Sitter på tåget från Göteborg till Stockholm och har Simon Banks ord om eftertänksamhet och tvärsäkerhet från podcasten Agendasättarna ringande i öronen. Bladets krönikör är tydlig om att han står för reflektion, funderande och inga klara besked i en tid när det ofta handlar om tvärsäkerhet.
Ja, ja, men i fallet om IFK Göteborgs brottning är okej eller inte så är i varje fall jag tvärsäker. Fotboll handlar om resultat, inget annat. Om Stahre o Co vill brotta sig fram till SM-guldet och pyttfesten på Kamratgården så är det okej för min del. Min tro är också att en majoritet av fansen lär storma planen för att hylla sina brottare i höst om det blir verklighet.
Man får inte heller glömma att klubben kommer efter en tung säsong och dessförinnan haft svårt att lyckas. Därav en omstöpning till ett enklare, rakare, mer cyniskt och kanske även mer klassiskt IFK-spel. Deras uppdrag är ju att vinna titlar och nå framgångar och då kommer den direkta underhållningen i andra hand.
För mig som supporter är den största underhållningen segrar och triumfer. Jag njuter inte av förluster även om Leeds bjuder på skumpafotboll. Hellre då en gnetig och grisig seger på bortaplan där någon mittback brölar in segermålet på övertid och tar med sig några motståndare in i nätet. Så enkel är jag, det är resultatet som styr.
Det är väl kanske en av få saker som jag och Lars Lagerbäck är överens om, att resultaten gäller och man får anpassa sig efter sitt spelarmaterial. Att döma efter tre omgångar så är IFK Göteborg inte bara förbi Örgrytes fotbollsavdelning (samt de flesta i allsvenskan) utan även dess brottaravdelning.
Det var i en intervju med Sydsvenskans Max Wiman som Jonas Thern tog en strid med IFK:s brottarfotboll, och hyllningen av den. Jag kan beundra både Therns tvärsäkerhet och vilja att uttrycka den samt att han står för en fotboll som vill något annat. Så länge den har resultat är det naturligtvis kanon.
I de större perspektiven är det givet att svensk fotboll ska jobba för att utveckla spelare till att bli bättre tekniskt och utveckla en större skicklighet, och därför borde Thern få inflytande i hur SvFF jobbar med talanger för han tar fram spelare, men det ansvaret kan man inte lägga på de svenska klubbarna. De jobbar för sina medlemmar och fans.
Alltid lika fascinerad över spelare likt Bedoya, Jansson, Svensson och andra som gnäller över hur motståndarna spelar efter att de gått dåligt. Det är väl i så fall upp till gnällarna att visa att man är så mycket bättre, så blir det ingen hyllning av brottning.
***
Brian McDermott! Två matcher, två vinster. Leeds United lever och även om tåget till play off gått så blir det Championship nästa år och då blir man som en vanlig Bajen-supporter: nu ska vi upp.
***
Kvalspelet till Grandiosa SM i Fotbollskunskap är över. Nu väntar finalspelet i Stockholm och en tv-sänd final det är några riktiga äss som nått dit. De kan skrämmande mycket. Stort tack för alla som deltog på fotbollskanalen.se och på olika krogar runt om i Sverige. Sanslöst vad många som gillar att tävla i nörderi och det är kul.
***
Ett av mina stora idrottsminnen är Lugis SM-guld i handboll. Tyvärr fick jag följa upplösningen via Radio Malmöhus och inte på plats eftersom jag låg utslagen i lunginflammation under påsklovet 1980. Det var ett drama mot Ystads IF och Eero Rinne klev fram som hjälte i den tredje avgörande matchen när vår Zlatan, Claes Ribendahl blivit skadad av råskinnen i YIF.
Uppvuxen i Lund så fanns det bara en väg inom sporten och det var handbollen och även om jag startade i H43 under en kort sväng så var det Lugi som gällde för mig. Varför? Ja, det var klubben för mig, ibland faller bara saker på plats. Lirade på linjen och var mer rå än bra och kanske lite ful också, men jag ville väl.
När Lugis 66:or var ett av Sveriges bästa lag (Axel Sjöblad, Pelle Käll, Daniel Rooth, Patrik Åswärd, Sten “Totte” Olsson bland många andra) så blev det lag två för min del. Vilket var roligare eftersom då fick jag åtminstone spela hela matchen och någon säsong toppade jag både skytteligan och utvisningsligan vilket sammanfattar mig rätt bra som spelare.
Att nu se Lugi i semifinal – och vinna första matchen mot ett annat gammalt hatlag som Drott – så väcker det gamla minnen och sköna känslor från Idrottshallen där vi ungdomar länge fick gå ner och sätta oss bakom kortlinjen efter att vi tvingats sälja program. Då var det andra hjältar som Pelle Davidsson, Claes Ribendahl, Sten Sjögren, Eero Rinne och min idol som hade 6 och som var en hårding på linjen…men namnet? Är det Kent Jönsson?
Vet att det är nya tider nu i Lund med Färs och Frosta och kanske får jag ta mig ner dit för en semifinal? Fast jag lever på något sätt kvar i en tid när man gick till Idrottshallen och satt på de obekväma bänkarna och bakom pelaren lurade Jan Mårtensson och några dagar senare fick man hans dräpande krönika i Sydsvenskan. Kan det blir bättre?
***
Bara en cuptitel för Zlatan Ibrahimovic. I Ajax 2002. Är han mer av en ligaspelare, eller tar han Paris SG till dubbeln. Nästa steg i cupen i kväll.