Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Club Calcio i TV 12.

Våren är en eld.

Våren är en välsignelse.

Våren är så välkommen.

Jag har fått uppleva livets heliga mirakel den här veckan. Det kommer på flera sätt förändra mitt liv och mina prioriteringar.

En annan, betydligt mindre men nog så förvirrande förändring, är att Club Calcio från i kväll kommer att sändas i nya TV 12.

Det innebär framförallt att fler får chansen att se serie A och vårt magasin om italiensk fotboll.

På tv4.se kan man klicka sig vidare in på sporten och läsa mer om hur man hittar TV 12.

ANNONS
Marcus Birro

Svenska talanger älskar serie A

Om man enbart andas den tillfälligt rådande luften kan man få för sig att serie A enbart är grus och gammalt damm.

Men så är det inte.

Bara den här veckan har jag i tidningen Expressen läst om två unga, lovande spelare, en i Kalmar och en i Norrköping, som tydligt berättat att 1. Italien är deras favoritland och 2. Totti är deras stora idol.

I Norrköping var det Christofer Nyman som uttryckte sin kärlek till Romas kapten. Killen är född 1992, ungefär samtidigt som Totti började sin sagolika karriär. Samma år EM spelades i Sverige. Samma år som The Cure gav ut plattan Wish, samma år en annan rasade runt i skinnjacka och hysteriska solglasögon.

ANNONS

Jag bodde nästan tio år i Norrköping och vet vilken makt engelsk fotboll har över den staden och att som helt ung då ens ha möjligheten att upptäcka Totti och älska honom kräver en hel del mod och innerlighet.

Kanske är det Nymans förtjänst att det numera finns en restaurang som har en “Totti-hörna” i Norrköping…

Nu sitter jag på ett tåg mot Småland. Mars månad har varit galen med 15 uppträdanden och i kväll kommer vi till en sorts konklusion i Gnosjö. Egentligen tog turnén slut igår men jag hade ett datum kvar…

Tidigare idag rullade ett annat tåg in, från Gävle, och taxin blixtrade sig fram mellan människor och hus i ett soldränkt Stockholm.

Vi bandade Calciomania och det är alltid extremt trevligt.

På måndag reser jag till Rom med familjen. Vi ska bo där i några veckor, och jag ska vara med och guida ett sällskap svenskar som kommer ner.

ANNONS

Ska bli skönt att städa undan allt svenskt grus med italienskt glitter.

Marcus Birro

Balotelli och Roms nya Colosseum

Rom i regnet…

…är ju egentligen en gammal sång av Ulf Lundell.

Dessutom handlar sången inte om staden utan om drycken…

Jag har älskat både staden och drycken.

Numera älskar jag enbart staden…

Men det är ändå en vacker sång. Dessutom utspelas den på Hornsgatan i Stockholm, inte alls långt ifrån där jag arbetar och där jag bor med familjen.

Roma slog Torino med 2-1 i tisdags och få segrar smakar lika sött och gott som en seger på tillägstid.

Kul också att det var just Florenzi, alltid lojal, även när han inte får spela, och även när hans konkurrenter om platserna i laget gör mål, som fick vara den som avgjorde.

ANNONS

Italiensk fotbolls framtid blir allt tydligare att skönja.

Florenzi, Verratti, Insigne, Immobile, Romagnoli…

Namn att lägga på minnet.

Under en hysterisk presskonferens lanserade AS Roma under onsdagen “sitt nya Colosseum” och alla stångade sig blodiga för att hylla projektet på bästa tänkbara sätt.

Jag tillåter mig trots allt att vara en gnutta mindre entusiastisk. Mest för att jag vet vilka fruktansvärda nitar italiensk byråkrati kan erbjuda alla stora byggprojekt. Det är ingen slump att Italien ligger långt efter Europa när det gäller just arenorna.

Men jag ska inte gnälla heller. Det ÄR bra att Roma faktiskt nu på allvar verkar ha kommit till skott med detta. Tidigare har det också bjudits in till presskonferenser och visats fantastiska bilder på kommande projekt ( en klassisk sådan presskonferens höll Rosella Sensi i och blev uppriktigt förbannad när en journalist hade fräckheten att undra varifrån pengarna till projektet skulle komma…)

ANNONS

Det blev ingen arena den gången.

Den här gången är chanserna och oddsen betydligt bättre.

Jag får i Club Calcio ofta stå rätt ensam och försvara Mario Balotelli. Mina kära vänner i studion brukar så gått som alltid beklaga sig över att han visar dålig attityd och att han inte levererar i harmoni med sin begåvning.

Men vem är det som tar täten när Milan behöver det som mest? Är det lagkapten Kaka? Är det Abbiati? Är det Seedorf?

Nej, det är Balotelli.

Det är han som skänker Mexes chansen att göra 1-0 efter en stenhård frispark och det är han som på egen hand dunkar in 2-0.

Mot Fiorentina borta.

Det är att verkligen ta ansvar och leverera när det behövs som mest.

Mario Balotelli är ett geni.

Låt oss nu avsluta det ständiga gnället om hans attityd.

Marcus Birro

Paolo Maldini- En ambassadör för mina drömmar

Hans intensiva blick är mitt första tydliga minne.

Jag satt på en balkong i Naxos på Sicilien och året var 1988. Italien skulle möta Väst-tyskland i EM.

Sommaren 1987 hade jag jag suttit på en annan balkong i närheten och spanat på flickan vars familj satt på sin balkong tvärsöver.

Jag hade en för stor t-shirt med Rosa Pantern den sommaren. Jag var barn och nästan vuxen på samma gång.

Hon hette Sarah Di Bella och jag förälskade mig så grundligt det bara gick.

Nu var det sommaren 1988 och bara en månad innan vår nya resa till Sicilien hade jag blivit tillsammans med Maria Hansson. Det hade jag dock inte berättat för Sarah i något av de där breven vi skickat till varandra under hela det där året.

ANNONS

Men även Sarah hade träffat någon, en Antonio om jag minns namnet rätt.

1987 hade vi träffats på stranden och fått promenera ihop i sällskap av båda våra familjer…

Det var helt otänkbart att en siciliansk flicka skulle få gå ut ensam med en märklig gänglig pojke från Sverige.

1988 blev min första resa till botten av kärleken. Eftersom man är uppriktig och ärlig när man är ung blev allting väldigt dramatiskt. Kärleken är alltid dramatiskt men när vi blir äldre så börjar vi kompromissa med våra egna känslor tills vi förvandlas till en liten, liten prick i mitten på den gyllene ramen…

Men blicken var det ja…

Han hette Paolo Maldini och såg ut som en fågelunge.

Italien slog Spanien i gruppspelet av EM i Väst-tyskland och det var första gången jag såg den unge Maldini löpa som en elegant gasell längs sin vänsterkant.

ANNONS

Jag var sexton år 1988 och Maldini bara några år äldre. Han blev en ambassadör för mina drömmar. Hans ruscher blev mina ruscher. Hans brytningar blev mina brytningar.

Sedan 1988 har jag inlett och avslutat många relationer i mitt liv. Men Maldini var alltid där, varje söndag, varje landskamp. Han gick före under Italiens fruktansvärda uttåg ur VM 1990, 1994, 1998. Tre VM, nästan ett helt decennium. Alla gånger åkte Italien ut på straffar.

2000 lade Anders Frisk till en evighet och Frankrike vände och vann EM-finalen. 2002 var det den korrupte domaren Moreno (som sedan dömdes för narkotikasmuggling) som fuskade bort Italien från avancemang.

Han fick ett brons den gode Paolo, på hemmaplan 1990.

Men han var så klart värd så mycket mer. Han var en värdig och varm man, en generös gentleman som alltid tog hand om sig själv, sin klubb, sitt rykte, sin värdighet.

ANNONS

Men eftersom han dedicerade sitt liv till AC Milan och landslaget ÄR han fortfarande allt det där. Han kommer aldrig bli en före detta. Varje gång jag minns honom träder han ut ur tidens skoningslösa tyranni.

Med Milan vann han Champions League flera gånger.

Det kändes verkligen som man kom honom nära- Han var ju alltid där! Han har varit en väsentlig del av mitt liv under så många år. Mitt eget liv tog alla möjliga sjuka och galna vändningar men Paolo stod alltid där på sin kant, senare i mitten av sitt försvar och personifierade allt det bästa med den italienska fotbollen.

Om min kärlek till serie A är ett land att älska var Paolo Maldini dess bästa ambassadör.

Jag saknar honom.

Marcus Birro

Roberto Donadoni- En renässansmänniska.

Färgerna återvänder. Vi går med våra barn till den stora lekplatsen nedanför vackra Högalidskyran på Södermalm och när jag sitter i solen på den gamla träbänken är det som om solen fyller tusen kärl inuti mig.

Vintern rinner ur mig som gammalt värdelöst slask.

Jag fäller upp min mobil och ser Roberto Donadonis Parma vägra förlora ännu en helg. 1-1 idag mot Genoa.

Jag har ju varit med så länge att jag minns den gode Roberto som spelare. Inför VM i Italien 1990, en magisk, underbar sommar när jag fyllde 18 år, kretsade mycket runt Milans mittfältsstrateg Roberto Donadoni.

Ihop med lagkamraterna Maldini, Tassotti, Baresi, Ancelotti och Albertini (alltid nummer 4) och Romas elegante Giuseppe Giannini, briljerade Italien sig ända fram till semifinal mot Argentina.

ANNONS

Leta upp Roberto Baggios mål mot Tjeckoslovakien och inse hur kärlek känns.

Donadoni har alltid sett ut som en konstnär, en filosof, en tänkare, en grubblare, en värdig man.

Jag gillar värdiga människor. Jag gillar människor som fyller sina hjärtan med annat än fotboll, som sätter fotbollen i ett större sammanhang, som inser att spelet i sig själv är mer än sparka och spring.

Jag gillar människor som fyller sina hjärtan med mer…

Donadoni var sin tids Pirlo. Eftertänksam, tystlåten, innerlig.

En renässansmänniska. En fotbollens Da Vinci. En konstnär som vill leva livet i hela ramen inte bara i en liten kletig punkt mitt i den där ramen.

2008 fick Donadoni chansen att leda det italienska landslaget. Kejsare Lippi hade två år tidigare lett Italien till VM-guld och Donadoni antog utmaningen.

Cassano fick chansen i landslaget igen (Lippi tog av princip aldrig ut honom) men EM 2008 började med 0-3 mot Holland. Efter oavgjort mot Rumänien och seger mot Frankrike så slogs man till sist ut mot Spanien på straffar. Det var en historisk match på väldigt många sätt och det ögonblick i världsfotbollen som Spanien vände en historia av nederlag mot total dominans.

ANNONS

Guld EM 2008, guld VM 2010 och så guld igen EM 2012.

Ett otroligt facit.

Donadoni fick lämna landslaget när kejsare Lippi seglade in som ledare igen inför VM 2010.

Nu leder han Parma mot en historisk framgång i serie A och det känns lite som att se ett äldre syskon lyckas. Jag känner honom inte. Jag har aldrig träffat honom. Men jag tycker så mycket om honom och jag önskar honom allting gott.

Marcus Birro

Exakt så viktig är il calcio för mig

En bilresa på åtta timmar. Från Ö-vik till gamla hemstaden Norrköping. Solen som ett syskon hela tiden i slutet av motorvägen.

Solen som ett löfte.

Vi stannar till i Söderhamn och det är verkligen hemskt. Nerlagda affärer, stängda butiker, igenbommande hus och trasiga persienner på trekvart. Vi äter lunch på en sylta där köttet smakar död råtta och efteråt är vi nära på att åka på stryk av en skrämmande nykter man som retar sig på mina bruna, italienska kängor.

Vi flyr Söderhamn och Tommy trimmar bilen i 170 kilometer i timmen i en hel timma innan vi vågar börja andas normalt igen.

Krisen i Milan roterar ett varv till och det är ungefär samma tre frågetecken som rassalar upp på maskinen.

ANNONS

Tid, tålamod och ett gott humör är medicin för alla i krislägen.

Jag tog en promenad genom Norrköping igår, strök förbi vackra Idrottsparken där strålkastarna var tända, och jag trodde nog inte det skulle kännas så mycket som det gjorde.

Men man går inte oberörd genom en stad som man älskade en gång.

Om en dryg vecka lyfter världens vackraste plan mot Rom med mig och familjen. Jag längtar dit.

Men innan dess fortsätter min turné en veka till. Och dessutom är det Club Calcio i morgon.

Vi känner inte varandra men jag tröstar mig just nu med dig ändå. Hoppas det är okej. Vi är syskon i vår kärlek till il calcio.

Jag fick frågan igår: Hur stor betydelse har den italienska fotbollen i ditt liv?

Mitt svar?

– Patetiskt mycket. Den betyder alldeles för mycket för att det ska vara hälsosamt för mig. Men samtidigt är det så att kärleken till Roma, till serie A, till Italien, fyller på med ljus, silar mörkret, sorterar undan mycket av svart rymd, så på det sättet är det nog riktigare att skriva att min kärlek till serie A ger så oändligt mycket mer än den tar ifrån mig.

ANNONS

Den läker mig. Den stärker mig. Den gör mig mindre egocentrisk. Den gör mig värdigare. Den gör mig stolt och stark. Den skänker innerlig mening åt ett ihåligt och overksamt liv.

Exakt så viktig är il calcio för mig.

Jag inser att det är rätt fånigt.

Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre…

Marcus Birro

Calcionörd i Foppa-land…

Totalt vilse i hockey-land. Sitter i ett rum Elite Hotel Plaza i Örnsköldsvik. Här handlar allting om Modo.

Det är första gången jag är här. Om det nu är här jag är. Det är svårt att se. Snön ryker överallt. Det är vitt och blåsigt från tusen håll samtidigt. Men de minuter, faktiskt från den magnifika bastun högst upp i hotellet efter ett helt nödvändigt träningspass, ser man kullarna som omger staden och man inser att man hamnat på en väldigt vacker plats.

Tidigare idag åt vi lunch inne på Fjällräven Arena. Man förstår vilken oerhörd makt hockeyn har i en sådan här byggd när man på tjugo minuter, av femton olika människor, hinner få berättat i tur och ordning hur mycket Peter Forsberg och Marcus Näslund betytt för den här staden, att damlaget spelade final i går, och att gamla damer gråter av lycka när Modo vinner.

ANNONS

När man som jag följer hockeyn med på sin höjd ett halv öga vaket någon gång ibland har man givetvis insett Modos betydelse för staden Örnsköldsvik, men man kan inte på allvar förstå exakt hur viktig hockeyn är, hur den genomsyrar varenda del av staden hela tiden.

Det kan man så klart inte efter en enda dag heller men man får en uppfattning om att den här bygden står och faller med sitt hockeylag.

Därför var det lite roligt att nere i lobyn träffa två reportrar från ortens lokaltidning och få veta att journalisten var gift med en italienare!

Jag var tvungen att fråga hur han trivdes här uppe och hon bedyrade att han trivdes bra. Han är från Bari men håller på Juventus. Det kändes nästan lite syndigt att snacka fotboll på ett hotell (delvis ägt av Peter Forsberg dessutom) i Ö-vik…

Men det är vackert här. Kallt och blåsigt. Men människor är vänliga. Folk man möter som genomresande är samtliga vänliga och sympatiska. Gillar sådant.

ANNONS

Så här såg scenklädsel ut igår, i Umeå:

 

Marcus Birro

Flygrädsla, Umeå och Milans kris

Arlanda, onsdag. Lång kö till säkerhetskontrollen. Men alla är tålmodiga. Dolphins basketlag, damer, och ett annat lag i en annan sport, killar i kepsar som jag inte lyckas lista ut vilken idrott de håller på med, sjunker ner så där lealöst som unga människor sjunker ner i tillfälliga stolar på en flygplats.

En flaska vatten kostar 30 spänn och man garvar när man betalar eftersom det inte är någon mening med att bli arg. De är som det är. Några välklädda unga män vill ragga kunder till nya bankkort, och affärsmännen gömmer sig bakom Dagens Industri. Barnfamiljerna svettas, barnen springer runt och jag sitter i en stol och försöker hålla nerverna under kontroll.

ANNONS

Jag gillar flygplatser men avskyr att flyga.

Flyga är inte min grej. Flygrädslan har dessutom bara blivit värre med åren. När jag var ung tyckte jag det var kul att flyga. Jag tog en tidig buss till Landvetter och drack mig full på svindyra drinkar. Sedan satt jag i solglasögon och lyssnade på The Mission under hela resan. Jag var inte tillräckligt nykter för att bli rädd.

Nu är jag exakt så där nykter och hela tiden rädd. Sedan vi fick barn har också den där rädslan blivit värre. Det känns meningslöst att utsätta sig för livsfara när jag har två mirakel som längtar efter mig där hemma.

Dessutom känns det lite futtigt att utsätta sig för detta när man sedan landar i… Ronneby. Umeå, Skellefteå, Norrköping eller var det nu kan vara.

Om man nu ska trotsa alla fysiska lagar och allt sunt förnuft kan man ju åtminstone flyga till Italien, till solen, till Rom eller Milano, till Florens eller Neapel.

ANNONS

I går tisdag skulle jag tagit flyget till Skellefteå. Planet var försenat från Arlanda eftersom de var tvungna att byta noshjul… När sedan planet väl taxat ut och skulle till att lyfta meddelade piloten att vi var tvungna att vända tillbaka till vår gate eftersom planet “styrde för mycket åt höger”.

Då räckte det för mig.

Jag klev av vid gaten och åkte hem igen.

Nu är jag dock i Umeå, på fina och nya Stora Hotellet.

På Arlanda igår kom det fram en ung man som höll på Roma. Vi blommar lite här och där. Vi är en vacker äng av gulröda blommor som vajar åt varandra när vi får syn på varandra.

Mycket handlar om Milan i Italien just nu. Den krisen har ju mycket med Silvio Berlusconi att göra. Tidsmässigt går det att härleda Milans fall till den gode Silvios dito. Håller dock inte med Galliani om att supportrarna har kollektivt kort minne. Så här ser verkligheten ut. Det går inte att luta sig tillbaka och minnas 90-talets sköna segrar. Eller ens falla i tacksam dvala över CL-segern 2007. Tiden går. (Fråga mig, som nostalgiskt och patetiskt fortfarande ser Italiens VM 2006 på You Tube) så fort jag får en chans.

ANNONS

Milan är en klassisk, anrik klubb som är värd så mycket bättre än det vi ser hända just nu.

Men alla måste börja dra åt samma håll. Hela vägen från ägarna och ner till barnfamiljen som älskar sin klubb och lägger en stor del av sin ekonomi på att ta sig till San Siro och se hjärtats lag spela matcher.

 

 

Marcus Birro

Det nödvändiga i att tänka på Javier Zanetti

När jag mår så här brukar jag tänka på Javier Zanetti.

När jag känner mig som mina snart 42 år brukar jag tänka på att Inters Zanetti bara är ett år yngre.

Jag turnerar runt om i Sverige just nu. Det är väldigt roligt men det är också rätt jobbigt. Särskilt när man åker på en influensa och har två böcker som ska vara klara till sommaren. Att varje kväll stå framför 400, 500 hundra människor kräver mer energi än man kanske först man tro. Det är en alldeles särskild form av anspänning. Det är väldigt kul men det tar på krafterna.

Jag ska inte klaga. Jag får jobba med exakt det jag en gång drömde om.

ANNONS

Men jag saknar min familj, jag

I går såg jag den gode Javier sitta på bänken för sitt pånyttfödda Inter när de vita eleganterna (Inters matchtröjor, både hemma och borta, är grymt snygga) relativt enkelt slog Hellas borta med stabila 2-0.

I morse låg jag en lång stund bredvid katten i den varma solen på sängen. Väl ute insåg jag att våren lurat mig. Det blåste verkligen kallt och familjen hukade i vinden på Södermalm.

Vid lunch dammade Atalanta av Sampdoria med 3-0.

Sedan väntade fina matchen Milan-Parma. Mycket känslor. Dels från hemmapubliken, dels för Mario Balotelli, dels för Antonio Cassano och Roberto Donadoni.

Själva matchen blev jag ju lite förryckt när Abbiati blev utvisad och Cassano satte 0-1 på straff tidigt i matchen.

När samme Cassano gör 0-2 en bit in i andra känns det som det är kört men där och då visar Milan en del livstecken som laget kan ta med sig i framtiden och gör både 1-2 och 2-2.

ANNONS

Vid det laget har Donadoni visat sin utsökta förmåga att känna av och förutse en fotbollsmatch.

Amauri har kommit in och gör 2-3. Till sist vinner Parma med 2-4 och Parma har nu 16 matcher utan förlust och slåss nu på allvar om en plats i Europa nästa säsong.

Prandelli satt på läktaren i Milano idag och jag tror nog att Cassanos chanser att komma med till VM ökat efter idag.

Parma har nu 11 poäng fler än Milan. Bara det är en anledning att på allvar fundera på om Cassano ska med till VM.

Som han spelar nu borde han vara given i Gli Azzurri.

Just nu ser jag en intervju med Cassano på RAI och jag kan ärligt säga att jag aldrig sett honom så här harmonisk.

Nu sitter jag på TV4. Klockan 20 drar vi igång Club Calcio.

Marcus Birro

Tystnadens mästare

Trots att vintern varit mild är solen och värmen så oerhört efterlängtade.

Våren blir viktigare och viktigare ju äldre jag blir.

Jag står på bron mot Reimersholme och känner hur hjärtat långsamt tinar. Jag hör vattnet skvalpa mot strandkanten, kan nästan höra hur knopparna brister på träden runt omkring. Det knakar i själen av en längtan efter sol. Min kropp är som en bortglömd trägård hela vintern.

Nu, äntligen, är jag vid liv igen.

Stockholm levererar verkligen så här års.

Jag tar promenader på gator jag aldrig gått på tills jag helt glömmer bort tiden.

På flygplatsen i Milano väntade fansen med burop och klagan efter Milans förlust borta mot A. Madrid.

ANNONS

Balotelli hamnar som vanligt i skottgluggen och jag kan tycka att det är lite orättvist. Han var usel i tisdags men det var flera som var usla.

I debatten runt Mario Balotelli hörs röster som tycks mena att han är dålig med flit lite titt som tätt…

– Tänk om han faktiskt spelade på toppen av sin förmåga lite oftare…

Jag tror han försöker göra just det. Men han är inte vilken begåvad yngling som helst.

Hans resa, både privat och som fotbollsspelare, har tagit hisnande och våldsamma kast och svängningar. Vi får ha lite tålamod med honom. Det innebär inte någon ska dalta med honom, men det innebär att spelare och människor av hans karaktär kräver tid, tålamod och kärlek för att på riktigt och på allvar blomma ut.

En som redan blommat ut är tystnadens geniala mästare, Andrea Pirlo. Det finns inte många heliga katedraler i fotbollens land där han inte finns representerad. Om fotbollen är en kyrka är Andrea Pirlo konstnären som smyckat den invändigt.

ANNONS

Han åldras med en utsökt briljans den gode Andrea. Det finns något hos honom som tiden putsar på, som får hela honom att skina, lysa och stråla lite mer för varje år som går. När vi andra blir lite gråare, lite tystare, lite räddare, strålar Pirlo som aldrig förr.

Pirlo fyller 35 år i maj och i sommar står hans italienska katedral till sist färdig. För sådan är han Pirlo. Han avvecklar inte sin karriär, han fullbordar den. Det är en viss skillnad.

Pirlo har också förstått att Europa League är en Champions League i miniatyr. Turneringen äger ett stort värde för honom, för klubben och för fansen.

Det skulle varit fantastiskt att få se honom springa ut på sin egen arena till en final.

Jesper H skickade en fin länk igår kväll. Jag hade sett den förut men när Olimpico den där varma försommardagen laddar för omgångens sista match mot Parma, med ligasegern som en vibrerande hägring nittio minuter bort, är det också ett slags bokslut för Italiens totala dominans i fotbollsvärlden.

ANNONS

Jag slank in på Cafe dello sport på Hornstull tidigare idag, njöt en utsökt kaffe och förlorade mig i de underbara tidningsklippen som sitter uppsatt på väggarna där.

Har ni vägarna förbi, så missa inte att slinka in på en kaffe och lite skönt snack om världens viktigaste angelägenhet.

Marcus Birro

Förnuftet-Hjärtat 0-1

Stockholm myllrar av människor som saknat solen. Själv sitter jag i solen på vår balkong och det är som om den djupa vintern, mörkret, svårmodet, rasar av mig.

Roberto Donadoni talar och beter sig som en utsökt konstnär. Alltid värdig, alltid eftertänksam, alltid öppen.

Han ledde Italien i EM 2008. Nu leder han Parma som nu spelat 15 raka matcher utan att förlora. I dag slog man Verona med 2-0.

Tycker väldigt mycket om Donadoni.

Juventus envisas med att vinna men frågan är om inte Conte gått ett varv runt med sitt sätt att vara.

Han tycks ha tappat den där lilla glimten i ögat som han haft tidigare. Han verkar enbart arg. Oklart på vad och varför. Även hans sätt att fira och jubla känns… en aning sökt. Som om han spelar upp en charad han tränat hårt och noga för.

ANNONS

Napoli dansade bort Roma fullständigt i cupen hemma i Neapel senast. I kväll möts de igen och Roma står utan både Totti och De Rossi.

Förnuftet skriker Napoli men hjärtat viskar Roma.

Jag väljer alltid hjärtat…

Marcus Birro

Fem broderade ord

Det regnar i Uddevalla. Min mor bor där så vi åt middag ihop innan jag gick ner till en fullsatt Pingstkyrka och snackade tro, kärlek, livet och fotboll.

Inte alltid i den ordningen.

På mig hade jag en nytryckt version av den fina, vita italienska landslagströjan från 1982.

Kände mig trygg och säker i den.

Nu sitter jag på tåget mot Göteborg. Vi uppträder i Borås i kväll.

Det är intressant att se ur nära sammanflätade en stads framgång är med dess fotbollslag. När jag var ung, för tjugo år sedan, var Borås en regnpinad bortglömd håla. Nu blomstrar staden med ny arena, ett fint fotbollslag, högskola, framtidshopp och stolthet.

ANNONS

Det finns många fler sådana exempel. Norrköping, där jag själv bodde i åtta år, är kanske den allra tydligaste exemplet tillsammans med Malmö.

I Italien, som ju är ett svårt sargat land med inbördes konflikter, blir det lokala fotbollslaget som ett landslag för invånarna. Ambassadörer för kvarter, gator, minnen, händelser och människor inte minst.

Jag tycker mycket om det där. Fotbollen som något oändligt mycket större än bara löpvägar, fysik, spelsystem och stora egon.

Tillhörighet. Stolthet. Traditioner. Historia. Värdighet.

Om jag någon dag startar en egen klubb ska jag ha de där fem orden broderade på tröjan.

Marcus Birro

Den galna planeten Spanien, och historien om en generös superstjärna

Vi tar det bästa först.

Italien höll relativt bra ihop sitt lag defensivt trots sedvanligt stort spanskt bollinnehav. Och så de nya matchtröjorna. De är verkligen snygga.

Resten?

Lite deprimerande faktiskt. Det dröjde inte många minuter innan det stod alldeles klart att Italien fortfarande bara är en dansande måne runt den galna planeten Spanien.

Oavsett vilka spelare Spanien kastar in eller byter ut så lyser det fina grundspelet igenom. Det är svårt imponerande.

Spanien vann med 1-0 och det är inte så mycket att säga om. Det kunde ha blivit mer.

Samtidigt bör vi komma i håg att Italien och vänskapsmatcher inte gifter sig direkt. Det har blivit något bättre under Prandelli men fortfarande är både hjärta, tankar och passionen någon annanstans.

ANNONS

Men med bara tre månader kvar till VM står det klart att årets upplaga av Gli Azzurri knappast är en kandidat till titeln.

Själv sitter jag på ett hotellrum i Göteborg. Jag är på turné med anledningen av en bok jag skrivit. Det är utsålt och fullsatt och väldigt trivsamt.

I tisdags i Mölndal kom en pappa med sin dotter fram vid bokbordet och han berättade att han var Italiens “guide” under matcherna mot Sverige i EM-kvalet 1983. Italien var regerande världsmästare och hade lottats i samma grupp som Sverige och Portugal.

Mannen jag träffade berättade hur han stod med de båda lagen i tunnlarna under Ullevi och skulle gå ut till match när Bruno Conti frågar honom om han inte fryser, han har bara en tunn jacka på sig-

– Fryser du inte?

– Det är okej, svarade guiden.

– Vänta här, sade Conti, och försvann tillbaka in i omklädningsrummet och kom tillbaka med sin egen ytterrock som han gav till guiden.

ANNONS

Här har vi alltså en regerande världsmästare och legend som inför en viktig kvalmatch lämnar ledet på väg ut till match för att hämta sin egen jacka och låna ut den till en person han aldrig träffat innan och bara skulle umgås med under två korta dygn i Sverige.

Jag blev så upplyst av att höra den historien.

Ödmjukhet och vanlig simpel vänlighet står väldigt högt i kurs på den här sidan tangentbordet.

Marcus Birro

Den sköna, perverterade lasten med fotbollströjor

Det här med matchtröjor kan bli en besatthet. Eftersom jag är en man som gärna förlorar mig i besatthet trivs jag med att då och då fullständigt tappa alla grepp och inhandla matchtröjor till sjukt höga priser.

Genom åren har det blivit en hel garderob med dyrgripar.

Det finns naturligtvis grader även i detta besynnerliga helvete och jag vet de stackare som sliter sitt hår och annat för att få tag i tröjor som vissa enskilda spelare burit. De stackarna slutar oftast sina dagar i total degraderad ensamhet, sittandes darrande framför ännu en hemsida som lovar att den och den töjan bars av Diego Maradona i matchen mot England VM 1986. Det finns fler än tusen sådana tröjor…

ANNONS

För egen del började det tidigt. Redan under VM 1982 hade jag en tioårings version av den azurblå tröjan och till VM 1990 började den underbara sjukan med tröjor att blomma. Jag äger nu ett trettiotal olika italienska landslagströjor.

Favoriter är Kappa-versionen 2000 (som förfinades till VM 2002) och en galet snygg tröja 2006 med namnet Grosso på ryggen och fyra stjärnor (en för varje VM-guld) på tröjan. Jag fick den av min fru på julafton 2006 och jublade som en dåre i en kvart.

Utöver legendaren Grosso har jag så klart Totti, Del Piero, Maldini och Materazzi på en del av ryggarna…Italien har aldrig haft fula tröjor men det var på gränsen under EM 1996. Även när man gick ifrån den italienska skölden och började laborera med trötta logotyper dansade man nära den totala avgrunden.

Italienska extratröjor (vita) brukar ofta vara galet snygga. Till EM 2012 hade man en av historiens i särklass snyggaste extratröjor.

ANNONS

I Confederation Cup 2009 spelade man i en exklusivt framtagen tröja med ett saligt överdimensionerat italienskt märke på framsidan. Suveränt.

I år är det VM igen och jag har redan hunnit köpa på mig en del saker. I går presenterades den nya matchtröjan som Italien kommer jaga VM-guld i och den ser ut så här.

 

Marcus Birro

Återupprätta supportens heder!

Vaknar intrasslad i Roma-tröjan. Det disiga ljuset tänds långsamt upp över Göteborg.

Kliver upp och äter frukost.  I går tog jag bussen till Strömstad och uppträdde, sedan tillbaka till Elite Plaza och den något märkliga matchen mellan Roma och Inter.

Roma-fansen sjöng nidvisor om vulkanen Vesuvio under matchen mot Napoli. För detta straffades hela kurvan och stängdes av under två matcher. Igår demonstrerade en del av dem utanför Olimpico.

I Italien har de hårdföra fansens makt till viss del dränerats de sista åren.

I kväll sänder Club Calcio från klockan 20. Vi visar stormatchen Milan-Juventus. Häftigt.

ANNONS

Vid derbyt 2008 applåderade Lazioklacken Romafansens banderoll om Sandri. Under den där tiden kunde fansen samsas i sin ilska mot polisen (som beskylldes för att ha medvetet ha skjutit Sandri) och det vet alla att hat måste ha en gemensam fiende att rikta sin energi emot. Hat är inte enbart en farlig, fördärvlig egenskap som drabbar alla andra. Hat är en enrgi. Den kan leda en rätt och den kan leda en vilse.

Hat kan lysa upp vägen för en och hat kan släcka ner den sista chansen man har. Hat är som vilket missbruk som helst.  Det känns bra i början men i förlängningen tar det livet av dig,.

Italiensk polis har till viss del lyckats stäva oroligheter genom en rad åtgärder. Likadant med förbundet som inte verkar ha en strategi eller plan för någonting utan beslutar sig för saker och ting under tiden de sker…

ANNONS

Italien är inte nyansernas land direkt. Som jag ser det är det skillnad på att skrika rasistiska slagord (som alltid ska bestraffas) och slagord som görs med glimten i ögat och är en del av fotbollens naturliga element av rivalitet mellan lag och städer. Särskilt i ett så djupt splittrat land som Italien. Jag menar inte att vi ska applådera fördomsfulla sånger om syditalienare, men det går inte att alltid förbjuda och fördriva fansen.

I Sverige beskrivs fansen nästan alltid som huliganer, barbarer eller uppviglare. De som slåss i sina klubbars namn är alltid supportrar. Det är inte samma sak som att försvara våldet. Det fördömer jag alltid. Men våld bär både kniv och har vita skjortkragar.

Vad skiljer egentligen amerikanska, ryska eller arabiska miljardärer som köper en klubb och sedan dumpar skulden som gammal hundskit i famnen på fansen, klubben och styrelsen från en förtvivlad, fattig supporter med kniv?

ANNONS

Inte mycket som jag ser det. Men jag är rätt ensam om det. Vi fans fördöms direkt. Klubbägare i högt hårfäste och tjocka slipsar skärmar av sig problemen genom att tala om ”riktiga supportrar” och så fort all den energi som byggs upp under en match, slinter en aning, så blir resten ”huliganer” eller ” barbarer.”

Det gäller att ha begreppen klara för sig. Det är alltid vi fans, alltid de längst ner på fotbollens näringskedja som får käka skiten när de rika festat om och dansat färdigt en bit högre upp.

Jag fördömer alltid allt våld. Men det är människor som begår brotten. Inga barbarer från andra planeter som sänks ner här för att mörda, skymfa och förstöra.

Det är det i så fall miljonärerna i sina vita skjortor som gör.

Marcus Birro
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto