Det är knappast en hemlighet att jag är anställd av TV4 och även jobbar för C More. Därför kanske en del anser att jag ska hålla mig undan frågor kring rättigheter och TV-bolag, men i en tid när även lokaltidningar visar direktsända matcher har även den här världen luckrats upp.
Sedan är det TV-recensenternas arbete att såga och hylla vad de nu tycker är bra eller dåligt. Precis som att våra kunder har all rätt att gå hårt åt allt från sändningar till abonnemang och hur rättigheter paketeras och säljs. Det är en del av jobbet att köpa det.
Ni får gärna anse att C More, TV4, Viaplay. Discovery och kvällstidningarna som sänder idrott är den store satan för hur vi agerar. Jag ser inte sällan hur det klagas på hur man behöver x antal abonnemang för att kunna följa alla Djurgårdens eller Malmös matcher.
Ovan är givetvis sant, men det måste gå att tänka ett steg längre. Det vill säga att även Malmö FF och Djurgården samt dess medlemsorganisationen Svensk elitfotboll har ett ansvar. För det är klubbarnas jakt på mer och mer intäkter som driver upp priset. Något som innebär att ingen aktör kan ta alla rättigheter.
En gång i tiden hade vi ett monopol i form av SVT. Även om det finns många nostalgiska SVT-kramare så hade jag mycket hellre varit fotbollsintresserad 14-åring nu när det finns 100 matcher att se varje helg än när jag växte upp. Då fick vi inte ens se upplösningen av engelska ligan, för man slutade sända i mars.
Jan Stenbeck satte stopp för monopolet och gick in och snodde VM i ishockey 1989 och därefter har idrottsrättigheter i form av mästerskap och ligor flyttat från public service till reklam-TV och vidare in i betal-TV. I många länder har techjättar köpt rättigheter och ingen vet var vi hamnar när det gäller idrott som fortfarande är eftertraktat.
Sedan är jag en glad skattebetalare som gärna ser att SVT, SR och public service har resurser. Att de inte alltid kunnat hänga med i prisrusningen på rättigheter borde vara en så kallad förklädd välsignelse. I teorin borde man kunna bedriva granskande journalistik i sportens värld.
Det var i veckan som jag fick mejl om att Viaplay höjer priserna med 22 procent. Jag vet givetvis att det hänger ihop med det nya Premier League-avtalet som började gälla denna säsong. Där priset mer än fördubblades, från cirka 600 miljoner kronor per säsong till 1,5 miljard, enligt de uppgifter jag har.
Konkurrensen om marknaden i Norden är stenhård och uppgifter gör gällande att Telia (som ju äger TV4 och C More) ska ha betalat en miljard kronor per säsong för Champions League. Något TV4:s tidigare vd Jan Scherman var först ut med i Dagens Media våren 2020.
Så denna krönika är inte för eller emot något TV-bolag utan snarare ett försök att även inse att idrotten har ett ansvar. Premier League, Uefa, Fifa, Elitfotboll dam, Sef, IOK, Svenska fotbollsförbundet vill alla ha mer och mer och försöker driva på priserna på just deras rättigheter.
I princip alla jobbar med agenter för att få ännu mer fart i brasan. Det är mycket taktik när det handlar om rättigheter och när man ska få ut dem på marknaden. Det var exempelvis ingen slump när Premier League skickade ut sina rättigheter från 2022 först i Norden. Man visste att där var knivskarp konkurrens mellan Viaplay (då Nent), Telia-köpta C More och giganten Discovery+. Premier League ville maxa rättigheten och fick 22-23 miljarder för sex år, enligt brittisk och norsk press.
Utvecklingen av högre priser gör att TV-bolag och tidningar måste agera på olika sätt för att kunna räkna hem affärerna. Det handlar om splittrade omgångar, om att lägga matcher på olika tider och så vidare för att klara betalningar till klubbar, ligor och förbund och samtidigt få något över för att affären ska gå plus.
C More har exempelvis haft svårt att gå plus sedan man tappade Premier League inför säsongen 2010 och miljarder har försvunnit. Det är ingen garanti att bara för att man har direktsänd fotboll eller ishockey så tjänar man pengar, men det är svårt att locka tittare utan och göra en bra affär.
Visst, ni kan gnälla och vara arga på TV-bolag, men ta gärna med idrottens företrädare också. När en allsvensk klubb driver på för att Sef ska få mer för rättigheterna bidrar man till att öka trycket på sändande bolag. I den svenska medlemsägda idrottsmodellen innebär det att medlemmar och supportrar kan påverka avsparkstider och annat om man parallellt vill ha mindre betalt.
Sedan förstår jag givetvis att alla idrotter, klubbar och förbund som är sig själva närmst och har som uppdrag att ta in intäkter. Pengar som ska användas till att utveckla verksamheter, nå framgångar och förhoppningsvis ge glädje till att medlemmar och supportrar.
Nu minns jag inte om det var Bo Södersten eller Ingemar Ståhl (professorer i nationalekonomi) som på min första föreläsning i Lund för dryga 30 år sedan konstaterade att det inte existerar något som en gratislunch. Att det helt enkelt finns en hake i egentligen allt.
Lite likadant är det kring idrotten som driver på prisutvecklingen. Något som gör att TV-bolag och andra aktörer som är med och konkurrerar och betalar allt högre priser för att sända matcher, tävlingar och turneringar på alla möjliga sett måste vara kreativa. Allt att försöka få affären att gå i hamn.
De allt högre intäkterna för många sporter har mer än ett pris för alla som vill följa klubbar, mästerskap och landslag. Dels det direkta som man ska betala för att få se, dels det indirekta som innebär splittrade omgångar, reklam i betal-TV och så vidare. Och det är inte TV-bolagen ensamt ansvariga för.