MALMÖ. Anfall är bästa försvar lyder devisen. I så fall har Sverige en stark defensiv. Tyvärr döljer inte en vass uppsättning anfallare bristerna i det svenska försvaret.
Under tisdagen var det truppsläpp inför VM-kvalet. Zlatan Ibrahimovic var återigen tillbaka i landslaget efter att skador satt stopp för spel i EM och höstens fyra VM-kvalmatcher. Milan-anfallaren stod för mål och ordnad straff i söndagens match mot Roma och visade att han börjar hitta tillbaka efter en stökig tid med knä- och ljumskproblem.
Lägg till det Alexander Isak som skickat in mål på mål för Real Sociedad efter att han gjorde mål för landslaget i oktober. Han ordnade dessutom en utvisning i söndagens baskiska derby. Till Zlatan och Isak kan man lägga till Juventus Dejan Kulusevski, Robin Quaison som gjort det bra i landslaget samt Viktor Gyökeres som haft en stark utveckling i Coventry. Den svenska offensiven är onekligen potent.
Även på kanterna finns offensiv kraft i Emil Forsberg, Viktor Claesson och Jesper Karlsson. Utan tvekan ser det lovande ut när man synar Sveriges anfallsvapen. Värre är det när man vänder blicken bakåt, mot försvarslinjerna, om man bortser från målvaktsposten. Det är svårt att känna trygghet sett till speltid, skador och annat som stör. Devisen om att anfall är bästa försvar är tyvärr bara delvis sann.
Hur mycket kris är det då i de bakre linjerna? Janne Anderssons telefonsamtal till Pontus Jansson visar tydligt vad förbundskaptenen känner inför VM-kvalet och läget i försvarslinjerna. För Andersson övergav utan tvekan sin linje att inte kontakta och försöka övertala spelare som tidigare tackat nej till att spela i landslaget. Nu försökte han få Jansson att göra comeback efter att han slutade i augusti.
Ett skifte i fotisättning från förbundskaptenen. Under dryga fyra år svarade Janne Andersson tålmodigt på frågan om han inte borde ringa Zlatan Ibrahimovic, som då slutat i landslaget, att ansvaret låg på spelaren. Det var helt enkelt upp till spelaren att ringa förbundskapten Andersson för att öppna upp dörren till landslaget. Han skickade över bollen till eventuellt sugna spelare för han tänkte minsann inte krusa dem.
Den principen övergav Andersson inför VM-kvalavslutningen mot Georgien och Spanien och det skedde antagligen när förbundskaptenen synade det möjliga manskapet. Utan skadade Filip Helander och Kina-karantänade Marcus Danielson var det plötsligt oroväckande tunt bredvid Victor Nilsson Lindelöf. Även Carl Starfelt som suttit på läktaren under VM-kvalet är borta från truppen på grund av skada.
Så det är givet att det går att förstå att Janne Andersson ringer Sveriges enda lagkapten i Premier League och som haft en stark start med Brentford. Att en del spelare (och kanske supportrar) kanske undrar över principen får väl förbundskapten tugga i sig. Nejet från Jansson var tyvärr ganska väntat från en mittback som fick se sig gå från nummer två till nummer fyra på mindre än ett halvår.
Återigen får Alexander Milosevic chansen i truppen efter att ha blivit blixtinkallad senast och även Turkiet-proffset Sebastian Holmén får en ny möjlighet efter lång tid utanför truppen. Milosevic har haft en stark AIK-säsong, men detta är något annat. Om inte skador sätter stopp blir det givetvis Nilsson Lindelöf och Joakim Nilsson som bildar mittbackspar. Utanför sig får de Emil Krafth till höger och Ludwig Augustinsson till vänster.
Om Augustinssons ökande speltid och form i Sevilla är något som verkligen gläder är det tuffare med Krafth som fortsatt haft begränsad speltid (274 minuter på tio omgångar) och när han spelat har både Newcastle och han haft det tungt. Det var knappast så att Emil Krafths spel lugnade under senaste VM-kvalmatcherna trots att förbundskapten Andersson aldrig sett honom bättre på träning.
Klart att den svenska backkrisen oroar. Främst inför två avgörande matcher där fyra poäng innebär att Sverige är VM-klart men där bortamötet med Spanien i Sevilla lär bli en rysare om svenska landslaget måste ta poäng. Då det handlar om en ny bragdinsats om Sverige ska klara det. Det största svenska VM-hoppet står till att Grekland skräller i Aten och tar poäng av Spanien.
Oavsett måste Sverige vinna mot Georgien och det är allt annat än lätt. Landslaget hade problem i mars där man till slut vann med 1-0 på hemmaplan och Kristoffer Nordfeldt fick visa klass i mål. I matchen i Batumi får Sverige ställa upp utan Albin Ekdal som är avstängd. Vem ersätter? Kristoffer Olsson som lär spela har varit svag. Mattias Svanberg hade jobbigt i Aten. Jens Cajuste spelar lite. Kanske för lite. Är det Oscar Lewicki som är lösningen?
Malmös mittfältare Lewicki skulle ha varit med i VM-kvalet redan i september, men fick då lämna återbud på grund av skada. Nu får han en ny chans och om han håller formen från före skadan är han en spelare som utmanar om en startplats. Mittfältaren slog igenom på allvar i U21-EM 2015 och var med i EM 2016, men föll i från efter 2018. Dock måste man undra om den korta tiden han varit tillbaka räcker.
För att försöka se glaset som halvfullt är det givet att Sverige tagit ett VM-kvalavslut där fyra poäng räcker för att vinna gruppen. Möjligheten är där, men det rimliga är att Janne Andersson får ta nya tag i playoff i mars. Då är Sverige i så fall seedat och får börja hemma i en grupp om fyra landslag som gör upp om en VM-plats i semifinaler och final. Fast först ska det spelas om förstaplatsen och det är klart att luckorna i backlinjen kan fyllas av nya hjältar.
Om man ändå drar ut linjerna lite längre är det oroande att det är en sådan backbrist. Bland vänsterbackarna är Martin Olsson inne på sista varvet och Augustinsson fyller 28 nästa år. Är det Gabriel Gudmundsson som är näste man? Janne Andersson verkar inte övertygad och det saknas riktigt starka alternativ.
Även till höger är det tunt där nu Mattias Johansson åkte ut och Daniel Sundgren, som fyller 31 om några veckor, är andra alternativet. Bakom dem är det inte jättemånga som satt tryck på landslagsledningen och spelarna som är med. Det vill till att U21-landslagets ytterbackar utvecklas snabbt och är redo att vara med i A-landslaget.
Under Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks dagar var det gott om mittbackar. Inte sällan fick de agera ytterbackar och de kunde även flyttas fram på mittfältet likt Johan Mjällby som både var i spetsen och i botten av mittfältsdiamanten. Under Erik Hamréns tid i landslaget var det också gott om alternativ. Nu är det få som utmanar och de som kallas in tillhör en äldre generation som testats i landslaget men av olika skäl inte lyckats etablera sig i truppen.
Svensk fotboll har under 2000-talet blivit betydligt mer spelande, mer bollvårdande och spelarna har tagit stora kliv tekniskt men möjligen har utvecklingen skett på bekostnad av försvarsspelarna. Åtminstone den typen av försvarare som Janne Anderssons fotboll kräver. Där man ibland får vara beredd på att försvara sig till ett resultat utan att man har bollen särskilt mycket.
Förbundskapten Andersson har onekligen sett till att landslaget nått framgångar, men om det ska fortsätta vill det till att han hittar spelare som kan underordna sig hans spelidé. Alternativt att han ändrar spelsätt efter spelarna för att på så sätt maximera. För de gamla stötarna kan med ett undantag inte vara med för evigt.