Valencia blir inget bottenlag – men måste förstärka

Pågående inbördeskrig. Ägaren Peter Lim med sitt entourage mot klubbens supportrar. En decimerad trupp. En backlinje som på pappret inte ska vara nära en toppstrid.

Nej, allt är så klart inte frid och fröjd i Valencia efter en uddamålsseger på Anoeta, men låt poängtera att det inte bara blåser kalla vindar runt klubben. I alla fall inte rent sportsligt.

Jag vet att fotboll är en färskvara, och att Huesca stundtals spelade ut Valencia på Mestalla för bara några dagar sedan. 17-5 i skottstatistiken och ett passningsorienterat finlir. Trots det har de inledande omgångarna gett visst hopp för Valencia.

Jag har fortfarande svårt att se Valencia inkluderas i någon form av toppstrid. Når man Europa vore det en jätteprestation. Men att Los Ché skulle fullständigt kollapsa, vara involverat i någon bottenstrid, det skulle faktiskt förvåna.

För trots att Javi Gracia gång efter annan uttryckt sin oro och sitt missnöje kring att spelartruppen inte har förstärkts – signalvärdet gentemot den sportsliga ledningar blir inte tydligare än att spela ynglingar som Álex Blanco och Yunus Musah före lirare som Gonçalo Guedes – är det ett lag som stundtals uppträtt som just ett lag.

Valencia hade knappt bollen mot Real Sociedad i går. Men den defensiva insatsen var nästintill felfri. Lett av José Gayá, med ett fantastiskt centralt block framför backlinjen i form av Geoffrey Kondogbia (bollvinnaren & grintan) och Daniel Wass (lugnet & passningsspelet), och längst fram en målskytt av högklassig nivå.

Valencia kommer fortsätta vinna matcher om de lyckas bibehålla den kollektiva försvarsinsatsen. Det spelar ingen roll om laget producerar fem chanser. Maxi Gómez är tillräckligt bra för att förvalta åtminstone en eller två.

Uruguayanen ser onekligen ut att ha lyft sig minst en nivå jämfört med debutsäsongen i klubben. Hans mål kommer bli vitala den här säsongen.

Samtidigt kvarstår frågetecknen och problemen. Truppen är alldeles för skör. Gayá, Kondogbia & Maxi. Tre spelare som inte går att ersätta överhuvudtaget.

I ett lag där Correia, Musah & Blanco startar, som inte ens har tio ligamatcher under bältet tillsammans, och Hugo Guillamón som blev uppflyttad permanent inför säsongen ska bära ett stort ansvar i mittförsvaret blir det extra viktigt för de rutinerade spelarna att visa vägen. Det gjorde de i går. Och det kommer räcka för att undvika en bottenstrid. Men ska Valencia kriga i de högre regionerna kommer förstärkningar behövas.

Stor humor i flashintervjun efter att Atlético pulvriserat Granada i går.

“Vad tycker du om din nye lagkamrat i anfallet, Diego Costa?

– Suárez är super, nu har vi både en som biter och en som slåss.”

Många animationer har gjorts, många rader av skämt har skrivits. Nu har Atlético både Diego Costa och Luis Suárez i truppen. Inget försvar vill gå i krig med den duon.

Men det tog bara 103 sekunder in i Atlético-debuten innan Suárez hade bevisat att han står för en sanslös kvalitetshöjning jämfört med sina föregångare. En läcker framspelning satte Marcos Llorente fri. 4-0 på resultattavlan.

Han avrundade sin första match i rödvitt med två sena mål också. Bara för att markera ett ännu större långfinger till klubben som inte ville veta av honom och till alla däremellan som tvivlat.

Luis Suárez i Atlético, under Diego Simeone, är match made in heaven. Håller han sig frisk kommer han göra enorm skillnad i det här laget.

Atléticos insats överlag i premiären övertygade. Förvisso ett något tröttkört Granada som bara hade fått ett par dagars vila sedan Europa League-kvalet. Men det tar inte ifrån Atlético segern med mersmak. Det är dock i de täta matcherna som står och väger som kommer bli avgörande för Atleti om de ska utmana hela vägen in över 38 omgångar. I sådana matcher där en Luis Suárez behöver kliva fram.

Men säsongen kunde knappast startat bättre på Wanda Metropolitano. João Félix var mästerlig. Ljuvlig med boll, rörde sig smart i ytorna mellan mittfält och försvar, förnedrade Luis Milla ett par gånger och hann öppna både mål- och assistkontot.

Min fulla övertygelse är att João Félix fullkomligt exploderar den här säsongen.

Och nu har han en ordentlig lekkamrat intill sig dessutom.

***

Ronald Koemans Barcelona körde fullkomligt över Villarreal.

Jag såg inte riktigt den segern komma. Inte på det sättet, inte i den volymen. Första 45 var en uppvisning från hemmalaget på Camp Nou. Ett alltmer tydligt 4-2-3-1, ett system där Frenkie de Jong passar bättre, ett system där Coutinho såg ut att trivas.

Två spelare som inte går att komma ifrån att nämna är förstås Ansu Fati och Lionel Messi. Låt oss börja med argentinaren. Jag tyckte Barça såg ut mer som ett lag i går. Han var inte lika involverad som tidigare, vilket inte alls behöver vara negativt. Messi tog många löpningar, drog åt sig stor uppmärksamhet, men fick inte alltid bollen. Det öppnade i sin tur yta för lagkamraterna, exempelvis Ansu Fati, och det är något Barcelona måste bli bättre på jämfört med föregående säsonger.

17-åringen då? Den yngste i Europas toppligor att nå tvåsiffrigt i antal mål sedan starten av förra säsongen. Så ung att han inte ens fick ta emot Budweisers utmärkelse som matchens spelare eftersom han inte fyllt 18. Jag skulle nästan vilja citera Andrea Pirlo, och hans verbala hyllning till Dejan Kulusevski förra helgen.

“Han må vara ung men spelar redan som en mästare”. Ansu Fati är på riktigt. Jag blir heller inte förvånad om vi får se honom i en central anfallsroll emellanåt. Det var trots allt där han spenderade majoriteten av sina säsonger i Barças ungdomslag.

Jag tror också att Messi tycker det är ganska skönt att uppmärksamheten, om så bara för en dag, riktas mot en annan spelare. Det är Ansu som pryder de katalanska tidningarna i dag.

Mitt under pågående inbördeskrig i Barcelona fick blårött i alla fall med sig en smakstart trea i premiären. Tillfällig harmoni. I alla fall sportsligt.

***

Jordi Alba, för övrigt. Han måste också nämnas. Det är ingen överdrift att 90 procent av Barcelonas anfall kom via vänsterkanten.

Statistiskt fortfarande världens bästa vänsterback. I går slog han tillbaka mot kritikerna.

***

Mario Gaspar hade en av sina värsta kvällar i fotbollskarriären i går. Det kan inte bli särskilt många matcher den här säsongen för högerbacken i Villarreal. Han håller inte måttet om ubåtarna ska slåss i toppen.

***

Sergio Canales till landslaget?

Ja, varför inte. Bäst i Real Betis de tre första omgångarna.

***

Mycket prat om Sergio Ramos och hans straffstatistik. Förstå mig rätt, det är oerhört imponerande.

Men ska vi helt utesluta att prata om hans mittbackskollega? Som fick bära hundhuvudet när Real Madrid åkte ur Champions League i augusti?

Snacka om pannben på Raphaël Varane. Han har inte satt en fot fel i de två inledande matcherna. Och jag tycker hela hans förra säsong, åtminstone i ligaspelet, var fantastisk.

***

Mäktigt att se Nino, som debuterade i La Liga 1998, bytas in för Elche i helgen.

Samtidigt skickade Real Sociedad in Ander Barrenetxea, född 2001, samma match.

Veteranerna och ynglingarna som stått i fokus den här säsongsinledningen.

Luis Suárez är klar för Atlético Madrid.

Anfallaren sänker sin lön till nästan hälften för att få spela fotboll. I Barcelona var han inte längre önskad. Trots 198 mål och 109 assist på 283 tävlingsmatcher – alltså fler poäng än matcher och klubbens tredje främste målskytt genom tiderna – blev det ett iskallt samtal som förklarade att han inte längre var önskad i Barcelona.

Jag lider med Suárez ur den aspekten. Att han åtminstone inte kan få det avsked han förtjänar från supportrarna. Vad den nuvarande klubbledningen ordnar för form av halvdant avsked tror jag inte spelar särskilt stor roll rent emotionellt för Suárez själv.

Men han förtjänade helt klart ett värdigare slut på en historiskt framgångsrik resa i Barça.

Under de 20 år som jag har följt den spanska fotbollen har jag aldrig upplevt en bättre nummer nio-spelare i Barcelona. Och då är konkurrensen tämligen potent. Samuel Eto’o i sin prime som största konkurrent.

Nu tuffar Luis Suárez-tåget vidare mot den spanska huvudstaden. Och jag tror alla som uppskattar den spanska fotbollen är glada att Suárez inte blir fast på bänken/läktaren i Barcelona eller flyttar ifrån Spanien. Ligan har tappat många profiler de senaste åren. Luis Suárez är bara i sin rena uppenbarelse en karaktär som förgyller, engagerar och irriterar. Det behövs.

Nästa anhalt blir Atlético de Madrid. En klubb som har suktat efter en klinisk nummer nio sedan Diego Costas glansdagar (Antoine Griezmann var inte riktigt den spelartypen i Atleti, även om han fyllde målkvoten).

När jag tittar på Atléticos truppbygge finns egentligen få svagheter. Den generationsväxling som pågått ett par år, adderat med en hel del nyförvärv förra sommaren, har fått en säsong på sig att växa. Jag var snabb att peka på Atlético som en utmanare redan förra säsongen. Men laget var inte redo, det visade sig ganska tidigt, trots att topparna fanns där.

Nu däremot ska Diego Simeones lag vara en utmanare av större kaliber. Det finns all anledning att vänta sig betydligt mer av João Félix, Renan Lodi, Kieran Trippier & Mario Hermoso den här säsongen. Men framför allt finns en mer kvalitativ anfallsspets än tidigare.

Det klart att Suárez inte garanterar någonting. Vem gör ens det? Allt kan hända. Han är 33 år, hade en tuff skada förra säsongen och har sannerligen sina bästa dagar bakom sig.

Men ställer vi Luis Suárez mot Álvaro Morata får Atlético en klart bättre fotbollsspelare. Det kanske inte må vara ett långsiktigt alternativ, men sedan när har Diego Simeone tänkt på vad som är bäst om två-tre år? Han vill ha starkast möjliga trupp för att vinna här. Nu. I dag.

Och då är Luis Suárez en klar uppgradering.

Kan Atlético få en fullt frisk Suárez, som anpassar sig till spelmodellen och når sin bästa fysiska form, då finns det däremot en målgaranti. Trots skadan förra säsongen nådde han trots allt 16 mål. Det är betydligt mer än vad hans föregångare uppnådde.

Många trodde David Villa hade dansat för sista gången när han anslöt från Barcelona till Atlético sommaren 2013. Ett år senare lyfte Villa ligatiteln i Atlético-tröjan på Camp Nou och hade spelat en vital roll i lagets guldbygge.

Jag pekar inte på Atlético Madrid som en guldfavorit bara för att Luis Suárez nu finns i truppen. Men helt plötsligt gick laget från outsider till en adekvat utmanare om ligatiteln.

Så högt värderar jag Suárez. Trots att han är 33 år.

Full pott. Inget insläppt mål. Nabil Fekir redan i målprotokollet.

Ja, snacka om att Manuel Pellegrini fått en drömlik start på sitt Real Betis-äventyr. Framför allt har det också sett bra ut spelmässigt. Det hade kunnat bli ytterligare ett par bollar mot Valladolid i går, men stannade vid 2-0.

Det enda som möjligen saknas nu är att hitta en pålitlig nummer nio. En som garanterar mål.

Det första riktigt stora testet för Pellegrinis Betis blir kommande lördag. Då gästar Real Madrid, hans gamla arbetsgivare, Benito Villamarín. Nog kittlar det.

***

Real Madrid då? Ja, regerande mästaren klev ju in i säsongen 2020/21 i går. Första halvlek imponerade enormt mycket. Dominerade mittfältet totalt mot Real Sociedad, aggressivt, högt och effektivt presspel, kanterna med Vinicius och Rodrygo fungerade fint.

Det enda som saknades var mål.

Sedan avtog tempot allteftersom i andra. Real Sociedad tog sig in i matchen och hade också sina lägen.

0-0 var väl ingen helt nöjd med. Och ingen helt bedrövad över heller. Mersmak för Real Madrid som har tufft inledande schema.

***

Alexander Isak? Ganska osynlig men hade en jättechans där Thibaut Courtois stod för matchens prestation i och med benparaden.

Många som gett Isak hårda betyg så här dagen efter. Men i den första halvleken fick han inte mycket att jobba med och jag tycker främst att mittfältet borde rannsakas. Många underpresterade. Mikel Oyarzabal kanske allra mest. Han syntes knappt till och slog bort de få bollar han borde omvandlat till målchanser.

Real Sociedad har mycket att jobba på. Det mest positiva laget kan ta med sig är att David Silva nu fått sina första minuter. Jag tror Silva, likt Santi Cazorla i sin återkomst till La Liga, bara kommer växa och bli helt vital.

***

Att Roberto Soldado och Álvaro Negredo skulle tävla om vem som gör flest baljor i La Liga ytterligare en säsong trodde jag inte för några år sedan.

Soldado återvände till ligan inför förra säsongen. Och nu är Negredo tillbaka i nykomlingen Cádiz.

Båda 35-åringarna nätade i går. Tänka sig att de håller fortfarande.

***

Hur smarrigt låter inte Luis Suárez-Diego Costa som anfallspar?

Låt det ske.

***

Det är helt obegripligt att Ronald Koeman ens överväger att släppa Riqui Puig. Innan första tävlingsmatchen som Barcelona-tränare har han redan fått en stor del av supportrarna emot sig.

Romantiken som finns i egenfostrade spelare går aldrig komma ifrån. Men Riqui Puig är en speciell talang. En av Barças bästa spelare under sommaren. Han har redan visat att han håller på den här nivån.

Spelsystem? Konkurrens?

Bra spelare klarar sig ändå. Koeman borde vara smartare än att låsa sig vid sådant.

Och konkurrensen, jag vet inte. Carles Aleña & Miralem Pjanic. Finns det någon fotbollstränare, förutom möjligen Koeman, som hade valt att satsa på nyss nämnda kort före Riqui Puig?

***

Iago Aspas ändå. Tvåsiffrigt i antal mål fem raka säsonger. Tvåmålsskytt i hemmapremiären i lördags.

Sanslöst underskattad. Kanske enskilt viktigast för sitt lag i ligan.

Samma sak varje säsong. Spelare dyker upp från i stort sett ingenstans och gör gigantiska avtryck i La Liga.

Yunus Musah får stämplas som det senaste exemplet på detta. När jag satt med förberedelserna inför att kommentera Valencia-Levante hade jag läst hans namn ett fåtal gånger tidigare. Aldrig sett honom spela. Inte ens ett klipp.

Sedan klev han rakt in från start på Mestalla och agerade som om han inte gjort annat än att spela La Liga-fotboll i flera år.

Det kommer helt säkert dyka upp fler som Musah, som tar fotbollsvärlden med storm den här säsongen, men här kommer ett gäng spelare jag spår ska ta nästa stora steg i sin utveckling. Lirare som redan i viss mån etablerat sig i ligan, men väntar på det stora genombrottet. Jag utesluter spelare som Ansu Fati och Vinícius Junior, även om deras fulla potential är långt ifrån nådd, men som känns alltmer etablerade och fått ett erkännande som gör att få blir överraskade om deras utveckling eskalerar i positiv anda.

Nåväl. Några spelare att hålla ett extra öga på säsongen 2020/21.

Diego Lainez, offensiv mittfältare, Real Betis
I Mexiko är det många som höjt på ögonbrynen och undrat varför supertalangen Diego Lainez, 20, ännu inte etablerat sig i La Liga. Konkurrensen , och möjligen Real Betis oförmåga att göra en jämn ligasäsong, är kanske störst anledning. Men den här säsongen har jag svårt att se Manuel Pellegrini blunda för Diego Lainez obestridda råtalang. En finurlig mittfältstyp som är som allra bäst när han får mycket boll.

Ander Barrenetxea, ytterforward, Real Sociedad
Ett känt namn för många som följde Alexander Isak och Real Sociedad förra säsongen, men då främst som inhoppare. Trots benhård konkurrens på de offensiva positionerna ska Barrenetxea nu utmana på allvar. Teknik, fart och poängspelare i ett. Tillsammans med Isak tror jag att Barrenetxea är nästa stora och dyra export från Real Sociedad.

Takefusa Kubo, offensiv mittfältare, Villarreal
Utlånad från Real Madrid till Mallorca förra säsongen så blev Take Kubo successivt en nyckelspelare hos de rödklädda. Den här säsongen, på lån i Villarreal, ska han ta nästa steg. Otrolig accelerationsförmåga med boll, har tekniken, speluppfattningen och egentligen det mesta för att bli en toppspelare i ligan.

Riqui Puig, central mittfältare, Barcelona
Fick alltmer speltid efter årsskiftet då Quique Setién tog över Barcelona, och imponerade främst under sommaren med flera matcher där han satte stort avtryck. En spelare som är väldigt duktig på att spela sig igenom trånga ytor och hela tiden vill spela framåt. Fortsätter han på den inslagna vägen finns ingen anledning att tro annat än att Riqui Puigs stora genombrott är runt hörnet.

Kangin Lee, offensiv mittfältare, Valencia

La Liga-säsongen är igång!

Lite trevande, lite “träningsmatch-aura” på vissa tillställningar. Som mållösa Eibar-Celta eller för all del 1-1-matchen mellan Valladolid och Real Sociedad.

Men också en del godbitar. Som just den sistnämnde matchen. Missade ni Sergi Guardiolas assist? Ett av guldkornen från helgen.

För Alexander Isak blev det mer speltid än vad han brukar få. Nästan 80 minuter. Tyvärr lyckades han inte höja Real Sociedads för dagen ganska bleka offensiv. Ander Barrenetxeas startplats gav en liten indikation att han kommer få en större roll den här säsongen. Jag förutspår ett genombrott.

Men det klart Real Sociedad kommer växa med kreativiteten som tillkommer i Mikel Oyarzabal & David Silva.

***

Galen derbybatalj på Mestalla i går kväll.

Jag kommentera matchen och var helt färdig efteråt. José Luis Morales slalommål efter 35 sekunder, Kangin Lees första halvlek, José Luis Morales andra drömmål, Maxi Gómez dominans och Manu Vallejos inhopp var några av huvudingredienserna till en oerhört underhållande match.

Valencia vann till slut 4-2. Reaktionen och de effektfulla bytena från Javi Gracia blev avgörande. Till slut kändes det ganska rättvist ändå, även om jag gillar Levantes frejdighet. Los Granotas kommer störa många topplag den här säsongen.

Vi kan förstås inte lämna Mestalla-matchen utan att nämna Yunus Musah. Helt okänd 17-åring som klev rakt in i startelvan för Valencia. En lirare som kom förra säsongen från Arsenals akademi. Gjorde starkt avtryck i reservlaget men har knappast varit tilltänkt som en spelare för A-truppen den här säsongen.

En pigg försäsong och framför allt en fin insats mot Villarreal i genrepet senare och han klev rakt in i Gracias första elva. Och imponerade. Pondus och smartness. Såg inte alls ut som en oerfaren tonåring.

Kaos utanför planen (och ska klubben säljas nu?), men åtminstone en lyckad start på Mestallas gröna matta för Valencia. Det ger lite hopp för supportrarna.

***

Ska vi passa på att dela ut lite kängor ur ett Valencia-perspektiv tål det att understrykas vilken urusel första kvart Eliaquim Mangala gjorde (innan han utgick skadad), att ersättaren Mouctar Diakhaby inte är särskilt mycket bättre och att unge Vicente Esquerdo inte är redo att axla en roll som startspelare om Valencia ska nå en fin tabellplacering.

Men som Javi Gracia också uttryckt och blivit lovad. Det kommer dyka upp ett par spelare innan fönstret stänger. På ett eller annat sätt. Central fältare är av högsta prioritet. Om inte kanske det är läge att börja lira Daniel Wass på ett centralt mittfält igen. Han är mer bekväm än Esquerdo.

***

En av förra säsongens bästa mittfältare i Segunda División har tagit steget upp till finrummet. Att Luis Milla hann fylla 25 år innan debuten i högstadivisionen ägde rum känns skumt. Å andra sidan känns han mer redo att verkligen göra avtryck på allvar nu.

Granadas nytillskott presenterade sig på ett storartat sätt i 2-0-premiärsegern mot Athletic. Målet som han gjorde helt på egen hand blev verkligen kronan på verket.

Och tycker ni namnet klingar bekant så är det heller ingen tillfällighet. Han är faktiskt son till Luis Milla (ja, i Spanien är det inte ovanligt att far och son delar namn), den tidigare Real Madrid, Barcelona & Valencia-spelaren, som även tränat det spanska U21-landslaget.

—

Lite besviken på offensivt starka (på pappret) Villarreal. Bara 1-1 mot nykomlingen Huesca.

Och utan att ha sett varken träningar eller de vänskapsmatcher som spelats inför premiären, tål jag ändå få uttrycka min åsikt att det känns mäktigt att en så begränsad spelare som Moi Gómez ska starta i ett så högkvalitativt lag som Villarreal.

När Take Kubo (måste han verkligen matchas in långsamt när han är en så mycket bättre fotbollsspelare än Moi Gómez?) och Javi Ontiveros finns på bänken, menar jag.

Jaja, när Unai Emery får ihop det kommer Villarreal helt säkert bli ett av de mest sevärda lagen i igen den här säsongen.

Ligapremiären är bara timmar bort. Som om det inte vore rörigt nog inför den kommande säsongen passade La Liga också på att ett par dagar före den tilltänkta öppningsmatchen, den mellan Granada och Athletic, helt utesluta fredagar och måndagar som speldagar vilket framkallade en rokad i spelschemat.

Sånt där sker bara i Spanien.

Förvisso fanns ingen publik att ta hänsyn till. Inga tillresta supportrar behövde boka om sina biljetter. Men det rör ju till det för TV-bolagen att det alltid, verkligen alltid, ska ske förändringar i sista stund.

Men nu har vi koll och på lördag rullar spansk ligafotboll igång på C More igen. Det har nog aldrig känts så ofärdigt i form av preparationer inför en säsong som nu. Argumentet “lika för alla” håller inte riktigt heller. Sevilla lirade nyss en Europa League-final. Elche tog den sista La Liga-platsen genom playoff sent i augusti.

Mer negativt än så ska jag inte se på det. För i ärlighetens namn är jag själv nästan okontrollerat taggad inför säsongen. Trots att det bara hunnit gå 54 dagar (eller blir det 55 nu?) sedan förra säsongen avslutades är förväntningarna och abstinensen total. Men sett till de oerhört märkliga förberedelserna är det också svårare än någonsin att spekulera. Många lag har ett stort jobb kvar att göra för att färdigställa trupperna. Många spelare har precis inlett sina försäsonger.

Så att tippa en hel tabell känns inte rättvist. Men jag ska dela med mig av några tankar och i alla fall bena ut lite vad som hänt på olika håll vilket bör ge en indikation på hur det här slutar.

***

TITELSTRIDEN
Real Madrid kliver, för första gången på några år, in som solklar favorit. Det har varit nästan anmärkningsvärt harnomiskt runt den regerande mästaren. Jag förväntar mig att Eden Hazard och Marco Asensio kommer fungera som två nyförvärv. Addera dessutom Martin Ødegaard och alla kan lista ut att Real Madrids offensiv kommer vara ännu starkare den här säsongen.

Finns några svagheter? En fullgod ersättare till Karim Benzema är det största bekymret. Säsongen kommer vara lång och spelschemat oerhört komprimerat. Kanske kliver andra fram i nya roller, men spontant hade ett vettigt alternativ som nia suttit fint för Madrid.

Störst utmanare? Barcelona och Atlético. Börjar vi med Barcelona är det trots alla struligheter den senaste tiden svårt att blunda för den individuella kompetensen i truppen. Offensivt är Barcelona starkast av alla här. Coutinho verkar få en andra chans. Ansu Fati har blivit ett år äldre. Trincão och Pedri är två spännande nyförvärv. Antoine Griezmann har fått ett år att växa in i Barcelona-kostymen. Och hur bra kan Ousmane Dembélé bli om han håller sig skadefri?

Det klart Barcelona kan vinna ligan med den där offensiven. Och då har vi inte ens pratat om Lionel Messi, som efter många om och men trots allt blev kvar. Det klart att det alltid är positivt för ett lag att en regerande guldbollenvinnare är kvar i laget. Men det är långt ifrån frid och fröjd. Nu ska Ronald Koeman få ihop det här laget. Få många individualister att jobba tillsammans. Det blir en utmaning, men bara Barcelonas råoffensiv kan bära långt över 38 omgångar.

Atlético då? Den store utmanaren tillsammans med Barcelona. Trots Ivan Rakitic-intåg och värvningen av Óscar Rodríguez tror jag inte Sevilla kan nå den höjden. I alla fall inte över en hel ligasäsong.

Atleti har däremot blandat sig i guldstriden tidigare och mycket handlar om att anfallsspelet ska fungera bättre än tidigare. Kommer en världsklass-anfallare och João Félix, som jag själv tror kommer explodera, kan ta sig till nästa nivå är Atleti en utmanare värd namnet. Defensiven är redan tillräcklig.

EUROPAPLATSER
Sevilla är storfavorit till fjärdeplatsen. Trots att Segio Reguilón och Éver Banega inte finns med längre är Rakitic & Óscar tillgångar som gör truppen ännu mer slagkraftig än ifjol. Sevilla bör snarare närma sig topptrion än blicka neråt i tabellen.

Villarreal blir störst utmanare här. Santi Cazorla är long gone, men fynden i Dani Parejo & Francis Coquelin från grannrivalen Valencia, och lånet av Real Madrid-mittfältaren Take Kubo är jättespännande. Vilket lag Unai Emery förfogar över. Allt annat än topp sex vore ett fiasko. Och just den pressen tror jag kan bli den största utmaningen att hantera för Villarreal den här säsongen. Det finns ingen underdog-stämpel alls. Alla förväntar sig något stort.

Real Sociedad har tappat en talangfull norrman som var en av hela ligans bästa förra hösten, men svagare efter årsskiftet. David Silva ska ersätta och jag ser det knappast som en nergradering. Dessutom har Alexander Isak fått ett första år, nu ska han upp och nosa på 15 mål. Ander Barrenetxea kommer också få mer speltid och i honom har La Real ett guldkorn. Det kommer bli kämpigt att slåss på flera fronter, men Real Sociedads trupp är bred och spetsen finns alltjämt kvar.

Real Betis med Manuel Pellegrini på tränarbänken, Nabil Fekir och Sergio Canales kvar i truppen, en rutinerad målvakt i Claudio Bravo och mycket rutin i Víctor Ruiz-värvningen KAN väl omöjligt hamna på undre halvan igen? Nu måste det väl lyfta?

De frågorna ställs nästan alltid gällande Betis. Men truppen håller för att ge sig in i leken om Europa-platser.

Valencia och Athletic ska också nämnas. Valencia är ett brinnande inferno, men utan något Europa-spel finns ändå möjligheter för Javi Gracia att sammansvetsa ett lag som kan prestera i ligan. För visst finns fortfarande stor potential om Gonçalo Guedes hittar formen, Kangin Lee tar nästa steg (ska enligt rapporter ta över tian) & Maxi Gómez återfinner Celta-målformen.

I Athletic är allt ungefär som för två månader sedan. Eller för ett år sedan. Aritz Aduriz har förvisso lagt av, någon alibi-spelare har tackat för sig och någon viktig pjäs förlängt kontraktet. Annars är saker och ting precis som vanligt.

INGENMANSLAND
Celta Vigo är alldeles för bra för att slåss i en bottenstrid. Detsamma gäller Getafe, som är inne i en föryngringsprocess, och Levante.

Cádiz ser bäst ut av nykomlingarna och trots att de inte kommer dra nytta av publikstödet hemma på Ramón de Carranza, tror jag Cádiz sitter säkert.

För Granada blir det upp till bevis att hantera tvåfrontskrig om laget klarar av att kvala in till Europa League. Jag tror ligan blir lidande men det ska inte behöva bli en bottenstrid.

BOTTENSTRIDEN
Ja, vad har vi kvar. Nykomlingen Elche som i skrivande stund inte har en spelartrupp större än ett dussintal spelare. Det vore ett bragd som angränsar till mirakel om Elche löser det. Men kul att klubben från palmernas stad är tillbaka.

Även Huesca får det svårt, igen. Jag tror helt enkelt inte truppen är tillräckligt bra. I övrigt förutspår jag att Eibar, som tappat mycket rutin, kan vara inne på sista versen i La Liga och att Osasuna, utan Pervis Estupiñan (en av ligans bästa ytterbackar förra säsongen) och en långtidsskadad Chimy Ávila (ny korsbandsskada bekräftat häromdagen) också får det kämpigt. Även Alavés har jag svårt att se helt klara sig undan en bottenkamp. Sista laget som lär kriga där nere är Valladolid. Fin värvning i form av Fabián Orellana, men det ska mycket till för att Ronaldos klubb dnasar sig igenom en säsong utan att ha hjärtat i halsgropen.