläder, smycken och uppträdande signalerar att hon inte är en Svensson i Moldavien. Hon är van att få som hon vill. De färgglada märkeskläderna som hennes döttrar bär skriker rikedom i ett land där snittlönen ligger kring 200 kronor i månaden.
Elvira Rotai är en talande symbol både för Moldavien och för landets fotboll. Dotter till den ökände maffiabossen Valeriu Rotai – han satt 19 år i sovjetiska fängelser innan han blev framgångsrik “affärsman” i det fria Moldavien – och tillsammans med sin mamma Larisa fick Elvira ärva imperiet: restauranger, spelklubbar och fotbollsklubben, när “Mister Green”, Valeriu Rotais smeknamn som syftar på dollarsedlarnas färg, trots flera livvakter blev skjuten med tolv kulor på gatan i fjol.
Någon intervju med Elvira är inte att tänka på. Hon är farlig, heter det. Folk är rädda. Antagligen befogat. Det räcker att fråga Uefa om familjen Rotai. Mamma Larisa skändade och hotade Uefas matchdelegat när CSKA Sofia slog Constructorul i Uefacupen i fjol. Några röda och gula kort hade hamnat fel, ansåg hon. Efter matchen var någon som bar en overall i Constructoruls färger framme hos Uefadelegaten och viftade med en revolver.
Klubben är nu avstängd från spel i Europa i fem år. I Moldavien är det däremot fritt fram. Där gäller andra regler, där vinner den våldsammaste och starkaste alla strider.
Rädda Barnen, Chisinau:
o Barnen är i full gång med städning av sitt hus. De kånkar på madrasser, mattor och sängkläder som ska vädras när vi möter dem i trappan. De verkar ha roligt trots arbetsuppgifterna. Skratten avlöser varandra. Rätt härligt att se. Flera av barnen är utan föräldrar och många har växt upp på gatan.
Ingen vet hur många gatubarn det finns i Chisinau, men 3 000 är en uppskattning. Och de är synliga i centrum där de tigger pengar, mat och cigaretter. Likt rovdjur slåss de om de byten som finns. För de 50 barn som bor i Rädda Barnens hus finns möjligheten att bli älskade, omhändertagna och känna sig viktiga. Dessutom får de gå i skolan, äta sig mätta och gå varmt klädda.
– Jag trivs här, säger nioårige Slavik tyst till tolken.
Sedan tittar han mest ner i marken. Andra nyfikna barn omringar oss vid en bänk och Sergio, 11, tar över diskussionen:
– Jag hittade Slavik på gatan i vintras och tog med honom hit. Hans mamma sitter i fängelse och hans styvpappa slår honom. Därför stack han hemifrån, berättar han.
Sergio och hans syster blev föräldralösa när pappan dog och mamman försvann utan att säga något.
– Jag vågade inte bo i huset och flyttade in i en trasig bil tills någon tog mig till polisen. Vart min syster tog vägen vet jag inte, men vi träffades här på barnhemmet igen.
Bredvid honom tränger sig Michail, 10, fram i sin Långbenströja. Han har bara varit i huset en kort tid efter att ha bott på gatan i tre år utan föräldrar. Hälsan är dålig och hur han mår psykiskt kan man inte ens gissa. Särskilt med tanke på att han levde med sina föräldrar i ett stall, och en morgon när han vaknade så var de bara borta.
Med stöd från utländska hjälporganisationer och frivilliga insatser från ett fyrtiotal vuxna kan verksamheten hållas i gång. Den behövs i ett land där barnen kommer längst ner på dagordningen. Och det är många till som behöver hjälp. Både killarna och tjejerna där gillar att spela fotboll och hemmet ligger bara några kvarter från det svenska fotbollslandslagets hotell.
Och en svensk landslagsspelares segerpremie driver Rädda Barnens hus i flera veckor. Kanske något att tänka på? För Moldavien som land är inte mycket till motstånd.
MOLDAVIEN
Grundad: 27 augusti 1991.
Storlek: 33 700 kvadratkilometer (något större än Småland).
Invånare: 4,3 miljoner, varav en knapp miljon beräknas jobba
utomlands.
Huvudstad: Chisinau
(711 000 invånare).
Statsskick: Republik med parlament, president som statschef.
Politiska partier (med mandat i parlamentet): Kommunistpartiet (71),
den mittorienterade Braghis-alliansen (19), högerinspirerade
Kristdemokratiska folkfronten (14).
President: Kommunistledaren Vladimir Voronin, tidigare chef för KGB
i Moldavien, väntas bli vald till president av parlamentet.
Officiellt språk: Moldaviska, en variant av rumänska som talas av
tre miljoner. Resten talar ryska, ukrainska och en turkisk dialekt.
Religion: Grekisk-ortodox.
Folkgrupper: Moldavier (64,5 procent), ukrainare (13,8), ryssar
(13,0), gaugazer av turkiskt ursprung (3,5), bulgarer (2,0), judar
(1,5), vitryssar (0,5), zigenare (0,3), tyskar (0,2), polacker
(0,1), övriga (0,6).
Transdnjestrien
Officiellt namn: Pridnestrovskaja Moldavskaja respublika (PMR).
Grundad: September 1990. Invånare: 800 000.
Folkgrupper: Moldavier (40 procent), ryssar (28) och ukrainare (23).
Huvudstad: Tiraspol
(185 000 invånare).
President: Vladimir Smirnov.
Valuta: Suvorovrubel (1 rubel värd cirka 50 öre).
Officiella språk: Ryska, ukrainska och moldaviska med kyrilliskt
alfabet i stället för latinskt.
Internationell status: Ingen erkänner Transdnjestrien. Men Ryssland
och Ukraina stöder republikens strävan att få en särställning.
Ekonomi: Mestadels en socialistisk ekonomi med inspiration av det
forna Sovjetunionen. På senare år har vissa privata företag
tilllåtits, men de flesta av dem tillhör de styrande i PMR.
Fotbollens status: En paradox jämfört med politiken. Klubbarna från
Transdnjestrien är med i den moldaviska ligan och spelarna kan vara
med i landslaget.
Fotbollen i Moldavien
Förbundet grundat: 14 mars 1990.
Medlem i Uefa: 1993.
Medlem i Fifa: 1994.
Plats på Fifa-rankingen: 97.
Huvudarena: Stadio Republican (8 084 åskådare).
Licensierade spelare: 3 394 män och 250 kvinnor (Sveriges siffror är
160 982 och 37 538).
Klubbar: 54.
Kvalmatcher till VM och EM: 30 stycken under fyra kval. Totalt 3
segrar 6 oavgjorda och 21 förluster med målskillnaden 20-69.
Största meriten: 3-2-segern hemma mot Wales den 12 oktober 1994 i
EM-kvalet. Totalt nio poäng och en fjärde-plats i det EM-kvalet är
höjdpunkten. Även om 1-1 hemma mot Turkiet i EM-kvalmatchen den 8
september 1999 rankas högt.
Främsta klubb: Zimbru Chisinau som vunnit ligan åtta gånger av nio
möjliga. Klubben har två år i rad gått till tredje kvalomgången av
Champions League men fått nöja sig med spel i Uefa-
cupen.
Förbundskapten: Alexander Matiura.
Sverige i Moldavien
o 1996 började Sverige hjälpa Moldavien med bistånd sedan man upptäckt hur illa ställt det var med landet. Tillsammans med USA, Tyskland och Nederländerna är Sverige bland de största biståndsländerna (totalt 85 miljoner kronor 1996-2000).
o Hjälporganet Sida är på väg att öppna ett kontor i Chisinau och har genom åren dragit i gång flera projekt. Bland annat har svenska ekonomer hjälpt till att förhandla ner Moldaviens utlandsskuld med
135 miljoner dollar. Ett flertal svenska hjälporganisationer kommer att på olika sätt göra insatser i Moldavien.
o En svensk som är stor i Moldavien, åtminstone i fotbollskretsar, är Lennart Johansson. Uefapresidenten drog tidigt i gång ett projekt inriktat på de forna öststaterna, Eastern Europe Assistance Bureau, och plöjde ner en del av vinstpengarna från Champions League i det. För Moldaviens del har det inneburit ett pampigt kansli och några bilar men också utbildning för domare, tränare och läkare samt utrustning.