Även om berusad kan syfta på alkohol, och det är något många förknippar med Lund, så handlar det mer om intressen och jobb som berusar och det är komikern Johan Wester, ex-biskopen KG Hammar, boxaren Anna Laurell, proffsbacken Behrang Safari, komikern Jan Sigurd, jag och många fler som svarat på frågor.
Här kan ni läsa mer om projektet i Sydsvenskan, Lokaltidningen och följa det på Facebook, Instragram och även läsa Lunds Kommuns presentation och pressmeddelandet som förklarar det. När jag träffade tjejerna i somras fick jag välja en plats som betytt mycket för mig för att bli fotograferad.
För mig var valet givet: Stadsbiblioteket i Lund. Mest har jag hängt i avdelningen som på min tid var direkt in till vänster: tidningshyllorna. Kan än i dag minnas känslan när jag stod på trappan vid Bibblans öppnande för att kvickt ta vänster, vänster och kunna ta dagstidningarna innan någon annan dödat dem (min farsas term för om någon hunnit läsa tidningen först) och kasta mig ut i världen.
Oavsett om det var på bibblan i stan eller på skolbiblioteket på Tuna eller på Katte eller på UB (Universitetsbiblioteket) eller bakom kodlåset på engelska institutionens lilla bibliotek har jag älskat att läsa tidningar, och de har gjort mig till den jag är.
Av min pappa ärvde jag bland annat att älska medier och det var som han konstaterade: han ville inte dö nyfiken.Inte jag heller. Han ville inte sponsra onödigheter men prenumerationer och böcker ställde han gärna upp med om han kunde, men min hunger krävde även Stadsbibblan.
Själv har jag sedan jag var nio, tio år köpt kvällstidningar dagligen. Från början bara Expressen men med tiden kom även Aftonbladet in och lägg till en rad magasin från både Sverige och utlandet som slukat en hel del av mina pengar.
Utan tvekan kan jag säga att det varit min bästa skola att läsa tidningar och magasin. Hungern på information gick inte att stilla och den är kvar än i dag och internet gör att den är lättare att mätta även om nätet tyvärr dödat lite av glädjen med papperstidning.
Får emellanåt frågan från unga människor om hur man blir sportjournalist? De drömmer om att få åka ut och bevaka matcher, spelare och turneringar. Att få jobba med sitt intresse. Ja, säg det, det är mycket tur och tillfälligheter inblandade, åtminstone för min del.
Brukar jämföra min väg med Patrick Ekwalls och kan konstatera att det är långt mellan våra krokiga stigar som gjort oss till kollegor på TV4. När Patrick som 15-åring började på Kvällsposten i Malmö och lärde sig jobbet från grunden så hade jag som omogen 14-åring i Lund inte aning om vad jag skulle jobba med, och det var knappast sportjournalistik som jag tänkte på.
Efter gymnasiet i Lund, där jag tog det föga betygtaktiska valet att gå ett år i varje klass, så gjorde jag lumpen på A3 utanför Kristianstad. Skulle ha blivit kompanibefäl för ett batteri haubits 77:or, men det var inte för mig (jag har svårt att ta order, vara i naturen och lägga tid på meningslösheter) och 15 månader blev sju månader…
I februari 1987 klev jag nymuckad upp på institutionen för Ekonomisk Historia och skrev in mig. Vet att en polares farsa undrade vad i helvete jag skulle med det till. Bra fråga, men jag har ännu inget svar mer än att det gav studiemedel.
Under en rad år varvade jag sedan diverse universitetsstudier (historia, engelska, statskunskap, nationalekonomi) med barjobb och drift av en del svartklubbar och rockklubbar och till slut en resaturang. Under många år hade jag ingen mer plan än att ha så kul som möjligt.
Mina gymnasiebetyg var väl okej men inte bra nog för Journalisthögskolan eller Handelshögskolan, som var det jag tänkte mig när jag som 25-åring började fundera på att bli vuxen. Högskoleprovet räddade mig och utan att ha slukat alla de där tidningarna är jag säker på att jag aldrig fått det resultat jag fick.
Ändå tog det tills jag var snart 28 år innan jag fattade att det var dags att göra något seriösare än att hänga i Lund, ha kul och leva för dagen. Jag valde Journalisthögskolan i Stockholm och sport fanns givetvis i min tankevärld men det kändes så orealistiskt att bli som Mats Olsson eller Åke Stolt.
Under alla uppväxtår hade jag förutom intresset att läsa tidningar, magasin och böcker lagt tid och kraft på att följa fotboll. Jag slukade allt som gick att komma åt och missade inga Tipsextra och lyssnade på kortvågsradio för att få mer information och brann för Leeds, Landskrona och Sverige.
Jag gick även på allsvenska matcher i Malmö och såg Helsingborgs IF och Landskrona Bois slåss om att gå upp i högsta serien eller att inte åka neråt . Emellanåt blev det Lunds BK och någon resa till England för att se matcher.
I slutet av 1980-talet började jag åka på matcher på allvar och framför allt på landslagets matcher och var på VM 1990, EM 1992 och VM 1994 och på något sätt började jag närma mig tanken att kunna jobba med sport. När jag kommit in på JH 1994-95 började jag stapplande med att skriva i Landskronas matchprogram och gjorde intervjuer med motståndare.
Sedan hjälpte DN:s nuvarande reporter Georg Cederskog mig att få kontakt med sportchefen Lars Lundström på Skånska Dagbladet. Nästa steg blev därför att gå på Skånelagens matcher i Stockholm och skriva åt Skånska Dagbladet.
Än i dag får jag kalla kårar av när jag minns tillbaka hur jag debuterade på Söderstadion sommaren 1995 och från en telefonkiosk skulle läsa in Hammarby-Malmö FF efter slutsignalen och det krånglade som fan.
Morgonen efter bad jag mina föräldrar att köpa Skånska Dagbladet, och de kunde rapportera att min text inte var med i tidningen. Jaha, det var den karriären. Jag var på väg att ge upp, men det visade sig att versionen var med i upplagan i Malmö och Lund och jag fick nya chanser.
Praktiktiden på Expressen som jag inledde i januari 1996 var först ett helvete men det blev en himmel – tack, Svante Stockselius – och det är bara att konstatera att det var den nyttigaste skolan. Det blev vägen in till ännu mer jobb och jag valde att köra extra utan pröjs för sportredaktionen för att få erfarenhet.
Expressen utnyttjade givetvis mig, men jag utnyttjade samtidigt Expressen. Sedan blev det vikariat innan jag gick klart JH och som nyutexaminerad kunde jag i januari 1997 välja mellan att hoppa in som Tipsredaktör på Expressen eller att åka och leta efter en ö i Asien till Strix som skulle starta en såpa som skulle heta ”Robinson”.
Det blev tipsspalten och en vikarietid där innan det blev Göteborgs-Posten som vikarie (där det sved att Sydsvenskan nobbade mig för Kent Jönsson), men jag blev anställd på G-P istället. Efter EM 2000 hade jag tröttnat på regnet och jobbet på morgontidning där blaskan var bestämd 09:00 oavsett vad som skedde och gav mig på vinst och förlust till Stockholm.
Expressen högg och i januari 2001 var jag tillbaka på tidningen. Första kvartalet var jag så taggad att jag hade tidningens högsta mobilräkning någonsin och sportchefen Lars Näslund kom skrikandes ”En klassiker” med räkningen på 85 000 i högsta hugg.
Näslund hade blivit utskälld av ekonomichefen som ville ta min telefon. Jag fick behålla mobilen och fem och halvt år senare med fullt drag över hela världen (och en skandal som ni får googla fram) så blev det TV4 och fotbollskanalen.se september 2006.
Jag fick ett halvår på mig att få upp sajten – den skulle vara lönsam och dra läsare – annars skulle det inte bli något fast jobb. Tajmingen för fotbollskanalen.se var perfekt och jag tror inte det går att göra samma trick i dag, då var exempelvis morgontidningarna svaga på nätet och kvällstidningarna sparade grejer till papperstidningen.
I grunden har min väg handlat om mycket tur och tillfälligheter, att jag varit på rätt på plats vid rätt tid och när det väl öppnat sig en lucka så har jag jobbat allt vad jag har för att lyckas. Som på G-P där gubbarna bråkade inbördes och jag fick göra jobb. Eller att Expressen skulle starta sportbilaga. Eller att TV4 köpte rättigheter.
Min svensklärare Birgit Swartling hade nog inte trott att jag skulle försörja mig på att skriva och tala. Vet egentligen inte vad jag har för kvaliteter mer än att jag älskar mitt jobb, är sjukt nyfiken och hatar att förlora. Lägg till att jag är rätt arbetsvillig och gärna ringer tre extra samtal, eller 30 om det behövs.
Egentligen har jag aldrig känt mig säker på min position, inte ens i dag, och det är förvisso jobbigt men samtidigt helt avgörande för att hela tiden vara på tå. Klyschigt? Ja, det är möjligt, men det är sant, för världen utanför snurrar och det gäller att hänga med.
De som känner mig väl vet att jag alltid är rädd för att få sparken. Om det är nyttigt för hälsan går säkert att diskutera, men det är samma jakt i dag som när jag ville vara först in på Stadsbiblioteket i Lund för att öppna the Observer, Guardian och the Times efter helgens ligaspel som när jag nu vill vara på tå och bäst.
Jag är evigt tacksam för att biblioteket lät mig få utlopp för mina intressen och att jag hade någonstans att bara läsa, läsa och läsa. Givetvis krävs mer än det, men läsandet av tidningar, magasin, böcker är en fantastisk väg som alla kan ta.
Om det sedan leder till det här jobbet eller något annat är svårt att säga och jag önskar att det fanns ett rakare svar på hur man får ett visst jobb, men det finns det inte. Det handlar så oerhört mycket om tillfälligheter, men en bra grund är att läsa och sedan jobba hårt.