Sportjournalistik är mycket åsikter och tankar. Ändå är det rätt snällt oss kollegor emellan om man undantar de som recenserar TV och som då och då kan vara kritiska. Det får vi som jobbar med sport i TV ta och det är en del av arbetet när vi själva kritiserar spelare, ledare och andra involverade.
Det är också mycket tycke och smak. Jag gillar vissa experter, kommentatorer, krönikörer av olika skäl. Andra tillhör inte mina favoriter men naturligtvis finns det personer som avgudar just dem och vill att kommentator Y ska ta hand om matchen eller önskar att expert X ska sitta i studion. Åsikterna om hur man tar sig an matcher och tävlingar får man leva med.
Jag blev exempelvis förvånad när programledaren Niklas Jihde var med i podden Sporthuset nyligen. Där uttryckte Viaplays programledare besvikelse över att just en tidigare kollega som Ola Wenström varit på honom på Twitter och men även att DN kritiserat honom efter Janne Andersson vs Bojan Djordjic. Varför ens bry sig öppet om det?
Utan att värdera Jihdes insats som programledare kan vi inte dela ut kritik med ena handen och sedan inte klara av att ta den. Det funkar inte att tala om att det var orättvist med kritik mot en insats som programledare i live-TV. Fråga Janne Andersson om hur han upplevt det live. Fråga en del spelare hur de upplevt det. Tror inte orättvist täcker deras bild.
Jag vet givetvis att det är svårt, nästan alla som jobbar med sport får väl kritik, och det oavsett om det kritiken kommer i traditionella medier eller i sociala medier. Det är sällan lönt att gå i polemik oavsett hur man upplever det. Jag säger som en del spelare gör om spelarbetyg, att jag vet när det varit en dålig sändning eller om det blivit fel.
Ovan betyder inte att jag inte bryr mig. Det gör jag givetvis, det gör i princip alla jag känner i branschen och det är klart att kritik kan göra ont. Särskilt när man inser att den som kritiserar kanske inte vet allt om förutsättningarna för just den sändningen. Men det är ungefär som att journalister och experter som har synpunkter på spelare och tränare kanske inte har full koll på taktiska direktiv.
Det är svårt att skriva när man berör de som recenserar TV, men mediabranschen har förändrats radikalt. Bara det att Sportbladet själva sände det som ersatt Fotbollsgalan i vintras och därmed blev det ingen traditionell sågning i Sportbladet. Först var det Lasse Anrell som begick årligt lustmord på Fotbollsgalan och sedan Leifby i några år men när Fotbollsåret sändes på Sportbladet var det över.
Parallellt har SVT, TV4 och SR journalistik i skriven form i större eller mindre utsträckning och tidningar gör som sagt mycket mer än bara skriver texter. Finns det någon lokaltidning som inte sänder matcher? Tveksamt. Kvällstidningar direktsänder oerhört mycket idrott och det finns väl knappt någon medieaktör som inte sysslar med ljudberättelser i någon form. Allt flyter ihop.
Lägg till att bevakningsområdet blivit rörigt för journalister och medier när idrotten och dess bevakning flyttat ut från arenor och kritade linjer. Sporttvätt. Mästerskap i diktaturer. Klubbar som ägs av regimer som inte respekterar några av de värderingar vi tar för givet i Sverige. Likt demokrati, pressfrihet, mänskliga rättigheter och så vidare.
Häromåret var jag på TT:s sportredaktion och pratade om utvecklingen och fick den relevanta frågan om sportjournalister i dag måste ha koll på ovan samt på ekonomi och politik. Frågeställaren kom med ingången att de flesta som är sportjournalister älskar ju sport, inte det andra, och vill ägna sig åt sport. Det går att förstå frustrationen.
Ovanpå det finns problematiken med att världen inte är svart eller vit. Det finns en rad problem även med en demokrati som Sverige. Allt från att vi handlar med Saudiarabien, Kina och en rad andra länder till att vi även har utanförskap och utnyttjande av migranter i vårt land. Sådant vi kanske ifrågasätter i idrottssammanhang.
Det var talande när jag intervjuade idrottsministern Jakob Forssmed häromveckan. Han gav Zlatan noll poäng för uttalanden om vistelsen under VM i Qatar, men hade få svar på vilka poäng Sverige får för att vi handlar med Qatar och säljer vapen till emiratet. Utan Forssmed talade då bara om att handel är angeläget och viktigt.
Syltrygg? Ja, kanske. Vi är rätt många syltryggar som tar ställning både här och där, men duckar i andra lägen. Hört att en del tycker att det var lätt för mig att skriva en bok om Qatar och vara kritisk mot ett emirat långt borta, men på andra områden likt agentbranschen eller våldsverkare som påverkar klubbar är det tystare. Så får givetvis folk och kollegor tycka.
Nyligen var jag med i en debatt om svensk fotboll och drog upp att den med rätta hyllade svenska supporterkulturen även har en baksida. Något som fick till följd att Marcus Birro, som brinner för supportrarna, drog upp den ruttna agentbranschen. Han hänvisade till böcker han skriver med Jesper Jansson och Bosse Andersson, men de vill inte säga något till oss andra och journalistik behöver mer för att bli något.
Sedan har det gjorts jobb på agentbranschen. Expressen. Fotboll Stockholm. Dagens Nyheter. Aftonbladet, Min kollega Martin Petersson på Fotbollskanalen. Jag har säkert glömt någon eller något, men det finns tyvärr ett underskott på dokument kring spelaraffärer och det är många som inte vill eller vågar berätta. Då är det svårt, även om vi journalister behöver göra mer.
Det är snart fem år sedan Marcus Leifby i en krönika kritiserade SHL och kallade ligan för hockeymördare sedan man uppmanat klubbar att scanna av sociala medier och kontrollera banderoller. Allt för att ha koll på motstånd. Längst ner hade Sportbladets krönikör petat in en fotnot som riktade sig till mina kollegor på C More:
Sex-sju timmar efter Expressens avslöjande om hur SHL vill tysta sin publik var det fortfarande INGEN av C More’s sanningsapostlar, vanligtvis flitiga i bloggform och på sociala medier (Björn Oldeen, Sanny Lindström, Niklas Wikegård, Mike Helber, Lasse Granqvist, och ditten och datten) som haft en åsikt i frågan. Syltryggar!
Jag ska vara helt ärlig med att jag inte vet hur det utvecklade sig i september 2018 och hur mina kollegor gjorde, men just uttrycket syltryggar fastnade. Alla fattar nog exakt vad Leifby menar och det är både ett fyndigt och elakt uttryck i fotnoten. Det efterlyser ett tydligt ställningstagande och med en koppling till min kollegors jobb för C More som har mångmiljardavtal med SHL.
Att just gå emot sin arbetsgivare eller kollegor på arbetsplatsen är inte alltid lätt. Även om man inte gillar en satsning som görs eller vad som sägs och skrivs ligger de flesta lågt. Alternativt jobbar man internt vilket sällan når ut eller så hävdar man åtminstone det i efterhand. Att jag tog minsann kampen mot programmet X eller kollegan Y.
Det har även slagit mig på senare år när det blivit svårare att navigera i sportvärlden och där VM i Qatar blev ett lackmustest på var man stod. Där exempelvis Johanna Frändén bojkottade VM men under en rad år bevakat Paris SG som väl är andra sidan av det sporttvättade myntet. Och många andra hakade på hennes linje att vilja bojkotta men en del av dem dök trots allt upp i Doha under VM.
Eller där Leifby själv var tydlig och hård i olika krönikor kring VM i Qatar och bevakningen av den. Ändå har jag inte sett honom reagera över att Sportbladet sände klubblags-VM i Qatar under två år inför VM och inte heller över att tidningen under 2023 sänt fotbollsturneringar i Saudiarabien och en jippomatch mellan Youtubern Jake Paul och Tommy Fury. Jag har inte sett någon på Bladet reagera över det.
I Expressen skrev Albin Juhlin om att vi i C More inte hanterade efterspelet till en fråga till Toni Kroos om statsägda klubbar på ett bra sätt. Jag var exempelvis bara ett journalistiskt alibi i Madrid. Så må det vara, men jag har saknat journalistiska alibin när Expressen under två år försökt maxa den inköpta rättigheten att sända Paris SG och Ligue 1.
Discovery som hade OS i Peking för ett år sedan var tydliga om att kanalen var där för idrotts-festen. Precis i början hade man experter i Stockholm som talade om Kina och problem med diktaturen. I takt med fler och fler svenska medaljer blev kanalen mer och mer lik sin utsände och jublande Hans Fahlén som föregick till och med sin arbetsgivare i entusiasm.
Annars är det inte alltid lätt för den enskilde att hänga med i vad arbetsgivaren gör. Viaplay ville självklart ställa frågor till Janne Andersson efter landskampen senast och stod upp för den rätten, men mediaföretaget kommunicerade själv via pressmeddelanden efter studiobråket och det gick knappt att ställa frågor till de inblandade. Vilket nog var ett beslut som togs över de inblandades huvuden.
Och när Premier League och Manchester United inte ville att reportern Johan Kücükaslan gjorde intervjuer med spelare för att han vek av från kraven skickade Viaplay Bojan Djordjic som emellanåt jobbar för klubbens TV-kanal och även känner spelare. Kanske smart att få en intervju, men ska man vika sig mot en klubb eller liga om frågorna är relevanta.
Vi på TV4 och C More hamnar i de situationerna. SvFF, Uefa, Fifa och andra har klagat på oss och det är klart att det rättas i ledet ibland. Det gör alla som jobbar med att bevaka idrott i Sverige, även om man kanske inte vill skylta med det. Det finns påtryckningar från ligor, förbund, spelare och så vidare. Det sätter enskilda journalister i svåra lägen där man kan försöka stå upp eller bara vara en syltrygg.
I veckan var Sportbladets Stora Journalistpris-nominerade satsning Fotbollsresan med Erik Niva och Linn Nordström i Saudiarabien. För övrigt filmat innehåll. De besökte Jakob Rinne och Robin Quaison och Niva skrev ett inlägg på Instagram om att det är svårt att kritisera Quasion när Sverige handlar med landet. Vilket bara är att hålla med om.
Klart att det oftast är bättre att vara på plats som journalist. Även om tittarna hellre ville se Niva rida kamel än att ta sig an sporttvätt så ställde Nordström och Niva frågor om baksidorna av fotboll i landet och hade med inslag av den typen. Som att man var på Ritz-Carlton i Riyadh där kronprinsen Mohammed bin Salman höll en massa affärsmän och rivaler fångna för att knäcka dem och ta deras pengar.
Saudi-resan sätter ändå ett finger på hur det kan svänga då Nivas krönikor under VM var inramade av Amnesty-annonser och nu är det ett nätkasino som är partner till Saudi-resan. Vi i kommersiella medier är tyvärr spelberoende och det gäller kanske sportjournalistiken mer än någon annan form. Tyvärr får vi inte miljarder via skattsedeln och är därför inte helt fria men spelannonserna betalar.
Tänk att då fria SVT Sport tog emot pris av AIPS (internationella sportjournalistförbundet) och visade att man helt missat eller blundat (vet inte vad som är värst) för debatten om Qatars inflytande och finansierande av AIPS. Reportern Daniel Grefve som SVT skickade till danska Play the Game (konferens som belyst mycket av problemen med AIPS) åkte till Sydkorea för att ta emot AIPS-pris.
Och häromveckan var det friidrott från Doha i SVT och inte heller någon diskussion om Qatar och dess problem. Business as usual. Fick mejl av flera läsare och tittare som var glada över att slippa gnället. Kanske är det helt enkelt så att vi borde lyssna mer på tittare, lyssnare och läsare.
Uppenbarligen ville inte Sportbladets läsare ha sporttvätt utan hellre Niva på en kamel. I samband med semifinalen i Champions League mellan Manchester City-Real Madrid gjorde vi på C More 6-7 minuter utav 240 minuters sändning om Abu Dhabi, Manchester City och problem, men det enda jag hörde var tittare som ville ha fotbollsglädje – inte politik.
De flesta som gillar fotboll vill njuta av Manchester Citys magnifika fotboll och stanna vid det. Likadant är det garanterat kring de flesta sportjournalister, för att inte säga alla, att det var sporten som fick oss till jobbet. Det var knappast politik, mänskliga rättigheter eller problem när någon använder sporten. Kanske är det vid enbart sporten som vi journalister ska bli kvar. Likt syltryggar. Vi är i varje fall inte ensamma.