Häromveckan såg jag statistiken som fick mig att hoppa till. Runt 60 procent av de 92 engelska ligaklubbarna har bytt tränare minst en gång det senaste året. Några har gjort det flera gånger under det senaste året.
Omsättningen på tränare är i dag brutal. Arsenals Arsène Wenger som firade 20-årsjubileum i höst har suttit längre än vad någon annan rival ens är i i närheten. Och då har han ändå varit under press på senare år.
Även i Allsvenskan byter vi tränare och under året fick Andreas Alm, Roger Sandberg, Roger Franzén och Pelle Ohlsson känna av det och redan innan var det klart att Peter Gerhardsson är färdig i BK Häcken.
Vårt tålamod är mer och mer begränsat, vilket var tydligt när vi under galan Allsvenskans Stora Pris korade Vidar Örn Kjartansson till årets anfallare. Tänk så utdömd han var i våras när han var petad och inte hittade målet.
Nanne Bergstrand fick som väntat sluta under fredagen. Hammarby vill ha en ny inriktning och vd:n Henrik Kindlund var inne på att alternativet hade varit att teckna ett långt avtal med Bergstrand och det var inte intressant.
Man kan vända och vrida på Nanne Bergstrands insats, men han tog upp klubben i Allsvenskan och etablerade den där och var framför allt kall när det blåste snålt. En viktig egenskap när man tränar en klubb i 08-regionen.
Visst, projektet att spela ”framtidens fotboll” föll och ihop med sportchefen Mats Jingblad så övertygade man inte i att hitta nyförvärv och dessutom så var det väl mycket tjat om att klubben varit i Superettan i många år.
Ändå undrar jag om inte det varit bättre att byta ut sportchefen Jingblad snarare än Nanne Bergstrand? För det var värvningarna som inte lyfte klubben och man köpte fel spelare. Åtminstone borde Hammarby bytt ut både Jingblad och Bergstrand.
Å andra sidan är det fullt förståeligt att Hammarby med det publiktrycket behövde göra något för att signalera att man ska ta nästa steg. Att hitta en ersättare som klarar trycket är inte helt lätt för det är en stor utmaning.
Att gå från Häcken (Peter Gerhardsson) eller Sirius (Kim Bergstrand) till Bajen är ett stort steg. Likadant om man kommer ifrån Danmark eller Norge och inte riktigt har vanan i att balansera publiktryckets baksida.
Hammarby-ledningen har likt Dif-ledningen sonderat brett och det är tuff konkurrens om rätt få alternativ. Naturligtvis kollar man av de nordiska grannländerna, men i Norge är det betydligt dyrare vilket Mark Dempsey visade när han inte ville fortsätta utan sin artistskatt.
Under samma dag som Nanne Bergstrand gick Expressens Daniel Kristoffersson ut med uppgifterna om att Malmö FF letar ny tränare istället för Allan Kuhn. Vilket egentligen inte överraskar, sa det i C More när säsongen gick mot sitt slut.
Ibland svider det extra att man missar en story som man hört om, men inte kunnat ta hem, och det var en sådan. Allan Kuhn har inte övertygat i Malmö FF och det har underminerat honom internt i klubben.
Ta bara att han i det tappade det och var superstirrig efter förlusten mot Östersund. Då kallade Markus Rosenberg och Kari Arnason spelarna till ett möte och förklarade för dem vad som gällde, och det var att hålla huvudet kallt och ta hem SM-guldet.
Under året har det talats om att Kuhn varit för mycket polare med en del spelare, saknat taktiskt kunnande för att utveckla spelet och ha alternativ samt inte velat satsa på unga spelare. Som Mattias Svanberg där Kuhn hållit emot när andra velat att han ska spela.
Hörde tidigt i höstas att Malmö FF inte alls var övertygat om att Kuhn var rätt. Redan vid hans utnämning så var det en underlig tillsättning. Han hade bristande erfarenhet och dessutom fick han inte ta med sig några assisterande.
Sportchefen Daniel Andersson ville antagligen inte släppa mer inflytande och har sett till att förstärka ledarteamet med Jens Fjellström, som han känner väl sedan tidigare, och även gamle lagkamraten Olof Pehrsson finns med.
För Malmö FF blir det tufft att förklara att man hamnade snett i processen att hitta en ersättare till Åge Hareide. Kanske är det också bristande tålamod i att inte ge honom mer tid? Eller så får man erkänna att man tog fel och gå vidare.
Klart är att dagens svenska fotboll nästan har lika dåligt tålamod som ute i Europa. Där det handlar om några matcher innan vi alla trycker dit stämpeln om fiasko eller kris, och det är verkligen inte bara medier som gör sig skyldiga till det.
Här handlar det om att klubbarnas styrelse måste ha kyla och ge tränarna en möjlighet att verka. Tyvärr är det ofta här det brister, styrelseledamöter är som överambitiösa idrottsföräldrar som vill att barnen verkligen ska lyckas på planen.
Vilket talar för att vårt tålamod inte kommer att bli bättre utan snarare sämre. Vi brukar ta efter resten av världen, och det snabbt, och det innebär att tränarjobbet inte är något för den som vill ha trygghet och kontinuitet.