Ett informationsmöte om Blåvitts åtgärdsprogram gav rejäla svallvågor under torsdagen i Göteborg med omnejd. Klubbens ledning meddelade att man sålt institutionen Kamratgården, som man byggt om rejält och invigde på nytt för dryga tre år sedan. Allt för att behålla kontrollen över anläggningen och ekonomin.
Fastighetsaffären gav klubben tio miljoner kronor och det var Blåvitt-vännerna Anders och Björn Gidefjord via bolaget Varbergs Stenfastigheter som förvärvade Kamratgården. Upplägget är att klubben nu hyr träningsanläggningen med rätt att köpa tillbaka den, enligt ett avtal som sträcker sig till 2033.
En snabb överblick av IFK Göteborgs 2015 ger en cuptitel, en andraplats i Allsvenskan, spel i Europa, en såld skyttekung och ett höjt publiksnitt med nästan 4000 åskådare. Att det ska innebära ett minus på runt tio miljoner kronor är svårt att greppa med den insyn man får utifrån.
Särskilt med tanke på att klubben 2014 backade tio miljoner netto och driften gick 26 miljoner minus i vad ordföranden Karl Jartun beskrev som ett omställningsår. Han lyfte svårigheterna i verksamhetsberättelsen med personalomsättning och att man inte lyckades utmana Malmö FF om guldet under hösten vilket inte gav publikmatcher, och sedan skrev han:
”Vi ska ha en ekonomi i balans. Naturligtvis har det redan, med tanke på resultatet för 2014, vidtagits åtgärder. Vi har skurit i kostnader, en arbetsgrupp för att se över organisationen är tillsatt och processer för ett effektivare arbetssätt igång. Vi ska vara offensiva och ödmjuka på samma gång.”
Just den arbetsgruppen kanske inte jobbat vidare effektivt med tanke på att man under 2015 var med i guldstriden ända in i sista omgången och dessutom sålde Lasse Vibe under sommaren och fick in 13 miljoner kronor. Ja, det är helt enkelt obegripligt att klubben hamnat i det här läget ännu en säsong.
Givetvis förstår jag och alla andra som kollar in i det här att klubben har för höga kostnader och för låga intäkter. Inget konstigt i det, men med tanke på att man jobbat med kostnader och fått in mer pengar via ökad publik och en spelarförsäljning är det mer förvånande att klubbdirektören Martin Kurzwelly inte fick sparken tidigare än att han fick gå.
Räcker att kolla på den sammanställning som SvFF gör kring de allsvenska klubbarnas ekonomi och där var Blåvitt på nedre halvan när det gällde personalkostnader i procent av omsättningen. Det var 59 procent av intäkterna eller 80 miljoner som gick till personal under 2014, och det är tydligt att en rejäl sanering krävts för att rädda elitlicensen.
Uppenbarligen har det inte skett. Ta bara den tidigare tränaren Roger Gustafsson, som utan tvekan är en av Blåvitts största, och som såg till att klubben dominerade i Sverige och byggde upp ett enormt kapital under 1990-talets första hälft. Att hans projekt får fortsätta att dränera klubben är svårt att greppa.
Änglagården kostade 2014 runt 13,5 miljoner kronor och tog samtidigt in fem miljoner och under 2013 var det 12,7 miljoner i kostnader och 3,9 in. Så bara under två år så lade klubben ut 17 miljoner kronor netto på Änglagården och det är rejält för en klubb vars intäkter är mellan 125 och 135 miljoner på ett år.
Om Änglagården lönar sig? Det går att diskutera och det är klart att man tagit fram spelare men en snabb blick på den startelva som var nära att sno SM-guldet 2015 så är det få som fått sin utbildning via Roger Gustafssons projekt. Akademitanken är vacker, men bär sig inte och måste gå att ratta billigare.
Denna medlemsägda förening borde tillsätta en haverikommission som fick finkamma klubbens ekonomi. Var går pengarna? Hur många anställda har man? Vilka funktioner är ett måste och vilka kan man offra? För det är utan tvekan så att klubbens elitlicens är hotad, och det kan bli jobbigt.
Är det då fel att sälja Kamratgården? Det behöver inte vara fel, men det lilla jag kan om ekonomi gör gällande att det måste vara bättre att försöka testa marknaden och se hur den värderar Kamratgården. Hur kommer det sig att man presenterar en redan klar affär som är så okänd bland medlemmarna?
Köparna vet naturligtvis att risken att IFK Göteborg skulle gå i konkurs är lika med noll. En av Sverige riktiga och mest anrika klubbar. Alltså har man en given hyresgäst fram till 2033 och om klubben skulle vara med om ett Champions League-lyft likt Malmö FF så får man tillbaka sina pengar tidigare än så.
Tyvärr är inte medlemsägda föreningar någon garanti för transparens, raka besked och bra affärer. Turerna kring Kamratgården stärker den tesen och det ska bli intressant att se hur medlemmarna reagerar? Kan de ens få insyn i affären eller är det bara Blåvitt-styrelsen som får tillträde?
Förre Blåvitt-basen Gunnar Larsson skräder inte orden och det går att förstå. Symboliken i att sälja Kamratgården är en sak, en annan att det helt sker i smyg och att affären redan är gjord när den presenteras för medlemmarna. Räkna med att det kommer bli ett hetsigt årsmöte och det med oklara vinnare.
Däremot är det inte så att Larsson gjort allt rätt. En del av klubbens problem är att ”fader Gunnar” likt många andra starka ledare hade svårt att lämna köttgrytorna och dessutom ordnade han inte med successionsordningen och det har lett till många oklarheter och ingen kontinuitet på ledarsidan.
Blåvitt-fansen har en jobbig vinter framför sig och frågan är om en försäljning av Gustav Engvall kan rädda klubben på kort sikt? Om jag representerat Stoke hade jag börjat pruta på priset och erbjudit rena cash men mindre belopp, för det är sällan klubbar i brygga som får ut det bästa priset av köpande klubbar.
Upp till Blåvitts medlemmar att ta kommandot och se om man kan enas om en ledning som inte låter sig förblindas av tänkbara framgångar och glömmer enkla tricks som budget i balans och annat som är viktigt. Att andra klubbar gör lika dåliga affärer är sin sak, men flera fel har aldrig blivit ett rätt.