Har stor respekt för Frebran sett till det jobb hon gjorde i Örebro SK efter att klubben sommaren 2004 hamnade i fritt ekonomiskt fall och inte landade förrän man var i superettan, och hon ger ett redigt och bra intryck. Vad hon vill med svensk elitfotboll har jag inte en aning om.
Nomineringstiden till SEF-valberedningens ordförande Per Eliasson (kommer från MFF:s styrelse så ni kan ju gissa vilken sida han är på) går ut i dag och i nästa vecka är det möte, men Frebran ligger i vinnarhålet om hon tackar ja och L-C Olsson är i dödens…
Om vi nu struntar i vem som till slut tar över de olika posterna i SvFF och SEF och EFD eller vilka kandidaterna är så kan man lugnt konstatera att valprocessen är något som herrarna och damerna vid köttgrytorna vill sköta själva.
Ta bara att Susanne Erlandsson blev utkastad med huvudet före och inte förrän vi avslöjade det så skickade man ut ett pressmeddelande dagen efter, och då publicerade andra medier pliktskyldigt ett TT-telegram om att hon lämnar två uppdrag.
För helvete, det är en person som kandiderade till att bli ordförande i Svenska Fotbollförbundet efter Lars-Åke Lagrell, och tydligen anses hon inte kompetent nog att ens nomineras av EFD där hon var ordförande.
Men det är inget någon berättar. Utan allt sker bakom kulisserna och i det som kallas valberedning och som är en gammal klassisk modell för hur svensk folkrörelse styrs helt utan insyn.
Varför tror ni att förre Blåvitt-Gudfadern Gunnar Larsson är ordförande i IFK Göteborgs valberedning? Jo, för att han ska fortsätta att dra i tåtarna och se till att tåget inte lämnar hans spår.
![]()
Kanske inget fel i det, men det sjuka är att den svenska processen ger noll insyn. Ingen vet hur de här hemliga makthavarna resonerar och varför de ratar kandidat X och kandidat Z och ger makten till kandidat Y.
Hur beklämmande är det inte att de röstande i olika distrikt ute i landet inte ens vill träffa kandidaterna? Ni fattar själva, husse har dragit dem så hårt i kopplet att de varken kan, vill eller får tänka själva.
Inga frågor om vad kandidat Y vill göra för svensk fotboll. Eller frågor om vad som är viktigast: elit eller bredd? Eller hur man ser på Nationalarenan som riskerar att bli ett sänke för SvFF:s ekonomi.
Eller kanske än viktigare: vad betyder de dryga två miljoner åskådare som varje år besöker allsvenskan för herrar och damer och superettan? Vad ska man göra för att öka trygghet för dem? Hur ska man snabba upp processen kring disciplinärenden?
Istället får nu svensk fotboll ett par grisar i ett par säckar den 23 mars. Då väljs Karl-Erik Nilsson som SvFF-bas och om samma maktbas som satte honom på plats får välja så tar Rose-Marie Frebran över SEF. Först efter det får vi vet vad de verkligen vill med svensk fotboll.
Nilsson och Frebran kan visa sig vara rent briljanta val, men problemet är att ingen vet vad de står för på riktigt på förhand. Ingen vet vad de vill göra. Visst kan man ljuga under en valprocess, men då kan man åtminstone ställa folk till svars i efterhand.
Det är ett historiskt år i svensk fotboll där man byter personer på fyra av de fem tyngsta positionerna (SvFF-bas, SEF-bas, EFD-bas och SEF-VD) och vad hör vi om kandidaterna och vad de vill?
Jag hör mer än en knappnål falla.
Och tyvärr blir engagemanget i frågan därefter. Ingen mer än de som drar i trådarna har en aning om vad som sker och alla kallar det demokrati, men i verkligheten är det inte mycket mer demokratiskt än Putins Ryssland.
Inga kandidater kliver fram. Ingen berättar vad de vill. Ingen kan bli ifrågsatt. Framför allt får många av de viktigaste i svensk fotboll inte ens ta del av vad man tänker om framtiden och kan rekommendera åtgärder, reformer eller påverka kandidater.
Bedrövligt.
***
Att inte skaka hand sprider sig snabbt – kolla bara i senaste Fotbollskanalen Europa där engelska knattar direkt tagit efter Luis Suarez.
***
Gillar Häckens sätt att ta skadat gods och sedan omvandla det till välfungerande allsvenska pjäser. Andreas Drugge och Martin Ericsson kan lyfta klubben ett snäpp om Peter Gerhardsson är fortsatt lika duktig på att plocka isär, reparera och sätta ihop dem.
***
Äntligen klev någon i Liverpools ledning in och krävde att Luis Suarez skulle böja sig och be om ursäkt. Precis som Kenny Dalglish. Vettigt och bra och det var enda sättet.
Det betyder inte att Patrice Evra var smart som firade framför Suarez och jag hade gärna sett en ursäkt från honom också.
***
Undrar om Manchester City är nöjt med att man löste John Guidetti från det för-kontrakt som hans farsa skrivit med Twente? Den värdeutvecklingen hade jag gärna sett på mina PPM-fonder.