Förra våren var jag ute och promenerade med en polare och vi talade om kriget i Ukraina. Och om nyhetsrapporteringen kring ett ryskt invasionskrig som alltmer rörde sig mot ett ställningskrig. Min polare spekulerade kring när den mest intensiva rapporteringen skulle plana ut.
För så blir det även kring ett krig i vårt närområde. Om svenska medier var rejält representerade under den första tiden av Rysslands övergrepp på grannlandet så minskade det med tiden. Det infinner sig en tröttnad från konsumenter, från medier och så planar det ut.
Det var också jämförelsen jag drog när jag svarade Philip Longo som skriver en C-uppsats i statsvetenskap om VM i Qatar. Han hade frågor om svenska mediers bevakning av sporttvätt och mästerskapet i emiratet. Longo lyfte att Qatar fortsätter att arrangera mästerskap, Blankspot skrev om det, och det kommer många bara under 2023.
Det är intressant att se hur vi minskar ner på det. Philip Longo var frågande till att jag inte tagit mer frågor om Qatar med avgående Karl-Erik Nilsson i min podd, exempelvis. Jag kan bara hålla med och även om jag varje vecka haft en eller flera kortbitar om Qatar kopplad till min helgkrönika eller tagit Qatar i podd med New York Times Tariq Panja och Janne Andersson samt lyft liknande frågor från Uefa-kongressen i Lissabon är det inte tillräckligt.
Precis som många andra journalister har jag rusat vidare mot många andra historier. Förutom när Zlatan Ibrahimovic satte en rad tiopoängare kring VM i Qatar har det varit svårt att väcka både redaktioner samt läsare, lyssnare och tittare. Ska sägas att en hel del fotbollsintresserade var trötta redan inför och under VM.
Qatar fick ett VM-avslut man drömt om. En nationaldag och en helgdag – där alla i landet hade fått ledigt – kröntes med att två av stjärnorna i Paris SG, klubblaget landet äger, fick briljera i en match som visade varför fotboll har en sådan enorm dragningskraft.
Klart att bilden inte är densamma över hela världen, jag är övertygad om att en annan känsla satt sig i Sverige och en del andra länder. Men globalt har VM gått hem. Det var ett fantastiskt mästerskap, en fantastisk final och berättar man inte om baksidorna så är det budskapet som sätter sig.
Scenerna från Buenos Aires när guldhjältarna togs emot visade ånyo den enorma kraften i fotbollen. Ett Argentina i en avgrundsdjup ekonomisk kris som aldrig verkar släppa landet ur sitt grepp bjöd till fest i flera dagar. Hur många miljoner som var ute på gatorna?
Omöjligt att räkna, men Lionel Messi och de andra gjorde vad landet drömde om, och ingen bryr sig om var VM spelades eller vilka problem det eventuellt fanns. Guldet skulle hem. Messi skulle bli lika stor som Diego Maradona.
Qatar fick vad man betalat för. Om det är värt priset går garanterat att diskutera, men emiratets budget är väl tilltagen och man har tveklöst råd. Messi och Argentina tog VM-guld i fotboll. Qatar tog VM-guld i sporttvätt.
Tre månader efter VM-finalen och precis före Fifas kongress i Rwanda (ännu en diktatur) gick åtta internationella fackförbund gemensamt ut om läget. Budskapet var tydligt. Migrantarbetarnas villkor i Qatar har radikalt försämrats. Reformer har stannat upp. Ingen kompensationsfond för migrantarbetare har skapats. Tyvärr verkar verkligheten bister.
Bara ett par dagar efter VM hade Qatar förbjudit ett par fackförbund, enligt den nederländska tidningen Trouw. The Athletic som under VM avslöjat att en filippinsk migrantarbetare dött i samband med reparationsarbete vid Saudiarabiens VM-bas fick inga svar från myndigheterna som lovat att undersöka vad som skett. Trots påstötningar.
Danska Ekstrabladets Jan Jansen skildrade hur västafrikaner blivit lurade på både utlovade villkor och lön i samband med arbete som säkerhetsvakter i Qatar under VM. Efter mästerskapet fick de bo på gatan. Det var som om inget positivt hänt när VM-cirkusen drog vidare.
Vårt fokus flyttade till annat, precis som många trott, och under kongressen i Kigali var Fifa-basen Gianni Infantino mest nöjd med att organisationen nu hade finansiella reserver på 45 miljarder kronor efter VM i Qatar. Och att han blev omvald utan motkandidat och till stående ovationer, även om Sverige markerade missnöje med att inte applådera.
Lite i skymundan hade Norge fått in ett förslag om att Fifa ska granska om man bröt mot organisationens kriterier kring mänskliga rättigheter. Vi får se om det ens blir av. Även om Gianni Infantino stötte på motstånd kring att Visit Saudi – landets turistbyrå, ska sponsra VM för damer i sommar närmar sig Saudiarabien VM 2030 eller 2034. Och med Fifas tydliga stöd, för man söker sig till pengarna.
Qatar har visat intresse för att förvärva Manchester United och ger inte intryck av att skruva ner på landets satsningar. Under slutet av VM kom uppgifter i många internationella medier om att landet vill söka sommar-OS 2036. Man kände att man klarat av att ordna ett VM på ett bra sätt. Logistiken hade fungerat och läktarna hade varit fullsatta, även om man ofta fick fylla på med migrantarbetare under matchernas gång.
Många medieföretag, bland annat TV4 där jag arbetar, visar evenemang från länder av dylik karaktär. Idrottarna åker dit. Sponsorerna likaså. Aftonbladet – vars skribenter kring VM i Qatar både markerade via bojkott och hårda krönikor – har sedan dess sänt det ena evenemanget från Saudiarabien efter det andra i Aftonbladet TV: spansk supercup, italiensk supercup. Tidningen drog stenhårt på boxningsmatchen mellan Youtubern Jake Paul och boxaren Tommy Fury (mest känd som brorsa till Tyson Fury) trots att svensken Badou Jack gick en titelmatch vid samma gala i Saudiarabien.
Det är som om rätt lite förändrats sedan Qatar-VM och jag har inte sett någon markera mot sändningar av olika jippoevenemang från Saudiarabien. Men en sak är tydlig, sporttvätt är på agendan på ett annat sätt. Inför Sveriges EM-kval mot Belgien i mars 2023 mötte Alexander Isak svensk press för första gången sedan flytten till Newcastle United, en klubb som Saudiarabien köpt och följaktligen använder i sina syften. Då får han frågor om det. Precis som att Zlatan får frågor om besöket på VM-finalen i Qatar.
Vi må ha tagit några kliv tillbaka i bevakningen av Qatar men tagit något steg framåt i den stora frågan om att idrotten blir utnyttjad – och låter sig bli utnyttjad. Det är klart att vi journalister inte kan släppa den igen, även om det ska sägas att det både är svårt och kostsamt att bevaka den. Vilka medier har råd att åka på Fifa-kongress i Kigali för att bli utskällda av Fifa-basen Gianni Infantino på den enda presskonferensen.
Eller sitta på avstånd till Uefa-kongressen i flera timmar och sedan slåss om att få en fråga till Uefa-basen Alexander Ceferin. Vi utsända i Lissabon fick kämpa om 14 minuter och 28 sekunder. Det var allt han bjöd på. Och då ska vi komma ihåg att en många av de som följer idrott bara villa ha matcher, tävlingar och hålla sig inom linjerna.