Inter är laget att bryta Sevillas finaldominans

Med sex raka segrar inför säsongens avslutande match är det så harmoniskt som bara kan bli i Inter. Det är som att orkanen som Antonio Conte blåste igång för tre helger sedan aldrig ödelade något i sin väg.  

Juventus åkte ur Champions League mot Lyon och klubben tillsatte en annan tränare än Antonio Conte, som hotade med att stämma tidningen La Repubblica för uppgiften om att Intercoachen hört sig för bland Juvefolk om Maurizio Sarri eventuella sparkning.  

Conte fick snällt sitta kvar på sin egen bänk och se Inter bli Italiens enda kvarvarande representant efter kvartfinalerna i de två europeiska turneringarna. Inters kolugne vd Beppe Marotta har till och med sagt att Contes raseri mot klubben efter den sista Serie A-omgången “är glömt”.  

Det bästa sättet att sminka över interna konflikter är genom att vinna fotbollsmatcher. Inter har gjort det på ett övertygande sätt med segrar mot Getafe och Bayer Leverkusen i Europa League innan 5-0-krossen i semin mot Sjakhtar Donetsk, den största italienska semifinal-marginalen sedan AC Milan trasade sönder Real Madrid i Europacupen 1989.  

Conte har spelat exakt samma elva dessa tre matcher. Milan Skrinar har tappat sin plats i backlinjen till en Diego Godín som spelat upp sig under sommaren och slovaken är till och med säljbar numera.  

På mittfältet har Conte backat Christian Eriksen mot kritiken som dansken fått. Trots det finns inte tid att pussla in honom i det här skarpa läget. Conte har föredragit balans och dynamik med Marcelo Brozovic, Nicolò Barella och Roberto Gagliardini på centralt mittfält, flankerat av Ashley Young och Danilo D’Ambrosio.  

Att Inter slipper hetsen i Milano och får jobba ostört i västra Tyskland är säkerligen en stor faktor till framgången. Conte har lyckats med ytterligare en sak efter uttalandena i början av augusti, nämligen att få presidenten Steven Zhang att lämna Kina för första gången sedan pandemin bröt ut. Frustrationen hos Conte har minskat när den högsta beslutsfattaren faktiskt är plats och mottaglig för tränarens önskemål.  

Ikväll är det ändå på planen allting ska avgöras och i Europa League-sammanhang finns inget svårare motstånd än Sevilla FC. Den femfaldiga vinnaren var ett par klasser bättre än Roma i åttondelsfinalen, visade styrka mot Wolves i kvarten och var effektivare än Manchester United senast. 

En kan ifrågasätta betydelsen av en Europa League-titel för en klubb som Inter. Klubben har dock inte vunnit någonting överhuvudtaget sedan Coppa Italia 2011 och det är bara att titta på kvällens andra finallag för att se vad vilken skillnad en pokal kan innebära.  

När Sevilla besegrade Middlesbrough i Uefacup-finalen 2006 hade klubben vandrat 60 år utan vunna titlar. Målvakten Andrés Palop liknar i en intervju med The Athletic segern vid en återfödelse för klubben, som blev beroende av att spela och vinna fler finaler. Sevilla vann ytterligare fyra titlar i samma turnering de kommande tio åren.   

Ett grundproblem för Inter har varit bristen på vinnare i truppen. I den väntade finaluppställningen är det bara Young och Godín som vunnit tunga titlar. Eriksen och Romelu Lukaku är prestigefyllda stjärnvärvningar men några vinnare har de inte bevisat sig vara.  

Att få in den här vinnarvanan är fundamentalt för att glappet till Juventus ska överbryggas i Serie A och själva anledningen till att Conte och Marotta anställdes. Om Inter tar sin första titel på nio år så har Antonio Conte lyckats med ett delmål och framförallt slagit ner ett mentalt hinder i truppen.  

De onödiga poängförlusterna och utbrotten under sommaren kommer vara glömda då. Antonio Conte har ett lag som kan bryta Sevillas finaldominans i turneringen, och ett gyllene tillfälle att skapa en perfekt uppladdning till nästa säsong.  

I måndags blev AS Romas ägarbyte officiellt. Amerikanen James Pallotta lämnar klubben efter åtta år som huvudägare och ersätts av The Friedkin Group med Toyota-miljardären Dan Friedkin i spetsen.  

Pallotta kommer gå till historien som kanske den mest impopulära Romapresidenten någonsin. Under hans period lyckades Roma komma på Serie A:s pallplats i fem av åtta säsonger. De gick till Champions League-semifinal för två år sedan och var ett mål ifrån att ordna en förlängning mot Liverpool.  

Samtidigt blev klubbens plats i näringskedjan mer cementerad för varje år, inte bara på grund av den växande klyftan till dominanten Juventus. Roma under Pallotta blev en klubb som kunde kalkylera en stor spelarförsäljning varje sommar till större klubbar. Ibland var de fler.  

Det leder till den ömmaste punkten: Roma vann inga titlar dessa år och inte på de fyra år som föregick James Pallotta heller. Men med färgstarke Walter Sabatini, sportchef mellan 2011-2016, så hade Roma alltid ett brokigt spelargalleri.  

Sabatini älskade att köpa, byta, och sälja spelare. Ibland borde han låtit bli, men då hade inte den här listan kunnat skrivas. Här är tio rekryteringar som definierat Roma under James Pallottas tid – på gott och ont. 

Marquinhos, mittback, 2012/13, 30 matcher/noll mål 

Roma värvade en tanig 18-åring från brasilianska Corinthians för 5,7 miljoner euro efter att ett halvår tidigare köpt den offensive mittfältaren Marquinho för att göra laguppställningarna lite roligare.  

Marquinhos var den lysande stjärnan i ett försvar som släppte in 56 mål i Serie A när Roma slutade på sjätte plats. Sommaren 2013 lockade Paris Saint-Germain över tonåringen för 31,4M euro, där han idag skolats till defensiv mittfältare och gör mål i avgörande CL-matcher.  

Den åtta år äldre Marquinho spelar numera i Série B-klubben Figuierense hemma i Brasilien. 

Michel Bastos, vänsterback, 2014, 17/1 

Sabatini var inte främmande för att försöka tina upp spelarkarriärer. Bastos var i VM 2010 Brasiliens förstaval före Marcelo och hade en skott som få andra vänsterbackar. Efter succén i Lyon började formen dala under lånet hos Schalke 04 och fransmännen sålde Bastos till Al-Ain i Förenade Arabemiraten 2013.  

Han stannade bara ett halvår då samtalet från Roma kom. Bastos spelade 17 matcher under våren 2014 men var inte samma spelare som tidigare och Roma avböjde ett permanent kontrakt.  

Bastos blev mest känd för att ha plockat upp och tagit på en halsduk med okvädningsord mot Lazio under sin presentation, vilket fick Roma att gå ut med en officiell ursäkt.  

Juan Iturbe, ytterforward, 2014-2018, 68/5 

Serie A-versionen av musikbegreppet “one hit wonder”, bara det att Iturbe aldrig fick det att svänga på Stadio Olimpico. Argentinaren gjorde dundersuccé hos nykomlingen Hellas Verona på lån från FC Porto säsongen 2013/14. Verona köpte loss Iturbe för 15 miljoner euro och tjänade tio när de sålde till Roma sommaren 2014. 

Iturbes självförtroende sjönk snabbt efter en dålig start i Roma. Han försökte återuppliva karriären med lånesejourer i Bournemouth och Torino men började redan ses som skadat gods. 2018 lämnade han Roma för den mexikanska ligan och är trots den krokiga karriärsbanan blott 27 år gammal. 

Wojciech Szczesny, målvakt, 2015-2017, 81 matcher/23 nollor 

Szczesnys status i Arsenal var på botten sommaren 2015. Polacken hade inte vuxit ut till den världsmålvakt klubben hoppats att han skulle bli och var tredjeval bakom Petr Cech och David Ospina när säsongen skulle börja. Lösningen blev en utlåning till Roma, som förlängdes med ytterligare ett år sommaren därpå.  

Det var under tiden i Rom som Szczesny började slipa bort misstagen och formades till en världsmålvakt. 2016/17 var han förstavalet före Alisson Becker som en säsong senare såldes till Liverpool för över 600 miljoner kronor. Szczesny hade då gått vidare till Juventus och Arsenal lämnades med dumstruten och 15 miljoner euro i ersättning.  

Mohamed Salah, forward, 2015-2017, 83/34 

Den hajpade egyptiern hade en tuff tid i Chelsea och lånades ut till Roma 2015/16 för att sedan köpas loss för 15 miljoner euro. Efter genombrottet i FC Basel etablerade sig Salah på den högsta nivån i Roma. Salah var bra, men inte fantastisk och kännetecknades minst lika mycket för farten som för de sumpade målchanserna.  

Därför kändes övergången för knappa halvmiljarden till Liverpool som en bra affär för Roma. Nästan hundra mål senare i “The Reds” är det bara att konstatera att britterna gjorde ett kap.  

Bruno Peres, högerback, 2016-, 88/4 

Två starka säsonger med Torino gjorde att Roma köpte den anfallsglada och löpstarka Bruno Peres. Nio år tidigare värvade Roma hans landsman Cicinho från Real Madrid och högerbacken ses fortfarande som en av klubbens sämsta köp genom tiderna.  

Bruno Peres skulle heller inte infria förväntningarna utan hamnade i Alessandro Florenzis skugga. Men när Florenzi lånades ut till Valencia i januari ändrades allt. Peres fick sin första säsongsstart i mitten av februari och har varit bofast i elvan sedan dess.  

Som högermittfältare har 30-åringen fått ett en osannolik renässans och är det närmaste jag kommer Romas kroniska svängningar nerkorkat i ett enda namn.  

Stephan El Shaarawy, forward, 2016-2019, 139/40 

Med noppade ögonbryn och en förlaga till Lautaro Martínez-frisyren axlade El Shaarawy manteln som AC Milans tonårshopp efter Alexandre Pato. Precis som för brassen stannade målskyttet av för “Faraonen” som hamnade i Roma efter en sväng i Monaco. 

Ganska tidigt blev det uppenbart att 27-åringen inte skulle uppfylla de högt ställda förväntningarna. Men under den miserabla fjolårssäsongen var El Shaarawy bland de allra bästa i laget när han utvecklades till något mer än bara en avslutare.  

Mot sin vilja och efter många olika bud blev ytteranfallaren såld till kinesiska Shenhua förra sommaren. Synd. 

Patrik Schick, forward, 2017-, 58/8 

Att ett ungt storlöfte inte klarar av den heta Romaatmosfären är Patrik Schick varken först eller sist med. Det som brände in en floppstämpel på 24-åringen är förstås övergångskostnaden på 42 miljoner euro när han flyttade från Sampdoria. 

Det gör honom till Romas dyraste nyförvärv genom tiderna och den prislappen har tjecken inte varit i närheten av att leva upp till. Den gånga säsongen var Schick utlånad till Red Bull Leipzig där han fått någorlunda rätsida på karriären igen. Om han har kraft för att rentvå ryktet i Roma 2020/21 återstår att se.  

Javier Pastore, mittfältare, 2018-, 32/4 

Lite längre ner på listan hittar man Pastore på sjunde plats bland Romas dyraste nyförvärv. Om Schick har en sista chans att bevisa sig för i romanisti så får det antas vara kört för den 31-årige Pastore.  

Argentinaren inledde Romakarriären med att klacka in ett mål mot Atalanta – helt i enlighet med genialiteten han besitter. Därefter har det blivit flera skador och bara tre mål. Pastore kom inte ens med i Romas Europa League-trupp mot Sevilla och fick bara 70 minuters speltid hela sommaren. Ett tråkigt och ovärdigt spelaröde.  

Radja Nainggolan, mittfältare, 2014-2018, 203/33 

James Pallotta misslyckades både med att inleda spadtagen till Stadio della Roma och att köpa en tur-och-returbiljett från Boston mer än någon gång per år. Dessutom avverkades klubbikoner som Francesco Totti och Daniele De Rossi utan att få värdiga avslut på deras Romakarriärer.  

Hans impopularitet måste ändå varit störst sommaren 2018 efter säsongen med CL-semi. Då bestämde sig klubben för att sälja Kevin Strootman, Alisson och, även mot hans vilja, Radja Nainggolan till Inter.  

Belgaren kom heller aldrig till rätta i den nya omgivningen i Milano. Men det var Nainggolans mål mot Empoli förra våren som säkrade en CL-biljett till Inter och klubben kunde inleda en storsatsning under Antonio Conte.  

I den tränarens planer fanns ingen plats för en person som Nainggolan. I samma bytesaffär fick Roma tonårstalangen Nicolò Zaniolo som lyste upp mörkret under 2018/19-säsongen. Om Friedkin visar sig vara annorlunda Pallotta kanske Zainolo inte behöver gå samma oundvikliga väg som alla Romastjärnor före honom. 

Uefacupen/Europa League har länge ansetts som en turnering av svårbegriplig betydelse för italienska klubbar. Inställningen, och kvaliteten på deltagarna från Serie A, har lett till att Italien förlorat värdefulla poäng på Uefa-rankingen och till sist blev av med en fjärde Champions League-plats.  

Inte sedan Parma finalslog Olympique de Marseille i Uefacupen 1999 har ett italienskt lag gått till turneringens slutmatch. På fredag är det dags igen sedan Inter tuggat sönder Sjakhtar Donetsks passningsfotboll och spottat ut ett 5-0-reslutat i Düsseldorf.  

Lautaro Martínez var med sina två mål matchens lirare tillsammans med den evigt löpande Nicolò Barella. Men den som kommer vara omslagspojken till finalen mot Sevilla är anfallaren Romelu Lukaku, vilket den senaste tidens “Luka-King”-rubriker i Italien redan hintar om.  

I måndags gjorde belgaren Inters mål nummer fyra och fem innan han satte sig på bänken. Lukaku har slagit ett turneringsrekord med mål i tio raka matcher, lika fördelat på Inter och tiden i Everton. Totalt har det blivit 33 mål för Lukaku i alla turneringar under debutsäsongen och det är sex mål bättre än under hans första år i Manchester United.  

27-åringen har gjort det genom fördela målen jämt över hela säsongen, precis som en ledande målskytt ska göra. Hösten visade en Lukaku som anpassade sig väldigt snabbt i sitt nya lag men vid den tidpunkten var det Lautaro Martínez som överglänste nyförvärvet på planen.  

Men sedan argentinaren tappat nästan all form under 2020 efter att ryktena om Barcelona börjat viskas ivrigare har Lukaku dragit ett större lass för ett lag som stundtals hackat under året. Samarbetet de två anfallarna emellan har närmast varit en total succé ändå.  

Rollerna är väldigt tydliga med den aggressive och listige Lautaro som leder presspelet men också har oberäkneligheten som klassanfallare besitter. Lukaku som tar inte lika många löpmeter per match står istället för explosiviteten. 

De som sköt pilar mot hans extrakilon i början av säsongen kan kolla på framryckningen vid 5-0-målet och hur Lukaku i matchens slutskede enkelt springer förbi Sjakhtar-försvararen. Lukaku är därmed inte bara en jobbig targetspelare att möta utan har passningskvalitéer på offensiv planhalva också. Tillsammans har detta bidragit till att “Lu-La”-samarbetet producerat över femtio mål.  

“Bara jag vet jag behövde göra för att få hit Lukaku”, sa tränaren Antonio Conte i ett av hans ökända utspel efter Serie A-avslutningen mot Atalanta. Det krävdes 75 miljoner euro och en hel del annat bevisligen för att rekrytera Lukaku från Man United.  

Conte fick också sin favoritspelare och någon som kan kräva det bästa utav lagkamraterna,  likande tränarens egen anda, men också har spelförståelsen att höja medspelare. Att Lukaku gav bort en straff till den formsvage Lautaro under sommarens inledande omgångar är ett exempel på det (låt vara Lautaro missade och Inter förlorade mot Bologna). 

Idag är det lätt att glömma ramaskriet förra våren när hans föregångare på anfallsplatsen Mauro Icardi blev av med lagkaptensbindeln och slutade spela för Inter. Argentinaren lämnade Inter med stämpeln som egoist och trubbelmakare, och 124 mål under en av nerazzurris svåraste år i modern tid blev lättglömda.  

Icardi lånades ut Paris Saint-Germain och köptes loss för “rabattpriset” 50 miljoner euro. Mellanskillnaden som Romelu Lukaku kostat har ändå visat sig vara värd anfallsbytet. Samir Handanovic är kaptenen, men Lukaku är med sin totala närvaro anfallsledaren som laget inte haft på väldigt länge.  

Brasilianaren Ronaldo avslutade sin debutsäsong 1997/98 i svartblått med att göra mål när Lazio 3-0-besegrades i Uefacupfinalen på Parc des Princes, platsen som är Mauro Icardis nya hemvist. “Il Fenomeno” stannade på 34 mål den säsongen och Lukaku har mot Sevilla chansen att slå Ronaldos rekord.  

Romelu Lukaku kommer spela Europa League-final och Mauro Icardi i Champions Leagues avslutande match den här veckan. Icardi kan få skratta sist, från PSG:s bänk kanske, men ingen saknar honom med en ny idol på plats i Inter.

Det vill sig inte för Juventus i Champions League, i år heller. Trots hemmaplan i returmötet mot Lyon, och fast de säkrade den italienska ligatiteln ett par veckor innan kvällens ödesmöte.

I en rent ut sagt dålig första halvlek av Juventus stal den tyske domaren Felix Zwayer all uppmärksamhet tillsammans med sina VAR-kollegor. Tio minuter hade spelats när bortalaget tilldömdes en straff efter en klockren glidtackling i Juves straffområde.

På reprisen kunde man se (med mikroskop eller förstoringsglas) en liten, liten knuff på den inlöpande Lyonspelaren. Memphis Depay skedstraffade in 0-1 och stängde öronen för det gapande tomma Juventus Stadium.

Än mer oförklarlig var straffen som Juventus skaffade några minuter innan pausvilan när Miralem Pjanic prickade Depays arm i muren, och Cristiano Ronaldo kunde ge Juventus en livlina med sin kvittering.

En kvart in på andra halvlek demonstrerade Ronaldo sin vänsterfot från distans och Juventus var bara ett nytt CL-hattrick av portugisen (eller något annat) ifrån ett pliktskyldigt avancemang mot fransmännen.

En Ronaldomotor som varvar igång, kunde ni känna lukten av bragdvändningen mot Atlético Madrid 2019 repriseras? Juventus hade sin bästa period i matchen då, men klarade inte i slutändan av att skapa tillräckligt många målchanser för att forcera in ett tredje mål som skulle innebära kvartsfinal.

Federico Bernardeschi startade på ytterkanten i vad som kan bli hans sista match i vitsvart och byttes ut efter 70 minuter. Gonzalo Higuaín hade en misslyckad match som center – tillsammans kostade duon närmare en och halv miljard i ett försök att komma närmare titeln som Juve inte vunnit på 24 år.

Lika många år har gått sedan Olympique Lyonnais senast missade Europaspel. OL gick in till den här matchen med sin tyngsta säsong i bagaget och ett tränarbyte som de inte fått någon effekt på.

Men Rudi Garcia kan Italien, och han kan Juventus. Efter förlusten har den franske tränaren minusstatistik mot Juve och det kan han leva med. Därför att inför matchen så hade den tidigare Romacoachen tre vinster och en oavgjord på sju matcher mot Juve.

Han lyckades förbereda sitt Lyon – som spelat en enda tävlingsmatch på fem månader – till en utomordentligt bra genomförd prestation där de såg rappa ut offensivt och välorganiserade i försvarsled.

Receptet att vila sig i form fungerade. Det kommer stärka ligakonkurrenten Paris Saint-Germains moral inför lagets kvartsfinal mot Atalanta, och strör ytterligare salt i såren hos zebrorna från Turin.

Att åka ut på bortamål i en åttondel mot Lyon är ett fiasko, corona eller inte. Den stora frågan nu är om tränaren Maurizio Sarri överlever detta?

Lo scudetto vanns i hög utsträckning av Ronaldos och Paulo Dybalas individuella briljans. Det är bra i sig att vinna titeln under sin första säsong under ett övergångsår. Men i Juventus är bra inte tillräckligt och 2019/20 kommer bli ihågkommet för kvällens insats och inte för saker som hände under en elva månader uttänjd Serie A-säsong.

Maurizio Sarri har inte utvecklat spelet och de på planen individuellt tillräckligt mycket för att sitta säkert till nästa säsong. Samtidigt kan det tyckas märkligt för Juventus att eventuellt gå ifrån den här ombyggnadsmodellen spelmässigt efter bara ett år.

Historiskt har dock Juve aldrig varit främmande för att ta obekväma beslut i tränarfrågan. Jag var kritisk till sättet som Chelsea valde att göra sig av med Sarri efter en säsong där han fixade Champions League-spel och en Europa League-titel.

Det skulle visa sig att Chelsea bedömde situationen rätt som chansade med Frank Lampard. Det är ytterligare en faktor som inte ligger Sarri i fatet när han imorgon vaknar till klibbighet av värmen och frustration i luften.

Serie A-säsongen tog slut ungefär elva månader efter att den inleddes. Det borde vara svårare än tidigare att ta ut en rättvis elva, särskilt under ett år då de individuella prestationerna offensivt var bättre än på mycket länge. Här är min säsongselva:

Formation: 3-4-1-2 

Målvakt 

Wojciech Szczesny, Juventus, 29 matcher/elva nollor, snittbetyg i La Gazzetta dello Sport: 6,36/10 

De som läser den här spalten vet redan hur högt jag skattar 30-åringen. Den här säsongen hade han ett svajigare Juventusförsvar än tidigare framför sig och klarade uppgiften, med undantag från något misstag i säsongsinledningen, galant.  

I sommarens 3-3-möte med Sassuolo stod Szczesny för sju stycken räddningar, vilket inte hänt någon Juvemålvakt sedan Gigi Buffon gjorde det under en match 2014. Sakta men säkert jobbar Szczesny sig mot en topp fem-status bland världens bästa målvakter.  

Backar 

Rafael Tolói, Atalanta, 33 matcher/ två mål/ sju assist, 6,23 

Den aggressive brassen har tagit mittbacksspelet till en ny nivå offensivt. Tack vare hans ständiga löpningar in på motståndarens planhalva förvirrar han även försvarskollegor i andra lag. Det har bevisligen gett resultat, även om det bara blev två poäng efter omstarten.  

Stefan de Vrij, Inter, 34/4/3, 6,35 

28-åringen är en annan med stora kvalitéer offensivt, låt vara mer konventionella än Tolóis. De Vrij är även denna säsong bland Serie A:s allra bästa backar och den enda i Inters tremannaförsvar som inte åkte på någon formsvacka under året. Nederländaren är den största anledningen till att Inter släpper in minst mål av alla i serien.  

Theo Hernández, Milan, 33/6/5, 6,3  

22-åringen var spelaren som bar Milan offensivt från sin vänsterbacksposition innan Zlatan Ibrahimovic anlände och Ante Rebic kom igång. Väldigt tidigt gjorde Hernández det tydligt vilket anfallsvapen han besatt, och under sommaren har defensiven sett något bättre ut.  

Får han försvarsbitarna på plats är det mycket troligt att fransmannen utvecklas till världens bästa västerback. Ja, till och med bättre än brorsan Lucas, som kostade sisådär 60 miljoner euro mer när båda lämnade varsin Madridklubb förra sommaren.  

Mittfältare  

Luis Alberto, Lazio, 36/6/16, 6,61 

Spanjoren var Serie A:s bästa spelare fram tills avbrottet. När säsongen summeras står Luis Alberto på en delad seger i assistligan men ingen scudetto som Lazio började drömma om i vintras. Under de första matcherna efter omstarten såg 27-åringen ut att på egen hand bära lagets titeldröm.  

Till slut fick Lazio krypa över mållinjen med en utnött trupp och nöja sig med fjärdeplatsen. Det hindrar inte från att laget och dess magiker ska vara otroligt nöjda med säsongen.  

Sofyan Amrabat, Hellas Verona, 34/1/2, 6,51 

Säsongens bästa värvning i Serie sett till prislapp (3,5 miljoner euro). Så bra att det bara dröjde ett halvår innan nästa klubb fick bråttom att knyta till sig marockanen – för den tredubbla summan nästan.  

Fiorentina kan glädja sig åt att ha Amrabats tjänster i fyra år framöver och Hellas Verona över den skickligaste spelaren som burit den gulblå dressen sedan Luca Tonis dagar. Amrabat bildar ett potentiellt supermittfält nästa säsong tillsammans med Gaetano Castrovili och Arsenalryktade Lucas Torreira.  

Marcelo Brozovic, Inter, 32/3/5, 6,28 

Mittfältaren kom skadad till sommaren och missade de fyra första matcherna. Slutintrycket av hans säsongen blir därför inte lika positivt som det innan avbrottet – ändå är hans plats i denna elva tämligen given.  

Kroaten har fått se mittfältskompanjonerna Stefano Sensi och Nicolò Barella gå skadade i perioder samtidigt som Christian Eriksen famlat efter en plats. Brozovic är fortsatt väldigt viktig för Inter under tiden klubben löser sitt mittfältsrebus.

Robin Gosens, Atalanta, 34/9/8, 6,36 

Hamnar på sensationella siffror i poängprotokollet för en vänsterytter. Men så är 26-åringen inte vilken kantspringare som helst. Gosens har en målkungs tajming inne i straffområdet och ett huvudspel som sticker ut. Atalanta sägs vara redo att sälja tysk-nederländaren för bud runt 30 miljoner euro. Det skulle vara ett fynd för alla toppklubbar i Europa. 

Trequartista 

Alejandro “Papu” Gómez, Atalanta, 36/7/16, 6,69 

Det känns tufft att välja bort Josip Ilicic, som under coronan gått in i en depression och slutat träna med Atalanta. Sett över hela säsongen tycker jag att Papu Gómez varit Atalantas viktigaste spelare offensivt med den totala frihet han har på planen. Argentinaren är bland de ettrigaste spelartyperna som finns att möta och lämnar ingen motståndare oberörd under 90 minuter.  

Forwards 

Cristiano Ronaldo, Juventus, 33/31/6, 6,6 

Det är en smaksak att välja mellan Ronaldo och hans anfallslakej Paulo Dybala. I det här fallet går jag för Ronaldo efter hans brutala vinter och sommar där målen från 35-årigen är den största anledningen till att Juve vinner en ny scudetto. 35 år gammal besitter han en NBA-spelares spänst vilket demonstrerades i den närmast episka nicken mot Sampdoria.  

Ciro Immobile, Lazio, 36/36/8, 6,55 

De flesta har en åsikt om Immobiles storhet. Säsongen 2019/20 bevisade 30-åringen Fotbollseuropa att han hör till det yttersta skiktet i anfallseliten. Eller gör han det? En sak är självklar dock.  

Immobile har blivit en mycket bättre fotbollsspelare och är inte bara en målskytt. 47 poäng totalt den här säsongen bevisar det och rättfärdigar honom en plats i ovan nämnda kategori. 36 mål på en säsong är bäst någonsin tillsammans med Gonzalo Higuaíns facit från 2015/16. 

En (till) invändning mot Immobiles rekord är hans 14 straffmål jämfört med Higuaíns fem. Till Laziospelarens försvar bidrog han med sex fler assist än den förre Napolistrikern. Diskussionen fortsätter.  

Avbytare 

Salvatore Sirigu, MV, Torino, 36/7, 6,58 

Francesco Acerbi, B, Lazio, 36/2/2, 6,18 

Leonardo Bonucci, B, Juventus, 35/3/0, 6,18 

Lorenzo Pellegrini, MF, Roma, 27/1/11, 6,2 

Dejan Kulusevski, MF/FW, Parma, 36/10/9, 6,43 

Paulo Dybala, FW, Juventus, 33/11/11, 6,8 

Romelu Lukaku, FW, Inter, 36/23/2, 6,43 

Tränare 

Gian Piero Gasperini, 62 år, Atalanta 

Superlativen börjar ta slut för Gasperinis fyra år långa gärning i Bergamoklubben. Den här säsongen lyckades han ta laget ut i Champions League igen, en turnering de fortfarande är kvar i.  

Atalanta var dessutom någon minut ifrån att på allvar ge Juventus en kamp om scudettostriden. Inget lag i Europa vill möta frenesin i Atalanta, och det ska de tacka mister Gasperini för. 

****

Säsongen sammanfattas i veckans avsnitt av Poddario, där vi också tar upp röran i Roma och den Conte orsakat i Inter, bland annat. Med mig och SvenskaFans Johan Stistrup, gästar gör Nima Tavallaey från SempreInter.com

Finns där poddar finns!

Juventus säkrade lagets nionde raka scudetto med två omgångar kvar i Serie A, och Inter slutade till sist bara en poäng efter Turingiganten. Inter tryckte ner ett Atalanta med Champions League i tankarna och vann med 0-2 i den sista omgången.  

Läge att vara tillfreds efter en säkrad andraplats i tabellen? Inte om man heter Antonio Conte och tidigare citerats orden att “tvåan är enbart den första förloraren”. Tränaren utnyttjade mediatiden efter matchen till att ta fram staven och banka i taket så att vd:n Beppe Marotta och de andra kunde höra. 

“Vi behövde äta dynga i månader och fick noll skydd. Mitt bekymmer är att jag har en vision, jag ser vägen som vi behöver ta och vet vad som behöver göras. Häromdagen såg jag en intervju med (den förre tränaren) Luciano Spalletti från 2017. Nu är vi i 2020 och absolut inget har förändrats”, sa Conte till Sky Sport Italia när han blickade tillbaka på säsongen.

Conte fyllde dagen innan matchen 51 år och säger att det varit ett väldigt tufft år personligen. Han menar att hans arbete inte fått ett erkännande och att Juventus infrastruktur är betydligt bättre än de andra utmanarnas i Serie A-toppen. Samtidigt var Conte tydlig med att kritiken inte riktades mot spelare eller övergångar. 

Det har bara gått två veckor sedan Conte gjorde sin senaste stora “rant”. Då, efter 2-2 mot Roma, klagade han på ett “galet” spelschema som missgynnade hans lag. Ett rent felaktigt utspel och Conte fortsatte att beklaga sig över att Inter inte var tillräckligt närvarande när spelprogrammet sattes.  

Så här har det låtit hela säsongen från Interbänken. Under hösten, när Inter höll jämna steg med Juventus, klagade Conte på truppen som inte var bred nog. När nyförvärv sedan kom i januari med Christian Eriksen i spetsen riktades tränarens missnöje mot att han inte fått Arturo Vidal från Barcelona.  

Hans tidigare adept i Juventus passar Contes spelfilosofi bättre och tränaren har fått pussla in Eriksen på ett överbefolkat innermittfält under året, med ett utfall som lämnar en hel del övrigt att önska.  

Resultatmässigt har Inter presterat under sommaren efter en dipp under början på året och visat att truppen visst håller för ett titelrace. Det blev sju vinster på tolv matcher – det som har stjälpt i scudettojakten är förlusten mot Bologna och onödiga poängtapp mot Hellas Verona och Sassuolo.  

Inter har otvivelaktigt blivit ett bättre lag sedan Luciano Spallettis tid, vilket också andraplatsen i år visar om man jämför med Spallettis två fjärdeplaceringar. Laget har dock fått en osympatisk aura efter Contes gnällande och missnöje med en trupp som var hyfsat stark redan under Spalletti.  

Det är oklart hur Marotta och Conte går vidare nu och om de ens har samma syn på framtiden. Conte är en tränare för kort sikt med en brinntid som sällan övergår mer än ett par säsonger. En kan bara tolka lördagens utspel med att Antonio Conte är missnöjd med sin situation. Vill han bort redan, och hur länge har han velat det? 

Tidningen La Repubblica skriver att tränaren hört sig för bland Juventusfolk om Maurizio Sarris framtid där. Vi kan redan få ett svar på den frågan efter Juventus CL-retur mot Lyon på fredag, även om en återkomst för Conte i vitsvart vore den totalt motsatta vägen att gå efter anställningen av Sarri. 

Conte sades vara sugen på Juventus redan förra sommaren, och fick gehör hos klubbledarna Fabio Paratici och Pavel Nedved – men gavs tummen ner av presidenten Andrea Agnelli. Samme Conte som fick nog av Juventus och slutade två dagar in på lagets försäsongsläger 2014 efter tre raka ligatitlar.  

Den här krävande personligheten visades också i Chelsea, där Conte efter Premier League-titeln 2016-17 hamnade i dispyt med ledningen och bara stannade två år i Londonklubben.  

Samma sak kan upprepas i Inter. Skillnaden är att Conte blivit ansiktet utåt för Milanoklubbens satsning och påbörjade jakt på Juventus. Eftersom lördagens utspel inte grundade sig i värvningar så framställer det en djupare spricka mellan tränare och klubbledning.

Poängmässigt är Inters 82 pinnar en lika hög slutsiffra som under trippelsäsongen 2009/10. Då Antonio Conte gjort Inter till ett lag att räkna med igen vore synd om han brände sina broar efter bara ett år.

****

Mer om Contes raseri och framtiden i Inter blir det i veckans avsnitt av Poddario med mig och SvenskaFans Johan Stistrup, där vi sammanfattar Serie A-säsongen tillsammans med Nima Tavallaey från SempreInter.com.

Finns där poddar finns!