Svensk fotboll borde ödmjukt kunna erkänna något fel i Qatar-frågan

Det är inte ens 18 månader sedan förbundskapten Janne Andersson satt på en presskonferens och sa: “Ska vi ha en regnbågsbindel? Ska vi knäböja? Det kanske är rätt? Ska vi ha en t-shirt med något på? Jag tycker att när vi spelar fotboll så låt oss vara fotbollsspelare. Sedan kan vi prata om frågorna vid sidan.”

Svaret kom efter frågan till Andersson om inte herrlandslagets kapten borde bära regnbågsfärgad bindel. Det var direkt efter Sveriges uttåg ur EM 2021 och Tyskland hade under mästerskapet tagit strid med Uefa och Manuel Neuer hade spelat med bindeln. Janne Andersson var avvisande till att herrlandslaget skulle göra så.

Under torsdagen gästade Janne Andersson TV4:s VM-studio och pratade om de politiska turerna som varit under mästerskapet i Qatar kring Fifa-basen Gianni Infantinos hårda ord mot Europa och förbudet mot One Love-bindel. Något som förbundskaptenen reagerade starkt på och ifrågasatte ifrågasatte Infantino. Jag får inte glömma att Sveriges förbundskapten för en vecka sedan rasade mot ölförbudet.

På något sätt hade jag velat höra Janne Andersson säga att han tänkt om. Att man kanske inte gjort tillräckligt vägen fram och sedan att man nu byter riktning. Alternativt att man höll på sin linje att svensk herrfotboll inte ska markera på plan kring de här frågorna. Sväng inte bara för att opinonen säger det.

I veckan har även SVT:s nya expert Albin Ekdal (samt herrlandslagets vicekapten) också varit tydlig och talat om dubbelmoral kring Infantino. Lägg till att Ekdal i onsdags tyckte att Sverige (då förbundet) borde göra som Danmark och Norge i frågan kring Fifa-basen och därmed indirekt Qatar-VM som ju striden gäller.

Grejen är att Norge och Danmark och framför allt spelare och ledare i de landslagen varit aktiva i de här frågorna under lång tid. När de i mars i VM-kvalets start drog på sig tröjor med budskap, samlade in pengar via tröjförsäljning och annat gjorde Ekdal & Co i Sverige ingenting på plan. Och det är naturligtvis okej, men stå för det då istället för att svänga. Eller säg att du tänkt om.

Och de senaste dagarna har SvFF-basen Karl-Erik Nilsson figurerat flitigt i svenska medier efter hans uttalande i lördags om att fotbollsförbundet först på Fifa-kongressen i mars ska bestämma sig kring om man ska rösta på Gianni Infantino. SvFF-basen hävdar nu att han i lördags eftermiddag inte tagit full del av Infantinos tal och därför ändrat sig.

Även om Karl-Erik Nilsson bara ändrat sig till att om valet varit i dag hade man inte stöttat Infantino. Det är egentligen ointressant då valet är i mars och SvFF-basen och Uefa-höjdaren håller dörren öppen för att ändra sig om Fifa och Infantino kohandlar om 1) satsning på damer 2) snällare mot Uefa 3) kompensationsfond för migranarbetare 4) center för migrationsarbetare.

I klartext är svensk fotbolls värderingar kring Gianni Infantino och Fifa till salu och i utbyte mot några köttben (förvisso viktiga sådana) så kan man stödja honom i Rwanda i mars. Är det verkligen vad svensk fotboll vill? Att allt är till salu om vi bara får igenom förslagen.

Ovanpå det säger Karl-Erik Nilsson att svensk fotboll varit tydlig i de här frågorna. Det är givetvis så att otydlighet också är en form av tydlighet, för de flesta upplever knappast att den svenska fotbollen varit tydlig i de här frågorna kring politik, VM i Qatar, Fifa-val och träningsresor i region.

Det är inte heller så att svensk fotboll sluppit frågor i de här ämnena. De har ställts år efter år, ända sedan Erik Hamréns dagar och fortsatt in i Janne Anderssons dagar. Så att ingen reagerat kring det här, vilket det påstås från svenskt håll de senaste dagarna, är inte korrekt.

Det är förståeligt att svensk fotbolls representanter nu försöker sig på en slags historierevision. Att svensk fotboll visst varit tydligt. Ja, man har sagt saker utanför plan –utan tvekan har man varit tydliga där – men man har inte ens varit nära att göra något som Tyskland, Danmark och Norge gjorde under VM-kvalet.

Först när fotbollsförbundet ingick i ett samarbete kring One Love-bindeln med en rad andra förbund i Europa så spelade man med kaptensbindeln i september. Då kunde inte inte ens herrlandslaget hålla emot sin princip att inte ta med något in på plan och låta spelare och ledare vara idrottare.

Det ska sägas att ett svenskt landslag varit tydligt: damernas. De har burit regnbågsfärgad bindel. De har gått ner på knä. De har hållit upp tröja om att de spelar för sina tjejer i Iran. På många sätt har de markerat, givetvis vana att tvingas slåss för sin plats på och utanför planen. Det är konstigt att detta inte är en förbundsfråga kring olika landslag.

Hur ska svensk fotboll agera? Vad ska man göra på plan. Klart det kan framstå som härligt att landslag gör olika beroende på hur de vill göra, men det är nog bara Karl-Erik Nilsson som ser tydligheten i det. Som han en gång förklarade för mig apropå ingen policy kring brottsdömda spelare: “Ingen policy är också en form av policy”.

Svensk herrfotboll har sedan det betalda träningslägret i Saudiarabien 2006 varit på träningsläger i Syrien, Venezuela, Oman, Abu Dhabi sex gånger och Qatar tre gånger och hade planerat en fjärde resa när Sef-klubbarnas medlemmar sa nej. Lägg till det träningsmatcher i Belarus och i Turkiet samt hemmamatcher mot Kina och Iran.

Det är korrekt att svensk fotboll försökt påverka vid sidan om i Qatar, men man var ganska snabbt helt ensamma att fortsätta att åka och träningsspela i Qatar. Norge och Danmark? Ja, det var inte aktuellt. Finland hoppade av efter en debatt i landet 2019 och 2020 fick Sverige betala för att Moldavien och Kosovo skulle flygas in för att möta Sverige.

I januari 2020 intervjuade jag Karl-Erik Nilsson i ärendet och då var SvFF-basen tydlig apropå träningsresor till emiratet: “Det är för få landslag som åker till Qatar”. Tror kanske inte han hade uttryckt sig likadant i dag. Men kanske låter det annorlunda i mars?

Jag har i min bok om VM i Qatar och i många intervjuer därefter idkat självkritik och förklarat att jag och många av mina kollegor och medier inte gjort jobbet i de här frågorna i tid. Det är inget att hymla om, för så är det. Det här är en process där man lär sig.

Ta när centerns Annie Lööf i februari i år utan att darra sa att Sverige ska bojkotta VM i Qatar (när hoppet levde) för att där kränks mänskliga rättigheter dagligen. Det var populism i dess renaste form när hon inte berättade om att hon som näringsminister var del av en regering som öppnade en svensk ambassad i Qatar 2014 för att få till ökad handel.

Om Lööf däremot inlett med att säga att hon varit med i en regering som öppnat ambassad i Qatar, men tänkt om och ångrat sig kring det hade det funnits mer trovärdighet och tyngd i ett tal om bojkott. Då visar man mänsklighet i att man satt sig in i ärendet mer, att man kan ändra sig och erkänna att man av olika skäl lägger om kursen.

Inte utan att det hade varit bra om representanter för svensk fotboll reflekterat kring åren fram till hit med all One Love-turbulens och om man verkligen gjort allt rätt och tydligt. Eller att man åtminstone utvecklade resonemanget kring vad man gjort och inte gjort och varför man först nu är tydliga.

Det sista alternativt är att man står för den tidigare inslagna vägen med noll ställningstagande på planen. Vilket också är ett ställningstagande i sig.