FA-cupfinalen fick mig att älska fotbollen. Där fanns allt som gör fotbollen underbar med dramatik, inramning, en pokal och tvära kast. Det är givetvis hemskt för förlorarna men också härligt för vinnarna. Galen eufori eller en avgrund av sorg väntade för lagen som tågade in på Wembley.
I slutet av 1970-talet när jag fick upp ögonen för fotboll sände SVT bara ligafotboll från England mellan november och mars. Däremot var maj en helig månad då man inte bara visade FA-cupfinalen utan även en del finaler i Europas cupturneringar. Direktsända matcher i sin helhet. Paradiset.
För vi som följt den engelska ligan blev blåsta på avgörandet när olika lag vann ligan och det firades ett guld. Vi var hänvisade till tidningar och möjligen korta klipp i SVT:s sportnyheter. De styrande på svenska fotbollsförbundet var livrädda för publiktapp och ville att allsvenskan skulle spelas utan konkurrerande TV-matcher.
Därför blev FA-cupfinalen något extra. Fortfarande kan jag minnas när Ipswich skrällde mot Arsenal 1978 och tog klubbens första cuptitel och andra titel i historien. Hur vi satt i gillestugan och följde dramatiken från Wembley där Roger Osborne tryckte in en retur bakom Pat Jennings.
Eller året efter när Manchester United låg under med 2-0 mot Arsenal och hämtade upp till 2-2 efter två mål i slutminuterna. Havet av supportrar på Wembley gungade och det var en annan värld. Bara för att sedan få se Alan Sunderland avgöra för ett gulklätt Arsenal.
Sedan skulle vinnarna tåga upp för trappan till någon kunglighet som räckte över pokalen. Den hissades och jublet ville aldrig ta slut från ena hälften av Wembley. Färgerna. Ljudet. Konfettin. Jag vet inte vad som är minnen och vad som är verkligt men FA-cupfinalen var något extra.
Varje år längtade jag efter att Leeds United skulle ta sig hela vägen. Laget bhade vunnit 1972 och förlorat både 1970 och 1973. FA-cupladdningen började redan till första omgången (eller rättare sagt tredje omgången) i början av januari när lagen från de två högsta ligorna lottades in att möta mindre lag.
FA-cupen som grundades 1872 var öppen för i princip alla klubbar neråt i det engelska systemet. Rekordet var 2012 då 763 klubbar deltog och under tolv omgångar fick man fram en vinnare. Fri lottning. Ingen seedning. Bara det att de stora lagen fick kliva in i omgång tre.
Alla förstår givetvis att FA-cupen inte sett ut så här sedan Wanderers vann den första titeln 1872 utan det har varit en konstant förändring. Först växte den enormt och titeln vägde tungt. Varje år fick man någon eller några skrällar som byggde upp magin kring cupen.
Hereford United. Sutton United. Wrexham. Lincoln. Bradford. Colchester. Newport County. Harlow Town. Wimbledon. Sunderland. Stevenage. Woking. Ja, det är många klubbnamn som kan väcka hemska minnen hos de supportrar som sett sitt lag falla mot en klubb man ska vinna mot.
Men under 2000-talet har FA-cupen tappat i kraft i takt med att pengarna för att hänga kvar i Premier League eller att gå långt i Champions League blivit viktigare. En del pekar på att när Manchester United valde att avstå FA-cupen 1999-00 för att spela klubblags-VM i Brasilien så var det början på slutet.
Det ska sägas att United var under tryck från engelska FA att spela VM för att England ville ha herr-VM 2006 och ville göra bra intryck på Fifa. Och vid samma tid skrotade Uefa Cupvinnarcupen och då försvann den attraktiveten. Man tog även bort Europa-spel för förlorande finallag. Alla skiften har lett till att många av de större klubbarna kör svagare lag och kanske inte går för det för fullt.
Över tid har man tagit bort omspel. Minns när Leeds och Arsenal möttes fyra gånger på knappa tre veckor bara i FA-cupen 1991 för att få fram en vinnare. Sedan har man begränsat det till ett omspel och till nästa säsong försvinner omspelen helt i en ny uppgörelse mellan Premier League och engelska FA.
I utbyte mot 33 miljoner pund från Premier League fimpar man omspel men då får FA-cupen i några omgångar vara exklusiv på helger. Allt spelas dessutom på helgen. Klart att det är trist att de klassiska omspelen försvinner och är emellanåt en intäkt för de mindre klubbarna, men detta är penningens väg.
Ändå är det fel att tala om att FA-cupen är död. Räckte att följa Coventrys frammarsch i år till en semifinal mot Manchester United på Wembley för att förstå draget för just den klubbens supportrar. FA-cupen har kanske tappat den stora dragningskraften men för de involverade kommer det alltid ha något att kunna nå Wembley och vinna en pokal.
Om man lockade med en plats i Champions League eller höjde prispengarna radikalt kanske man kunde få alla storklubbar att vakna till liv. Frågan är om det är värt det? FA-cupen lever och det över 150 år efter att man drog i gång den. Vi får köpa skiften som faktiskt skett under hela vägen fram och se det härliga i att det är drag.
Ett Manchester-derby väntar på Wembley i eftermiddag. City mot United i en match om FA-cuptiteln. Laddat naturligtvis och speciellt för United som under en period på dryga tio år fått se Manchester City sportsligt ta sig förbi klubben. Nu är City lika kraftfull dominant i England som United var under lång tid.
Sedan Sir Alex Ferguson klev av som manager för Manchester United 2013 då klubben också säkrade sin 20:e och senaste ligatitel har det varit skralt i prisskåpet. En FA-cuptitel, två ligacuper och Europa League på elva säsonger. Säkert något många klubbar uppskattat, men för United är det blekt.
Uppgifterna om att managern Erik ten Hag ska få sparken dagen före FA-cupfinalen är på något sätt symtomatiska med läget i Manchester United. Raden av sparkade managers och en hel del byten på andra nyckelpositioner sedan 2013 är signaler om att allt inte handlar om vem som tränar spelarna. Det är något mer grundläggande som är fel.
Manchester City hade förvisso vunnit FA-cupen 2011 och ligan 2012 men ökade takten i pokalsamlandet. Efter att Sir Alex lämnat har City tagit sju ligatitlar, två FA-cuptitlar, sex ligacuper och en Champions League. Kombinationen av resurser från ägarna i Abu Dhabis kungafamilj, skickligt arbete och några av de bästa ledarna och spelarna har gett resultat.
Här måste man flika in de 115 olika anklagelserna som Premier League riktat mot Manchester City där en majoritet (80 stycken) rör frågor kring finansieringen av spelare, ledare och klubben från 2009 till 2018. Anklagelserna efter 2018 handlar om att klubben inte samarbetat med Premier League. Allt material kommer från läckan Football Leaks som Der Spiegel publicerade.
Under hösten lär fallet komma upp och om City blir fällt kommer mer än en pokal att ifrågasättas. När Uefa gick efter City så kunde den engelska klubben klara sig för att regelbrotten var preskriberade. Den möjligheten finns inte i Premier League och FA lär haka på om City blir fällt.
Men fram till den rättsprocessen drar i gång är det en FA-cupfinal där Manchester City är favorit att ta hem ännu en pokal. I en final på Wembley kan även det svagare laget vinna och det är givet att alla United-supportrar drömmer om det. Oavsett om folk säger att FA-cupen är död eller inte.