Till slut kom herrallsvenskan i gång i mitten på juni. Utan träningsmatcher sprang man i gång seriespelet och såg till att pengarna från Discovery och andra partners ramlade in. Naturligtvis avgörande för att alla fotbollsklubbar på elitnivå skulle ha en chans att överleva.
Några veckor efter det sparkade damallsvenskan i gång. Även om summorna från partners och Sportbladet är långt från herrarnas intäkter så är det klart att pengarna som trillade in var livsuppehållande. Bara att dra i gång spelet visade att det rörde sig åt rätt håll.
Även om man fick dra i gång utan publik fanns hoppet om att få släppa in fler åskådare än de lagstadgade 50 till hösten. Det visade sig vara en hägring där regeringen vacklat fram och tillbaka. Visst, man har skickat in krisstöd men samtidigt markerat mot klubbar som värvat spelare.
Att man nu får ta in 300 åskådare med start 1 november betyder väldigt lite i fotbollens värld. De klubbar som hade haft något att tjäna på det har i stora delar slutat spela när det är dags, och för eliten på herrnivå är ökningen utan betydelse.
Naturligtvis kan man hetsa upp sig över ett regelverk som framstår som konstigt. Där det slår olika för köpcenter kontra stora arenor och undra över Amanda Linds lämplighet samt varför varken regeringen eller Folkhälsomyndigheten inte verkar begripa idrottens villkor. Tyvärr lär det inte hjälpa. Allt tyder på att pandemin svävar över oss minst 2021 och kommer att påverka verksamheten.
Klubbarna måste börja agera med tanke på 2021 som kommer att bli värre än 2020. Vilket de säkert redan gör, även om det inte är lätt. Under den här säsongen har föreningar fått behålla en stor del av intäkterna från säsongskort som ju var sålda när coronautbrottet kom i mars. Hur lätt blir det att sälja säsongskort när det är osäkert om man inte ens kommer in?
Det finns säkert en del supportrar som både kan och vill stötta föreningarna genom att köpa årskort. Men det är en sak att avstå ett redan inbetalt belopp med hopp om att man ska få komma in senare på säsongen jämfört med att köpa årskort i vår när covid-19 hänger över fotbollen.
Inte heller blir det särskilt lätt för klubbarna att jaga sponsorer att skriva nya avtal. Även där hade klubbarna slutit en hel del uppgörelser inför 2020 när viruset spred sig över världen. Till 2021 kan man misstänka att en del företag måste överväga sponsoråtaganden samt att det är osäkert vad man får tillbaka.
Försäljningen av herrspelare till utlandet har inte avstannat helt. Se bara på IFK Norrköping, men det är inget som talar för att svenska klubbar kan sälja som man gjort på senare år. Där intäkterna från spelartransfers genererat mycket pengar till en rad klubbar och 2017, 2018 och 2019 tog man in 700 miljoner kronor.
Om man kollar hur det såg ut 2019 så kom 21 procent av allsvenskans intäkter på 1,85 miljarder kronor från publik, 26 procent från sponsorer och 15 procent från spelarförsäljningar. Mer än hälften av intäkterna kom från delar som går att hålla ett eller två frågetecken kring.
Dessutom föll ju Gothia Cup bort som stod för 5 procent av allsvenskans omsättning och lägg till att inget svensk lag finns i gruppspel i Europa och hämtar in pengar där. Nej, det är onekligen ett bistert 2020 som leder mot ett ännu bistrare 2021.
Allt tyder alltså på att intäkterna från publik, sponsorer och spelartransfers är minst sagt osäkra inför nästa säsong. Och det är knappast så att klubbarna går in i 2021 med starka balansräkningar efter att coronapandemin kostat dem mycket. Snarare är en del rejält skadeskjutna och några var det innan viruset angrep.
Största kostnaderna som herrklubbarna brottas med är personal. Det är en miljard kronor som går i väg till spelare, tränare och alla på kansliet. Runt 53 procent av intäkterna går i väg för att finansiera de anställda. En andel som ökat på senare år när en rad klubbar rustade sina lag med ett nytt mediaavtal i sikte.
Nu ska man vara ärlig med att konstatera att snittlönerna gått ner de senaste två åren. Under 2018 föll den med 9,8 procent och sedan ytterligare 1,3 procent 2019. Fast då hade man innan dess haft en lång och kraftig uppgång med år efter år med ökningar och där 2016 innebar att snittlönen steg med 28,3 procent och året efter ytterligare 12 procent.
Även om lönerna i damallsvenskan är en tiondel av herrarna så är andelen av kostnaderna större. Nästan två tredjedelar av damallsvenskans kostnader handlar om spelare, tränare och andra anställda. Det är helt enkelt en post som måste påverkas om man inte kan höja intäkterna.
Inget talar för att det blir lätt att höja intäkterna till 2021. Snarare kommer det att handla om att försöka stoppa tappet från att bli för stort, men det kommer bli minus på många håll. Något som innebär att klubbarnas ekonomer kommer att få det svettigt att kunna betala alla räkningar.
För att överleva återstår bara att agera och ta ett snack med spelarna och andra anställda och få dem att sänka lönerna. Rejält. Risken är annars att klubbar kan gå i konkurs och då får de anställda ändå inte någon lön. Det är ingen lätt diskussion att ha med spelare som skrivit korta kontrakt och där en hel del lockats till klubben med löfte om en viss ersättning.
Jag vet givetvis att en del spelare och även andra anställda sänkt sin lön för att hjälpa till under 2020, men det som väntar 2021 är något helt annat. Det innebär att spelarna och andra anställda måste bidra mer för att rädda klubbarna. Om de vill det? Ingen vill väl sänka sin lön men samtidigt har de flesta givetvis en vilja att klubbarna ska överleva.
Förhoppningen är att spelarna, deras agenter och andra anställda inser läget. Intäkterna viker överallt och den största kostnaden är spelare. Det kommer inte räcka med att minska trupper och spara in en del på resor och annat. Utan här krävs rejäla insatser med löfte om att det går tillbaka till det vanliga om livet återgår till det vanliga. Inte avundsjuk på de diskussioner som måste föras framöver, men många klubbars överlevnad hänger på att många tar ett ansvar och hjälper till.