Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Nu är Calhanoglu där han vill vara

Twitter: @atnilsson

”Jag vill spela i Champions League”, berättade Hakan Calhanoglu för media när han fortfarande var en spelare i Hamburg. Sommarens mest omtalade flytt blev av och nu har mittfältaren avgjort en Champions League-match.

Det var i maj som Hakan Calhanoglu klev ut i media och sa att han planerade att lämna hans dåvarande klubb Hamburger SV. I Hamburg har Calhanoglu under sin första säsong varit strålande och varit en av klubbens mest framträdande spelare. Trots Calhanoglus framfart hade de sportsliga resultaten för Hamburg varit dåliga och det krävdes ett kval för att undvika nedflyttning.

”Hamburg är kvar i Bundesliga och med mina elva mål bidrog jag till att de inte åkte ur”, skrev Calhanoglu på sin Facebook-sida. Notera att han skrev “de” och inte “vi”, trots att han fortfarande var en spelare av truppen. Upprörda supportrar var rasande över den unge talangens beteende. I februari hade han förlängt sitt kontrakt med klubben för att i maj kräva en flytt. Han hade gått från att vara en oslipad diamant som fått chansen i den klassiska, fina föreningen Hamburg till att vilja lämna klubben på mindre än en säsong.

Leverkusen såg sin chans att knycka ytterligare en spelare från Hamburg till sin klubb. Säsongen innan hade Heung-Min Son hämtats från ”Der Bundesliga-Dino” och nu skulle nästa juvel komma. Hamburg kunde till slut inte tacka nej. Calhanoglu hade gjort sig omöjlig och blivit sjukskriven på obestämd tid samtidigt som Hamburgs ekonomiska bekymmer blev alltmer omfattande.

I sin första kommentar till Leverkusens egen hemsida sa Calhanoglu: ”Jag hade en bra tid i Hamburg, men i Leverkusen kan jag ta nästa steg. Leverkusen har ett bra lag och spelar sedan år tillbaka regelbundet i de europeiska turneringarna. Att spela i Champions League och slåss i toppen av Bundesliga med Leverkusen är en stor utmaning för mig.”

Glädjen kunde inte misstas hos Calhanoglu som var tydlig med att han ville etablera sig så fort som möjligt i Leverkusen. Han ville likt Messi och Ronaldo, hans egen jämförelse, vara en världsstjärna som alla kände till och talade om samt vara den typen av spelare som på egen hand avgjorde matcher.

I tränaren Roger Schmidts startelva har han varit given under hela säsongen och så även idag mot Atlético Madrid. Calhanoglu spelade som vanligt centralt på det offensiva mittfältet i Leverkusens 4-2-3-1-uppställning. Från sin roll var han länken mellan defensiven och offensiven och serverade bollar till Bellarabi och Son på kanterna.

Jag ska inte säga att det var Calhanoglus absolut bästa insats i Leverkusentröjan. Det var laginsatsen som stod i fokus för Leverkusen. Det var dock inte förvånande att det var just Calhanoglu som stänkte in matchens enda mål. Hans förmåga att göra viktiga mål har varit vida känt sedan han anlände till Hamburg och Bundesliga och den förmågan har konstant frodats i Leverkusen.

Läget han får i den 57:e minuten är inte strålande, men Calhanoglu gör det strålande. Han får iväg en vacker träff med ordentlig kraft som Atlético-målvakten Moyá inte hade någon möjlighet att hålla. Calhanoglu lyckades där och då med att infria sina förhoppningar om att vara en spelare som lyfter sig när det gäller som mest.

Med 1-0 i ryggen åker Leverkusen till Madrid med förhoppningar om att äntligen ta sig vidare till den där Champions League-kvartsfinalen som klubben inte varit i sedan 2002. Det blir ingen enkel uppgift men med Hakan Calhanoglu på planen är allting möjligt.

Adam Nilsson

Leverkusen och Schmidt går en ödesvecka till mötes

Twitter: @atnilsson

Med en stark vår i bagaget klev Roger Schmidt och Bayer Leverkusen in med stora förväntningar inför våren. Förväntningarna har däremot inte införlivats och nu kan Roger Schmidt gå samma öde till mötes som hans föregångare Sami Hyypiä.

När Roger Schmidt presenterades som tränare i Leverkusen var det ett tydligt statement från klubben. Schmidt hämtades från RB Salzburg där han under sina två säsonger tagit laget till en ny nivå i den österrikiska fotbollen. Det var hög press, snabba omställningar och många tekniskt begåvade spelare på planen. Ett Dortmund i miniatyr skulle man kunna kalla det.

Den unge tränaren Schmidt, som i Tyskland arbetat för SC Paderborn som han förde till femte plats i 2. Bundesliga, låg bakom Salzburgs nya spelstil som utöver att vara attraktiv också var framgångsrik. Det fick sportchefen Rudi Völler att slåss med näbbar och klor för att locka Schmidt till den gråa och trista tillvaron i Leverkusen.

Leverkusen var dock inte varit ensamma om att vilja ha Schmidt. Redan sommaren 2013 hade FC Köln hört sig för och kommit överens med Schmidt om att han skulle föra klubben tillbaka till Bundesliga. RB Salzburg nekade dock Schmidt möjligheten att flytta. Den tyske tränaren blev kvar i Österrike i ytterligare en säsong innan Leverkusen knep honom framför ögonen på bland andra Eintracht Frankfurt som också ville ha honom till klubben.

Med ny energi, ny taktik och ett helt nytt sätt att spela fotboll på så tog Schmidt Leverkusen med den storm som Völler hade hoppats på. Schmidt skulle ta Leverkusen till nästa nivå, vilket han till en början gjorde. Spelare som Karim Bellarabi, Hakan Calhanoglu och Heung-Min Son var alla vansinnigt bra under hösten. Leverkusen gjorde massvis med mål och spelade en frejdig fotboll. Schmidt höjdes till skyarna och allting var för stunden frid och fröjd i Leverkusen.

Som tidigare Bundesligasäsonger har det visat sig att Leverkusen är ett starkare lag på hösten än på våren. Man får gå tillbaka till säsongen 2011/2012 för att hitta en säsong då Leverkusen tog fler poäng under våren än hösten. Förra säsongen hade Sami Hyypiäs Leverkusen tagit hela 37 poäng på hösten och under våren tog hans lag bara 24 poäng. Det ledde till att den omtyckte Hyypiä i april fick lämna sitt jobb som tränare för klubben.

Jämför det med Schmidts första höst i Leverkusen där blev 28 poäng, det vill säga hela nio poäng (tre segrar) färre än Hyypiäs. Trots färre poäng har Schmidts jobb aldrig kritiserats under hösten, men det har blivit mer kritiskt under våren. För sen omstarten av Bundesliga har Leverkusen endast tagit fem poäng på fem matcher. Det snittet skulle betyda att Schmidt med stor sannolikhet går en liknande öde till mötes som Hyypiä.

Här blir det dock lite känsligare när det kommer till Schmidt. Skillnaden mellan Schmidt och Hyypiä är att den förstnämnde hämtades som en koncepttränare. Sportchef Rudi Völler proklamerade vitt och brett om vilka fina framtidsutsikter klubben hade under Schmidt och att den nye tränaren skulle få sätta sin prägel på laget, något Schmidt skulle få tid för. Så var aldrig fallet för Hyypiä. Därför blir det svårare att göra sig av med Schmidt än vad det var med Hyypiä.

Ett av målen för säsong var att nå längre än åttondelsfinal i Champions League. Senast klubben var i kvartsfinal av turneringen var säsongen 2002 då Leverkusen nådde hela vägen till finalen som man förlorade mot Real Madrid (1-2). Efter ett gruppspel där man hade alla möjligheter att gripa förstaplatsen och undvika de värsta motståndarna så slarvade Leverkusen bort chansen och slutade tvåa.

I lottningen fick man svårast tänkbara motstånd Atlético Madrid och ikväll tar Leverkusen emot spanjorerna på BayArena. Alla i Leverkusen målar ut Atlético som favoriter, men som Simon Rolfes sa när jag intervjuade honom för ett tag sedan: ”På en bra dag kan vi utmana alla lag”. Rolfes ville inte säga att Leverkusen kunde slå alla lag, vilket han påpekade, men Leverkusen kan störa alla lag och göra det svårt för dem.

Rolfes menade på att den individuella kvaliteten i spelare som Bellarabi, Calhanoglu och Kießling kan få alla lag på fall. Leverkusen har spelare som på egen hand kan avgöra matcher, det räcker långt var Rolfes indirekta poäng. Det handlar om ha en bra dag på jobbet, samtidigt som motståndare kanske inte har sin absolut bästa dag och ha matchvinnare på planen som kan göra det lilla extra.

Sett till historien bjuder dock inte åttondelsfinalerna i Champions League på Leverkusens bästa facit. På de tre senaste åttondelsfinalerna har Leverkusen åkt ut med dunder och brak. 2005/2006 förlorade Leverkusen båda matcherna mot Liverpool (1-3), 2011/2012 blev det dubbla förluster mot Barcelona (1-3, 1-7) och förra säsongen var det PSG som blev för starka (0-4, 1-2). Med andra ord finns det historiskt sett inte mycket som talar för Leverkusens i duellen mot Atlético.

Dessutom är Atlético just nu är klart bättre och formstarkare lag. Fokus för Leverkusen ligger främst på Bundesliga, då möjligheterna i Champions League beräknas som väldigt små. Det talar också till spanjorernas fördel. På en bra dag har Leverkusen chans att mäta sig med Atlético, men det är inte idag. I sina senaste två Bundesligamatcher har Leverkusen tappat viktiga poäng i slutminuterna (förlust 4-5 Wolfsburg, oavgjort 2-2 mot Augsburg) och framför allt har de sett skakiga ut defensivt. Mot ett lag som Atlético kommer sådant att straffa sig direkt och jag anar att det kommer att bli så ikväll. Återigen i en åttondelsfinal kan det rinna iväg för Leverkusens motståndare.

För Schmidt är den kommande veckan av yttersta vikt. Efter kvällens match mot Atlético Madrid är det viktig match i helgen mot Freiburg. Nästa vecka är det dags för åttondelsfinal i tyska cupen mot Kaiserslautern. Ett dåligt resultat i Champions League följt av poängtapp mot Freiburg och uttåg i tyska cupen så är Schmidt ute på djupt vatten.

Sportchefen Rudi Völler är klart medveten om denna risk men har hittills duckat frågor gällande Schmidts framtid. Klart är dock att Schmidt för egen del går en ödesvecka till mötes. En vecka som kan avgöra huruvida han är den som ska sätta Leverkusen på världskartan eller om han går samma öde till mötes som hans föregångare Sami Hyypiä.

Adam Nilsson

Dortmund med bra utgångsläge inför returen

Twitter: @atnilsson

”Att få med sig ett resultat från Turin som gör att det räcker med 1-0 på hemmaplan för att gå vidare – vad mer kan du begära i Champions League?”, frågade Jürgen Klopp retoriskt på presskonferensen efter gårdagens Champions League-match mot Juventus. Dortmund hade visserligen förlorat, men med en förlust 1-2 kan tyskarna gott leva.

Det hade kunnat börja bättre för Dortmund och framför allt tränare Klopp. På vägen till Turin hade Kevin Kampl insjuknat och han föll bort som ett alternativ för startelvan. Under matchdag försvann även Neven Subotic och helt plötsligt stod Klopp inför ett antal taktiska problem som han var tvungen att lösa på bästa vis.

Valet föll på att rotera på spelare. Pierre-Emerick Aubameyang fick kliva ned från anfallet till högerkanten. Henrikh Mkhitaryan ersatte något oväntat Shinji Kagawa som offensiv mittfältare. Den sjuke Subotic ersattes av Sokratis och längst fram på topp fanns den till Turin återvändande Ciro Immobile.

Dortmund hade två helt skilda halvlekar. Den första halvleken var stabil och det kändes som om Dortmund hade kontroll på tillställningen. Tyskarna kunde avväpna Juventus effektivt i de flesta fallen och var täta försvarsmässigt. I andra halvlek var det dock ett under att Juventus inte lyckades göra ett mål, något som Dortmund ska skatta sig lyckliga över då det hade gjort utgångsläget inför returen klart tuffare.

Alla de tre målen i matchen föll på individuella misstag. Chiellini gjorde bort sig när Marco Reus kvitterade i den 18:e minuten. Dessförinnan hade Dortmundförsvaret helt tappat bort Carlos Tevez vid Juventus ledningsmål och Morata kunde helt fristående i Dortmunds straffområde styra in det avgörande 2-1-målet. Det handlade om markeringsmissar vid båda Dortmunds insläppta mål och vid det första även om ett taffligt ingripande från Weidenfeller i målet.

Offensivt kunde Immobile inte skapa någon större oreda mot sin forna klubb. Reus lyckades utnyttja det misstag som Juventus begick men i övrigt skapade Dortmund inte särskilt många chanser, åtminstone heta och avgörande chanser. I den andra halvleken var det minst sagt tomt på den fronten. Det kändes aldrig som ett andra mål för Dortmund var nära.

Juventus agerade effektivt. Italienarna var tekniskt skickliga, snabba i sina omställningar och pressade högt. Allegris lag påminde faktiskt många gånger Klopps Dortmund som var framgångsrikt på deras väg till toppen. Det var härligt att se, det måste jag medge och Juventus vann välförtjänt i slutändan.

Dortmund ska dock inte vara ledsna med resultatet. Utgångsläget till returen gör att ett avancemang till kvartsfinalen är högst levande. Tills dess behöver dock Klopp få ordning på försvarsspelet som på sistone bjudit på alldeles för många individuella och enkla misstag. Kanske är det en fråga om självförtroende, kanske är det en fråga om taktisk förberedelse eller kombination av de båda. Klart är att sådana misstag som Dortmund bjöd på igår kommer att straffa sig även i returen.

Positivt var dock att Dortmund visade upp att de är på väg i rätt riktning. Sett till den första halvleken så stod mycket rätt till spelmässigt för tyskarna och med några flera ordinarie spelare på plats hade resultatet kunnat se annorlunda ut. Trist däremot att Piszczek kan komma att bli borta ett tag enligt de första rapporterna. I returen lär Subotic och Kampl vara tillgängliga, vilket skulle göra en betydlig skillnad.

Dessutom går Dortmund in utan press i Champions League. Siktet är fortfarande inställt på att nå en respektabel placering i Bundesliga. Klubben står inte och faller med ett avancemang i Champions League vilket kan betyda mycket i returen. En retur som jag ser fram väldigt mycket mot.

Adam Nilsson

Juventus favoriter i hett möte med Dortmund

Twitter: @atnilsson

Efter tre raka segrar i Bundesliga tar sig Dortmund nu an Champions League och Juventus på bortaplan. Förväntningarna är inte höga med tanke på Dortmunds säsong. Den nyvunna formen har dock ingjutit nytt hopp.

För några veckor sen såg möjligheterna för ett avancemang nästan obefintliga ut. Utöver Champions League-spelet hade Dortmund haft svårt att imponera och resultaten i Bundesliga talade sitt tydliga språk. Dortmund hade förtvivlat svårt att spela mot motstånd som backade hem och lät Klopps lag föra matcherna. I Champions League-matcherna kunde Dortmund sikta in sig på att backa hem och kontra, vilket passade tyskarna bättre.

Detta ledde till den stora diskrepansen där Dortmund såg oförskämt bra ut i Champions League samtidigt som de i Bundesliga var nere på nedflyttningsplatserna. För Dortmund och Klopp kom januarivilan lägligt och där kunde tyskarna fila på sitt spel. Det tog två omgångar av vårens Bundesliga innan den första segern kom (3-0 mot Freiburg). Segern mot Freiburg följdes upp av en seger mot Mainz (4-2) och nu i helgen mot Stuttgart (3-2).

Jürgen Klopp har konstant proklamerat att Bundesliga kommer först på agendan. Därför har de vinnande resultaten i Bundesliga gett klubben andrum, lite lugn och ro och en känsla av att man är på rätt väg. Ett vidareavancemang i Champions League skulle vara bra, men inte lika viktigt som att finna en stabil plats i Bundesliga.

Med den känslan har Dortmund åkt till Turin idag. Det handlar om att göra bra ifrån sig, men Dortmunds världs skälver inte om det skulle betyda slutet av säsongens Champions League för tyskarna. Klopp och hans mannar är medvetna om Juventus stabilitet och deras styrka – speciellt på hemmaplan där Allegris lag är nästintill oslagbara.

Utgångsläget passar Dortmund. De vet att Juventus kommer att styra tillställningen (vilket i och för sig inte lär vara till Juventus ovilja). För Dortmund kommer det att handla om att minimera riskerna och försöka att kontra ut motståndarna med hjälp av Marco Reus och Pierre-Emerick Aubemeyang.

Just Marco Reus har vaknat till under våren. Han har visat upp en strålande form och har som assisterande lagkapten för första gången visat sig ta det ansvaret som Klopp hade hoppats på med utnämningen. Det nyförlängda kontraktet har gett Reus ro och han har kunnat lägga all energi på fotbollsplanen – vilket har varit till hans fördel. Det stora hotet idag för Juventus är en formstark Reus, inget snack om saken.

Det är dock inte bara Reus som har varit bra på senare tid. Pierre-Emerick Aubameyang har varit strålande. Shinji Kagawa ser ut att vara på väg tillbaka till den Shinji som vi alla kände under hans första tid i Dortmund. Ilkay Gündogan är inte tillbaka i sin fulla kapacitet ännu men det han visade mot Stuttgart var ett steg i helt rätt riktning.

I stort är Dortmund ett lag som är på god väg tillbaka till sitt forna jag. Flera nyckelspelare har visat prov på sina färdigheter på sistone och när alla dessa sammanfaller så är Dortmund ett lag att räkna med igen på absolut högsta nivå. Det blir ingen enkel resa för Juventus idag även om jag håller italienarna som klara favoriter i dagens match.

Adam Nilsson

Debutanterna starka när Schalke föll

Twitter: @atnilsson

Schalke lyckades inte rå på Real Madrid igår trots ett tappert försök. Det blev förlust med 0-2 hemma på Veltins-Arena och utgångsläget för returen är kolsvart. Det fanns dock två debutanter som visade upp vad Schalke har komma med i framtiden.

Förväntningarna på Schalke inför matchen var inte särskilt höga. Av de tyska lagen var Schalke det lag som enligt många hade minst chans att ta sig vidare i Champions League. Reprisen från lottningen förra säsongen var den värsta av mardrömmar för Schalke. Real Madrid var det lag som minst antal av grupptvåorna önskade sig.

Inget lag går in för att förlora och alla lag går in för att vinna matcher – oavsett motstånd, chanser och förutsättningar. Roberto Di Matteo tvivlade inte på att hans lag hade chanser att rubba Real Madrid, men för att det skulle kunna ske så skulle allting i spelet behöva klaffa. Försvaret skulle agera felfritt i 90 minuter, anfallarna skulle behöva sätta de få chanser som de troligtvis skulle få.

Redan inför matchen fanns det frågetecken defensivt då den 19-årige Timon Wellenreuther skulle debutera i Champions League-sammanhang. Wellenreuther debuterade i ligan för drugt två veckor sen när han kastades in i hetluften mot Bayern München i den 44:e minuten. I frånvaron av Ralf Fährmann och Fabian Giefer så var det 19-åringens chans att hävda sig i a-laget, vilket han gjorde. Wellenreuther fick visserligen se sig släppa in ett mål, men han agerade lugnt och stabilt och gav ett bra helhetsintryck.

Efter debuten mot Bayern fick Wellenreuther fortsätta i målet i matchen mot Mönchengladbach på hemmaplan. Där höll han nollan och i den efterföljande matchen mot Frankfurt blev det ett insläppt mål. Med drygt två och en halv match i Bundesliga klev alltså Wellenreuther in igår på Veltins-Arena för att ställas mot Europas kanske bästa anfall, en inte alltför enkel uppgift.

De två insläppta mål går inte att skylla på Wellenreuther. Målvakten kunde inte stoppa Ronaldos nick från nära motstånd och det fanns inget att göra på Marcelos fantastiska avslut. Där 19-åringen kunde påverkade gjorde han det och det på ett positivt sett. Wellenreuther må ha få matcher innanför västen, men det råder inga tvivel om att han kommer att ha mer att göra i Bundesliga i framtiden.

Offensivt gick holländaren Klaas-Jan Huntelaar sönder i en närkamp med Raphael Varane. Di Matteo hade kunnat välja att sätta in Max Meyer eller Tranquillo Barnetta, båda offensiva spelare som hade kunnat agera snäppet bakom en target i Choupo-Moting. Istället föll valet på i lördags a-lagsdebuterande Felix Platte.

Med 12 minuter Bundesligaspel och matcher från juniorlaget klev Platte in på Veltins-Arenas gräs utan den minsta skymt av nerver. Uppgiften att ersätta Huntelaar är inte enkel för någon och i Schalke är det många som har gått bet på den uppgiften. Platte kämpade och slet, försökte skapa lägen för sig själv och andra och kunde hävda sig i duellerna med Real Madrids försvarsspelare.

Det blev en ribbträff för Platte vid ett läge där Schalke kunde ha kvitterat till 1-1. Tyskarna ordvitsade hejvilt, ”Platte an die Latte” (Platte träffar ribban). Efter matchen var alla rörande överens om att Platte kommer att kunna bli något stort. Hans inställning och förmåga att hantera situationen var av den sorten att man hade kunnat trott att han hade gjort det många gånger förut.

Det blev förlust igår och chanserna att gå vidare för Schalke är nästintill obefintliga – Real Madrid är helt enkelt för bra och för stabila. Klart är dock att Roberto Di Matteo är på väg åt rätt håll och att Schalke fortsatt producerar fina talanger. Wellenreuther och Platte är nästa spelare på väg mot toppen och kommer att vara med i Bundesligasnacket i många år framöver.

Adam Nilsson

Hjulmand får lämna Mainz – Schmidt kommer in

Twitter: @atnilsson

Det blir inte mer än drygt åtta månader för danske Kasper Hjulmand vid rodret i Mainz. Tränaren gick samma öde till mötes som Ståle Solbakken gjorde under sin tid i Köln och får lämna i förtid. För första gången på flera år handlar Mainz i någon sorts panik.

När den danske tränaren Kasper Hjulmand klev in på posten som tränare i Mainz i somras hade han mycket att nå upp till. Hans företrädare på jobbet var Thomas Tuchel – som bestämt sig för att lämna trots att han hade kontrakt även den här säsongen – och innan dess var det Jürgen Klopp som hade innehaft tränarrollen.

Trots att det varit stora namn som tidigare varit tränare i Mainz verkade inte Hjulmand det minsta brydd över det faktumet. Dansken kom in med energi och en tydlig filosofi som han ville arbeta utifrån i sitt nya lag. Målet var att utveckla unga spelare och att arbeta utifrån en väldigt liten budget.

Mainz valde Hjulmand utifrån just dessa kunskaper. Sportchefen Christian Heidel ville ha in en tränare som likt Klopp och Tuchel hade en tydlig filosofi och ett tydligt mål med sin fotboll. Valet av Hjulmand var oväntat men i mångas ögon logiskt. Dessutom blev det klart tidigt vilket gjorde att båda parterna hade gott om tid för att förberedda sig på en gemensam framtid.

Det började dock skakigt för Hjulmand och Mainz som inte hittade rätt i Europa League utan åkte ut omedelbart i kvalomgången. I ligan startade det dock klart bättre där Hjulmand hade en bättre start än vad både Klopp och Tuchel hade haft.

Mot slutet av hösten tappade dock Mainz och resultaten var inte i närheten av lika starka som under inledningen. Trots det verkade det inte finnas några tvivel på att Hjulmand var rätt man att leda Mainz vidare under våren.

Men efter fyra matcher på våren (en vinst, en oavgjord och två förluster) är Hjulmands tid alltså över i Bundesliga. Det började bra med en rejäl skalp mot Paderborn (5-0), följdes upp med ett godkänt resultat mot Hannover (1-1), en svidande förlust hemma mot Hertha Berlin (0-2) och en förlust senast mot Dortmund (2-4).

För mig var resultaten i sig inte tillräckligt dåliga för att Hjulmand skulle få sparken så fort och jag blev överraskad när ryktena började att cirkulera kring det. Under våren är det egentligen bara resultatet mot Hertha Berlin som var en negativ överraskning, i övrigt tycker jag inte det har funnits något som skulle leda till att Hjulmand skulle få sparken.

Frågan är vad som egentligen fick poletten att trilla över. Kanske gav Hjulmand inte intrycket av att han skulle klara av en tänkbar bottenstriden. Kanske var det helt enkelt så att hans förtroende var förbrukat hos ledning och spelare. Just som jag skriver detta finns det inga tydliga tecken på var det har gått fel och vad som är den egentliga anledningen till att Hjulmand får gå.

Nu kliver U23-tränaren Martin Schmidt in. En intern lösning likt Klopp och Tuchel. Det finns egentligen inte mycket att säga om Schmidt mer än att han tränat ett lag som ligger i botten av 3. Liga, som spelare har han inga större meriter. I somras gjorde han klart sin tränarutbildning men sa själv i en intervju för några månader sedan att han inte var redo att ta över laget då han inte hade varit tränare på professionell nivå.

Nu blir det alltså ett snabbt lyft upp i rang för Schmidt som ska leda Mainz till säker mark. Sett till spelarmaterialet är jag övertygad om att laget bör klara det. Det är dock klart att med en orutinerad tränare och obalans resultatmässigt så kan det gå utför, men jag tror att Mainz kommer att klara sig kvar då det finns flera lag som både på pappret och spelmässigt är sämre än Mainz.

Adam Nilsson

Schaaf gör sin 500:e match

Twitter: @atnilsson

För drygt sexton år sedan gjorde Thomas Schaaf sin Bundesligadebut som tränare. Då ställdes hans Werder Bremen mot Schalke 04, en match som slutade med seger med 1-0 för Schaafs Bremen. Imorgon står Schaaf på sidlinjen för 500:e gången i Bundesliga. Motståndare: Schalke 04 så klart.

Thomas Schaaf är ett namn som har varit synonymt med Bundesliga sedan slutet av 70-talet. 1978 debuterade en då 17-årig Schaaf för Werder Bremen i Bundesliga. Försvararen kommer att spela en stor roll i Bremen under sina 18 år i klubben som spelare. Han var med om att vinna Bundesliga två gånger, DFB-Pokal två gånger och Cupvinnarcupen en gång.

Mot slutet av spelarkarriären började Schaaf att involvera sig i tränaryrket. Redan 1988 började Schaaf att kombinera sitt fotbollsspelande med att träna ungdomar i Werder Bremen. När hans avslutade sin fotbollskarriär 1995 tog han omedelbart steget till att träna Werder Bremens amatörlag. Schaaf hade under sin period fostrats av tränarlegendaren Otto Rehhagel som han haft som tränare och mentor.

”Han analyserar i lugn och ro, låter saker nå honom och tar därefter beslut. Thomas vet vad han vill”, säger den gamle mentorn Rehhagel om sin protege. Rehhagel var den tränare som förde Bremen till deras framgångsrikaste period i klubbens historia under slutet av 80-talet och inledningen av 90-talet. I Rehhagels lag var Schaaf en tung pjäs vars ord vägde mycket: ”Även i mindre bekväma situationer uttryckte han sig lugnt och sansat. Förluster syns inte på honom. Jag kunde inte dölja det så väl.”

När Thomas Schaaf tog över huvudansvaret i Bremen 1999 så var det en klubb i kris. Rehhagel hade sedan länge lämnat Werder bakom sig och klubben kämpade mot nedflyttning. I maj tog den då 38-årige Schaaf över och förde under den efterföljande månaden Bremen till säker mark i Bundesliga och till seger i DFB-Pokal.

Tiden i Bremen blev framgångsrik för Schaaf. 2004 förde han klubben till dubbeln, segrare i både Bundesliga och DFB-Pokal, vilket fram tills idag är det framgångsrikaste fotbollsåret i klubbens historia. Säsongerna 2006 och 2008 slutade Bremen tvåa i Bundesliga, 2009 vann man återigen DFB-Pokal och klubben nådde till kvartsfinal i Champions League både säsongen 2005 och 2006. Det blev dessutom en semifinal (2007) och en final i (2009) i UEFA-Cupen för Schaafs Bremen.

I slutet av säsongen 2012/2013 bestämde sig Schaaf för att lämna sitt Bremen. Klubben som har representerat som spelare och ledare sedan 1972. Ett tufft besked för Schaaf som varit medlem i klubben sedan året han blev ungdomsspelare i föreningen. Tiden hade sprungit ifrån Schaaf och hans närmsta kompanjon i sportchefen Klaus Allofs hade tidigare lämnat för Wolfsburg. Tränaren kände själv att det var dags för andra att kliva fram.

”Som människa var och är Thomas alltid ärlig, autentisk, korrekt, förutsägbar; och som tränare väldigt professionell och pragmatisk”, berättade den tidigare Bayern München-tränaren Jupp Heynckes för tidningen Kicker. Heynckes som har 642 Bundesligamatcher som tränare håller Schaaf högt: ”Jag räknar honom till Bundesligas absoluta topptränare. Jag såg honom alltid som en sympatisk, härlig kollega.”

I somras, efter ett sabbatsår, skrev Thomas Schaaf på för Eintracht Frankfurt. Hans period i Frankfurt har än så länge inte givit några indikationer huruvida han är på väg att bygga något stort. Däremot får man ge honom att han har lyckats bra med att lag som tappat flertalet nyckelspelare inför säsongen. Resultatmässigt har Frankfurt blandat och givit, men hans erfarenhet har bidragit till att Frankfurt inte har varit involverade i bottenstriden och hans öppenhet har skapat ett lugnt klimat i truppen.

”Min dörr är alltid öppen. När något gör dig nedlåten eller du har något glädjande du vill dela med av dig, så kan du alltid prata med mig. Den här närheten måste man också tillåta”, berättade Schaaf i en intervju i höstas. Att Rehhagel är en förebild råder det inga tvivel om. För hans mentor fanns det ”aldrig unga eller gamla, bara bra eller dåliga fotbollsspelare.” Perioden med Rehhagel präglade den ödmjuke Schaaf: ”Otto var och är en fantastisk tränare. Jag jobbade ihop med honom i 14 år – den tiden var inte så dålig.”

Rehhagel gjorde 832 Bundesligamatcher som tränare. Schaaf är inte där ännu, men en bra bit på vägen.

Adam Nilsson

Zorniger lämnar Leipzig – Tuchel på väg in?

Twitter: @atnilsson

Beskedet att Leipzig hade gått skilda vägar med tränaren Alexander Zorniger slog ner som en bomb i Tyskland igår. Inte mycket hade tytt på att tränaren skulle få lämna jobbet, än mindre hade tytt på att tränaren själv skulle välja att lämna jobbet. Men med beskedet ser manegen ut att vara krattad för en viss Thomas Tuchel.

Säga vad man säga vill om RB Leipzig som projekt, men en sak som man inte kan säga är att det har handlat om snabba beslut. Leipzig har fått växa fram i lugn och ro, åtminstone sett det till sportsliga, utan några speciella krav under de senaste säsongerna. Visserligen har det säkerligen berott på att de sportsliga resultaten har varit bra nog för att inte kunna kritiseras – men det har också setts som ett långsiktigt projekt att få placera RB Leipzig i Bundesliga.

Hjärnan bakom projektet heter Ralf Rangnick. Den tidigare Hoffenheim- och Schalketränaren är personen som har lagt upp grunden för arbetet. Det var han som en gång i tiden valde att ta Alexander Zorniger till truppen och det är Rangnick som har bestämt vilka steg klubben ska ta och i vilken ordning. Fram till igår har dessa stegen verkat rimliga, men gårdagens besked visade på en viss otålighet i Rangnicks styrning av klubben.

För beskedet att Zorniger bestämt sig för att lämna klubben var ingenting som det hade ryktats om tidigare. Men efter förlusten mot dåvarande tabelljumbon Erzgebirge Aue meddelade klubben Zorniger att man inte planerade att fortsätta med honom som tränare efter säsongen. Zorniger tog då beslutet själv att avgå med omedelbar verkan, ett på många sätt logiskt beslut även om det hade sett bra ut med en eventuell Bundesliga-uppflyttning på cv:t.

Efter matchen mot Aue hade det för första gången sedan Zorniger tagit över som tränare i sommaren 2012 uppstått en spricka mellan tränaren och sportchefen Rangnick. Där Zorniger pratade om långsiktighet och att klubben inte omedelbart behövde nå uppflyttning så talade Rangnick om en så snabb uppflyttning som möjligt. Sportchefen kritiserade också den fotboll som hans Leipzig hade spelat i matchen, en fotboll som inte alls är den som RBL ska stå för.

Att denna schism skulle ha varit den slutgiltiga anledningen till varför Zorniger klev av sina uppgifter igår är ytterst tveksamt. Troligen så var beslutet sedan länge taget från ledningshåll och Rangnick som planerat för en framtid med en namnkunnigare tränare. Däremot passade det väldigt bra att komma ut med detta besked efter en förlust mot tabelljumbon istället för vid en situation där Leipzig gått segrande ur en strid. Det skulle åtminstone verka en aning logiskt.

Men få klubbar i Tyskland skulle göra sig av med en tränare som Zorniger efter en förlust mot tabelljumbon. Han har trots allt under sina två och ett halvt år som tränare lyckats med att leda RB Leipzig till två raka uppflyttningar, en nuvarande stabil placering i 2. Bundesliga och stundande åttondelsfinal i DFB-Pokal mot Wolfsburg. Ett inte särskilt dåligt facit för en tränare och med det i bagaget lär Zorniger bli intressant för många andra klubbar i de högre tyska divisionerna.

I Leipzig räckte dock i slutändan inte till. Mycket talar nämligen för att klubben redan planerat en framtid med en tränare vid namn Thomas Tuchel. På senare tid mest känd för att han ryktades vara intressant för Newcastle i deras jakt på en ny tränare men främst känd för hans jobb som ersättare till Jürgen Klopp i Mainz.

Under sin tid i Mainz stod Tuchel för en strålande period. Han ersatte ikonen Klopp med mer lågmäld stil, men med en lika tydlig fotbollsfilosofi och dessutom en framgångsrik sådan. Tuchel förde Mainz tillbaka till Bundesliga och etablerade klubben i ligan. Det med små resurser och inte de absolut bästa förutsättningarna, men Tuchels förmåga att få ut mycket kvalitet av lite var hans stora styrka.

Sedan sommaren har Tuchel dock haft ett sabbatsår från fotbollen där han har besökt flertalet klubbar, bland andra Bayern München. Under hela perioden har det ryktats om RB Leipzig som en framtida adress för den eftertraktade tränaren och nu uppges det han har skaffat sig en ny bostad i närheten av staden Leipzig. Huruvida de uppgifterna stämmer eller ej är oklart, men klart är att det finns goda chanser för att Tuchel kommer att stå på tränarbänken i Leipzig nästa säsong.

Att Ralf Rangnick har velat locka Tuchel till sitt bygge i Leipzig är ingen större hemlighet. Tuchel är precis den ideolog som Rangnick söker. En ung tränare med en tydlig (samt positiv) spelidé som dessutom är duktig på att utveckla unga fotbollsspelare. Tuchel passar in på alla beskrivningar och tränaren själv vet vilka möjligheter det finns i Leipzig.

Frågan är om manegen som är krattad är den som Tuchel vill ha. 2. Bundesliga, där RB Leipzig sannolikt lär ligga i även nästa säsong, är möjligtvis inte den nivå som Tuchel själv ser sig på. Dessutom är det inte omöjligt att Tuchel ser hanterandet av Zorniger som ett tecken på att man i Leipzig inte blir långlivad om han inte ställer sig till hundra procent i ledet.

Jag kan se Tuchel ta över Leipzig till sommaren, likväl som jag kan se honom vänta på andra uppgifter. Vi kan dock räkna med att detta blir vårens stora följetong i tyska medier.

Adam Nilsson

Pengar? Kärlek? Reus val var en kombo.

Twitter: @atnilsson

Gårdagen bekräftade två saker: att pengarna inom fotbollen bara ökar och att pengarna inom fotbollen inte betyder allt. Att Bayern München, som största tyska klubb, fortfarande tjänar mindre på tv-intäkter än varje lag i Premier League är skrämmade. Att Marco Reus signerat ett nytt kontrakt med Dortmund är desto mer positivt.

Jag ska inte lägga mig i debatten om tv-pengar i Premier League. Sky Sports och BT kan nog kamma hem en säker vinst trots att man lagt ut enorma summor på att sända brittisk toppfotboll. Det är fortfarande absurt dock att Cardiff förra säsongen fick in mer pengar i tv-intäkter än Bayern. Vi snackar inte några miljoner hit eller dit, utan ett par hundra miljoner. Det bekräftar bara att produkten Premier League ligger ljusår framför produkten Bundesliga.

Debatten om Marco Reus har jag dock lite mer kött på benen för att uttala mig. Många har fått det att framstå som att Reus valde hjärtat före pengarna. Det stämmer…till viss del men klart är att pengarna nog spelade viss roll i Reus val. Det är inte för utan att hans lön går upp på toppnivå i Dortmund och i Tyskland. Han är numera i en kategori där spelare som Lahm och Schweinsteiger huserar. Han förtjänar det sett till hans kvalitet, men det är lite för enkelt att säga att det var hjärtat som gjorde valet även om det självklart hade en stor roll.

Att beskedet kommer drygt en vecka efter att transferfönstret stängt är inte förvånande. Reus och hans agent ville inte stänga några dörrar, istället var det potentiella intressanter som valde att stänga dem istället. Det spanska förstavalet Barcelona får inte värva spelare, konkurrenssituation i Real Madrid är för tuff – England lockade inte. Kvar fanns Bayern München. Klubben som tidigare snott två toppnamn i form av Götze och Lewandowski från Dortmund hade sedan länge visat intresse. För några dagar sedan sipprade det dock ut rykten om att Bayern valt att avstå från en värvning av Reus – den ansågs för riskabel sett till hans skadehistorik.

Nu kanske ni tycker att jag spekulerar alldeles för mycket men efter att ha följt detta drama i flera år – för det startade redan innan Reus anlände till Dortmund – så vågar jag säga att München var det alternativ som Reus själv var mest intresserad av i slutändan. Bayern var i sin tur intresserade av Reus och det visades inte minst av den prominente Karl-Heinz Rummenigges uttalande om Reus kontraktssituation och den så omtalade utköpsklausulen. Ett klassiskt gammalt Bayernknep som använts otaliga gånger innan, då främst av Uli Hoeneß.

När Reus dock blev medveten om att Bayern dragit sig ur fanns inga alternativ kvar som lockade honom. Dessutom hade Borussia Dortmund arbetat fram ett kontraktsförslag som endast de absoluta giganterna skulle kunna slå. Det bekräftade Reus själv om klubbens intentioner och hur viktig yttern var för deras framtid. Han skulle gå miste om en utköpsklausul, men i gengäld skulle han få bättre betalt och samtidigt framstå som ännu mer av en ”hemmason” i supportrarnas ögon.

Det går inte heller att beskriva hur viktigt det var för klubben att behålla honom. Dortmund fick en hel del draghjälp med att kunna locka Reus kvar. Både tröjsponsorn Puma och bilsponsorn Opel är delaktiga när det kommer till betalningen av landslagsmannens lön. Det i en tid då Reus, utöver att ha varit skadedrabbad, också har kört omkring med falskt körkort under flera års tid vilket nyligen uppdagades. Det är någonstans ironiskt att ett bilföretag då väljer att betala hans lön.

Men sponsorerna inser värdet av att ha en spelare med lokalförankring. I en tid där fotbollen styrs mer och mer av pengar, och där lojalitet är en bristvara och en makalöst värdefull valuta så är Reus en viktig pusselbit. Han är en spelare som supportrarna kan identifiera sig med. Han är en reklampelare som är så ofantligt mycket mer värd än hans insatser på planen och det förstod Dortmund – och inte minst Puma och Opel.

För Dortmunds del betyder Reus kontraktsförlängning ett ljus i mörkret. Efter två säsonger där klubben har tappat sina mest framstående spelare till sin främsta rival så har Dortmund lyckats få stopp på blödningen. Vad det egentligen betyder för framtiden kan vi endast sia om, men klart är att det åtminstone sänder signaler om att Dortmund är villiga att chansa lite med den ekonomiska stabiliteten för att nå sportsliga framgångar. Det om något betyder mycket i dagens fotbollsvärld.

Adam Nilsson

Viktig vinst för Dortmund mot Freiburg

Twitter: @atnilsson

Jakten har inletts. Dortmunds seger mot Freiburg var klubbens första på bortaplan sedan den 29:e augusti. 3-0-vinsten betyder inte de rent krassa tre poängen utan också hopp om att klubben är på tillbaka till gammal form.

Det är alldeles för tidigt att dra för många växlar av vad Dortmunds seger långsiktigt betyder, men att vinsten var av yttersta gick inte minst att se på den lättnad som Dortmunds spelare visade upp efter matchen. För första gången på månader såg Dortmundspelarna genuint glada ut, de tog tillvara på stunden och njöt så mycket de kunde.

Spelmässigt var det säsongens bästa match för Dortmunds del. Det påminde om det gamla Dortmund som vi tidigare har fått se. Hög press, snabba omställningar och en finurlighet som jag inte sett under hela säsongen från Dortmunds sida.

Jürgen Klopp hade verkligen förberett sitt lag inför uppgiften. Det var anstormning från första sekund och det skapade en oro i Freiburg omedelbart. Inom loppet av bara några minuter hade Dortmund radat upp vassa chanser och att det första målet kom redan i den 9:e minuten var inte särskilt förvånande – det hade i ärlighetens namn kunnat komma tidigare.

Dortmund hanterade tillställningen på sitt vis. Freiburg hittade under 90 minuter aldrig rätt i matchen utan det var Dortmund som domderade villkoren. Trots att Freiburg hade mer boll lyckades de inte få ut så mycket av det då Dortmund ofta stod rätt i defensiven och kunde avvärja Freiburgs anfallsförsök.

Den stora utropstecknet var Pierre-Emerick Aubameyang som visade upp sig från sin absoluta bästa sida. Under hösten har han varit en av Dortmunds bättre spelare och den formen har hållit i sig. Med sin snabbhet och sina irrationella rörelser skapade ”Auba” konstant problem för Freiburgs försvar och kunde gjort fler än de två mål han gjorde.

Matchen slutade 3-0 men med 22 skott mot mål så hade Dortmund kunnat göra ett par fler mål. Hade det inte varit för att Freiburgs målvakt Bürki stod för ett par vassa parader så är jag helt övertygad om att Dortmund hade åkt i från Schwarzwald-Stadion med ytterligare ett par mål gjorda.

För Dortmunds del är vinsten ett stort steg framåt. Utöver att det blir betyder ett tabellmässigt skjut uppåt så ger de också lite lugn och ro till ett lag som har stått under den mediala luppen under en lång period. Nu när den pressen släpper en aning – vi ska komma ihåg att Dortmund fortfarande är med i den absoluta bottenstriden – så finns det goda möjligheter att prestationerna fortsätter att gå i den positiva riktningen som i helgen.

Och i mina ögon så är det tydligt att ett bra Dortmund behövs. Inte bara för att de kvalitativt tidigare har visat att de hör hemma högt upp i tabellen men för att det är lag som berör människor, både utomstående och supportrar. Därför hoppas jag att detta steg var det första av många på vägen mot högre tabellplatser.

Helgens snackisar

  • Bremen har startat våren riktigt bra med tre raka vinster. Den nye tränaren Skripnik har fått ordning på manskapet och med endast ett nyförvärv i Jannik Vestergaard så har Bremen lyckats stabilisera upp defensiven. På bara några få omgångar har Bremen gått från att vara ett bottenlag till en mittenlag och just nu ser jag ingenting som talar emot att de stannar där.
  • Bayern München vann för första gången under våren och det mot ett harmlöst Stuttgart. Pep Guardiolas lag såg aldrig ut att förlora och de tre poängen var givna. Bayern var spelmässigt överlägsna och det var nästan tråkigt att se matchen då Stuttgart aldrig kunde hävda sig i matchen.
  • André Schürrle debuterade för Wolfsburg och satte direkt avtryck i Bundesliga. Med två assist stod Schürrle för en stark insats i ett Wolfsburg som slog Hoffenheim med 3-0 på hemmaplan. Wolfsburg ser mer och mer ut som den givna utmanaren till Bayern och det är svårt att inte imponeras av vargarnas framfart.
  • Nykomlingsmötet mellan Köln och Paderborn slutade oavgjort, 0-0. Ett resultat som framför allt bortalaget Paderborn är nöjda med men där egentligen båda sidorna hade behövt tre poäng. För Köln var det en missberäkning då tränaren Stöger nog hade räknat med en trepoängare mot ett formsvagt Paderborn.

Resultat, omgång 20:

Augsburg 2-2 Frankfurt

Bremen 2-1 Leverkusen

Hamburg 2-1 Hannover

Freiburg 0-3 Dortmund

Köln 0-0 Paderborn

Mainz 0-2 Hertha Berlin

Stuttgart 0-2 FC Bayern

Wolfsburg 3-0 Hoffenheim

Schalke 1-0 Mönchengladbach

Adam Nilsson

Dortmunds utveckling är anmärkningsvärd

Twitter: @atnilsson

94 minuter, varav 30 av dessa med en man mer på planen, var inte tillräckligt för att Dortmund skulle vinna – inte ens tillräckligt för att Dortmund skulle ta poäng. Lilla Augsburg vann på Westfalenstadion i Dortmund och krisen för Borussia växer sig starkare.

En otrolig utveckling

Efter 19 omgångar ligger Dortmund sist i Bundesliga. Vid samma skede förra säsongen låg Dortmund trea. Nu har Dortmund samlat in 16 poäng. Då hade Dortmund samlat in 36 poäng. Mycket har skett på ett års tid och ingen kunde förutspå den negativa utveckling som drabbat fjolårstvåan.

Att det skulle bli ett tuffare år för Dortmund var många överens om. Förlusten av Robert Lewandowski sved men den omfattande satsningen på nyförvärv i kombination med att tidigare nyckelspelare som Ilkay Gündogan och Neven Subotic skulle återvända gav ett hopp om att Dortmund fort skulle kunna hitta sin nya identitet fort.

Men nyförvärven har inte etablerat sig på det sätt som Jürgen Klopp hade hoppats på. För första gången har sportchefen Michael Zorcs värvningspolitik blivit kritiserad och det med all rätt – för inget nyförvärv har ännu hittat riktigt rätt i Dortmund.

Utöver att Dortmund poängmässigt är mycket sämre än förra säsongen så är Dortmund inte nära den nivå som man har hållit tidigare säsonger under Klopp. Laget är splittrat, den taktiska biten har inte fungerat och Dortmund är som bedövat djur – tämligen harmlöst.

Den felaktiga tron på vändning

Under hela hösten har det funnits en inställning från supportrar och media att Dortmund förr eller senare kommer att vända på steken. Det var bara en fråga om tid innan Dortmund skulle börja klättra i tabellen och vara uppe på de platser som många hade förutspått.

Trots att resultaten har talat emot detta så har många tyckare och experter stått fast vid detta. ”Dortmund har fortfarande chans att nå Europaspel” har varit det officiella mantrat och det har otaliga gånger påpekats att det är väldigt rimligt att Dortmund skulle samla in tillräckligt med poäng för att nå Europa – trots utgångsläget.

En av anledningarna till att denna bild hela tiden har framförts är för att Dortmund har varit väldigt konsekventa när det kommer till att göra bra insatser. De bra insatserna har överlag skett mot lag på den övre halvan. Mot Bayern München förlorade Dortmund efter att ha varit i överläge, sedan vann man mot ett topplag som Mönchengladbach och nitade även till ett av höstens bättre lag i Hoffenheim.

Just dessa resultat har gjort att många har trott att ”förvandlingen” äntligen genomförts. De bra insatserna mot de bra lagen har alltid varit ett tecken på att Dortmund hittat rätt. Efter 0-0 borta mot Leverkusen i omstarten var ordalagen åter positiva – men i slutändan har Dortmund inte lyckats bygga vidare på ”de bra resultaten”.

För mot de sämre lagen har Dortmund inte lyckats prestera. Mot de lagen som ligger mellan plats 8 och 17 har Dortmund tagit 5 av 27 möjliga poäng. Mot lagen mellan plats 1 och 7 har Dortmund tagit 11 av 21 poäng – ett klart bättre facit som säger väldigt mycket om vilka lag som Dortmund klarar av att prestera mot.

Måstematch till helgen

Inte ens Jürgen Klopp kunde hitta mycket positivt efter förlusten mot Augsburg. Dortmund hade stått för en intetsägande insats. Defensiven var inte stabil, offensiven var inte farlig och spelarna var inte konsekventa på planen. Det fanns helt enkelt inte något Klopp kunde hitta från de 94 minuterna som han kunde lyfta fram som något som Dortmund skulle ta med sig till helgens match mot Freiburg.

Men vad som var mest överraskande mot Augsburg var att ingen spelare tog fart i taktpinnen. Det var ingen som klev fram och ville vara ledare på planen. Utan den ene efter den andre sköt i från sig ansvaret tills dess att någon i Dortmundspelare tog ett idiotiskt beslut, tappade bollen och fick rusa hem i full kajuta. Det var ett beteende som jag inte sett tidigare, åtminstone inte så tydligt som i onsdagens match.

I helgen är det nästa måstematch för Dortmund när man reser ner till Freiburg – ett annat lag som just nu kämpar för att distansera sig från bottenstriden. En förlust mot Freiburg skulle betyda ytterligare bekymmer för Dortmund och det skulle bli svårare att hålla fast vid Jürgen Klopp som tränare, hur mycket klubben än vill behålla honom. Dortmund spelar nu inte bara för sin egen framtid, utan även Klopps – förhoppningsvis kan det kräma ur de där viktiga procenten som leder till seger.

Adam Nilsson

En ikon är borta – men minnet av Udo Lattek kommer att leva kvar

Twitter: @atnilsson

Udo Lattek har gått bort. Mästartränaren, som under sin karriär vann totalt 14 titlar varav åtta i Bundesliga vilket är flest genom alla tider, somnade igår in 80 år gammal. Lattek led av bland annat Parkinson och demens och var under sin sista period i livet långt i från den vitala person han var som ledare. Men minnet av Latteks framgångar som fotbollstränare kommer alltid att finnas kvar i den tyska fotbollshistorien.

Lattek inledde sin tränarkarriär tidigt. Han insåg snabbt att han aldrig skulle bli en fotbollsspelare av rang och siktade istället in sig på att göra karriär vid sidan av planen. Han tog de första stegen inom det tyska fotbollsförbundet där han tränade ungdomslandslag, för att sedan fortsätta som en del av a-landslagets ledarstab (som styrdes av en annan tränarlegendar i Helmut Schön) som medverkade i VM 1966.

1970 klev Lattek på sitt första jobb i Bundesliga – jobbet som tränare för Bayern München. En position som höll till 1975. De fem åren blev oerhört framgångsrika för Lattek. Han förde Bayern till tre Bundesligatitlar och en Europacuptitel. Men säsongen 1974/1975 gick sämre och Lattek fick lämna kort efter nyår.

Han var dock snart tillbaka i Bundesliga. Tränaren var från början överens om att ta över Rot-Weiß Essen men när Borussia Mönchengladbach hörde av sig så valde han att hoppa på det uppdraget istället. ”Vem väljer en cykel när man kan köra en Mercedes?”, som Lattek själv sa om sitt val.

De fyra säsongerna i Borussia Mönchengladbach mellan 1975 och 1979 blev även dem framgångsrika. Med ett lag bestående av framstående tyska spelare som Jupp Heynckes, Günter Netzer och Berti Vogts bärgade Lattek ytterligare två Bundesligatitlar och även en UEFA Cup-titel.

Nästa steg blev Borussia Dortmund (79-81). Den sejouren har i efterhand inte blivit ihågkommen för det sportsliga lyft som Lattek genomförde, utan snarare för att han flydde landet och bad om att bli uppsagd efter att hans 15-åriga son Dirk tragiskt gått bort i leukemi.

Ett stjärnfyllt Barcelona – som Lattek själv beskrivit som den svåraste uppgiften i hans karriär – blev nästa steg i hans karriär (81-83). Med spelare som Diego Maradona, Allan Simonsen och Bernd Schuster skulle Lattek fortsätta sin titelfyllda karriär. Det blev två titlar: en från den spanska cupen och den andra från cupvinnarcupen. Men Latteks raka stil passade inte in i det stjärnfyllda laget och efter att ha hamnat i en schism med Maradona fick tysken lämna Barcelona.

Drygt tio år efter att han lämnat Bayern var han återigen tillbaka i München. Återigen var Lattek framgångsrik, precis som under tränarens första sejour i klubben. Under de fyra säsonger som han spenderade i München vann han ligan tre gånger och den tyska cupen två gånger. Det blev också Latteks sista titlar i karriären och sista längre period som tränare.

Lattek hade därefter två kortare sejourer som sportchef i Köln, en kortare sejour som tränare i Schalke på 90-talet och räddade kvar Dortmund i Bundesliga (med Matthias Sammer som assisterande tränare) under säsongen 99/00.

Som tränare var Lattek ingen visionär på det som sättet Johan Cruyff var i Barcelona eller Hennes Weisweiler i Borussia Mönchengladbach. Lattek var en pragmatiker. Hans motto var att man vinner genom att få ut det mesta och det bästa av sitt fotbollslag, inte genom att värva in massvis med bra namn från utlandet.

Han studerade fysik och matematik vilket syntes i hans sätt att leda laget. Det handlade om disciplin och rationalitet. Han var inte en taktiker eller särskilt filosofiskt lagd kring fotbollen, utan såg främst resultaten som det viktiga – inte vägen dit. Det handlade inte om att spela vacker fotboll, utan om att vinna matchen.

Hans tränarstil var hård och han var oerhört disciplinerad vilket också var anledningen till att han inte passade in med en personlighet som Maradona. Latteks stil formade spelare som Franz Beckenbauer, Paul Breitner och Uli Hoeneß och lever kvar i dessa idag.

Trots sin rättframma, hårda och inte alltid diplomatiska stil så var han omtyckt bland de flesta av spelarna. Sepp Meier beskrev Latteks ledarskap som ”broderligt auktoritärt, inte faderligt” och Lattek själv uttryckte ofta vikten av att ha roligt med människorna man umgicks med. Och även om Lattek på utsidan var hård så kunde även han visa sina mjukare sidor. Efter Bayern Münchens dröpliga förlust mot Barcelona i Champions League (2009) med 4-0 grät Lattek öppet på läktaren, en scen som inte var alltför vanlig under hans aktiva karriär.

”Döden gör mig skit samma”, sa Lattek innan han dog – kanske var så fallet men någonstans där under ytan av hårdhet fanns en stor medmänsklighet. Med sina åtta Bundesligatitlar är Lattek den mest framgångsrike tyske tränaren genom tiderna. Med sin stil var och är han en förebild för tränare som vill nå långt. Lattek må vara bortgången, men i tysk fotboll kommer han alltid att leva kvar.

Adam Nilsson

Bayern Münchens höst: plus och minus

Twitter: @atnilsson

”Der Rekordmeister” var överlägsna under hösten. Bayern München och Pep Guardiola visade inga tecken på att ha mattats av. Inte heller syntes det att flera av spelarna varit med under sommarens VM. Bayern trummade på och visade vilka som var bäst i ligan och placerade sig högst upp i tabellen efter höstens omgångar var spelad, hela elva poäng före tvåan Wolfsburg.

Höstens tre plus

Xabi Alonso

När Toni Kroos lämnade för Real Madrid höjdes det många varningsrop om vem som skulle hantera att ersätta honom. Kroos stora styrka låg i hans bollbehandling, hans sätt att bara genom en pass kunna höja tempot och gå på anfall. Svaret blev Xabi Alonso, som lämnade Real Madrid för Tyskland. Alonso visade direkt att åldern inte spelade någon roll. Spanjoren dominerade fullständigt i sina första matcher och alla häpnade över Alonsos förmåga att styra Bayerns spel. Mot slutet av hösten mattades det av en aning, men att Alonso var ett kap var det inget snack om.

Arjen Robben

När Pep Guardiola var på intåg till Bayern var det många som trodde att Arjen Robben skulle bli den stora förloraren. Men det visade sig vara precis tvärtom. Holländaren har sedan Guardiolas ankomst varit en av Bayerns absoluta bästa spelare som konstant har presterat. Robben har blivit mer av en lagspelare, har blivit bättre på att värdera sina lägen och i stort blivit en mycket mognare spelare som har blivit en av det mest framstående i Guardiolas Bayern. Det har han fortsatt att bevisa under hösten.

Bredden

Att Bayern har haft skadeproblem under hösten är en rejäl underdrift. David Alaba, Philipp Lahm, Thiago, Javi Martinez, Bastian Schweinsteiger är bara några av de spelare som har gått skadade under hösten. Även om det har märkts så har det inte alls märkts av på den nivå som det hade gjort i andra klubbar. Guardiola vill gärna jobba med en liten grupp vilket han hela tiden påpekar, men utan bredden under hösten hade Bayern haft det klart svårare att nå sina fina resultat.

Höstens tre minus

Robert Lewandowski

Anfallaren var jagad av alla toppklubbar i Europa men valde till slut att flytta inom Tyskland. Men flytten till Bayern har ännu inte varit så lyckad som många hade trott. Lewandowski har inte varit nära att nå upp till den nivå som han under flera säsonger haft i Dortmund och precis som Mario Götze lär det ta tid innan Lewandowski på allvar hittar rätt i München. Han har gjort sju mål vilket absolut är godkänt, men spelmässigt har han inte varit den stora skillnaden från Mandzukic som många hade hoppats på.

Försvaret

Att Guardiola sedan länge inte har hållit Dante särskilt högt är ingen nyhet. Det var därför inte konstigt att Bayern kastade iväg pengarna på Mehdi Benatia. Men trots att Benatia har kommit så har försvaret inte varit helt fantastiskt. Ja, det kan låta som ett skämt när Bayern har släppt in fyra mål under hela hösten – men känslan är fortfarande att Bayerns försvar inte är på den nivå som övriga delen av laget är. Det är inte riktigt samspelt och jag tror att om Bayern får ihop den delen så talar det mesta för att det blir en titelfylld vår för Guardiolas lag.

Skadeläget

Jag nämnde det tidigare men det tåls att nämnas igen. Skadeläget i Bayern har inte alls sett bra ut under hösten. Flertalet nyckelspelare har gått skadade och det har inte funnits några möjligheter för Guardiola att hålla kontinuitet i laget. Det kan visserligen bero på tillfälligheter men känslan är att något inte riktigt står rätt till i Bayern när det är så fruktansvärt många skador som har dykt upp. Sedan går det inte att bortse i från att spelare som Schweinsteiger och Badstuber har en historia av skador som troligtvis kommer att förfölja dem under resten av deras karriärer.

Om jag fick ge Bayern en julklapp skulle det vara…

…ett tryggare försvar

Det finns inte mycket att kritisera med Bayern efter den här hösten. Men är det en liten del jag saknar så är det ett försvar i den absoluta toppen. Om Benatia kan etablera sig och övriga försvarsspelare hålla en hög nivå så blir Bayern nästintill oslagbara.

Adam Nilsson

Wolfsburgs höst: plus och minus

Twitter: @atnilsson

Wolfsburg inledde säsongen med ett par skakiga matcher. Men inledningen var bara ett litet gupp på vägen för under hösten har vargarna från Volkswagenland gått som tåget. Andraplatsen efter halva serien var Wolfsburgs och även om avståndet till Bayern ser ut att vara för stort för att hinna ikapp den här säsongen så ser Wolfsburg ut att vara klubben som kommer att utmana Bayern på lång sikt.

Höstens tre plus

Kevin de Bruyne

Belgaren som fram tills igår var Wolfsburg dyraste värvning genom tiderna och han har verkligen varit värd pengarna. De 22 miljoner euro som de Bruyne kostade har återbetalat sig väldigt snabbt och efter något trevande inledning har han växt fram till en av Bundesligas mest framträdande spelare. Under hösten har varit assistkung och även gjort ett par mål. Och ett bättre betyg än att Bayern jagar honom kan varken de Bruyne själv eller klubben få.

Naldo

Mittbacken vars skadebekymmer var på väg att ihjäl hela hans karriär ser starkare ut än någonsin. Den 32-årige försvararen har med åren blivit en viktig ledare i laget och nu är han oersättbar i Wolfsburgs försvar. Jag hade mina tvivel på att brassen skulle kunna nå den nivå han hade haft i Bremen men i år har han bevisat att han fortfarande håller högsta nivå. Han är viktig på defensiva och offensiva fasta situationer och är en ledargestalt på planen som håller ihop laget – med andra ord en fantastiskt viktig spelare för Wolfsburg.

Dieter Hecking

En av mina absoluta favorittränare i Bundesliga som enligt mig är rejält underskattad. Det var ett rejält tapp för Nürnberg när Hecking lämnade för Wolfsburg. För Wolfsburgs del var det ett rejält lyft då Hecking kom in och visade en tydlig idé och en tydlig väg att gå. Han kanske inte framstår som den mest karismatiske tränaren men Hecking är omtyckt av både spelare och övriga ledare. Han är rak och tydlig, samtidigt som han är ärlig. Dessutom kan han fotboll. Hecking har varit en riktig fullträff för Wolfsburg.

Höstens tre minus

Nicklas Bendtner

”Han kanske kommer bli något i Tyskland ändå!”, minns jag att jag tänkte när jag såg Bendtner hoppa in och sätta två bollar för Wolfsburg mot FK Krasnodar i Europa League. Men mer än så blev det inte för dansken. Han var inget drömnyförvärv för Wolfsburg och klubben borde inte ha signerat honom. Bendtner har mest skapat oråd i laget och han har inte varit nära någon ordentlig Bundesliganivå. Jag har svårt att se att det blir fler än en säsong för Bendtner i Wolfsburg.

Anfallet

Jag tog ut Bendtner som ett enskilt alternativ då han var ett nyförvärv vilket kanske var en aning taskigt. Men faktum är att hela Wolfsburg anfallstrio har haft problem. Inte heller Bas Dost eller Ivica Olic har rosat marknaden under hösten. Den där utpräglade målskytten finns inte Wolfsburg och det är något som de verkligen skulle behöva i mitt tycke.

Onödiga poängtapp

Wolfsburg har gjort en bra höst men den kunde ha varit ännu bättre. Förlusten mot Hertha Berlin borta och de oavgjorda resultaten mot Paderborn och Frankfurt på hemmaplan har kostat Wolfsburg viktiga poäng i toppstriden. Det är också just den här delen som skiljer ett bra lag från att vara ett absolut topplag. Wolfsburg har missat viktiga poäng och förhoppningsvis är det något som inte upprepar sig allt för ofta under våren.

Om jag fick ge Wolfsburg en julklapp skulle det vara…

…en god fortsättning

Wolfsburg har gjort en bra höst. Visst, det finns småsaker som man kan hitta som har varit mindre bra men som helhet har Wolfsburg gjort det bra. Sett till förutsättningarna har de gjort det ännu bättre än vad från början trodde så jag bara önska mig att de fortsätter på det inslagna spåret.

Adam Nilsson

Leverkusens höst: plus och minus

Twitter: @atnilsson

Bayer Leverkusens höst under den nye tränaren Roger Schmidt var lovande. I sina bästa stunder bjöd Leverkusen på strålande offensiv fotboll. Det fanns dock perioder där Leverkusen såg ut som ett slaget lag och inte alls nådde upp den till nivån som laget faktiskt besitter. En tredjeplats slutade dock Leverkusen på sett till hösttabellen vilket får ses som helt godkänt för laget.

Höstens tre plus

Roger Schmidt

Självklart måste den nye tränaren nämnas. Schmidt plockades in från RB Salzburg där han gjort bra resultat. I Leverkusen har han direkt satt sin prägel på laget med hög press, snabba omställningar och en offensiv fotboll. Det har till stor del varit en framgångsrik förändring för laget som har bjudit på stundtals bländande fotboll. Leverkusen är ett av Bundesligas roligaste lag att se på när de är i form och jag hoppas att det fortsätter så.

Karim Bellarabi

Efter ett år på lån i Eintracht Braunschweig kom yttern Bellarabi tillbaka till Leverkusen i somras. De första tankarna var att släppa honom vidare men sportchefen Rudi Völler sa till tränare Schmidt att ”ge spelaren en vecka”. Det räckte för att Bellarabi skulle bli kvar och sedan dess har hans karriär gått spikrakt uppåt. Bellarabi har varit en av Bundesligas bästa spelare under hösten och har hunnit med att debutera i det tyska landslaget. Flera storklubbar jagar honom men jag hoppas att han stannar ett bra tag till i Leverkusen!

Bernd Leno

Målvakten som för alltid kommer att ses som ett av de absoluta fynden i Bundesliga. Hämtades på lån från Stuttgart och köptes sedan loss för en billig peng. Leno, endast 22 år fyllda, är redan en etablerad Bundesligamålvakt och fortsätter att utvecklas. Han har redan spelat i Champions League och kommer fortsatt att hålla till på hög nivå. Kommer förr eller senare att bli uttagen i Jogi Löws landslag, var så säkra.

Höstens tre minus

Stefan Kießling

Anfallaren som under flera säsonger har varit en av Bundesligas bästa målskyttar har inte fått igång målskyttet under hösten. Det blev tre mål på sjutton matcher och diskussionen om huruvida han skulle vara med i landslaget har avtagit rejält. 30-åringen behöver få igång målskyttet under våren annars löper han en stor risk att bli petad till kommande säsong för ett hetare nyförvärv – eller av Josip Drmic om konkurrenten kliver fram och visar mästartakter under våren.

Emir Spahic

Jag vill inleda med att ta Spahic i försvar. Den bosniske försvararen har varit strålande sedan han kom till Leverkusen och är alltid en spelare som ger hundra procent. Men under hösten har han för första gången sett lite slö ut, lite för gammal för fotbollen. Det kan mycket väl bero på att han spelade VM i somras och inte fick den vila han behövde samt att hans kollegor inte utmärkt sig i försvaret. Jag gillar Spahic och har alltid stora förhoppningar på honom. Förhoppningsvis får vi se hans gamla jag under våren, för då lyfter Leverkusens försvar ett par snäpp.

Poängtapp på hemmaplan

Under höstens nio hemmamatcher slutade fem oavgjort. Det är på tok för många för ett lag som vill vara och slåss om Champions League-platserna, eller för att slåss om mästartiteln. De oavgjorda resultaten har dessutom kommit mot lag som Bremen, Paderborn och Stuttgart som alla parkerar långt ned i tabellen. Det är sex poäng som laget har tappat helt i onödan och som hade betytt ett klart närmare avstånd till andraplatsen och Bayern München.

Om jag fick ge en julklapp till Leverkusen skulle det vara…

…en pånyttfödd Kießling

Det råder inga tvivel om att Leverkusen har saknat den lilla spetsen på topp under hösten. De offensiva mittfältarna (Son, Calhanoglu, Bellarabi) har fått sköta målskyttet men det behövs en riktig målkung där framme för att få fart på Leverkusen på allvar. Kießling brukar stå för stabila 15 mål varje säsong och jag skulle tro att det kan lossna för honom under våren, vilket skulle betyda ett rejält lyft för Leverkusen.

Adam Nilsson

Mönchengladbachs höst: plus och minus

Twitter: @atnilsson

Borussia Mönchengladbach låg på fjärde plats när hösttabellen hade summerats. Efter en historiskt bra inledning på säsongen tappade laget hastigheten mot slutet, men jakten på en Champions League-plats är fortfarande levande i högsta hugg.

Höstens tre plus

Yann Sommer

Det var ingen lätt uppgift att ersätta hemmasonen Marc-André ter Stegen som bestämde sig för att flytta till Barcelona efter förgående säsong. Ersättaren, Yann Sommer, anlände från Basel och har satt sin prägel på målvaktsspelet. Ter Stegen saknas inte – ett bättre betyg kan man egentligen inte få – och schweizaren Sommer har gjort det oerhört bra i målet. En av höstens absolut bästa målvakter i Bundesliga.

Lucien Favre

När Lucien Favre var i Hertha Berlin för ett par säsonger sedan gjorde han också bra resultat till en början, för att sedan dala rejält och till slut få lämna jobbet. I Mönchengladbach har han hållit en konstant hög nivå resultatmässigt. Laget fortsätter att utvecklas och varken Favre själv eller spelarna tycks vara nära att nå utvecklingsplatån. Favre är en numera en av de tränare som har bäst anseende i Bundesliga vilket är helt välförtjänt sett till hans arbete i Mönchengladbach.

Martin Stranzl

Med sina 33 år (född 1980) är österrikaren Stranzl lagets äldste spelare. Mittbacken som har kritiserats för att vara passé har under hösten visat att åldern inte alltid spelar särskilt stor roll i fotbollen. Stranzl har varit strålande och har givit den trygghet som ett försvar behöver. Hans fina insatser har lett till att klubben valt att förlänga hans kontrakt till 2016 och Stranzl kommer säkerligen att vara en viktig del fram tills att hans kontrakt löper ut.

Höstens tre minus

Svenskarna

Mönchengladbach har genom året haft flertalet svenskar som har representerat klubben. De mest namnkunniga är Martin Dahlin och Patrik Andersson som hade stora framgångar i klubben på 90-talet. Idag är det Oscar Wendt och Branimir Hrgota som för den svenska fanan framåt i Mönchengladbach. Men hösten har inte varit strålande för svenskarna. Båda har, i Bundesliga, främst suttit på bänken och förhoppningsvis får de mer speltid under våren.

Raffael

Branimir Hrgotas kanske främste rival i laget är brassen Raffael som har varit en spelare som har följt Lucien Favre genom åren. Förra säsongen var Raffael en av lagets viktigaste kuggar men den spelaren har vi inte fått se mycket av under hösten. För Hrgotas del är det positivt på så sätt att svenskens chanser till spel ökar, men för lagets del hade det behövts en Raffael i form för att kunna knipa en Champions League-plats. Jag förväntar mig mer av brassen under våren än vad han visade upp under hösten.

Fabian Johnson

Den allsidige amerikanaren som Mönchengladbach tidigt gjorde klart med förra vintern har inte alls kommit upp i den nivå som han visade i Hoffenheim. Johnson har inte lyckats med anpassningen till spelsättet i Mönchengladbach och har varit den stora besvikelsen bland klubbens nyförvärv. Kvaliteten finns där men han behöver visa upp den för just nu är det alldeles för många spelare som står före Johnson i ledet. En flytt till sommaren är inte omöjlig om han inte har en starkare vår.

Om jag fick ge Mönchengladbach en julklapp skulle det vara…

…en formstark partner till Kruse

Max Kruse har trots en skadefylld försäsong kommit tillbaka och visat sig från sin absolut bästa sida. Men bakom honom finns det ingen spelare som riktigt har tagit chansen. Raffael och Hrgota ligger närmast till hands och om någon av dessa två herrar kliver upp en par snäpp på kvalitetsstegen så blir Mönchengladbach klart bättre till våren.

Adam Nilsson