Nu får det vara slut på glamourskiten

Markoolios halvdruckna öl står kvar på bordet. Det vilar en dagen-efter-stämning över hela lokalen. Segerfesten kom av sig.
Ser ingen av Patrik Anderssons 150 gäster som rest ner i ett charterplan med den gamle lagkaptenen.

Själv är jag lite för trött för att gå och lägga mig.
Gissar att jag känner mig lite som en av de svenska spelarna. Tömd efter en kombination av maraton och sprint. Snabbt och mycket, helt enkelt.
Ändå vet man inte om gjort allt – eller rättare sagt, man vet att det alltid finns mer att göra.

Det är inte alltid glamourskit, som Edman talar om, när man bevakar Sveriges fotbollslandslag.

Mixed zone efter matcherna är som livet i övrigt.
Äta eller ätas.
Stämingen blir emellanåt lika risig som det verkar vara i det landslag vi bevakar. Man kan få ont i tårna…
Helt klart en fördel att vara längre än Zlatan – även om han inte stannade för det.

Undrar för övrigt hur stämningen är på Stormont Hotel är? Där landslaget bor.
Knappast klackarna i taket.

Om man för en liten stund bortser att man är svensk så var det en häftig match på Windsor Park.
På något sätt unnar jag nordirländarna lite framgång.

Efter att ha hört Roland Andersson beskriva Nordirlands effektiva procentfotboll fattar jag inte att Lawrie Sanchez lag inte alltid vinner EM och/elle VM.

Missade Lagerbäcks presskonferens.
Han var tydligen rak om att det var sämsta kvalmatchen under hans ledning.
Går bara att vara på en plats samtidigt.