Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Atléticos osannolika facit – 33 hållna nollor är ofattbart imponerande

David Alaba träffade ribban och var decimeter ifrån att överlista Jan Oblak. Å andra sidan prickade Fernando Torres stolpen åt andra hållet och kunde gett Atlético ett ännu bättre utgångsläge inför säsongen.

Det blev 1-0 på Vicente Calderón i går. Ännu en 1-0-seger – tredje i följd och elfte totalt den här säsongen.

Atlético höll dessutom nollan för trettiotredje gången. På en säsong. Det är ett smått osannolikt facit som symboliserar arbetsmoralen, harmonin och det faktum är Diego Simeones manskap rent taktiskt är slipat som diamanter.

I går spelade inte ens Diego Godín, argumenterbart världens främste på sin position. José María Giménez hade bara spelat en match efter skadefrånvaro men gick in och axlade rollen i stället för sin landsman på bästa möjliga sätt. Stefan Savic – som inte fått överdrivet mycket speltid sedan flytten från Fiorentina och varit tredjevalet – fullbordade mittlåset och gjorde som alltid ett gott jobb. Savic har fortfarande inte förlorat en enda match av de han spelat i Atleti. Bara en sådan sak.

Men som vanligt är det inte en, två eller tre spelare som sticker ut. Det var kollektivet Atlético som vann igen. Att Jan Oblak hållit nollan i 33 matcher är förstås ofattbart imponerande – och det är dags att plocka in honom i kategorin bland de absolut främsta målvakterna – men han hade aldrig klarat av det utan de tio kompakt krigande soldaterna han har framför sig på planen.

33 nollor ändå. Under en säsong – som dessutom inte är till ända. Svårt att ta in.

Nu har Atlético vunnit mot Barcelona, Real Madrid & Bayern München på bara ett par månader. Diego Simeone fortsätter med mantrat “vi tar en match i taget” och försöker lägga över all press på motståndarna. Men nu har det pågått under så lång tid, under så många år. Folk tar Atlético på allvar nu – ändå förvånas de flesta över de ständigt maximala prestationerna när det gäller som mest.

Visst hade man gärna velat hänga med på en träning eller en taktisk genomgång inför en match för att se och höra hur Simeone och hans stab analyserar varenda detalj och motiverar sina spelare. När guldet 2014 säkrades på Camp Nou skadade sig både Diego Costa och Arda Turan. I går saknades Diego Godín.

Det verkar inte spela någon roll. Ersättarna vet exakt vad som krävs – och att få ut snudd på maxkapacitet av varenda spelare är fullständigt unikt.

***

Jag ska skriva mer om Saúl Ñíguez vid senare tillfälle. Hans utveckling den här säsongen är remarkabel. Från bänkad komplementspelare i början av säsongen till fullständigt vital och given i startelvan.

Allting ont för någonting gott med sig, brukar det sägas.

Tiagos skada i höstas fick många Atlético-supportrar att bäva inför vårsäsongen. Då klev Saúl fram på allvar – och oj, så bra han har gjort det.

Att han har taktiskt kvalitet, ett bra positionsspel, är stark i luftrummet och en spelare som smäller på var känt sedan tidigare. Att han kan slalomdribbla sig igenom ett helt Bayern-försvar var någonting nytt.

***

90 minuter – eventuellt lite förlängning och möjliga straffar – ifrån drömfinalen. Egentligen har varken Real Madrid eller Atlético ena benet i finalen, men det råder förstås inga tvivel om att det är liten fördel för Madrid-lagen inför returmatcherna.

Det hade varit ett sådant klimax att se en ny finalmatch mellan stadsantagonisterna.

Adam Pinthorp

Äntligen har Jonathan Viera hittat tryggheten

Efter 15 av de 25 första omgångarna låg Las Palmas under nedflyttningsstrecket. Få marginaler på sin sida och motståndarlagen verkade knappast underskatta nykomlingen från Gran Canaria.

Det såg ganska mörkt ut. Fjolårets skyttekung Sergio Araújo hittade inte målformen och frågan vem som skulle göra målen blev allt större.

Det är inte helt ovanligt att en nykomling går urstarkt under höstsäsongen och sedan tappar mark under våren. Eibar är ett lysande exempel från i fjol. För Las Palmas del har det varit tvärtom. Successivt har laget som kollektiv och spelarna som individer vuxit in i kostymen och på senare tid har det spelats fantastisk fotboll på Estadio Gran Canaria.

Plats 18 i tabellen efter omgång 25.
Plats nio i tabellen i skrivande stund – något som i värsta fall kan bli ett par placering längre ner när helgen är till ända.

I fredags säkrade Las Palmas det nya La Liga-kontraktet efter en ny demolering. Espanyol kördes över hänsynslöst och slutresultatet skrevs till hela 4-0. Willian José har klivit fram och börjat göra målen, Roque Mesa har börjat komma in i tempot under sin första La Liga-säsong, den offensiva bredden är stor och i försvaret är mer välsynkat än tidigare. Och vid behov av att hålla i bollen finns ett geni på bänken att kasta in i form av Juan Carlos Valerón. Jag såg honom på plats i Las Palmas i januari. Lika elegant och lika självklar som alltid. Lägre tempo i kroppen, men fortfarande lika snabb i tanken.

Men framför allt så har Las Palmas Jonathan Viera. Han slog igenom i klubben för drygt fem år sedan, och gjorde nio mål säsongen 2011/12 i Segunda División. När han värvades till Valencia sommaren 2012 fanns det intresse från många håll och kanter, såväl inhemskt som utomlands. Valencia vann signaturen, och hoppades på “en ny David Silva” (även han från Gran Canaria). Viera såg vass ut under försäsongen, gjorde några enastående insatser men fick aldrig ut sin fulla potential. I en blandning av lite förtroende från tränare som sargat självförtroende låste det sig för Viera – även om hans ljusglimtar vittnade om extrem råtalang.

Kanske var steget för stort. Från Segundan till Primera. Från Las Palmas till Valencia. Inte bara ett kliv upp i seriesystemet utan också ett steg till en storklubb med helt andra förutsättningar att förhålla sig till när det kommer till press och förväntningar.

Han lånades ut till Rayo Vallecano, där han säsongen 2013/14 var en av lagets bästa spelare. Ett mer lagom steg. Därefter såldes han permanent till Standard Liège i Belgien och helt plötsligt hade han genomgått en karriärsbana som få hade väntat sig. I den belgiska storklubben blev det bara sju officiella framträdanden för Viera, som uppenbart inte kommit rätt. Han behövde en nytändning. Starta om. Känna trygghet och förtroende.

Han behövde Las Palmas. Och Las Palmas behövde honom.

Viera var en nyckelfigur när klubben efter många års slit och väntan till slut lyckades ta klivet tillbaka till La Liga. Inte lika bra som när han lämnade klubben 2012 – men spelglädjen hade kommit tillbaka.

Ett långt ifrån ekonomiskt oberoende Las Palmas, som måste hålla hårt i pengarna, hade som delmål under förra sommarens transferfönster att lösa ut Jonathan Viera permanent. I juli blev affären klar för knappt en miljon euro – och med facit i hand kan det vara de mest välinvesterade pengarna Las Palmas gjort på år och dagar.

Viera har varit Las Palmas bäste spelare under säsongen. Referenspunkten i offensiven. Regissören bakom det mesta. I fredags gjorde han själv ett mål och spelade fram till två. Bäst på plan.

Och han är en av dem som växlat upp ytterligare en grad under vårsäsongen. Åtta mål och nio assist totalt i ligaspelet är en fantastiskt facit.

När karriären stod och stampade letade Jonathan Viera efter självförtroende, trygghet och tillit. Han hittade allt i klubben han började spela i som femåring – och nu har han lett Las Palmas till en sensationellt stark comebacksäsong i La Liga. Har man en sådan kvalitativ spelare i laget som nykomling är mycket vunnet från start.

Ska han uppnå Valerón-status krävs det nog dock att han tar sitt förnuft till fånga och håller hårt i tryggheten i hemmaklubben. Och han vill garanterat inte göra om samma misstag igen.

***

Barcelona letade efter en fungerande offensiv – Luis Suárez svarade med åtta (!) mål och tre assist på två matcher.

Herregud.

Det där är en statistik som inte ska existera på den här nivån.

***

Tre omgångar återstår. En poäng skiljer alltjämt i toppen. Barcelona är fortfarande i “pole position” och har allt i egna händer. Det på förhand tuffaste motståndet stötte man på förra omgången på Riazor, men större under har skett än att tappa poäng på ett kokande Benito Villamarín, i ett stadsderby mot Espanyol eller mot ett existens-kämpande Granada.

Det blir en sanslös rysare in på mållinjen det här.

***

Omgångens mest överraskande? Granada-Levante 5-1. Vem såg den komma.

Gillar för övrigt Rubén Rochina skarpt. Han har många fina kvalitéer och hade med bättre slutprodukt och en högre lägstanivå kunnat spela i ett betydligt bättre lag. Åker Granada ur lär han åtminstone inte följa med, det är en sak vi kan slå fast.

***

Paco Alcácer!

Där säkrade han sin EM-biljett i sommar.

Jag hoppas han gör det som startspelare.

***

Om Jonathan Viera ska till EM för övrigt? Jag hade gärna sett honom som en joker, men känslan är att Nolito – som är ännu bättre – tar den platsen.

Det finns ju tyvärr inte utrymme för hur många som helst. Och Vicente del Bosque har sina prioriterade favoriter som varit med hela vägen.

Lyckligtvis är han bara 26 år och fortsätter han på den inslagna vägen kommer chansen förr eller senare. Så bra är han.

Adam Pinthorp

Barças kollektiva kollaps – som ingen hade väntat sig

Jag sträcker upp handen direkt.

Vad fel man kan ha ibland. Titelstriden i La Liga såg för tre omgångar sedan ut att inte ens bjuda på en smula spänning. Ja, långt tidigare än så faktiskt.

Men jag var lite för tidig att utropa FC Barcelona som mästare den här säsongen.

Vad som däremot har hänt är ännu mer svårbegripligt. Leo Messi hade gått mållös fem raka matcher innan målet mot Valencia, Luis Suárez har börjat variera sina prestationer och börjar rent av se irriterad ut och Neymar har inte alls nått upp till sin normala nivå efter nyår. Men det handlar inte bara om storstjärnorna.

Jag tyckte det var så symboliskt i Champions League-matchen mot Atlético på Calderón, när Andrés Iniesta – knappast den som rör upp känslor eller klagar i onödan – gång efter annan slog ut med armarna när bollen rullades i backlinjen.

Alla har ett ansvar. Alla måste höja sig. Men det här är en kollektiv kollaps. Det hade garanterat satt sig i huvudet. El Clásico-förlust, uttåg ur Champions League. Det blev en förlust för mycket – och av bara farten åkte ett sargat och konsekvent underpresterande Valencia till Camp Nou helt utan press och plockade full pott.

Gerard Piqué sa efter matchen mot Atlético att “alla måste dra sitt strå och höja sig”. Det råder inga som helst tvivel om den enorma grundkvalité som finns i Barças trupp. Det handlar inte om att en spelare måste spela bättre. Det handlar om att som lag enas och bortse från det individualistiska och börja spela som just ett lag igen.

Innan de här ödesdigra senaste två veckorna hade Barcelona inte förlorat sedan den tredje oktober borta mot Sevilla. Nu är det tre raka torsk och fyra på senaste fem. Det är knappast en mättnadskänsla så här på upploppet av säsongen. Slitage? Möjligen en faktor. Framför allt är det garanterat psykologiskt. Laget har inte spelat bra sedan den tappade ledningen i El Clásico.

Det som bara skulle betyda prestige kan mycket väl ha kostat klubben dyrt.

Barça är fortsatt i förarsätet när det gäller ligatiteln. På samma antal poäng som Atleti, och en före Real Madrid, har man inbördes fördel gentemot båda konkurrenterna. Det kan bli avgörande i grunden.

Men att åka till A Coruña och möta Depor, till Sevilla och möta Betis eller åka till Granada i näst sista omgången och möta ett lag som slåss för sin överlevnad är aldrig enkelt. Lägg på ett stadsderby mot Espanyol däremellan.

Det som var så kassaskåpssäkert är nu så vidöppet det kan bli.

Barcelona – 76 poäng.
Atlético – 76 poäng.
Real Madrid – 75 poäng.

En poäng. En liten ynka poäng skiljer.

Det är precis så här vi vill ha en ligaavslutning med fem omgångar kvar. Inte alla i alla toppligor vi får uppleva den ynnesten.

***

Diego Simeone smällde precis till med årets bästa tweet. “Vi uppnådde målet – säkrad Champions League-plats nästa säsong”, skrev han.

Han fortsätter med sitt klassiska mantra. Partido a partido. En match i taget.

Så mycket Diego Simeone det kan bli. Lägger över all press på konkurrenterna. Vilket givetvis är helt rätt.

***

Det är dags att döpa om Europa League till Sevilla League.

Mästare två år i rad. Semifinal som ligger runt hörnet i vår.

Det klart det inte förvånar om laget går hela vägen för tredje året i följd – men jag tror ändå det tar stopp i finalen.

Går det däremot till straffsparkar så skjuter Kevin Gameiro segern till Sevilla. Igen.

Det pratas för lite om Gameiro och hans säsong. Han har fyllt skorna efter Carlos Bacca på ett utomordentligt sätt.

24 mål totalt den här säsongen. Imponerande facit.

***

Vad jag tror om toppstriden? Just nu vet jag bara att det kommer bli rysligt spännande och en kamp in på mållinjen.

Pratar vi om form talar ju allt emot Barcelona och allt för Madrid-lagen. Men mycket hinner ändras innan det summeras.

Den spontana känslan är dock att titeln hamnar i huvudstaden. Någonstans.

Adam Pinthorp

Det Atlético gör är inte förvånande längre

Jag ramlade över statistiken ifrån gårdagens match och fascinerades enormt av den. Kolla här.

Atlético-Barcelona
Bollinnehav: 27,9%-72,1%
Passningsförsök: 200-681
Lyckade passningar: 122-595
Skott på mål: 6-4
Skott i mål: 2-0

Det säger ganska mycket om matchbilden – den vi alla hade väntat oss. Ett Atlético som la in pressen högt i den första halvleken, men blev allt lägre i sina positioner efter ledningsmålet, och ett Barcelona som successivt tilläts äga allt mer boll ju längre in i matchen vi kom.

Men Atlético har receptet mot Barça. Det spelar ingen roll att laget lyckades slå 122 passningar till rätt adress jämfört med Barcelonas närmare 600. Att rulla runt bollen som ett handbollsanfall leder ingen vart. Man ska förbi Atletis köttmur också. Ett hårt jobbande kollektiv där varenda spelare deltar i försvaret och är extremt taktiskt skolad under Diego Simeones vingar.

Lucas Hernández, 20 år, hade inte startat en Champions League-match någonsin före det här dubbelmötet. Det var knappast någon som märkte av att Atlético hade en ung och oerfaren spelare i mittförsvaret. Han blev till och med invald i veckans CL-lag efter första kvartsfinalrundan.

Simeone och hans stab utvecklar spelare och formar dem precis enligt den mall de behövs. Koke är ett lysande exempel på en ung spelare som tagit chansen när han fått den och i dagens läge är helt vital för laget. Saúl det kanske mest genomgående om vi pratar den här säsongen. 94-modellen var matchens bäste spelare i mitt tycke i går. Atlético hade gjort läxan väl och satte Saúl med utgångsposition till höger på mittfältet – just av den anledningen att skicka längre bollar då risken att han förlorar en nickduell mot Jordi Alba är minimal.

Det var också efter en vunnen nickduell som 1-0-målet till slut kom till. Små detaljer som blir viktiga i det långa loppet. Sedan att Saúls passning med vänster yttersida är en makalös delikatess är nog snarare någonting han kan tacka sin fotbollsfamilj och hård träning för snarare än någonting “El Cholo” lärt honom.

Simeone vann den taktiska kampen ännu en gång och Atlético har slagit ut den regerande mästaren och stora favoriten. Ingen vill ha Atleti i en semifinal nu. Och Atleti räds inte av någon.

Laget har bevisat att kvaliteten finns och fastgjutet i väggarna på Vicente Calderón finns en vilja och en tro som är av sällan skådat slag.

Atlético har gjort det till en vana att inte förvånas av deras snudd på maxpresterande insatser i möten av den här digniteten. Det är därför jag tror att laget kommer få en ny chans att ro hem den ädlaste av troféer i maj när det vankas final.

***

Det är få lag jag har sett sätta sådan press på Sergio Busquets som Atlético stundtals gjorde i går. Gabi, Koke eller Carrasco. Någon var där. Alla störde honom och det som inte hör till vanligheten är att katalanen kom helt ur balans.

Lyckas man störa Barças viktigaste spelare i uppspelsfasen är mycket vunnet redan där. Det märktes av laget var sargat och saknade idéer stundtals. Till och med genomsnälle Iniesta slog ut med armarna i ren frustration ett par gånger.

***

Snacka om att tala genuint och ärligt från Diego Simeones sida när han gång efter annan formulerat “speltid är ingenting man får, det är någonting man förtjänar. Jag vill att mina spelare ska se varje minut som en evighet och inte tänka på antalet minuter de spelar varje match”.

Lucas Hernández har vi redan talat om. Thomas Partey är den andre. Atlético-duon var utanför matchtruppen nästan varje match de första månaderna av säsongen.

Fjärde mittback och femteval som innermittfältare.

Knappast några enkla uppgifter för två unga spelare i ett lag som sällan roterar och framför allt aldrig gör det bara för sakens skull.

Men hårt jobb på träningar och tålamod räcker långt. Till slut kommer möjligheten.

Thomas fick först chansen när Tiago skadade sig i slutet av hösten – och tog den med råge. Oddsen att han hade lånats ut i januarifönstret var så låga de kunde bli, men efter flera avgörande insatser både i cup- och ligaspelet rådde inga tvivel om att Simeone ville hålla honom kvar i truppen.

Värre var det för Lucas, som inte spelade en minut i ligan under hösten utan bara fick speltid i Copa del Rey. Grabben är född 1996. Han behöver speltid, han vill ha speltid. Själv var han villig att lånas ut under våren för att få spela fotboll varje vecka – men Simeone satte stopp.

I dag är nog båda ganska glada över det. När Atlético haft mittbackskris har Lucas fått chansen och kastats rakt in i hetluften. Och efter att inte bara lyckats lösa uppgiften utan även imponera står nu Atleti-tränaren med huvudbry inför framtiden. Vem kommer egentligen spela bredvid Diego Godín när alla frisknat till?

Jag gillar när unga spelare tar chansen och går in och bara kör sitt. Det kommer man långt på.

Träffade för övrigt Lucas Hernández efter hans “debut” – eller åtminstone första match från start i en match av hög kaliber – mot Real Madrid i januari förra året. Går att läsa här.

En hel del har hänt sedan dess. Om ett par veckor är det inte omöjligt att han startar en CL-semifinal.

Adam Pinthorp

Cristiano – Madrids skillnad mellan himmel och helvete

Skillnaden mellan himmel och helvete är ofta mer marginell än man tror. Fråga bara Real Madrid. Hela klubbens säsong hade kunnat vara sönderslagen i tusen bitar vid det här laget. Men på de senaste två veckorna har det hunnit hända en del. En berg och dalbana utan dess like.

Först ett El Clásico där Real Madrid kom till match som underdog, på bortaplan och med en sportsligt betydligt viktigare Champions League-fight några dagar bort att tänka på. Och när Gerard Piqué skallade in 1-0 till Barça trodde nog de flesta att det var ridå. Kyss och god natt. Ligan redan körd, ännu ett Clásico förlorat.

Då reagerade Real Madrid. Då reagerade Cristiano Ronaldo.

Jag var den förste att ge lagets superstjärna kritik i höstas tillika en bit in på det här året. Den var berättigad. En spelare av hans kaliber, med hans status och verktygslåda ska inte vara så anonym så många matcher. Så tam i de stora matcherna. Så frånvarande och ofokuserad.

Samtidigt gjorde han mål, om än i en större utsträckning mot de mindre bra lagen, och i skytteligan såg det ändå ganska bra ut. Men vi har vant oss vid att Real Madrid började varje match med 1-0. Minst. Han snittar ju fler mål än matcher i huvudstadsklubben, den gode portugisen.

Att då inte skina lika starkt som vanligt i de stora matcherna blev ett huvudbry – men kanske också inte svårare än att en av världens bästa spelare inte alltid är i absolut topptrim och också kan få ha sämre matcher. Han är inte purung längre. Och yngre lär han inte bli. Knappast rappare i steget.

Men med åldern kommer i stället rutinen. Och när Real Madrid behövde en vändning som mest slog han till. Mottagning på bröstet, smack. Marängerna åkte ifrån Camp Nou med en 2-1-seger där Cristiano Ronaldo stod som segerskytt.

Samma visa var det på Real Madrid egen hemmaborg under tisdagen. Pressen den här gången var inte i jämförelse med den inför El Clásico. Den här var enorm. Alla vet att Champions League är den stora chansen. Även om Ronaldo må ha gripit det sista halmstrået i lagets kamp om ligatiteln är det ute i Europa som den största möjligheten finns. Och att åka ur i en kvartsfinal? Mot Bundesliga-åttan Wolfsburg?

Aldrig någonsin kommer Real Madrid undan med det. Kniven var fastklistrad mot strupen inför matchen. 0-2-underläge och 90 minuter kvar.

Då klev han fram igen, Cristiano Ronaldo. En gång, två gånger – tre gånger!

Från anonym i de viktiga matcherna till tungan på vågen i ett livsavgörande läge för Real Madrids säsong. Jag var först att kritisera – jag är först att lyfta på hatten och bocka för att Cristiano Ronaldo tagit sig tillbaka precis där han hör hemma.

Just nu lever allt i allra högsta grad. Och Madrid har klivit in i slutspurten med sin superstjärna i sin bästa form den här säsongen.

Vi vet alla vilka berg han kan bestiga när han är på bra humör, Cristiano.

***

Apropå den där ligastriden, ja.

Den som jag, och många med mig, för länge sedan deklarerat som avslutad. Barcelona vinner. Konkurrenterna är för långt ifrån.

Se så snabbt det kan ändras. Ett par raka förluster samtidigt som konkurrenterna vinner och det är helt plötsligt inte så långt avstånd längre.

Barça är inget oövervinneligt lag. Det kommer svackor, både kollektivt och individuellt. Den senaste veckan har varit lagets överlägset svagaste den här säsongen, med Clásico-förlust, halvdan insats mot Atlético i CL där man fick mycket vunnit efter Torres utvisning och senast en ny torsk på Anoeta i San Sebastián.

Nu tror jag fortfarande det titeln hamnar i Katalonien då Barças spelprogram är tämligen enkelt och antingen Atlético eller Real Madrid måste förbi i tabellen och inte bara upp jämsides då den inbördes statistiken är till de blårödas fördel.

Men kan man torsks två ligamatcher i följd kan man förlora även en tredje. Och större under har definitivt skett i fotbollsvärlden.

Gladeligen kan vi trots allt konstatera att det inte alls är så avgjort inför slutspurten utan i allra högsta grad kommer bli spännande sex avgörande omgångar som stundar.

***

Villarreal tar Champions League-platsen.

Och förhoppningsvis semifinal-platsen i Europa League på torsdag.

***

Mikel Oyarzábal. Säsongens raket i Real Sociedad!

Värd att spana in. Flexibel lirare, orädd, målfarlig, finurlig. Och givetvis en egen produkt.

Bara 18 år ung.

***

Las Palmas har växlat upp ett par nivåer sedan jag lämnade Gran Canaria i slutet av januari. Sanslös form på kanarielaget på sistone.

Nu på 39 poäng med sex matcher kvar.

Det finns inte på världskartan att Las Palmas inte fixar nytt kontrakt nu då det skiljer elva poäng till nedflyttningsstrecket.

Grattis till en bra säsong, Las Palmas!

Hoppas nu Valerón får det avsked han sannerligen förtjänar runt om på arenorna innan han lägger skorna på hyllan för gott.

***

Önskar innerligt att jag kunde uppleva tillställningen på Vicente Calderón i morgon på plats.

Så blir inte fallet. Någon pub eller ännu troligare en soffa i den svenska huvudstaden. Inte så pjåkigt det heller.

Det blir oavsett vilket en ofattbart mäktig match. Men visst lider man lite med Fernando Torres som är i sin bästa form sedan comebacken till Atlético men är avstängd efter utvisningen förra veckan.

Tur för Atletis del att en viss fransman också är i ruggig målform. Det är Antoine Griezmann som största målhoppet sätts från Madrid-lagets håll.

Även om det även i den här matchen kommer handla mycket om att försvara och stänga ytor. Det brukar ju Atleti vara bra på. Frågan är hur bra man gör det i morgon. Och om Barça repat sig efter de senaste käftsmällarna.

70-30 i favör Barcelona, skulle jag säga. Men det betyder ju absolut ingenting.

Adam Pinthorp

Chelseas guldklimp gör succé i Betis – som hoppas behålla honom

De Real Betis-supportrar, undantaget de som möjligen finns i Belgien, som kände till Charly Musonda Jr innan han blev klar för klubben i slutet av januari kan troligen räknas på en hand.

Grabben, som hunnit fylla 19 år, ser definitivt inte en dag äldre ut än så. En liten och tanig spelare inlånad från Chelsea, som vid ankomsten bara en träningsmatch för A-laget på meritlistan.

Hans far trodde steget till La Liga skulle bli för stort. Att kastas in i det tempot utan någon erfarenhet från seniorfotboll på tävlingsnivå är inte det lättaste. Det är enkelt att förstå resonemanget.

Men tänka sig så väl det föll ut ändå. 19-årige Charly Musonda Jr har varit en stor behållning i La Liga den här våren. Kvick, orädd, fantasifull och med en väldigt fin teknik. Påminner en hel del om Neymar i sin spelstil även om felprocenten är desto högre. Fortsätter han få förtroende och speltid i en miljö där han trivs kommer varenda bit falla bättre på plats.

Hans far föddes i Zambia och var själv professionell fotbollsspelare. Han skördade fina framgångar i Anderlecht där han gjorde över 100 seriematcher mellan 1987-97. Det var också under den perioden, närmare bestämt 1996, som Charly Musonda Jr såg ljuset för första gången. Han föddes i Belgien och tog sina första fotbollssteg i Anderlechts akademi 2002.

Och den offensive mittfältaren hann inte ens nå hela vägen upp till seniorlaget innan Chelsea kom och knackade på dörren. Sagt och gjort, flytten bar av till London och efter flera bra år i Chelseas juniorlag – bland annat när laget vann UEFA Youth League förra säsongen – var det dags att testa vingarna på allvar.

Det blev alltså Betis. Mycket tack vare klubbens sportchef Eduardo Macía, vars relation med Chelsea är väldigt bra. Efter första matchen, en 1-0-seger mot Valencia, har Musonda startat åtta raka för Sevilla-laget och snabbt blivit en publikfavorit på Benito Villamarín.

– Jag visste att den spanska fotbollen skulle passa mig, men jag hade aldrig väntat mig den kärlek från supportrarna och det välkomnandet från klubben, sa Musonda till Marca i mars.

En sympatisk och ödmjuk kille som jobbar hårt för sitt lag, men som också har en framåtanda som fått Betis-supportrarna att älska honom.

– Min favoritspelare i La Liga är jag själv. Jag gillar mitt spel. När jag var yngre kollade jag mycket på Cristiano Ronaldo i Manchester United. Han var en idol för mig. Men just nu spelar jag på mitt eget sätt och gillar det.

Faktum är att Musonda mycket väl hade kunnat hamna i Spanien tidigare och i sådana fall Barcelonas ungdomsakademi La Masía. Storklubben var intresserad av Musonda i samma veva som flyttlasset gick till Chelsea 2012. Anledningen att det hela gick i stöpet? London-klubben erbjöd även kontrakt till Charlys båda bröder, och då fanns inga tvivel.

– Jag var i Barcelona på besök och det var en fin erfarenhet. Jag blev presenterad för Pep Guardiola och allt var bra, men vid den tiden var det viktigt att hela familjen var tillsammans så därför var Chelsea ett bättre val.

Däremot verkar det inte bli någon återkomst till London till nästa säsong. Real Betis vill förstås behålla ynglingen efter sommaren och då han inte ser ut att ingå i Antonio Contes planer är sannolikheten stor att så också blir fallet.

En speciell karaktär med mycket boll i sig. En profil som passar klockrent in i den spanska fotbollen. Har ni inget bättre för er i afton är det värt att hålla ett extra öga på Charly Musonda Jr när Real Betis tar emot Levante.

Om inte annat lär vi alla både se och höra mycket mer ifrån 19-åringen i framtiden – vart han än hamnar.

Adam Pinthorp

Torres får skylla sig själv – men domaren borde haft bättre känsla

Det klart att Fernando Torres får skylla sig själv. Med ett gult kort var det högst onödigt att kliva in på det sättet han gjorde mot Sergio Busquets.

Samtidigt hade den aktionen inte belönats med ett gult kort i alla lägen. Och jag tycker, med tanke på i vilket läge matchen befann sig i, domaren skulle haft bättre känsla där. En rejäl tillsägelse, inget gult kort.

Fram till utvisningen var Atlético klart bättre än Barcelona. Inte bara i sina taktiska positioner utan även i spelet. Medan Barça hade svårt att etablera spel på offensiv planhalva lirade Atleti med stort lugn och skapade flertalet bra chanser.

Men efter utvisningen på Torres tio minuter före paus förändrades allt. Atlético höll förvisso ut till pausvilan – därefter blev det alldeles för tungt med tio man.

Luis Suárez gjorde Barças båda mål men man kan ju fråga sig om han ens skulle fått vara kvar på planen. Sparken mot Juanfran i första halvlek var inte snygg och borde straffas på något sätt.

Veckans stora diskussionsämne har varit huruvida Barcelona får fördelar av UEFA.

“Vi måste ha jämställdhet och rättvisa på planen. Fotbollen kan inte vara en diktatur där de största klubbarna styr allt”, uttalade sig Atléticos majoritetsägare Miguel Ángel Gil Marín efter matchen på Camp Nou.

Det är tveklöst att Barcelona får fördelar av domarna, liksom en del andra klubbar. Men det i sig framstår ju bara som ren parodi. Det är knappast Barça som skulle behöva hjälp – laget brukar klara sig ganska bra ändå.

2-1 inför returen är fördel Barcelona, men det kan bli en rysare in i det sista. En 1-0-viktoria räcker för Atlético, som dessutom aldrig förlorat ett dubbelmöte i Europa-spelet där första matchen förlorades med 2-1.

***

Vilken chock i Tyskland i går! Wolfsburg har gjort en väldigt dålig säsong men imponerat i Champions League-spelet och gjorde så även i går. 2-0 hade mycket väl kunnat bli ytterligare något mål och inneburit snudd på omöjlig uppförsbacke för Real Madrid.

Nu lever det trots allt i allra högsta grad, för att Madrid skulle vinna med ett par bollar hemma på Santiago Bernabéu känns inte ologiskt på något sätt.

En av få ljusglimtar i Real Madrid i går var Isco. 23-åringen hoppade in i mitten på andra halvlek och hann uträtta mer offensivt än vad samtliga övriga mittfältare gjorde under hela matchen.

Och nu när Zinedine Zidane inte har råd att spela med handbromsen i ser jag ingen annan förklaring än att ge Isco förtroendet från start. Han är alldeles för bra för att sitta på bänken. Och mot ett defensivt ramstarkt Wolfsburg som inte bjuder på mycket ytor blir det inte ett bättre läge än att spela Isco.

***

I kväll går även Europa League in i kvartsfinalerna. Ett helspanskt möte mellan Athletic och Sevilla väntar där Fernando Llorente gör comeback till Bilbao. Det blir intressant att se hur han tas emot – om han nu ens får spela.

I en av de andra kvartsfinalerna möter Villarreal tjeckiskt motstånd i Sparta Prag. Stort favoritskap på de gula ubåtarna, som har både mer rutin och ett mycket bättre lag på pappret.

Nu har Villarreal verkligen chansen att gå hela vägen.

Adam Pinthorp

Torres vill sluta cirkeln och sätta krokben på Barcelona igen

5 februari 2006. Barcelona. Camp Nou.

En dag jag aldrig kommer glömma. En match jag alltid kommer minnas.

Det var faktiskt min första fotbollsmatch på plats utanför Sveriges gränser. Några år tidigare hade jag blivit frälst av den spanska fotbollen. Pablo Aimar, Juan Román Riquelme, Zinedine Zidane. Min typ av lirare. Den fina fotbollen. Finesser före tacklingar, bollen på marken, små & kvicka lirare som var prioriterade.

Det är också av den anledningen vi får chansen att njuta av Antoine Griezmann i dagens spanska fotboll. Han som blev ratad av de franska såväl jättarna som mindre klubbarna för att han ansågs vara för liten. Där söktes fysiken och de tyngre lirarna. Griezmann fann lyckan och uppskattningen i San Sebastián och Real Sociedad i stället. Och därifrån har karriären artat sig ganska bra.

Backar vi bandet till den där säsongen för tio år sedan igen fanns ett par andra spelare jag sällan kunde slita ögonen ifrån. Den ene var Ronaldinho, en av modern tids absolut största och på toppen av sin karriär en bedårande fotbollsspelare  som bjöd på show i snudd på varje moment.

Därför blev det ett antiklimax för egen del när Ronaldinho var avstängd till matchen på Camp Nou den 5 februari. På andra sidan stod ett mardrömsmotstånd för FC Barcelona i form av Atlético de Madrid. Där fanns den andre favoriten: Fernando Torres.

Lagkapten redan vid 19-års ålder, en symbol för sitt Atleti, en talang som hade gett eko i hela fotbollsvärlden. Det är sällsynt att en spelare vid en sådan ung ålder tar för sig på det sättet som Fernando Torres gjorde när han slog igenom. Helt respektlös och med en otrolig mognad, både på och utanför planen.

Atlético vann den där matchen på Camp Nou med 3-1. Fernando Torres gjorde två av målen och var bäst på planen. Sedan dess har jag följt hans fotbollsvandring från Atlético till succén i Liverpool, praktfiaskot i Chelsea, via en anynom sejour i Milan tillbaka till platsen där han hör hemma.

Det är fakta att Torres inte levererat på kontinuerlig basis sedan Liverpool-tiden, åtminstone inte klubblag räknat.

Men det är omöjligt att snacka bort hans otroliga meriter. Han har vunnit allt. Gjort mål i EM-finaler, Europa League-final, Champions League-semi. Det enda han saknar för att cirkeln skall slutas är en titel med sitt hjärtas klubb: Atlético.

Och med en liga som i princip är avgjord lägger supportrarna hoppet till turneringen som går in i ett avgörande skede i kväll. Champions League är tillbaka. Nytt tungviktsmöte mellan två av Europas tillika Spaniens bästa klubblag stundar. Ny match på Camp Nou.

Precis som för tio år sedan kommer Atlético till Barcelona med en Fernando Torres i bra form. Hans insats mot Real Betis senast fick nostalgin att vibrera i väggarna på Vicente Calderón.

Nu återvänder Torres till en skådeplats där han gjort mål både med Atlético och med andra lag genom åren. En av hans favoritarenor. När spanjoren gjorde mål nummer hundra i karriären för Atleti i början av februari så fick han frågan efteråt om han blir kvar i klubben nästa säsong.

– Jag kan inte blicka längre fram än att allt jag vill är att fira en titel med Atlético i slutet av säsongen, svarade Torres.

Jag har sagt det många gånger förr, att jag tror Diego Simeones lagbygge och generationsväxling bara är i ett mellanläge inför vad som komma skall. Laget är ungt och kommer toppas om först ett par år. Men med den ramstarka defensiven och den vinnarmentalitet som finns i truppen råder inga tvivel om en stark konkurrenskraft.

Av de kvarvarande lagen i säsongens upplaga av Champions League rankar jag Atlético som ett av de fyra starkaste lagen – och framför allt den tuffast möjliga lotten för Barcelona. Luis Enriques manskap är som allra bäst mot lag som väljer att spela med en liknande spelidé, helst hög backlinje och med mycket ytor bakåt. Då är Barcelona som farligast.

Atlético gör precis tvärtom, och är förmodligen bäst i Europa på det. Att det likväl är ömsesidigt att Atletis mardrömslott är Barcelona gör dubbelmötet, rävspelet och detaljerna bara ännu mer intressanta. På de senaste 19 mötena lagen emellan har Atlético bara lyckats vinna två. Den statistiken talar sitt tydliga språk.

Samtidigt var den senaste segern just i Champions League, för nästan exakt två år sedan, då Atleti vann hemma på Calderón med 1-0 och slog ut Barcelona i kvartsfinalen med totalt 2-1. Många som äntrar Camp Nous gräsmatta i kväll var med under det dubbelmötet. Det finns på näthinnan.

Barcelona är givetvis favorit, inte bara till kvartsfinalmötet i sig utan hela turneringen. Men jag tror Atlético är det lag som har störst chans att sätta en rejäl käpp i hjulet för Luis Enrique på vägen mot en andra CL-titel i följd.

Och jag hade blivit ett dugg förvånad om en viss Fernando Torres spelar en huvudroll om Atlético fäller krokben på Barcelona i kväll. Han har gjort det så många gånger förr.

Adam Pinthorp

Zidane gjorde det Benítez borde gjort i höstas

Real Madrid har fått kritik hela säsongen. Insatserna mot toppkonkurrenterna har ofta varit alldeles för undermåliga och det har funnits mycket mer att kräva.

Sedan Zinedine Zidane tog över skeppet efter nyår har de tuffaste utmaningarna varit Madrid-derbyt – där det blev förlust – och Roma-bataljen i Champions League där det tämligen enkelt segrades.

I går kom det absolut största testet. Barcelona. Camp Nou. El Clásico.

Det var ingen ligatitel som Real Madrid spelade för i går. Det var heder, stolthet, prestige – och inte minst en möjlighet att pumpa upp självförtroendet inför Champions League.

Det kan lätt sätta sig i huvudet. Att inte prestera när det som mest gäller, att spelarna viker ned sig i de stora matcherna.

I går kom repliken. Medan Neymar var den ende som sken av “MSN” där Luis Suárez gjorde en av sina sämre insatser i Barcelona-tröjan växlade Madrids kontringstrio upp i andra halvlek.

Cykelspark Benzema, 1-1. Bale-inlägg, Ronaldo-nedtagning och 1-2.

Det kändes av ganska tydligt att det inte var någon ligatitel på spel under matchen. Knappast avslaget, men likväl mer passivt än normalt sett. Barça hade nöjt sig ganska bra med ett oavgjort resultat. För Real Madrid var det bara skjuta fram bröstkorgen och tuta och köra. Det fanns bara att vinna.

Därför var det väldigt positiva och viktiga svar som Zidane fick under andra halvlek. Efter Gerard Piqués ledningsmål repade Real Madrid mod och fick fart på anfallsspelet. Och i slutändan var det anfallstrion – med Cristiano Ronaldo i spetsen – som var tungan på den berömda vågen.

Barcelona sitter fortfarande tryggt fastspänt i förarsätet på vägen mot andra raka ligatiteln. Men får vi ett El Clásico i Champions League-spelet till våren är det Real Madrid som kommer ha bäst känsla inför mötet. Det kan betyda väldigt mycket.

***

Jag ska förvisso inte döma Zidane som tränare på den här korta tiden, men hur lustigt är det inte att han – som en stark offensiv fotbollsprofil – gör precis det som den alltmer defensivt präglade Rafa Benítez misslyckades med på Santiago Bernabéu i höstas?

Den sistnämnde följde politikens stadgar och kastade in det dyraste han hade på planen. Nödvändigtvis inte alltid det bästa.

Zidane tog förnuftet till fånga, anpassade sig till motståndet som är som allra farligast i ytan mellan mittfält och försvar, och slängde in Casemiro i startelvan. Ett smart drag.

***

Keylor Navas är fortfarande världens bästa målvakt. Enough said.

***

Känslosam hyllning av Johan Cruyff utför och under matchen i går. Spelarna såg påtagligt tagna ut av stundens allvar och folk satt med tårar i ögonen på läktarna.

Värdigt en fotbollsikon som gett så mycket till sporten.

***

Sergio Ramos har snart visats ut så många gånger i ligaspelet att han kommer stängas av på livstid i El Clásico. Karln är i sina stunder en av världens bästa mittbackar, men har inte alltid psyket med sig när det bränner till.

Han har varit en smula övertänd i liknande tillställningar förut. Och fått lämna planen innan matchen är slut.

***

Deportivo La Coruña är derbysegrare efter det galiciska dubbelmötet med Celta Vigo under säsongen. 2-0-viktorian på Riazor från i höstas följdes upp med ett oavgjort resultat på Balaídos i går.

Och Depor förtjänade verkligen poängen.

Celta bjöd stundtals upp till dans, men en bedrövlig inledning på matchen och en tafatt avslutning där det aldrig blev någon pumpande anstormning trots en man mer på planen gjorde resultatet i slutändan rättvist.

Det spekulerades i att John Guidetti skulle starta, men det blev Theo Bongonda i stället. Svensken fick spela sista 20 men blev tämligen isolerad i straffområdet och lyckades inte uträtta mycket.

Tunga derbytider för Celta som gärna hade slagit tillbaka efter debaclet mot Depor i höstas – men tabellplaceringen i ligan sticker fortsatt antagonisten från A Coruña i ögonen.

Så länge Celta inte klappar ihop fullständigt blir det en Europa-plats och det är mer än de flesta både hade trott och hoppats på inför säsongen.

Adam Pinthorp