I veckan gick Ulf Johansson som är regionpolischef ut i Expressen och klagade på kostnaderna för att bevaka allsvenska matcher. Varje högriskmatch går på 1,6 miljoner kronor, enligt artikeln i tidningen, och 600 000 kronor handlade övertidsersättning.
Polischef Ulf Johansson är tydlig: ”Vi vill inte ha en så stor polisiär resurs som tar hand om unga män med stort våldskapital i de här sammanhangen. Det skulle man vilja dra ned på och lägga på annat i stället.”
Sedan räknar han upp att polisen behövs i kampen mot den organiserade brottsligheten men även när det handlar om mängdbrott, brott mot kvinnor och barn samt det brottsförebyggande arbetet.
Jag förstår givetvis alla som nappar på det här utspelet. Att det är för dåligt att det ska kosta 1,6 miljoner kronor för att Hammarby ska möta Djurgården i ett derby som på söndag. Tänk vad de pengarna hade kunnat göra nytta på andra ställen.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att de här unga männen tillhör det svenska samhället och det finns en risk att deras våldskapital dyker upp någon annanstans. Dessutom är det betydligt fler som går på fotbollen av nöjes skull.
I ett samhälle kommer vi alltid att ställas inför val och prioriteringar och det blir en kamp om resurser. Det går att förstå polischef Johanssons frustration med tanke på att han inte har tillräckligt med poliser för att kunna göra sitt jobb, men det är mer en politisk fråga än en polisiär fråga.
På klassiskt vis lägger Ulf Johansson ansvaret i knäet på klubbarna. Dessutom surrar han sig fast vid en nollvision. Jo, det är vackert men vem tror på allvar på en nollvision för problem om 25-30 000 personer samlas oavsett om det är fotboll, musik eller politik? Ja, inte jag.
Ifrågasätter inte att polisen har problem och behöver rekrytera fler poliser och få mer resurser. Däremot är jag inte övertygad om att det är rätt väg att sätta än mer tryck på klubbar som gör stora insatser för samhället på andra sätt.
Vet att Svensk Elitfotboll tog ett bra kliv när man i år lät revisionsföretaget EY räkna på vad elitfotbollen tillför till samhället. En samhällsnytta på 775 miljoner kronor årligen, enligt uträkningen, och det är skatter, ideella ledare, hälsoeffekter och så vidare.
Naturligtvis är det ingen exakt vetenskap och det går säkert att ifrågasätta men jag tror att alla inser att 30 000 åskådare på Tele2 Arena på söndag innebär pengaströmmar som ger arbeten, skatter och tillväxt.
Alla inser givetvis också att allsvenska Brommapojkarnas verksamhet med 4000 barn och ungdomar ger stora effekter. Dels att de fostras och får något att syssla med, dels att de rör på sig i en tid när folkhälsan är hotad av stillasittande och lätt tillgång till onyttigheter.
Idrotten i stort och även fotbollen måste bli ännu bättre på att ta fram siffror på sitt värde för samhället. Att helt enkelt bevisa sitt värde för att det inte ska gå att bara lasta polisnotor på fotbollen i en enkel debatt om pengar.
Ta nu inte detta som att jag tycker att det är okej med högriskmatchernas baksidor med allt från våld till att fulla män är högljudda och pissar var de känner för. Däremot hade priset varit för högt om vi bara tog hänsyn till dem och lastade allt ansvar på klubbarna och på något sätt begränsade matcherna.
Ett samhälle måste kunna bära både arenor och polisnotor precis som att det är givet att subventionera Dramaten, teater, muséer och annat som berikar tillvaron och gör den värd att leva. Idrotten har varit usel på det här och blir därför sällan eller aldrig en valfråga.
För ovanpå kostnaderna och vinsterna som går att mäta i pengar så finns det värden som är svårare att klassificera. Vad är det värt för en supporter att få vara del av en framgång? Vad är det kreditkortsförtaget har för payoff? Priceless!
Och hade Ulf Johansson verkligen velat hjälpa fotbollen så hade han sett till att förlänga och helst permanenta aktionsgruppen mot kriminella i idrottsmiljö, som jag skrev om i mars. För fotbollen är en del av samhället och insatser där gynnar alla.
Dessutom hade det varit bra om fotbollen och polisen satte sig ner och slutade med maktkamperna om ståplatsläktarna. För verkligheten är att hårda tag inte hjälper situationen utan snarare leder till konfrontation. Där vill ingen hamna, för då kommer polisnotorna att skena.