Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Spöken med svarta skuggor

När man inte har pengar tror man att man ska bli en lyckligare människa bara man får tag i stålar.

Det är dock bara delvis sant.

För de där drömmarna du bär på, rädisorna, dina vanor, din melankoli, din skräck att misslyckas, försvinner inte för att du har råd att gå ut och käka ibland.

Du försvinner inte för att misären gör det.

Samtidigt blir livet lättare att leva när du har pengar. Och du glömmer snabbt hur det var att ringa sin före detta flickvän och tigga ihop femtio spänn för att ha råd att köpa fiskbullar eller, vilket var vanligare, fyra starköl på Systemet.

2005 hade jag skulder på ca 100.000 hos Kronofogden. 2009 startade jag ett eget aktiebolag och två år senare drog det bolaget in mer pengar än jag ens trodde jag skulle få att röra mig under ett helt liv.

ANNONS

Sedan dess har det gått bra och dåligt, men mitt liv är en total renovering mot hur det såg ut för åtta, tio år sedan.

Den främsta anledningen till detta? Att jag med Guds och min frus hjälp lyckades bli nykter. Då upptäckte jag att problemen som antog galna proportioner när jag drack (vilket gjorde att jag drack ännu mer) faktiskt gick att lösa bara genom att stå rakryggad och möta dem när de kom mot mig.

Man beskyller ofta den moderna fotbollen för att vara en pengakåt hynda. Men sanningen är ju att det alltid funnits pengar i fotbollen, dock inte sådana galna summor som det är nu för tiden. Dessutom är fotbollsindustrin ett sorts ekonomiskt universum i sin egen rymd, till synes helt opåverkat av rådande ekonomiska svängningar.

Det är alltid alla reglar i topp.

Italien genomgår sedan några år en brutal ekonomisk kris. Italiens ekonomi är ett spöke som drar runt på en ofantlig svart skugga, den svarta marknaden. Ingen vet egentligen hur många miljarder kronor som strömmar igenom olika kriminella ekonomiska karteller i Italien. Det är inte heller enbart stora maffiagrupper som bollar med miljoner (även om de så klart finns) utan det handlar också om alla vanliga människor som helt tappat allt förtroende för Italien som stat och därmed anser sig ha rätten att tjäna sina egna pengar utan att ta omvägen via samhället och skatteverket…

ANNONS

Jag minns en besynnerlig lek i mellanstadiet. Vår lärare (som vi kan kalla Lasse, för det heter han nämligen) fick i ett ryck av proggig välvilja får man förmoda, att vi skulle få känna på hur det var att uppleva denna världens skamlösa orättvisor.

Så vi fick dra varsin lapp år en låda. Där stod det antingen I eller U.

I-land eller U-land…

Gissa vilken lapp jag drog?

Japp, U-land.

Så medan Marcello, Jessica och de andra fick goda äpplen fick vi russin, när de fick sitta i solstolar i korriodren fick vi städa gympasalen.

Det kändes helt värdelöst då och känns väl lite fånigt nu också. Men jag minns den där dagen. Och ärligt talat, hur många dagar i mellanstadiet kommer man ihåg när man ska fylla 42?

Den moderna fotbollen bollar med miljarder, särskilt det där dygnet, som vore pengarna inte värda något. Det är väl som det är.

ANNONS

Men det är fortfarande rätt läskigt.

Det är förbluffande att det finns folk som är uppriktigt förvånade över allt ohederligt som vevas upp i samband med OS i Ryssland. Samma land kommer ha VM i fotboll om fyra år.

Varför tror ni?

Därför att stanken av skitiga pengar bara når de fattiga, de som inte får de stackars mynt de blivit lovade.

Den korrumperande eliten i Fifa eller Olympiska Kommittén känner inte någon stank alls.

Marcus Birro

Berisha till Roma

I höstas gav jag ut boken Calcio Amore. Den handlar om Daniel, en rätt vanlig kille som på lite ovanliga vägar får chansen att bli proffs i AS Roma.

I min värld den ultimata pojkdrömmen.

Nu verkar drömmen bli verklighet för unge herr Valmir Berisha.

Flera italienska medier, bland annat Sky Sport, rapporter nu att svensken är klar för Roma.

Inget är officiellt ännu men det är nog troligt att vi har en ny svensk i AS Roma.

I tider när värdet på svenska spelare har sjunkit och ett halvhjärtat kontrakt i Turkiet eller Holland framstår som högsta vinsten, är det extremt glädjande att en storklubb som Roma vill handla svenskt.

ANNONS

Roma har dessutom en ungdomsakademi i världsklass så blir det nu verkligen så att Berisha går till Italien har han verkligen valt rätt.

Dessutom är det alltid roligt med fler svenskar i världens vackraste liga.

Marcus Birro

Tänk På Döden (Lev ditt liv idag)

Det händer att jag tänker på döden. Allt oftare faktiskt. Kanske är det åldern. Jag inser, lite mer för varje dag, att allt detta li, detta ständiga och underbara mirakel som är livet, faktiskt en dag kommer dra ner reglarna också för mig.

Jag kommer tystna. Men världen kommer fortsätta larma och stå i.

När jag bodde i Göteborg hade jag en kyrkogård som närmaste granne. Ovanför ingången fanns en skylt som löd Tänk På Döden…

Jag brukade stå vid mitt fönster med en starköl i handen varje morgon och undra vad pendlarna i spårvagnarna tyckte och tänkte om det där när de susade förbi på väg till sin vardag varje tidig morgon.

ANNONS

På mitt förvridna sätt ansåg jag att de redan var döda. Jag skrattade hånfullt åt deras vardag, deras vanlighet, medan jag förnedrade och förnekade mig själv dag efter dag.

Det är nyttigt att tänka på döden. När du gör det tänker du nämligen också på livet. Du bör vara medveten om mörkret i slutet av korridoren. Du bör leva rätt nära din egen död för att till fullo kunna förstå och uppskatta livet.

I söndags, med anledning av att Nordahl skulle prata om Romas gamle hjälte Falcao, tittade vi på klipp från finalen i Europacupen i Rom 1984. Roma mot Liverpool.

Roma dominerar matchen som går till straffar där Liverpool avgör. Falcao missade sin straff.

Men det finns en annan spelare som sätter sin. Han hette Agostino Di Bartolomei.

Han är död nu.

Han tog sitt eget liv på tioårsdagen av den där finalen, 1994 efter flera år av ekonomiskt ruin.

ANNONS

Samtidigt var det ingen hemlighet att han ansåg att Roma borde ta hand om honom och gamla spelare på ett bättre sätt.

Hans död blev en kolsvart och skälvande domedagsklocka för Roma och för den italienska fotbollen. Hur handskas vi med våra hjältar efter det att strålkastarna släckts?

Är vi rädda för att ta våra medmänniskors sorger på allvar? Kan det vara för att underjorden stirrar tillbaka på oss om vi envisas med att stirra ner i den?

Jag tänker på Di Bartolomei ibland. När jag gör det tänker jag på döden. Men jag tänker lika mycket på livet.

Vi har detta liv just idag. Igår är borta, i morgon har vi inget löfte om.

Idag, vänner.

Lev ditt liv idag.

Marcus Birro

Il calcio även i djupaste Småland

Det är något med drängfyllor och småstäder. Något som liknar en längtan efter sönderfall.

När jag kommer in på hotellet i Nässjö möts jag av fem vakter som står framför ingången till restaurangen. Det stinker av surt gammalt vin. På en suddig teve visas en FA-cup match i repris. Män i olika åldrar skriker högt åt ingenting.

Jag hälsar på vakterna och försvinner snabbt upp på mitt rum. I korridoren utanför bestämmer sig ett gäng för att skrika, sjunka och banka på dörrarna. Jag ringer ner till receptionen, känner mig som en trist gammal gubbe (vilket jag också är) och ber de skicka någon eller några av vakterna att komma upp i korridoren och lugna ner dem.

ANNONS

Jag fattar att ett hotell behöver ha krog och spritförsäljning men de borde man ha nyckelkort till rummen så man slipper bli störd av gapiga män i för korta tröjor och nedhasade jeans.

Igår uppträdde jag i djupaste Småland och även där kom det fram många och ville snacka italiensk fotboll. Det är fint på flera sätt. Vi är inte så många, och känslan är att vi är ännu färre i småstäderna, men vi finns och vi behöver bekräfta varandra ibland.

Jag hann till hotellet för att se ett pånyttfött Lazio göra en riktigt fin match mot Juventus. Andra halvlek var verkligen riktigt bra.

Det är sjukt starkt av Juve att både kvittera och sedan (med lite tur) freda sig från fler mål. 1-1 borta mot Lazio med tio man är ännu ett kvitto, i den tjocka högen av kvitton, på att Juve fortsätter att dominera den italienska fotbollen.

ANNONS

Vintern har oss i ett kallt grepp om ballarna. Vintern är en stridsvagn, grå, dyster, stökig, fruktansvärd. Våga vägra vinter som dear old Ledin döpte en av sina turner till.

Samtidigt får man vara glad att den kom rätt sent i år, rullade in med sina larvfötter först i slutet av januari.

Skriver idag, på annan plats, om Zlatans betydelse för Sverige. Som jag ser det är han landets viktigaste opinionsbildare på i stort sett alla fronter.

Seedorfs främsta förtjänst så här långt har varit att få Balotelli på gott humör. Det är inte att förakta.

De djupa småländska skogarna rymmer många strävsamma, innerliga människor som försöker göra det här landet ett bättre land att leva i.

I natt drömde jag om en morgon i Rom. Jag stod på en liten balkong och kände räcket mot mina händer. Jag såg ner på den trånga lilla gatan, hörde ropen, bilarna, en siren som snurrade en bit bort, kände solen rulla med sin värme över de kaoatiska hustaken, doften av Rom, helt unik, som en storstads doft men ändå innerlig, varm, brända mandlar, bensin, vesporna som surrade, ljudet av kaffekoppar mot tallrikar, skedar som rör i perfekt cirkelformade svart guld, de där sista stentrapporna upp till Olimpico, den gulröda kurvan, torgen i Trastevere, gränderna, färgerna, parkerna…

ANNONS

Sedan vaknade jag av att en man i min egen ålder lutade sig mot hotellets ena gavel och spydde ner sina finskor innan han lommade vidare.

Nu på väg hem till Stockholm.

Vi ses i Club Calcio klockan 20.

Marcus Birro

Mer makt åt supportrarna

Internationell toppfotboll är en girig cirkus av stålar, egon och cynism.

Men fotboll är också luften vi andas.

Summorna som omger den moderna fotbollen är helt overkliga. Spelare tjänar pengar som skulle kunna rädda hundratusentals barn från att svälta ihjäl.

Det som driver många av dem är att tjäna ännu mer. Så de blir fotbollens legosoldater, villiga att kriga för den herre, eller ägare, som är villiga att hosta upp de stora sedlarna.

Man behöver inte vara socialist för att tycka att detta är vansinne.

Det som skaver allra mest är att det alltid är vi som står längst ner i denna bisarra pyramid, vi fans, som skickas fram i frontlinjen när makten vill korrigera sporten. Det är vi som blir anklagade för uppror, skadegörelse och annat.

ANNONS

Vi målas allt för ofta ut som ett problem, snarare än som tillgång. Det är extremt oanständigt.

För vi är ju fast med vår kärlek. Vi kan inte strippa vår lojalitet och lägga oss i säng med ett nytt lag.

Vi är dömda på livstid.

Vi lägger en skrämmande hög summa pengar, för att inte tala om allt tid vi lägger ner, på att köpa matchbiljetter, resor, hotell, tröjor, mössor, halsdukar, tidningar, böcker, jackor, tv-abbonemang och tusen andra grejer.

Det är vi som håller den internationella fotbollen vid liv.

Därför är det rimligt att supportrarnas makt ökar. Vi borde få vara en del av varje klubbs innersta centrum.

Vi är klubben i mycket högre grad än rika män från andra sidan jorden som vårdslöst handlar med vår kärlek.

De 20 största klubbarna i världen, en liga som toppas av Real Madrid och Barcelona, omsätter 47 miljarder kronor tillsammans.

ANNONS

Ökningen från föregående år ligger på 8 procent.

De rika blir alltså ännu rikare.

Införandet av Financial Fair Play, som var ett halvhjärtat försök att bringa lite ordning och anständighet i den moderna fotbollen, är enkelt att dribbla sig förbi.

Istället för kapitaltillskott från ägarna skriver klubbarna lukrativa sponsorsavtal med till ägaren närstående bolag.

På det sättet hålls cirkusen vid liv.

De italienska lagen ligger en bit ner på listan över klubbarna som omsätter mest. Real Madrid leder den ligan och har så gjort i flera år.

Först på nionde plats kommer Juventus, Milan är tia.

Juve omsätter 2,4 miljarder, Mllan 2,3.

Real omsätter 4,5.

De som tjänar mest på cirkusen? Spelarna så klart.

Medan vi vanliga dödliga får betala dyrt för att hålla kärleken till våra lag vid liv.

Det är en fråga om anständighet. Vi fans måste få större makt.

ANNONS
Marcus Birro

Därför är fotboll så viktig

Det är mycket som händer i ens liv som man aldrig hade kunnat gissa skulle hända.

Egentligen allt av värde händer trots att man planerat tusen andra scenarior, tusen andra stigar in i tusen andra länder.

När man är ung hugger man sig en inbillad väg in i framtiden och lyckas faktiskt lura sig själv att man för alltid kommer förbli sådan man just då är.

Men man förändras. Man nyktrar till. Man växer upp. Man lämnar staden man kommer ifrån, eller hålan man bott i, man tjänar lite pengar, byter umgänge, gifter sig, skiljer sig, får barn.

Man får barn, man skaffar inte barn.

Av allt överväldigande som hänt i mitt liv, och jag har fått vara med om väldigt mycket överväldigande, är Totti och Mimmi Birro det som i grunden och starkast förändrat mig allra mest.

ANNONS

När man får barn förskjuts man en aning. Världen, som man likt en galning försökt tippa åt sitt håll, lutar plötsligt åt ett annat håll, i barnens riktning. Världen blir en grusplan och de enda två kulorna som rullar i gruset är barnen, deras glädje, deras ögon, deras doft, deras oerhörda närvaro.

Jag älskar en del saker i mitt liv. Mina barn, min fru, AS Roma, Totti och Gli Azzurri. När jag därför säger att Italiens VM-guld 2006 var en av mitt livs vackraste ögonblick alla kategorier så ljuger jag inte. Precis så mäktigt var det. Precis så oerhört betydelsefullt är det för det här dumma lilla hjärtat.

För att komplicera livet ytterligare så är det också så att man på flera sätt faktiskt förblir som man var när man var 18. När man hasade runt i Vasastan efter Italiens fruktansvärda match mot Argentina i VM 1990 och halsade surt vitt vin ur plastflaska och grät och grät som ett barn som blivit bortglömt inne på ett mörkt, stängt dagis.

ANNONS

Jag är som jag var och jag är en helt annan.

Livet är sådant. Jag älskar det här livet. Jag älskar att fortfarande få känna den där grundläggande glädjen som jag kände i tisdags när Roma slog Juventus med 1-0 inför ett fullsatt Olimpico i Rom. Den glädjen, som är ren, innerlig, mänsklig och storslagen, sätter mig i samklang med alla dem jag varit genom livet, med alla Marcus som stått här inne och kikat ut bakom mina azurblå ägon.

Därför är fotbollen så viktig för mig. Den påminner mig om hur ljuvligt (och förvisso också hemskt, minns bara Italiens VM-facit 1990-2006) men fotbollen sätter mig i samklang med stoltheten i att vara en del av något större, av något som är viktigare, värdigare och starkare än mitt eget liv.

Att få vara en del av en sådan gemenskap är svårslaget.

 

Marcus Birro

En match som inte visas är också en match…

Den vita snön blir grå och sen svart.

Det blir aldrig riktigt ljust. Det är på sin höjd grått. Sedan skymmer det igen.

Ändå går vi mot ljusare tider.

Får vara glad att vi slapp den förbannade himlen med hans snoriga näsor, täckjackor, overaller, mössor, vantar, borttappade väntar, borttappade mössor, slask, iskyla, stenhårt, skoningslöst mörker, förkylningar, vinterkräk och broddar mellan november och mitten av januari.

Man får vara glad över det lilla, över att det ibland går två dagar utan att PSG vill köpa sönder  varenda lag i serie A…

Februari blåser ut genom fönstret som ett släckt ljus och sedan är det mars och nära gräsfläckar, parker, ljusa kvällar och meningslöst häckande på balkongen…

ANNONS

Det finns mycket att vara lycklig över. Att man överlevt. Att Persbrandt tillägnar sin guldbagge alla sina syskon i missbruk. Att se Benatia spela fotboll. Att läsa om Bojan och AIK. Att få skriva del 2 a v Calcio Mania. Att få äran att sända Club Calcio i TV4. Att trots allt varje dag få känna en eller två små virvlar i magen av att bara vara vid liv.

I kväll är det stormatch i Italien. Roma möter Juventus i Italienska cupen och matchen är så viktig för Roma att Garcia bänkade en del nyckelspelare i matchen mot Livorno i lördags.

Olimpico är utsålt. Stämningen kommer vara fantastisk.

Och matchen visas…

Ingenstans i Sverige.

Ett svårt och surt nederlag givetvis.

Vi får snirkla oss en väg längs internets förlovade (förlorade) utmarker och plocka ner matchen från någon obskyr kanal någonstans.

ANNONS

Vi har blivit bortskämda med fantastisk fotboll nästan dygnet runt och med allt detta ställs allt högre krav på att vi ska få se ALLA matcher men ibland blir det så här. Rättigheterna är en djungel och det är inte heller säkert att den kanal som visar ligan från ett land också kan visa matcherna från cupen i samma land.

 

Marcus Birro

Club Calcio klockan 20 i kväll

Taxichauffören ville snacka Del Piero. Han var från Jamaica och älskade italiensk fotboll. Färden genom Stockholm gick väldigt snabbt.

Stockholm är en så vacker stad. Men varför är den så mörk vintertid? Det borde gå att lysa upp staden, Skeppsbron, Gamla Stan, Slussen, Södermalm, Riddarfjärden…

Vi lever i ett land som gränsar till jordens yttersta gräns av is. Vi borde ha möjlighet att lysa upp staden också på vintern.

Nu sitter jag på TV4, bredvid Nordahl, och vi kollar på RAI där de sammanfattar veckans omgång.

I kväll sänder vi Club Calcio klockan 20 och matchen är Milan-Verona. Det är också Seedorfs första match som ny tränare för Milan.

ANNONS

I programmet kommer vi också försöka enas om säsongens lag så här års..

Marcus Birro

Det förflutna är bara en annan sorts närvaro

Begriper inte så mycket av idrott vintertid. Alpint kan jag följa med viss intresse. Men resten fungerar lite som pizza en bakfylledag.

Man ser och efteråt undrar man varför.

Roma dansade med Livorno igår och inget annat var väl att vänta. Det är en fröjd att se Roma spela fotboll. Livorno kanske inte är det ultimata testet direkt, men det tar inte ifrån Garcia och hans sällskap det snabba, fantasifulla och läckra anfallsspelet.

På kvällen befäste dock Juventus sin ohotade position i tabelltoppen.

Intressant att det Conte snackade om efter segern mot Sampdoria var att Juve måste bli bättre på hörnor. Han ser det perfekta bygget läcka och satsar all kraft på att från toppen fortsätta sin vandring rakt upp och rakt fram. Det är enastående.

ANNONS

Jag tände en massa ljus igår, satt stilla en stund i en soffa och stängde av all teknik, alla datorer, alla telefoner, all teve.  Jag satt där och följde snön virvla mot marken. Jag försökte sortera mitt liv, se vad som är värt att spara på, och vad man kan göra sig av med.

När man blir äldre inser man att tiden man får är utmätt. Man kommer inte leva för evigt. Den dag kommer då ingen dag kommer. Det gäller att ha levt livet innan dess, innan de svarta kråkorna från underjorden kommer från sin sotsvarta himmel och lyfter bort en mot den andra världen.

Jag tror många äldre fotbollsspelare känner samma sak. Det är svårt att göra bokslut med sitt eget liv. Hur vet man att man inte räcker till längre? En skada kan sparka en över gränsen men få spelare väljer själva sina avsked.

Vi är väldigt åldersfixerade i Sverige. Hur gammal någon är sätter oss i samklang med andra. Att veta hur gammal du är ställer in mitt eget beteende gentemot dig.

ANNONS

I Italien är det annorlunda. På flera sätt. Dels ses ålderdomen som en upplyst tid och därför lyssnar man noga på vad äldre har att säga. Dessutom låser man inte in folk i sterila sjukhem och serverar kall mat ur plastlådor.

Likadant inom fotbollen. Så länge en spelare är villig att underkasta sig stenhård träning och håller ande, hjärta, lust och skalle intakt så länge kommer de ha något att tillföra.

Marcus Birro

I den gulröda solens rike

Sitter i min arbetslägenhet och ser snön falla.

Jag fyller 42 år i år. Det är overkligt. Jag tänker tillbaka på 1990, när jag var 18 och firade min pappa som då fyllde 50. Han kändes evinnerligt gammal. Nu är jag själv snart där. Åren rasar undan så fort, som stormbyar mot mitt fönster.

Jag slinter ibland på tio år när jag tänker tillbaka på mitt liv.

Samtidigt måste jag bli bättre på att kravla mig upp ur det förflutnas sörja. Det är fegt att stanna där. Det är bekvämt men klibbigt och ovärdigt att värdesätta döda dagar mer än nuet eller framtiden.

När man ser unga spelare födda på åttiotalet försöker jag städa undan min inre blick och fokusera på Javier Zanetti. Vi är nästan lika gamla, han är ett år yngre.

ANNONS

Han är en av de spelare i världen som älskas tvärs igenom alla lojaliteter. Kärleken till hans värdiga sätt att vara, både på och utanför planen, är inte enbart svart och blå, utan röd, gul, ljusblå, svartvit.

Genom att vara konsekvent och lojal har han lyckats vinna sympati i alla läger, på samma sätt som Alessandro Nesta, Totti, Paolo Maldini och Del Piero.

Det ska bli riktigt intressant att se hur Milan reagerar på tränarbytet. Är Seedorf mer än en osedvanligt sympatisk gentleman? Har han det taktiska kunnande som krävs för att nå framgång i serie A?

Låt oss ge honom en ärlig chans. Låt oss ge honom en chans till om han snubblar. Få spelare har förtjänat sina chanser bättre än den gode Seedorf.

För egen del har jag börjat skriva på del 2 av Calcio Amore. Det är extremt trivsamt att i hjärta och skalle checka in på  tanke som i ljusets hastighet drar iväg med mig till Italien, till solen, gränderna, dofterna, fotbollen, barerna, restaurangerna, torgen, gränderna, kyrkorna.

ANNONS

Skrivandet är den ultimata friheten. Språket har tagit mig till ställen och världar som jag aldrig annars aldrig hade fått chansen att uppleva.

Det blåsiga januarifönstret har iså här långt mest virvlat runt en massa rykten. Osvaldo till Inter? Lamela till Inter?

När ska spelare från serie A lära sig att Premier League och England inte är ett land att utvecklas i.

När allting vacklar i ens liv blir grunden livsviktig. Det vi byggt våra liv på, det som vardagen ibland hindrar oss att se för att det ligger för nära, som familjen, yrket, Gud, vännerna, klubbben, blir i svåra tider välsignade gläntor att vila ut i.

De riktigt värdefulla gläntorna kan bara hittas av oss som går vilse ibland.

Där möts vi oavsett färger på halsduken, oavsett klass, bakgrund eller historia. Där är vi solidariskt lika. Som när blod blandas med blod i gångbron under vägen i förorten när vi var små och svor att aldrig bli som de andra.

ANNONS

Vi behöver varandra som mest när vi tror att vi klarar oss själva.

Just nu behöver jag mer än någonsin få vara en del av en kurva, den gulröda solens rike, och jag behöver känna att jag som människa och supporter har ett värde som inte bestäms av andra eller av mitt yrke eller av mig själv.

Snön faller långsamt och tyst. Som kallt konfetti efter en seger mot ärkerivalen.

 

Marcus Birro

En kyrkogård av rykten (men alla älskar Seedorf)

De här dagarna är som ett vrak.

Jag sjunker, letar luftfickor, letar skrymslen att gömma mig i. Svarta vattenmassor överallt. Kaos. Uppror. Jag får försöka ställa mig vid sidan av mig själv. För att överleva.

Jag mår lite som Allegri såg ut vid sidlinjen sin sista tid i Milan.

När jag tänker på det såg han så där lidande ut från sommaren 2012.

Nu kommer Seedorf och alla älskar Seedorf. Det är lätt att älska Seedorf. Alla jag pratat med som i olika grad och av olika anledningar träffat honom i olika sammanhang vittnar om hans vänlighet, hans intelligens och sympatiska sätt.

Återstår att se vad han får, kan och hinner ordna med Milan.

ANNONS

Mycket sämre kan det väl inte bli?

Annars förvandlas fotbollsvärlden till en enda kyrkogård av rykten så här års. Tusen spöken rör sig över gravarna som dimma. Tusen bitar kastas upp i luften och ser ut att bilda nya mönster över hela Europa.

Men rykten är endast skärvor av en möjlig framtid så det återstår onekligen att se vad som händer rent praktiskt i de olika lagen.

Jag sköter min vardag trots allt. Jag hittar luftfickorna. Januari flyter ut i en rätt läskig sörja av sorg, svek och förvirring.

I sådana här tider blir faktiskt fotbollen viktigare än annars.

Man kan nog med visst fog säga att det är fotbollen som är luften jag fortfarande andas.

Marcus Birro

När dörrarna reglas och man står i fel kurva

Livet måste levas, också när man inte själv riktigt vill.

Men när jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.

Det är en stor nåd som min tro hjälper mig med.

Men ibland är livet som att irra in sig i fiendeland, som att hamna i ett Lazio-ghetto i Roma-halsduk, som att dansa upp för stentrapporna på San Siro i Milan-tröja och upptäcka att man hamnat i Curva Nord och att de reglar dörrarna med ett sataniskt leende.

Då får man veva igång sin egen stolthet och se den lätta, ljusa röken från andra som gått före och överlevt bilda kärleksfulla mönster när den stiger mot skyn.

Vi älskar våra flyktplaner. Vi älskar allting som kan få livet att dämpa sig en aning, som när man skruvar ner volymen på ännu en plastig och meningslös Idol-artist på radion.

ANNONS

Inter gick bara 1-1 hemma mot Chievo och det vilade något uppgivet över San Siro igår kväll. Ösregnet var inte bara ett, utan flera.

Svarta gardiner av regn drog över anrika gamla Inter som ju skulle lyfta den här säsongen var det tänkt, med en ny, “riktig” tränare och allt.

Men det ser krampaktigt och fantasilöst ut.

Sverige i januari är som att ligga underst i ett bollhav på Ikea. Man kommer inte upp, rasslar runt  som en råtta i ett hjul.

Överallt skriks det om golf, skidor, och skidskytte, ishockey och handboll.

Jag suckar tungt och drömmer mig bort, till Rom, till duggregn och 14 grader mitt i vintern, till sporttidningar med enbart fotboll i, till de fina samtalen runt kaffet på barerna, till den plötsligt varma solen, våren som anländer tidigt, till underbara promenader till Olimpico under cypresserna, till det stilla lugnet  Trastevere.

ANNONS

Men ibland får man bita ihop, skumma mörkret till en våg som bär en istället för att dränka en.

Marcus Birro

En pojke på en pall (Milans sönderfall)

Just när mitt liv fallit på plats hörs ett märkligt ljud från porslinshyllan.

Det är mer en vibration än något annat. Som när ett tåg med spöken drar förbi på svart räls i underjorden och planterar en diskret rörelse genom lager av tid och jord upp till mig.

Som en påminnelse om att mörkret aldrig är långt borta.

Jag har alltid varit dåligt rustad för det här livet. Jag har därför använt mig av osunda verktyg för att bygga en annan värld, och sedan har jag flyttat in dit.

Nu är det bara jag och den ödetomt av kaos som bor i mig.

Men jag älskar. Så länge jag älskar finns det alltid hopp.

Mitt liv är ett pussel framför en blind.

ANNONS

Det känns skönt att gömma sig i serie A.

I går dansade Roma med Genoa och vann med 4-0 efter en fullständigt briljant uppvisning.

Många hade nog avskrivit Roma efter 0-3 mot Juventus men det som faktiskt hände var att Roma gjorde sin bästa match för säsongen. Det storslagna består i att man nu spelar bättre än man gjorde under hösten när man (trots detta) vann match efter match.

Juventus har ett eget solsystem och går därför en helt annan sorts bana.

Men resten tillhör Roma.

En underbar sak med Florenzis geniala mål igår är att han får göra det hemma i Rom, framför sina älskade fans, vid ställningen 0-0 och under perfekta förhållanden. Det var fint att se hans naiva, storslagna firande efteråt. Det är svårt att vara medveten om att man skriver historia när man faktiskt gör det, ofta inser man det inte förrän man kastar ett öga i hjärtats backspegel och ser tillbaka. Men Florenzi insåg direkt att han gjort ett mål många kommer minnas länge, länge.

ANNONS

Jag längtar väldigt mycket till Rom. Jag gör mig inga illusioner om att det går att fly från skuld och sorg men jag vet också att mycket oväsentligt rasar av mig när jag är i Italien. Livet får ta sin rättmätiga plats.

Milan var en gång ett stolt och värdigt träd i en vacker rödsvart trädgård. Det var väldigt enkelt att tycka om Milan. Jag gör det fortfarande. Klubbens generösa inställning mot media och fans är verkligen beundransvärd.

Många gillade Milan trots Silvio. Det säger en del om hur bra klubben varit på att låta gammal hederlig vänlighet vara en väg till framgång. Det är väldigt många människor som har Milan som sitt “andra lag”. En sorts kysk otrohet med en klubb som dessutom ofta kommit att representera Italien och italiensk fotboll i världen, och dessutom gjort det med exempellös framgång.

ANNONS

Samtidigt har Milan, på gott och ont, varit extremt förknippad med Silvio Berlusconi. Det han gjort för Milan, och för italiensk fotboll, är något fullständigt enastående. Om man inte lyckas erkänna det, oavsett vad man tycker om honom som politiker eller för all del moralisk kompass, har man missat något väldigt väsentligt.

Milans framgångar är Silvios förtjänst till stor del.

Men de senaste två, tre åren har något hänt. Trädet Milan har börjat fälla sin blad och kapa sina grenar.

Ambrosini tvingades mer eller mindre bort och den minimala yta som tränare Allegri fått att arbeta i har hela tiden minskat.

Han har fått målarfärg av Silvio och tvingats måla in sig ett krympande hörn. Han har sett allt mer plågad ut. Den klassiska dramaturgin när en klubb går dåligt slutar alltid med att tränaren får sparken.

ANNONS

Den här gången är det dock synnerligt osnyggt skött.

Silvio har varit tydlig med sin antipati mot Allegri. Han har öppnat upp för skitsnacket istället för att sluta leden. Han har totalt misslyckats med att vara en ledare i det här sammanhanget. En ledare kastar inte sina medarbetare till vargarna. En ledare tar själv på sig ansvaret och ställer sig i sökarljuset.

Det har dock Allegri själv gjort. Han har i intervjuer och på annat sätt skyddat spelarna och tagit på sig ansvaret.

Nu får han sparken, och trots att det var oundvikligt, är det fortfarande förtvivlat trist.

Det har snackats över Allegris huvud om nya tränare under lång tid, det har snackat skit bakom hans rygg, han har skickats fram till de mediala vargarna när utlovade satsningar som aldrig blev, skulle redovisas.

Det är inte lätt att arbeta när cheferna, utan att snacka med en, redan bestämt sig för att man ska bort…

ANNONS

Han har haft och fått ett omöjligt uppdrag.

Hans åskledare i sammanhanget har varit Galliani.

När Galliani för en tid sedan, inför öppen ridå, först hamnade i onåd hos Silvio för att sedan tas tillbaka igen, skrevs Allegris dom under.

I dag får han lämna klubben och Seedorf förväntas ta över.

För Milan handlar det nog mer om att få bort Allegri än att erbjuda en gammal obeprövad trotjänare nytt jobb.

Jag tycker det är djupt ovärdigt att behandla en tränare och medmänniska på det här sättet. Allegri har tagit Milan till ligaseger och stor ära. Han har röstats fram som landets bästa tränare flera gånger.

Nu är han en duva bland de andra på torget framför Domen och det känns så ovärdigt Milan på något sätt.

Allegri har alltså fått betala ett pris som Silvio och andra skulle ha betalat. Han får ta skulden för något som egentligen inte alls har med honom att göra…

ANNONS

Det svider.

Min bok Calcio Amore har visat sig bli en succé vilket så klart gör mig glad och tacksam. Med anledning av detta har det nu bestämts att det blir en uppföljare till boken, en del 2 helt enkelt.

Att Farnerud är en startspelare och viktig nyckelfigur i årets upplaga av Torino borde rimligtvis innebära att han också blir det i svenska landslaget.

När jag var runt tjugo trodde jag nog att livet skulle ha surrats fast när jag fyllt 40. Jag trodde nog att stormarna skulle ha stillat sig, att havet skulle ligga blankt, att mitt hjärta skulle glöda svagt av lugn och frid. På något besynnerligt sätt trodde jag att jag i alla delar skulle vara en annan människa, tänka andra tankar, besluta för mig andra saker, känna med ett annat sorts hjärta.

Det fungerar inte så.

Jag har en rädd liten pojke på en pall precis bakom ögonen som förstummad ser ut över en värld han inte begriper sig på.

ANNONS

Den pojken är jag för all framtid.

Ibland får man en känsla av att man påminner om människor som man följer i sitt liv, som musiker, poeter, fotbollsspelare. De senaste veckorna har det inte varit svårt att skönja en pojke bakom de bekymrade ögonen hos Max Allegri.

Han har åldrats ett dygn under varje timma.

För bara något år sedan röstades han fram som Italiens bästa tränare. Nu får han sparken några månader innan han, i praktiken, skulle få sparken…

Det säger mer om Milans sönderfall än det säger om Allegri…

Jag önskar både Milan och Allegri allt gott i framtiden. Båda förtjänar det.

Marcus Birro

Goda medmänniskors tradition

Att ge sig ut och springa med feber i kroppen var inte särskilt smart.

I går var jag i pittoreska Sigtuna och uppträdde och jag fick en ledig timma över och gav mig ut för att springa längs Mälaren.

På nattens sedan dansade febern in i kroppen och jag låg och huttrade under täckena.

Får skylla mig själv helt enkelt.

Olyckan vägrar vika från Giuseppe Rossis sida. Inför VM 2010 skadade han sig i knäet. Samma sak med bara några få veckor kvar till EM 2012.

Då var han otröstlig.

Sedan kom Fiorentina och trodde på honom och Rossi tackade för det förtroendet genom att vara helt lysande under hösten och dessutom leda skytteligan i serie A.

ANNONS

Då skadar han sig igen. I samma knä. Dock var inte korsbandet av (som det först befarades) och nu blir han borta i sju eller åtta veckor istället för att tvingas avsluta sin karriär…

Om läkningen går som planerat borde han hinna i form till VM.

Men ett personligt slag för honom, och inte minst för Fiorentina, är det hur som helst.

Men det är inte bara i Florens Rossi är populär.

Han ingår i en fin italiensk tradition med spelare som går lite på tvärs med den stenhårt manliga (och ärligt talat rätt löjliga) gangster-stylen med tabuleringar och galna frisyrer. Män som är rädda för att bli älskade och ser till att bli fruktade istället.

Män som misstar respekt för kärlek.

Rossi är inte sådan. Han är istället en spelare som följer i traditionen som medmänniskor som Paolo Maldini och Alessandro Del Piero varit med om att skapa.

ANNONS

Människor som tar sig tid med världen utanför, som alltid beter sig värdigt, som inte är otrogna bara för att de kan, som sköter sig vid sidan av planen, som alltid ger allt för laget, som respekterar motståndarna, som visar de egna fansen respekt, som vågar vara ärlig med både förtjänster och brister.

Människor älskar en ofullständig men generös superstjärna. Människor kan frukta tusen andra på tusen andra sätt. Men fruktan och kärlek har ingenting med varandra att göra…

Del Piero röstades för något år sedan fram som hela Italiens mest populära idrottsman alla kategorier.

I ett extremt splittrat land som Italien är det något oerhört att en spelare som under hela sin karriär spelat för Juventus röstas fram på det här sättet.

Den andra comebacken som Rossi gjort är enastående. Jag hoppas verkligen att han har kraft och förmåga att komma tillbaka en tredje gång.

ANNONS

Dessutom hade han alltså tur i oturen.

Om det varit korsbandet hade hans karriär med all sannolikhet tagit slut.

Det vore ett förskräckligt öde.

 

 

Marcus Birro

Kraften i kärleken

Livet i sig själv är neutralt. Det bara fortsätter. Det tar ingen hänsyn till kärlekssorger, dödsfall, skuggor, mörker eller 0-3 mot Juventus.

Livet vaknar i gryningen, kastar väskan över axeln, och beger sig ut i världen.

Sedan är det upp till oss att vara en del av den där vardagen.

Det finns inget sätt att fly. Man kan gömma sig, droga, dricka, fly på alla sätt och vis.

Gryningen måste gry.

Det är både en välsignelse och en förbannelse.

Roma kom till Turin som rejäla utmanare till ligatiteln. Roma kom från en fantastisk höst och tusen nya solröda drömmar exakt under ögonlocken, precis på näthinnan.

ANNONS

Roma åkte ifrån Turin som ett lag bland alla andra.

Juventus lämnar ingenting åt slumpen. Det finns väldigt få möjligheter för motståndarna att utnyttja.

Juventus är granit.

Att applådera en vinnare är inte alltid så enkelt. Men livet blir en aning lättare när vi med öppen hand möter våra mot- och medmänniskor. När vi sträcker ut en hand åt alla som vill oss illa segrar vi både här och i de världar som omger oss.

När vi vågar erkänna oss besegrade kan livet vända till en ny sorts seger.

Det finns män som givit upp i en hopplös kamp men som ändå har sin värdighet kvar. Att stå mitt en ösregn och ett krig man glömt varför man startade är en enkelbiljett till bitterheten.

Juventus vann synnerligen välförtjänt och därför är det bara att gratulera laget till en stor och meriterande seger.

Trots fiaskot i CL går Juventus mot ännu en fantastisk säsong.

ANNONS

Livet härdar oss varsamt och burdust. Vår stolthet fläckas inte ner av en förlust. Vi lider men reser oss.

Själva kraften i kärleken är tillräcklig för att vi ska vackla upp på darriga ben, dra på sig Roma-tröjan och gå med högt huvud genom varenda zebrafärgad värld som helst…

Möta världen med hjärtat i kupade händer, och med blicken mot solen.

Som ju alltid är gul och röd…

 

Marcus Birro

Pris att betala

Som tunga silvriga kättingar hänger himlen.

Det blir knappt ljust. Mer en sorts sörja, nyanser av grått.

Nytt år, nya storslagna planer. Drömmar att snirkla sitt liv runt. Livet som en straff i sista övertidsminuten. Italien Vs Australien i VM 2006.

Tottis blick.

Killen som skadade sig allvarligt med bara veckor kvar till VM, som fick motståndaren som skadat honom att gråta, men som med hysterisk vilja och grandios disciplin kom tillbaka i tillräckligt gott skick för att bli uttagen till kejsare Lippis sällskap.

Tänk om han inte orkat. Tänk om han givit slaget förlorat. Då hade han missat att bli världsmästare.

ANNONS

Det är alltid för tidigt för att lägga av. Varje dröm kräver offer. För att förverkliga sin dröm måste man vara beredd att betala priset

Jag får ibland höra att jag fått min position (om jag nu har någon) gratis, att allt varit enkelt för mig.

Det är så fel det kan vara.

Grundbulten i allting jag gör handlar om passion. Jag följde italiensk fotboll i tjugofem år (!) innan jag började skriva om den. Jag var således rejält grundad. Jag är uppväxt med den italienska fotbollen. Ett av mitt livs allra tydligaste, vackraste och värdigaste minne var VM-guldet 1982. Då var jag tio år gammal.

Nytt år kräver alltså nya offer.

Men belöningen är oerhörd. Att få se sin dröm bli verklighet är en glädje som går utanpå det allra mesta.

I morgon möts Juventus och Roma i Turin.

Eftersom Italien släcker ner sin fotboll över jul och nyår har förväntningarna på den matchen nått himmelska nivåer.

ANNONS

Garcia har hela tiden varit tydlig med att det inte är den här matchen som avgör ligan.

Men på samma sätt inser han vad världen insett. Nämligen att detta blir det sista och ultimata testet för Roma.

För trots rekordsäsongen leder Juventus med flera poäng. Det är något oerhört. Men också Juventus har fått betala ett pris.

Uttåget ur Champions League var ett rejält fiasko. Som en fallande stjärna på det svartvita himlavalvet finns dock att finalen i Europa League spelas i Turin till våren. Räkna med att Juventus vill vara ett av lagen den kvällen.

I går bandade vi Calciomania igen, om en vecka är det Club Calcio igen. Underbart när vardagen, eller livet som jag väljer att kalla det, börjar ticka på igen.

 

Marcus Birro
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto