I Båstad är det lugnt och stilla. Trots att Erik Hamrén och den svenska EM-truppen förlagt träningslägret i den lilla orten som annars är mest känd för tennis och fester är det tyst och tomt på gator och nere i hamnen.
En del pensionärer, ett batteri danska konferensgäster och svenska fotbollsjournalister räcker inte för att fylla upp krogarna på kvällarna. Det vilar något lätt bedagat över det som under några veckor är bland det hetaste i sommar-Sverige.
När jag är en kväll är på väg till kollegorna för att käka middag blir jag stoppad av ett äldre par. De undrar om EM-resan de planerat med sitt fotbollstokiga barnbarn. Är det verkligen säkert att åka till Paris och se Sverige-Irland?
De konstaterar i förbifarten att de är så gamla att de inte tänker på sin egen säkerhet, men det är ju barnbarnet som sett fram emot resan länge. Vad tror jag om säkerheten kring matchen? På vägen dit? Och hur ska de göra?
På något sätt har jag själv tryckt bort tankarna på terrorhotet mot Frankrike under EM. Fast när pensionärsparet tar upp det så blir det mer verkligt och nära på något konstigt sätt. Tyvärr finns ju inget bra svar på deras frågor.
Av journalistkollegor får jag dagen efter höra om en genomgång med en del säkerhetsexperter. Själv har jag inte kunnat gå och läser istället i kapp en sammanställning som jag får via mejl och det är givetvis vettigt, men också lite omskakande.
Är det verkligen värt risken med ett EM? Vad jag hört har Uefa inte på allvar diskuterat att ställa in. Intressen är så stora och istället har både Frankrike och Uefa skjutit till resurser för att öka på säkerheten.
Ändå krävs inte så mycket huvudräkning för att inse det omöjliga i att hålla koll på tänkbara terrorister. Det handlar om mer än tio arenor och tio fanzones. Det är 24 hotell för landslagen och 24 träningsanläggningar.
Lägg till alla flygplatser, tågstationer och andra kollektiva färdmedel där det är mycket människor så fattar man att en motiverad terrorist inte saknar måltavlor. Vill knappt tänka på paniken som skulle uppstå om Frankrike utsattes för några attentat som i Bryssel tidigare i våras.
I november ställde jag frågan om det var rätt att spela EM med tanke på vad som skett i Paris?
Är egentligen för att vi inte ska vika ner oss för hoten, men vad är det värt? Går det ens att sätta ett pris på det? Nej, det gör det naturligtvis inte, för det är inte värt ett enda liv.
Mest skrämmande är att det är tillfälligheter som styr om man råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt. Att läsa Guardians reportage från självmordsbombningen av Stade de France 13 november och hur Aca Pavlovic hamnade fel är skakande.
Zlatan Ibrahimovic har till skillnad från de flesta som ska delta i EM bott i Frankrike efter terrorattentaten i fjol. Han säger att man inte ska vara rädd, att man kan råka illa ut på många ställen och att man ska leva livet innan det är slut.
Ändå är det några andra ord som fastnar från hans presskonferens: ”Man ber "snälla Gud att inget händer". Låt folket njuta av fotbollen. Låt spelarna njuta av att spela fotboll. Låt de hemma njuta framför TV:n. Hoppas allt blir en ren njutning.”
Till slut är vi ändå där, att det handlar om att hoppas på högre makter att inget ska hända. För ett EM i fotboll ska vara fest, men det är bara att inse att alldeles för många önskar något helt annat – och att alla som åker till Frankrike måste inse det.