IFK Göteborg drog på sig ett minusresultat på tio miljoner kronor för 2014. Då lovade Blåvitts ledning i våras att det inte skulle bli något liknande framöver, men medlemmarna fick antagligen en mindre chock när klubben på ett informationsmöte under torsdagen berättade att man säljer Kamratgården för att lösa lån och lätta på det ekonomiska trycket.
Dessutom berättade man att minusresultatet för 2015 också slutar på kring tio miljoner kronor trots att man i somras sålde Lasse Vibe till Brentford och hade förklarat för medlemmarna att man skulle ha koll på kostnaderna. Egentligen borde det inte förvåna att klubbar gång på gång sätter sig i liknande situationer.
Det är snart tre år sedan Blåvitt anställde Martin Kurzwelly som ny klubbdirektör och det går inte att påstå att hans år på posten varit någon framgång. Därför var det inte underligt att han fick gå tidigare i höstas och då anade säkert många Blåvitt-fans att utvecklingen för ekonomin antagligen rörde sig i fel riktning.
I samband med det årsmötet stormade det rätt rejält kring klubben och bland annat tvingade man bort Gunnar Larsson från valberedningen. Bertil Rignäs försvann som ordförande efter turerna efter en granskning av SVT kring kommunala bolag och en resa till Cannes och en otillräcklig kvittoredovisning.
In kom istället Karl Jartun och nu har han basat för ett ett par tunga Blåvitt-år. Kan han överleva ett årsmöte efter det här? Måste vara tveksamt om klubbens medlemmar ger honom nytt förtroende efter ett andra ekonomiskt tungt år, men i slutändan är det just medlemmarna som basar för föreningens ekonomi via årsmötet.
För alla som hugger på mig om att jag är för att medlemmarna i SvFF och sedermera alla föreningsmedlemmar själva ska äga frågan om 51-procentsregeln och släppa in investerare är mitt svar; Är medlemsstyrda föreningar en garanti för sund ekonomi? Svaret är som vi alla vet, nej. Det finns ett batteri exempel på just det, och där Blåvitt är det senaste exemplet.
Det borde leda till fler frågor av den typen, men ännu så länge finns ett kompakt motstånd bland fansen som mobiliserar så fort frågan kommer upp. Inte heller privatägda klubbar är en garanti för sund ekonomi, men då är det åtminstone andra som satsar pengar och eventuella smällar för samhället drabbar oavsett om det är privatägt eller medlemsägt.
Jakten på framgångar har förblindat Blåvitts ledning och det som för 20 år sedan var svensk fotbolls i särklass rikaste klubb har återigen blåst ett stort kapital och det har skett flera gånger. Det hjälper inte alltid att man dragit in 100 miljoner på Champions League eller att man under en period sålde Berg, Wernbloom och så vidare och tog in stora pengar.
Att sälja den nybyggda Kamratgården är ingen bra väg – jag vet, Leeds United äger varken träningsanläggning eller arena – utan det gör man bara för att läget är extremt pressat. Det är som när ett i det närmaste ekonomiskt haveri i form av Malmö FF vintern 2000-01 skrev upp värdet på Kulan för att rädda elitlicensen.
Några månader senare sålde man Zlatan Ibrahimovic och fick möjlighet att andas igen, men det har gått både upp och ner för MFF under åren fram till att man tog sig till Champions League 2014. I dagsläget har man en rejäl buffert men det finns inga garantier i det som är elitfotboll, där kan pengarna försvinna snabbt.
Blåvitt sitter på Gustav Engvall och har Stoke bjudit 25 miljoner kronor är det bara att sälja och tacka för det. Dock ger det enbart en kort respit och det är dags att klubben ser över affärerna ordentligt och ser till att få kontroll. Naturligtvis har Roger Gustafssons projekt gett klubben mycket, men det är tveksamt om det går att räkna hem.
Det är dags att medlemmarna tar ordentlig kontroll över Blåvitt och ser till att klubbens styrelse inte blir fartblind i jakten på framgångar. Strama åt och hoppas att tiden ska ge framgångar i form av egna spelare som kommer fram, alternativt ring Nisse på Prioritet Finans eller någon annan som är villig att bistå med miljoner för att kunna betala för en satsning.
Det går inte att gå offensivt utan pengar, tror inte företagsledare Jartun o Co i Blåvitts styrelse hade agerat likadant med sina företag utan där hade man hållit i plånboken. Förstår inte att man glömmer bort den enkla ekvationen med plus och minus när det handlar om en fotbollsklubb.