Gillar de brasilianska taxichaffisarna som har lite Ayrton Senna över sig vilket vi känner av när vi åker till VM-studion. I dagboken får ni hänga med på en tur:
[youtubeplay id=”OqTHR3WPqzU” size=”medium”]
Hela serien i videodagboken från Rio de Janeiro finns HÄR.
***
Trummor är stort i Brasilien. Riktigt stort. Men nattetid är det inte alltid till belåtenhet.
***
Hamez! Hamez Rodriguez!
***
Den ångest som vilade över Rio de Janeiro när Brasiliens avancemang hängde i luften gick att ta på. Säkerhetsapparaten med militär och polis var beredd på en förlust och möjliga oroligheter kring Copacabana, för det är naturligtvis så att respass redan i åttondelen hade spätt på VM-motståndet och med den lindriga nykterheten och mängden folk kunde det gått snett.
Straffar är aldrig roligt för de inblandade lagen och dess fans, även om man måste skilja lag åt på något sätt efter 120 minuters spel, och det är fel att påstå att det är ett lotteri när man ska skjuta straffar. För det handlar om att hantera ett tryck och att vara kall i avgörandets stund.
Där darrade både spelare i Brasilien och i Chile men Julio César klev fram och blev hjälte när han räddade två och fick den avgörande straffen gå stolpe ut. En skön revansch för målvakten som varit ifrågasatt inför VM och gjorde ett misstag i Sydafrika 2010 som ledde till för tidig hemfärd.
Kollega Ekwall hade en bra parallell när han jämförd med Thomas Ravelli sommaren 1994 som då varit ur slag under våren och var ifrågasatt av de flesta, men Tommy Svensson gav honom förtroende och resten är historia.
På ett liknande sätt har Felipe Scolari backat upp César som tackade med en stark insats, och då inte bara straffdramat utan en viktig räddning i andra halvlek. Sedan hade han tur i den 120:e minuten när Pinilla satte ett skott i ribban och då darrade många i Brasilien.
Brasilien-Chile var en underbar fotbollsmatch som rymde det mesta man vill ha i en avgörande VM-match. Hetta, dramatik, intensitet, chanser, frenesi och ångesten. Bara glad över att jag är neutral, för det sliter på en att följa ett sådant drama och egentligen ville jag inte att något av lagen skulle åka ut så här tidigt.
Även om David Luiz snodde 1-0 målet så var det chilenaren Gonzalo Jara som styrde in bollen. Chile skapade inte mycket men en nonchalant passning av Hulk öppnade för chilenarnas 1-1 som kom efter snabba passningar och ett kallt avslut från Alexis Sanchez.
Det var som om kvitteringen fick brassarna att inse att de kunde åka ut. Undrar om det funnits något hemmalag i idrottshistorien som haft ett lika stort tryck på sig som Brasilien? Tveksamt. För givetvis vet spelarna allt om det folkliga missnöjet och 90 miljarder kronor som gått till VM.
Det var som om de var paralyserade även om det fick i gång spelet mot slutet av andra halvlek och visst hade man lägen, bland annat hade Hulk ett skott som Bravo räddade briljant på. Samtidigt var det inte ofarligt när Chile gick till attack och värst blev det i förlängningens sista minut när det small i ribban bakom Cesar.
Istället blev det straffar och där var förutom Julio Cesar även Neymar Jr en hjälte som skickade in sin straff, som var brassarnas sista. Detta trots en skada som hämmade honom en del under matchen och han var sig inte riktigt lik, och frågan är om han hinner bli hel till kvartsfinalen?
När väl den olycklige Jara fick se sin straff gå i insidan av stolpen och passera hela målet innan den passerade linjen så var det en kollektiv glädje där fyrverkerier och ett stort jubel exploderade om vartannat. Från ångest och depresssion till totalt lättnad, skön eufori och en galen och okontrollerad glädje.
Tårarna och de ständiga bönerna till högre makter ger en tydlig bild om hur viktigt det här är för brassarna, och det är inte utan att man kan undra om de mäktar med det. Vem skulle klara av att bli syndabock i ett straffdrama? Hur skulle den personen bli behandlad efter det?
Under VM 1950 fick målvakten Barbosa skulden för förlusten i den avgörande matchen mot Uruguay och egentligen fick han aldrig någon riktig upprättelse före sin död, även om han fick det bättre och viss uppskattning av fansen till hans klubb Vasco da Gama men det var en lång och tuff vandring för honom.
För VM och Brasilien var det naturligtvis bra att man klarade trycket och tog sig vidare, men det är inte svårt att tycka synd om Chile som bjudit på en del av VM:s bästa fotboll och hade oturen att stöta på Brasilien redan i åttondelsfinalen och man mäktade inte med det, och hade inte heller det där flytet som man behöver för att gå långt.
I den efterföljande åttondelsfinalen klev Colombia förbi ett Uruguay som verkade mer taget än väntat av all turbulensen som varit kring Luis Suarez och det var med kontroll om Rodriguez o Co tog sig till en kvartsfinal mot hemmanationen.
Det blir en mäktig drabbning i kvartsfinalen och Brasilien får ladda för en ny dos ångest på fredag kväll, men till dess lär man passa på att fira och skippa oron. För det är klart att när man ser James Rodriguez briljera så inser många att VM kan ta slut för brassarna i kvarten men det får de ta då.