Arrivederci

Det som en gång tände min gnista för att offentligt skriva om den italienska fotbollen var en fruktansvärt vinklad VM-krönika om Italiens VM-guld 2006. Januari 2007 började jag skriva på Svenska Fans och tre år senare gick jag över till Expressen.

2009 vann jag Guldskölden som Årets blogg och Årets krönikör. Jag vann också, som Expressenskribent (!) Aftonbladets stora Bloggpris.

Jag älskar att skriva och jag älskar Italien. Jag är självlärd och har alltid satt en ära i att inte tillhöra ett journalistiskt skrå.

Här har jag skrivit sedan hösten 2013.

Jag vill verkligen från hjärtat tacka alla som hört av sig med uppmuntran, beröm och kritik under den här tiden.

För en tid sedan lade jag ner Twitter (kontot sköts av en annan person nu) och jag har senaste tiden medvetet trappat ner på detta att ständigt synas. Jag har börjat renodla mitt liv helt enkelt. Samlat ihop mig, vårdat mitt hjärta och min själ.

Jag mejlade med Mauro Scocco om detta och han var inne på samma linje, att träda ut ur sammanhang för att få bättre överblick över sitt liv. Det är ju det som händer när jag reser till Italien. Jag upptäcker att jag mår bra av att inte röra mig på tusen arenor. Men det livet går ju faktiskt att leva även här i Sverige.

Livet är för heligt för att ideligen och skoningslöst belysas ur alla vrår och vinklar.

Ett farväl är alltid också en ny väg någon annanstans.

Jag var 23 år och hade startat året genom att slåss med Mats Lerneby. Nyårsnatten tejpade jag upp förlovningsringen på ytterdörren och blev brutalt ensam igen. Jag gjorde mig av med människor som kom mig nära. Jag blev riktigt bra på det.

Det var varken första eller sista gången.

Den sommaren flyttade jag till mina förtvivlade 21 kvadratmeter vid Svingeln i Göteborg. Jag drack varje dag. Jag grät mycket och skrev en diktsamling som kom ut två år senare och som har sålt i fem upplagor.

Jag såg till att glöggen inte kokade när det blev jul.

Jag lyssnade på Radiohead och The Mission.

Jag umgicks med vilsna flickor från Karlskrona och Malmö. Vi låg tätt i soffor när gryningen kom och tog båt (detta var innan bron) till Köpenhamn där vi hamnade under träd i parker och drack öl. Vi talade inte om det som drog oss ner. Vi trodde kaoset låg någon annanstans. I stormens öga dukade vi upp en picknick av vitt vin och salta pinnar.

VM i friidrott ägde rum i Göteborg.

Jag bar en skinnjacka med The Sisters Of Mercy-logga på ryggen.

Samma år startade Javier Zanettis italienska äventyr.

På 19 år har argentinaren inte åldrats en dag. Corriere dello Sport publicerade för en tid sedan foton från alla säsongerna han spelat i Inter. Han ser yngre ut idag än han gjorde när han kom till Milano.

Allting är förändrat sedan dess. På många sätt utgör Zanetti en sista utpost, ett utdöende släkte av skötsamma, lojala fanbärare som alltid satte klubbens vinning för sin egen. Att trofast stanna i en klubb, också i svåra tider, är ju något som dagens tatuerade superstjärnor till stora delar frigjort sig ifrån.

De första tio åren vann han nästan ingenting och hade massor av erbjudanden från andra klubbar. Men han stannade. Han lät sitt hjärta bestämma.

Zanetti har varit ett föredöme i allt. Han har alltid varit korrekt och vänlig mot media, givit allt för laget, pratat med fansen och för detta har han vunnit respekt i hela fotbollsvärlden.

I kväll spelar han sin sista hemmamatch för Inter. 70.000 beräknas komma till San Siro för att fira honom. Italien är bra på att ta hand om sina hjältar.

Jag kommer sakna honom. På många sätt har han varit en del av mitt liv i nästan tjugo år. På det sättet liknar han hjältar som Totti, Maldini, Del Piero och några till.

Om jag ser tillbaka på mitt liv är relationerna till fotbollsspelare de relationer som hållit längst i mitt liv. Jag minns hur tomt det kändes att inte se Paolo Maldini i Milans backlinje. Hur ödsligt kommer inte Roma verka när (eller om…) Totti lägger av.

Jag ska ärligt erkänna att jag var nära att börja gråta Zanetti lyfte Champions League-bucklan den där vårkvällen 2010. Få människor, om ens någon förtjänade den triumfen mer än honom.

Och det var just detta han var i första hand. Människa. Föredöme. Fanbärare. Hjälte.

Han är för  en stor del av Inters dna, en ådra i den blåsvarta kroppen, själva själen i en klubb som redan i sitt namn gjort klart att man ser ut över världen för att hitta spelare till sitt lag.

Zanetti är en av få spelare som lyckats lösgöra sig från sin klubbtillhörighet och sväva fritt över fenomenet fotboll. Han är älskad av alla för att han pantsatt sitt hjärta åt Inter.

Zanetti avslutar sin karriär. Men legenden lever vidare.

Legenden är för evigt.

Vi är några stycken som representerar italiensk fotboll i Sverige. Jag är stolt att vara en av dem.

Men det är samtidigt en risk eftersom jag nog är den minst objektiva fotbollspersonligheten som fått chansen att sitta i en tevestudio. Det är också något jag är väldigt stolt över. Jag gillar människor som riskerar något med sina liv, som står för det de tycker också när andra kanske inte tycker samma. Obekväma människor. De behövs i teve de också. Vi brukar oftast inte bli så långvariga i tevesammanhang men vi brukar stöka till det som gott vi kan med den tiden vi får. Vi är som pibulls i en rastpark full av kastrerade pudlar.

När Italien åkte ut ur gruppspelet i VM 2010 satt jag också i en tevestudio på TV4. Då föll jag ihop utanför studion och fick hjälp in i taxin av chauffören. Samtidigt var det ett bra tillfälle att sörja ordentligt med en gång.

Kommentatorer och tyckare tar ibland sig själva på för stort allvar. Samtidigt är de en del av upplevelsen. Under lång tid dominerade Arne Hegerfors och Bo Hansson i stort sett all liveidrott i televisionen i det här landet. De satte så klart sin prägel. Nu är kanalerna och kommentatorerna fler, liksom tillfälliga tyckare ur fotbollsvärlden eller kulturvärlden. Det är en rätt god konst att förstärka intrycken utan att alltid behöva skapa dem själv. Jag kan bli rött på fegheten bara. Människor med starka viljor och åsikter som håller käften när de egentligen vill sjunga ut för att de är så förtvivlat fega och rädda för att några ska tycka illa om dem.

Ängsligheten är som en cancer. Stå upp för den du är, säg det du tycker så håller du ditt hjärta rent. Dessutom får du fansen med dig. För bland fansen finns det ingen objektivitet. Det finns ingen som överväger åsikter i det oändliga. Man reagerar med hjärtat  först. Låt även hjärtat få plats i det offentliga fotbollssverige.

Spelarna är likadana. De flesta är tristare är Folkpartiets partiprogram. De flesta talar men säger ingenting. De vill inte stöta sig. Men livet handlar om att stöta sig. Inte för sakens skull, utan för att det är viktigt att du står upp för den du är. Inte genom att ställa dig på någon annan, utan bara genom att vara trogen mot dig själv.

Samtidigt finns det många fantastiska kommentatorer och programledare i Sverige. Hussfelt, Wenström, Perlskog, Brolin, A. Andersson och många andra.

Våga tala om det hjärtat är fullt!

Och viktigare ändå, när något får fel i Italien vem spikar vi svenskar då gärna upp? Vilket löjligt land är inte Italien som röstar fram en lallare som Silvio gång efter gång? Visst är alla italienare renrakade latmaskar som raggar på blondiner hela dagarna? Visst är italiensk fotboll tråkig, målsnål, full av filmare?

Med all respekt, kära svenskar. Ni är grymma på mycket men era fördomar om Italien och italiensk fotboll är fortfarande monumental.

Av olika anledningar fungerar det rätt bra att spika upp mig. Jag har egentligen ingen med mig. Jag står rätt ensam i allt detta. Inte ens mina vänner står med mig.

Det är som det är. Det är som det har varit under en tid.

Samtidigt, skriver man ur hjärtat blir det fel ibland, och när det blir fel älskar pöbeln att trycka ner ens ansikte i den toleranta, blågula geggan och sätta en sko i nacken på en…

Folk löper i koppel dit alla andra löper och får de chansen att sparka lite åt ett håll som alla sparkar så tar man den chansen…

Till viss fel får jag faktiskt skylla mig själv. Jag reagerar med hjärtat före hjärnan många gånger. Då blir det rätt ibland, och fel ibland.

Jag erkänner att jag är en idiot. Men Sverige är ett märkligt land där man straffas kollektivt och stenhårt för att man är en naiv idiot.

Att vara naiv är närmast kriminell i det här landet.

Jag borde kanske veta att det är så. Samtidigt är jag glad att ta smällarna för italiensk fotboll. Att människor som skryter om våld och hat på sina Twitter-konton ser mig som en pajas är en seger för mig.

Det var oroligt i Rom i lördags. Att Italien är ett land som står på gränsen till sammanbrott egentligen hela tiden är det många som glömmer en dag som denna.

Det tycks vara viktigare att idiotförklara mig för att jag för över en månad sedan skrev (inte särskilt genomtänkt men ärligt och jag står för det fortfarande) att det är farligare att gå på fotboll i Sverige än i Italien, än det är att förfära sig över att en ung man svävar mellan liv och död. Ingen av alla som drar upp mitt gamla inlägg orkar bry sig ett enda dugg om vad det är som egentligen hänt i Rom, om någon är allvarligt skadad eller värre ändå.

Istället handlar allting om mig.

Få har stått upp för svenska supportrar tydligare än jag i svensk media de senaste fyra, fem åren.

Jag antar att det förtroendet är borta nu…

Allt handlar om att skyffla mer skit ner i den grav folk älskar att knuffa mig.

Det är okej. Jag tar det. Jag tar det också. Jag gav mig aldrig in i det här för att sitta solbränd och flina mig igenom sändning efter sändning. Jag gav mig in i det här för att jag älskar italiensk fotboll. Jag behöver inga vulgära, billiga popularitetspoäng. Mitt skrivande är på riktigt.

Det har varit oroligt i Italien under lång tid. Det har varit oroligt i Italien sedan… alltid egentligen.

Ni som orkat lyfta näsan från era armhålor och lyckats vrida blicken över era dataskärmar vet att Italien sedan flera år är ett land i kris. Att Italien alls håller ihop som enat land är egentligen ett mirakel.

För två veckor sedan var det våldsamma uppror på gatorna när demonstrationer och polis drabbade samman. Det som hände i lördags är fortfarande inte riktigt klarlagt och är dessutom inte en eller två eller ens tre händelser.

Det är fler ändå. Tiden kommer utvisa vad det var som hände och varför det hände. Många läser italienska tidningar och skriver texter som förklarar allting och ingenting, precis som italienarna själva.

Låt mig dock verkligen få uttrycka min avsky och min ilska över att behöva läsa om kaos och våld i samband med italiensk fotboll igen.

Låt oss stanna vid det som hände inne på Olympiastadion. Att en lagkapten för ett av Italiens bästa lag tvingas ut till en supporterledare för att klargöra med denna om det är okej att spela en fotbollsmatch, är ett sjukdomstecken.

Särskilt om supportern i fråga bär en tröja som indirekt (om man vill uttrycka sig milt) försvarar mordet på en polis i Catania 2007.

Italien är ett land i kris och i kaos. Italiens premiärminister var på plats i lördags. Folk från Neapel (och säkert en del från Florens) anser inte ens att de är italienare.

Därför kan de unisont bua högt och tydligt under nationalsången. De anser sig inte ha med Italien att göra. Italien är bara ett tomt, trött skal de bor i.

Steget därifrån ifrån att starta upplopp och kaos på gatorna är inte långt. Det du inte känner dig allierad med är enklare att slå sönder.

Kolla på svenska förorter där ambulanser och brandmän i bland får representera landet Sverige och ibland attackeras av den anledningen.

Är man inte en del av ett samhälle, känner man inte tillhörighet och samhörighet, spelar det väl ingen roll att man kackar i eget bo?

Varför ska jag vara lojal mot en stat som jag, felaktigt eller inte, anser behandlar mig som en tredje klassens medborgare?

Italiens problem går djupt. Samtidigt är Italien ett land och italienare ett folk som brukar resa sig när ingen tror att det ska gå att resa sig igen.

Med allt detta sagt och skrivet är det givetvis med stor sorg och ilska jag ser och tar del av bilderna från bråket innan matchen i lördags, och kaoset på arenan strax före match.

Jag är inte blind av kärlek. Jag är inte så enögd att jag försvarar italiensk fotboll vad som än händer.

Jag försöker däremot förklara och vidga begreppen av den enkla anledningen att ingenting i Italien, absolut ingenting, kan förstås om man inte lyfter blicken en aning och åtminstone försöker se perspektiven och den något större bilden.

Italien är inte vilket land som helst. Italien är inte Sverige. Tack Gud för det. För både Sverige och Italiens skull.

Italien går inte att förstå på 140 tecken. Italien går inte att hata sönder på 140 tecken. För alla er som vill att jag ska gå igång på just Twitter kan jag meddela att jag inte finns där längre. Skrik ni. Jag lyssnar inte.

Och till alla som alltid låter bli att visa sitt stöd…well…jag vet inte…

För övrigt gratulerar jag Juventus som välförtjänt vunnit serie A för tredje året i rad.

Jag älskar Italien och jag älskar serie A. Men det är ingen blind kärlek.

En ambassadör står för sitt land också när det blåser. En ambassadör byter inte land. En ambassadör smiter inte ut bakvägen och söker medborgarskap någon annanstans.

Jag är ett med min kärlek. Men den är inte blind och den är inte enfaldig.

En ambassadör står stolt också när vinden friskar i, när den kommer i iskalla stråk från norr…

Jag står rak i ryggen.

Vilket får mig att tänka på… VM.

En i raden av amatörernas afton. Nyår, midsommar och återvändardag i fula svenska småstäder är tre andra.

Även när jag drack avskydde jag de här helgerna.

Att se fulla ungdomar ragla omkring i sitt eget kräks runt lunch sänkte humöret på alla oss proffs-suputer.

Är det fortfarande folk som orkar gnälla om tråkig defensiv fotboll när Mourinho skördar ännu en framgång?

Låt bli snacket om bussen nu. Det räcker nu. Mourinho har bevisat sin genialitet gång efter gång, i klubb efter klubb och förtjänar respekt. Han har vunnit över egentligen bättre motstånd för att han varit den bättre tränaren. Det är stort.

Carlo Ancelotti Vs Pep Guardiola 5-0.

För en Italien-älskare som Guardiola finns det kanske en viss lindring i smärtan trots allt.

I kväll blir det en stilla italiensk middag och subtilt kolsyrat mineralvatten.

Sedan fotboll.

I Italien snackar alla om Mario Balotelli. Redan innan den senaste händelsen var han ifrågasatt, men då på fotbollsmässiga motiv. Han har helt enkelt inte varit särskilt bra på sista tiden. Jag menar att det är det enda sättet vi ska bedöma honom.

Men sansade, balanserade människor älskar att avsky andra människors kaos.

När Boban och andra flera gånger över tid anstränger sig för att plocka ner honom handlar det om så oerhört mycket annat.

Balotelli är ett geni. Han är också på gränsen till galning. Det är därför jag älskar honom. Det är också därför så många hatar honom.

Givetvis ska han med till VM. Han är italiensk fotbolls framtid. En vacker dag kommer hans hjärna ticka rätt, haka i, gnissla upp på rätt spår, och då kan han bli en av världens bästa fotbollsspelare.

Minns att även den gode Zlatan ägnade sig åt en hel del besynnerliga saker när han var i Balotellis ålder.

För två år sedan avgjorde Balotelli på egen hand en semifinal i EM mot Tyskland. Givetvis har han inte tappat allt sedan dess. Men jag tror att hans kompromisslösa hjärta sliter och drar i honom. Den där vreden är en energi i hans liv. Det går inte att öppna en kran och låta allt det där rinna ur honom, av den anledningen att allt det där ÄR vem han är. Plocka det ur honom och han slutar vara den han är.

Cesare Prandelli har ju sin etiska kod men den handlar om att ställa över spelare som drar på sig utvisningar från kommande match, så VM är inte alls i fara för Balotelli.

Däremot kan han få sitta en del på bänken, särskilt om Giuseppe Rossi blir frisk och Immobile fortsätter göra mål. Men han satt en del på bänken även under EM 2012.

Jag står med Mario i detta.

Sverige.

Älskar detta land, och det blir lättare att älska det när man får komma bort ibland.

I helgen har jag varit i Göteborg ensam med Totti och Mimmi Birro. Vi hälsar på farfar Birro (stolt Juventino för övrigt).

Efter en dramatiskt händelse för en månad sedan har jag beslutat att aldrig mer skjuta upp kärleken till mina föräldrar. Det kommer en dag då de inte finns längre. Jag vill inte känna att jag skjutit upp att ringa eller hälsa på.

Göteborg bjöd på strålande sol. Vi bodde på Novotel vid Älvsborgsbron och jag stod en kväll vid fönstret och såg bort mot de där husen som ligger på andra sidan och där någonstans hade punkarna ockuperat några hus 1990 och vi spelade där med vårt usla punkband The Christer Petterssons.

Samma sommar började för övrigt en 16 år lång ökenvandring ihop med det italienska landslaget i fotboll.

Nu sitter vi på ett tåg hem till Stockholm.

Det blir Club Calcio i kväll, både webb och TV12.

Sverige igen. Denna gråtmilda gamla änka.

Skogen är sig lik. De bruna åkrarna. Människorna. Korna som betar under en kort sekund innan tåget kränger en aning, lägger sig på sidan och rundar en sjö som glittrar den också.

Tre veckor i Rom förändrar allt och ingenting.

Ena dagen springer man under broarna i den eviga staden. Den andra dagen springer man i dammet på Söder Mälarstrand.

Stockholm är vackert trots allt.

Lyssnar på Lundell som sjunger ” Jag är hemma, ändå längtar jag hem”.

Älskar Lundell. Han är också Sverige.

Sitter där jag sitter i min ankdam av egon och åldersnoja. Är ett handslag ett handslag eller en knuff utför?

Svårt att veta.

Jag ber en bön och tror gott om alla. När jag sedan blir blåst försöker jag se det som att det inte är jag som blir lurad.

Människor plöjer trottoaren. Jag har att vika undan eller bli knuffad.

Uppträder i Huskvarna i kväll. Har packat ner den italienska träningströjan och de mjukaste löpskorna. Hoppas springa bort en del av det här förbannade gnället i eftermiddag.

Tåget är nästan tomt. Lugnt.

Sista dagen i Rom såg jag plötsligt Johnny Depp helt själv snedda framför mig på Piazza del Popolo.

Det var stort. Och lite sjukt.

För min första tanke var att det var Osvaldo…

– Det där var likt Osvaldo som ju härmar Depp, sade jag till min vän som satt bredvid, och först långsamt gick det upp för mig att det inte var Osvaldo, eller någon annan mycket lik Depp utan Depp själv…

Han var i Rom för det var premiär på hans nya film.

Han var cool, Depp.

Nu stannar tåget i Linköping.

Winnerbäcks gamla hemstad. Inte det sämsta. Älskar Winnerbäck. Hussfelt är härifrån också. Bra människor. Östergötland föder melankoliska människor och jag litar bara på melankoliska människor.

Alla andra ljuger.

Den gode Carlo har aldrig förlorat mot Bayern som tränare. Han går emot sina egna principer och nämner det själv i Corriere dello Sport idag. Alla snackar Bayern, alla snackar Guardiola, men jag tror att Real Madrid slår ut Bayern.

Dessutom hoppas jag det. Men det är en annan sak.

Nej, förresten, det är samma sak.

En trött sak med Sverige är den ständiga, mekaniska kräklådan NHL. En svensk har passat någon som passade någon som gjorde mål under natten. Snart är dessutom VM i hockey i en gammal diktatur. Månaden innan VM i fotboll, några månader efter OS…

Orkar de som älskar hockey bry sig ens?

Om ingen är intresserad av damfotboll är det då lämpligt att matcherna ska byta kanal? Är det så viktigt att hålla damfotbollen under armarna?

Folk älskar damlandslaget i fotboll och när de spelar stora mästerskap, men Damallsvenskan lockar extremt få tittare. Är det då fel på besökarna eller kanalen som sänder matcherna?

Låt damerna vara. Ta de på allvar. Men låt dem, liksom alla andra, förtjäna sin uppmärksamhet.

Jag orkar verkligen inte en enda pil eller en enda löpväg till.

Om Guardiola kommer till Madrid utan en enda renodlad anfallare, vad kallar vi det då?

Vad hade vi kallat det om Guardiola varit italienare?

Eller Chelsea igår?

Såg ni Mourinho igår? Direkt efter slutsignalen försvann han ner för trapporna. 0-0 och uppdraget utfört.

Nu ska jag sluta gnälla. Sverige briljerar ju med sin vår utanför fönstret.

Tack för depprockaren Birro att gaska upp sig lite.

Himlen är dov som en bastrumma och mörkt blå. Jag vaknar i en av alla fantastiskt stenhårda sängar och packar min väska.

Taxin rullar genom en nästan öde stad.

Ner för den slingriga vägen mot Piazza del Poplo, där jag på en halvmeters avstånd strök förbi en ensam Johnny Depp igår (han var i Rom för galapremiär av sin nya film) och sedan vidare bort förbi Piazza Venezia, Forum Romanum och så upp till vänster om Colosseum, sedan bort, fort, fort, fort mot flygplatsen.

Jag sitter i en stol vid ett fönster och ser regnet piska mot glaset.

Sedan sitter jag på ett flygplan mot Köpenhamn, byte där, och sedan hem till Stockholm och familjen.

Nu en kort paus vid ett fönster i ett hörn på Kastrup.

Om det är svårt att lämna Italien är det desto enklare att komma hem. Jag hör hemma hos min familj.

Jag fick några dagar helt själv i Rom och det var en fin tid men en man med familj som är ensam i en främmande stad är alltid lite osynlig för sig själv. Jag gick upp, promenerade, bad, tände några ljus, köpte en lunta med fotbollstidningar, sprang min runda i parken eller under broarna, men det är något som fattas hela tiden. Det är som att ha en meter kvar när man trodde att man kommit fram.

I Corriere dello Sport medföljer en bilaga om matchen mot Fiorentina. Känslan inför den matchen är att Roma får stryk. En hel del luft gick ur när Juventus slog Udinese i måndags  och det bara känns som om detta är Montellas kväll.

Hur som helst blir det en fantastisk kväll. Två av ligans häftigaste lag, och så kryllar det av spelare som har förflutet i respektive klubb. Allra tydligast givetvis Montella.

Läste en intressant och välskriven intervju med Englands förbundskapten Hodgson igår. Italien möter ju England i första gruppspelsmatchen i VM och det är en sympatiskt lågmäld, sympatisk och lyssnade Hodgson som berömmer Pirlo, berömmer Prandelli och också kan berätta att årets engelska landslag ser piggare ut än på länge. Spelarna är yngre, hungrigare, ivrigare att också lyssna, lära och förstå. Tidigare har engelska landslag  varit rätt arroganta mot allting annat och det har haft till följd att högmod gått före fall. England har inte vunnit VM sedan 1966 och spelade senast en match om medaljer (som man förlorade mot Italien) var om brons i VM.

Men det är på slutet som jag blir riktigt orolig inför Italien-England den 15 juni.

Det är när Hodgson berättar att han och landslaget den här gången har media med sig. “Alla begriper äntligen att vi inte kommer vinna VM bara för att vi är England. Det finns en ny känsla av ödmjukhet som jag inte känt tidigare” säger Hodgson.

Det där är alarmerande för Gli Azzurri. När det gäller England handlar väldigt många fiaskon om inställning och attityd. Om det nu är så att landslaget, med hjälp av unga, hungriga spelare, äntligen lärt sig den säregna men underbara egenskapen att lyssna, lära och ödmjuka sig, kommer det bli tufft för Italien.

En underbar återkommande grej i fina Corriere dello Sport är den helsida där man går några kliv längs minnenas gata. Man plockar fram allt ifrån finalförlusten i VM 1994, till segern mot Tyskland 2006, via en hopplös förlust 1958 mot Nordirland (en förlust min far fortfarande minns och får rysningar av, Italien missade därmed VM i Sverige 1958).

Men det som är allra häftigast är när man gör djupdykningar i helt vanliga kvalmatcher. Som VM-kval mot Lichtenstein 1976 eller när Sacci ber om förlåtelse för ett uselt landslag efter 2-1 borta mot Malta 1993.

Corriere dello Sport är en renodlad sporttidning. Den är som kvällstidningarnas sportbilagor fast tiotusen gånger större. Ändå ägnade Corriere igår en helsida åt författaren Marquez bortgång. Älskar det där.

Livet hänger ihop. Det går inte att skila konstformer åt. Litteraturen är lika viktig för människans själ som fotbollen. Alltså tar man författare på allvar. När får vi läsa en längre krönika om en författare i en svensk sporttidning? När vågar någon på allvar gå en enda meter ifrån mallen om att skriva 1000 tecken efter varje match eller på sin höjd skicka en sin superreporter till en tysk b-lags match och sedan skriva en alldeles för lång text om fulla supportrar med vänstersympatier.

Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur,  kärlek, hat, sorg och smärta. Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se Totti värma upp på Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.

Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Roddrigo Taddei är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.

Fattar ni?

Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.

Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.

Till hjärtat.