Måndag innebär ny podd, denna gång med Janne Jönsson, som tränar Ålesund men är på väg hem till Sverige efter tio år i Norge. Ni hittar den HÄR: eller via acast: eller via itunes:
Jönsson var aktuell för Djurgården och Malmö FF i fjol och ångrar lite att han inte nappade på buden. Han ger även sin syn på de gigantiska tränarlönerna i Norge, tiden i Rosenborg, Stabaeks fall, Daniel Nannskog vs Petter Furuseth Olsen och om det verkligen är kris i svensk fotboll som en del antyder och om hans polare Fredrik Ljungberg då kan styra upp den.
***
Jag vet att jag inte är Hugo Rask.
***
Massimo Cellino äger Leeds United och i lördags satte han nytt rekord för klubben: han sparkade manager Darko Milanic efter 32 dagar och sex matcher. Därmed är Brian Clough bara tvåa på listan med sina 44 dagar i Leeds. Cellino har nu under sitt dryga halvår sparkat tre managers och klubben är närmare ett dårhus än någonsin tidigare, och det säger inte lite.
***
Rikard Norling har två matcher på sig att rädda en kvalplats åt Brann. I vintras talade han om guld.
***
Fredagens krönika om att “fotboll är en sport för män” ville givetvis väcka debatt kring synen på män, kvinnor och oss själva. Därför spetsade jag till det och tog med Mikael Antonssons citat efter Europa League-matchen mot Club Brügge apropå en filmande motståndare: “För mig är fotboll en sport för män och då ska man inte kasta sig.”
Min upplevelse är att kvinnor filmar betydligt mindre och att det knappt förekommer i jämförelse med när herrar spelar. Det blev en bra ingång till krönikan, och jag tyckte att jag var tydlig om att jag inte var ute efter Antonsson som jag upplever som en klok, smart, trevlig och reko person. Utan att jag ville belysa hur miljön kan forma oss.
Jag tog även med exempel om mig själv och en icke-namngiven elittränare i Sverige. Reaktionerna blev rätt kraftiga, framför allt via twitter men även via mejl, och det var både ris och ros och det är ett ämne som polariserar. Skriver sällan om det, kanske för sällan? Det är ett svårnavigerat område och extremt minerat för det är något hotfullt i det.
Många drog en lans för Antonsson och pekade på att han kan ha menat män kontra pojkar. Jo, så kan det vara, men tillräckligt många – över hälften är min bedömning av mejl, sociala medier och andra reaktioner – tolkade det som jag: att det var män vs kvinnor. Sedan är det något i det hela att man ska vara en man, då står man upp, och då spelar det mindre roll om det är i jämförelse med en pojke eller med en kvinna.
Återigen hamnar vi i en diskussion om vilka signaler vi sänder. Är det mer okej att att sparka ner någon eller ge någon en tryckare än att kasta sig och låtsas att man blir fälld? Fusk som fusk borde det vara, men genom att prata om en sport för män och att stå upp så blir det att just växa upp och bli en man leder till att man ska veta att man står upp.
Andra förklarade att jag inte spelar själv och inte vet hur tugget går i omklädningsrummet. Expressens Daniel Kristoffersson skrev att omklädningsrummet är ett av de mest accepterande ställen som finns i sitt inlägg och försvarade Antonsson. Precis som jag så spetsade “Disco” till det och nämnde inget om allt bra jag skrev om “Anton”, utan förklarade att backen aldrig “gett uttryck för några som helst nedsättande kommentarer om kvinnor hittills under sin långa karriär.”
Då har man tyvärr missat poängen med krönikan, och uppenbarligen har jag inte varit tydlig nog. Det handlade inte om att spelare x ska ha uttryckt sig nedsättande om kvinnor utan att strukturen är sådan att vi säger saker och ting som: var inte en kärring, spela in som en f*tta och så vidare. Det snacket lever mer eller mindre och det vet vi alla.
Däremot var jag inte ute efter att hänga Mikael Antonsson – vilket jag också skrev – utan hans citat efter matchen blev en bra ingång. Jag kan givetvis inte veta vad han exakt menade men tog mig friheten att skriva om det i en krönika. Rätt eller fel? Ja, det går att diskutera givetvis, men jag ber om ursäkt till Antonsson, som jag sökt, om han känt sig uthängd men för mig var citatet bara ett exempel på vårt sätt att uttrycka oss.
Sedan är det enkelt att säga att omklädningsrummet är accepterande. Jo, det är det på många sätt men man kan ta med sig Henrik Larssons ord från Zlatans dokumentär, om att när man är bra så blir man en i gänget. Vad händer med de som inte är bra? Ja, många av dem blir inte en i gänget på samma vis, även om omklädningsrummet är förbannat roligt när man hör till.
Sedan säger det möjligen något om omklädningsrum för herrar i olika lagidrotter om man synar hur många homosexuella som kliver fram? Det är ett fåtal och många av de som i efterhand berättat om sin sexuella läggning har inte vågat ta steget när de tillhört ett lag. Det om något borde kanske få oss alla att fundera på om det är ett så accepterande ställe?
Nej, jag har inte spelat elitfotboll men jag har spelat handboll i tio år, volleyboll, innebandy, fotboll i lägre sammanhang och har på senare år varit med några gånger i tv-laget. Jag har dessutom vistats i tillräckligt många manliga miljöer för att veta hur många av oss pratar, snackar och tycker. Nej, jag är ingen ängel, jag är 48 år och håller på att lära om på en del områden och det är på tiden.
Sedan är inte jag bättre än att jag också kan skratta åt olika dumma och sexistiska skämt eller på andra sätt delta i snacket som blir i samband med att man häckar mycket tillsammans och jobbar långa pass och blir en del av en miljö. Väldigt mycket blir jargong och det kan vara roligt men det har givetvis sina risker och alla är inte med på det.
En annan invändning har varit att kvinnor minsann också använder könsord, är elaka och knappast rumsrena. Må så vara, men jag kan mest förhålla mig till män eftersom jag är man och i min värld har två fel aldrig blivit ett rätt.
Länge har jag inte riktigt greppat problematiken till fullo och jag var själv frustrerad i början av min karriär när jag sökte jobb och det stod i alla annonser att kvinnor har företräde. Varför det? Ja, det är för att det är felbalanserat och då går det ut över individer som det gjort för många andra individer tidigare. Allt handlar om vad vi vill åstadkomma.
På senare år har jag blivit mörkrädd när jag ser hur män attackerar kvinnor som jobbar med sport. Visst får jag också en massa skit men det är inte skruvat riktigt på samma vis och man är möjligen mer sårbar om man vet att man bryter ny mark. Det är beklämmande att det är så och när jag läser om männen som näthatar en 14-årig tjej som uttryckt en självklarhet så blir jag bara ledsen.