Och viktigare ändå, när något får fel i Italien vem spikar vi svenskar då gärna upp? Vilket löjligt land är inte Italien som röstar fram en lallare som Silvio gång efter gång? Visst är alla italienare renrakade latmaskar som raggar på blondiner hela dagarna? Visst är italiensk fotboll tråkig, målsnål, full av filmare?
Med all respekt, kära svenskar. Ni är grymma på mycket men era fördomar om Italien och italiensk fotboll är fortfarande monumental.
Av olika anledningar fungerar det rätt bra att spika upp mig. Jag har egentligen ingen med mig. Jag står rätt ensam i allt detta. Inte ens mina vänner står med mig.
Det är som det är. Det är som det har varit under en tid.
Samtidigt, skriver man ur hjärtat blir det fel ibland, och när det blir fel älskar pöbeln att trycka ner ens ansikte i den toleranta, blågula geggan och sätta en sko i nacken på en…
Folk löper i koppel dit alla andra löper och får de chansen att sparka lite åt ett håll som alla sparkar så tar man den chansen…
Till viss fel får jag faktiskt skylla mig själv. Jag reagerar med hjärtat före hjärnan många gånger. Då blir det rätt ibland, och fel ibland.
Jag erkänner att jag är en idiot. Men Sverige är ett märkligt land där man straffas kollektivt och stenhårt för att man är en naiv idiot.
Att vara naiv är närmast kriminell i det här landet.
Jag borde kanske veta att det är så. Samtidigt är jag glad att ta smällarna för italiensk fotboll. Att människor som skryter om våld och hat på sina Twitter-konton ser mig som en pajas är en seger för mig.
Det var oroligt i Rom i lördags. Att Italien är ett land som står på gränsen till sammanbrott egentligen hela tiden är det många som glömmer en dag som denna.
Det tycks vara viktigare att idiotförklara mig för att jag för över en månad sedan skrev (inte särskilt genomtänkt men ärligt och jag står för det fortfarande) att det är farligare att gå på fotboll i Sverige än i Italien, än det är att förfära sig över att en ung man svävar mellan liv och död. Ingen av alla som drar upp mitt gamla inlägg orkar bry sig ett enda dugg om vad det är som egentligen hänt i Rom, om någon är allvarligt skadad eller värre ändå.
Istället handlar allting om mig.
Få har stått upp för svenska supportrar tydligare än jag i svensk media de senaste fyra, fem åren.
Jag antar att det förtroendet är borta nu…
Allt handlar om att skyffla mer skit ner i den grav folk älskar att knuffa mig.
Det är okej. Jag tar det. Jag tar det också. Jag gav mig aldrig in i det här för att sitta solbränd och flina mig igenom sändning efter sändning. Jag gav mig in i det här för att jag älskar italiensk fotboll. Jag behöver inga vulgära, billiga popularitetspoäng. Mitt skrivande är på riktigt.
Det har varit oroligt i Italien under lång tid. Det har varit oroligt i Italien sedan… alltid egentligen.
Ni som orkat lyfta näsan från era armhålor och lyckats vrida blicken över era dataskärmar vet att Italien sedan flera år är ett land i kris. Att Italien alls håller ihop som enat land är egentligen ett mirakel.
För två veckor sedan var det våldsamma uppror på gatorna när demonstrationer och polis drabbade samman. Det som hände i lördags är fortfarande inte riktigt klarlagt och är dessutom inte en eller två eller ens tre händelser.
Det är fler ändå. Tiden kommer utvisa vad det var som hände och varför det hände. Många läser italienska tidningar och skriver texter som förklarar allting och ingenting, precis som italienarna själva.
Låt mig dock verkligen få uttrycka min avsky och min ilska över att behöva läsa om kaos och våld i samband med italiensk fotboll igen.
Låt oss stanna vid det som hände inne på Olympiastadion. Att en lagkapten för ett av Italiens bästa lag tvingas ut till en supporterledare för att klargöra med denna om det är okej att spela en fotbollsmatch, är ett sjukdomstecken.
Särskilt om supportern i fråga bär en tröja som indirekt (om man vill uttrycka sig milt) försvarar mordet på en polis i Catania 2007.
Italien är ett land i kris och i kaos. Italiens premiärminister var på plats i lördags. Folk från Neapel (och säkert en del från Florens) anser inte ens att de är italienare.
Därför kan de unisont bua högt och tydligt under nationalsången. De anser sig inte ha med Italien att göra. Italien är bara ett tomt, trött skal de bor i.
Steget därifrån ifrån att starta upplopp och kaos på gatorna är inte långt. Det du inte känner dig allierad med är enklare att slå sönder.
Kolla på svenska förorter där ambulanser och brandmän i bland får representera landet Sverige och ibland attackeras av den anledningen.
Är man inte en del av ett samhälle, känner man inte tillhörighet och samhörighet, spelar det väl ingen roll att man kackar i eget bo?
Varför ska jag vara lojal mot en stat som jag, felaktigt eller inte, anser behandlar mig som en tredje klassens medborgare?
Italiens problem går djupt. Samtidigt är Italien ett land och italienare ett folk som brukar resa sig när ingen tror att det ska gå att resa sig igen.
Med allt detta sagt och skrivet är det givetvis med stor sorg och ilska jag ser och tar del av bilderna från bråket innan matchen i lördags, och kaoset på arenan strax före match.
Jag är inte blind av kärlek. Jag är inte så enögd att jag försvarar italiensk fotboll vad som än händer.
Jag försöker däremot förklara och vidga begreppen av den enkla anledningen att ingenting i Italien, absolut ingenting, kan förstås om man inte lyfter blicken en aning och åtminstone försöker se perspektiven och den något större bilden.
Italien är inte vilket land som helst. Italien är inte Sverige. Tack Gud för det. För både Sverige och Italiens skull.
Italien går inte att förstå på 140 tecken. Italien går inte att hata sönder på 140 tecken. För alla er som vill att jag ska gå igång på just Twitter kan jag meddela att jag inte finns där längre. Skrik ni. Jag lyssnar inte.
Och till alla som alltid låter bli att visa sitt stöd…well…jag vet inte…
För övrigt gratulerar jag Juventus som välförtjänt vunnit serie A för tredje året i rad.
Jag älskar Italien och jag älskar serie A. Men det är ingen blind kärlek.
En ambassadör står för sitt land också när det blåser. En ambassadör byter inte land. En ambassadör smiter inte ut bakvägen och söker medborgarskap någon annanstans.
Jag är ett med min kärlek. Men den är inte blind och den är inte enfaldig.
En ambassadör står stolt också när vinden friskar i, när den kommer i iskalla stråk från norr…
Jag står rak i ryggen.