POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
3v

Quaison och Isak får framtiden att se ljus ut

OSLO. Besvikelsen efter Ola Kamaras sena 3-3 går att förstå. Ändå är det svårt att inte se positivt på den svenska insatsen. Framtiden är redan här – och den ser härlig ut i form av Quaison och Isak.

Efter att Viktor Claesson i 90:e minuten tagit sig fram på kanten och skickat in bollen till Robin Quaison som styrde in 3-2 till Sverige började många av de norska fansen lämna Ullevål. Festen var förstörd. En ledning på 2-0 hade på 20 minuter vänts till 2-3 i svensk favör och Lars Lagerbäcks förlustfria svit på hemmaplan såg ut att vara bruten.

På ena kortsidan firade de 4 000 svenska fansen som under matchen bildat en mindre gul vägg, men där svenskarna först fått riktig energi på slutet. Runt målskytten Quaison samlades de flesta svenska spelarna och även avbytarna. Glädjen från ett landslag som haft en tuff samling med skador, återbud, hemfärder och rubriker var kännbar högt upp på läktaren.

Man hade visat moral och rest sig. Trots ett tungt offsidemål tätt före pausen till norskt 1-0 och sedan slarv i början av andra halvlek som gav 2-0 till hemmalaget så kunde Janne Andersson landslag komma igen. Återigen var det duon Claesson och Quaison som gjorde det, precis som mot Rumänien, och de visade att den offensiva kraften finns där.

Efter det skulle matchen bara spelas av, men fotboll är inte alltid logisk. Det var nog få som trodde på en målfest när Sverige och Norge skulle göra upp. Inte heller att den skulle svänga som en boxningsmatch där slagskämparna struntade i guarden och taktiken och lade kraften på att försöka gå på knock. Det blev en match som svängde alldeles galet.

Och för de norska fans som trots det sena svenska ledningsmålet blev kvar på arenan i Oslo så blev det ändå ett fint avslut på matchen. Martin Ödegaards hörna hittade Ola Kamara i straffområdet och nicken till 3-3 studsade in bakom Robin Olsen. Sverige hann knappt slå avsparken förrän domaren blåste av matchen och det nordiska kvalderbyt slutade med kryss.

De svenska spelarna var naturligtvis mer knäckta än de norska då. En klassisk svensk vändning där man gått från 0-2 till 3-2 och hade bud på fler mål slutade med ett snöpligt insläppt hörnmål i matchens slutskede. Förlustkänslan vilade tungt över det krysset för svensk del även om det är klart godkänt med fyra poäng i EM-kvalets första två matcher.

Samtidigt var det ett svenskt landslag som inte gick att känna igen. Främst för det rörliga och kreativa anfallsspelet där man skapade nog med målchanser för att vinna matchen mot Norge med några mål. Jag tappade nästan räkningen på alla möjligheter och när inte svenska spelare missade så var Rune Jarstein där och räddade. Berg. Larsson. Quasion. Isak. Claesson. Ja, det var gott om möjligheter.

Tyvärr gick inte heller det svenska försvarsspelet att känna igen. Robin Olsen, Andreas Granqvist och Ludwig Augustinsson var alla långt från VM-formen, och sedan fattar nog de flesta att är det mer komplext än så. Men tre insläppta var några för många med tanke på vad Norge skapade och då hade de ändå några lägen till.

Lägg till att det var en osäkerhet i de svenska passningar som bjöd på tillfällen och vi fick se indianare eller bollar som gick rakt till motståndare. Och hur svenska spelare släppte markeringar och inte hann eller orkade hem. Ja, det var helt enkelt ett svenskt landslag som inte var likt Janne Andersson landslag.

Självklart saknade Sverige Victor Nilsson Lindelöf och Mikael Lustig. Ju fler som är med och konkurrerar om att få spela ju bättre är det. Till EM-kvalen i juni då Malta hemma och Spanien borta väntar finns det förhoppningsvis mer att välja på för Janne Andersson.

Det är säkert en gammal klyscha men det var Erik Edman som drog den för mig första gången, och då på en av många pressträffar när han samlade journalistkåren kring sig under tiden i landslaget. Det var då han hade utläggningen täcket som inte kan täcka alla ytor utan att antingen fryser man om tårna eller om huvudet.

På något sätt är det kanske inte så konstigt när Andersson kör ett så offensivt balanserat lag att det läcker en del bakåt. Att när förbundskaptenen försöker utveckla offensiven då kommer defensiven att bli lidande. Vilket man måste säga hände under matchen i Oslo och det var långt från det riskminimerande svenska VM-spelet vilket i grunden är positivt.

I takt med att Sverige jagade kvittering så tog förbundskaptenen av Sebastian Larsson och skickade in Alexander Isak och han imponerade återigen. Förvisso ersatte Gustav Svensson den skadade Albin Ekdal. Och så här i efterhand måste man undra över att kasta in Sebastian Andersson mot skadade Kristoffer Olsson på tilläggstid.

Ändå var det svårt att lämna Ullevål med annat än ett leende. Nej, det blev inte seger men under samlingen har Robin Quaison klivit in och visat att han ska spela. Tre mål på två matcher och ett rörligt, modigt och rappt spel i övrigt, Tiden i Italien och Tyskland har utvecklat den förre AIK:aren. Och det rejält.

Lägg till Alexander Isak. När senast uppträdde en svensk 19-åring så självklart i ett svenskt landslag? Pondusen. Tekniken. Viljan. Drivet med boll. Och självförtroendet. Det var häftigt att följa honom och med mer speltid i Holland kommer han att bara bli bättre och bättre. Vilket är något att se fram emot.

Även om det går att förstå att 3-3 svider när landslaget lämnar Norge och Oslo så väger det positiva över. Sverige har tagit ett kliv mot EM 2020 och dessutom visat att anfallsspelet har fler dimensioner och det är ett måste om man ska tro på att landslaget ska gå längre i ett mästerskap.

Publicerad 2019-03-27 kl 01:19

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå