Färgerna återvänder. Vi går med våra barn till den stora lekplatsen nedanför vackra Högalidskyran på Södermalm och när jag sitter i solen på den gamla träbänken är det som om solen fyller tusen kärl inuti mig.
Vintern rinner ur mig som gammalt värdelöst slask.
Jag fäller upp min mobil och ser Roberto Donadonis Parma vägra förlora ännu en helg. 1-1 idag mot Genoa.
Jag har ju varit med så länge att jag minns den gode Roberto som spelare. Inför VM i Italien 1990, en magisk, underbar sommar när jag fyllde 18 år, kretsade mycket runt Milans mittfältsstrateg Roberto Donadoni.
Ihop med lagkamraterna Maldini, Tassotti, Baresi, Ancelotti och Albertini (alltid nummer 4) och Romas elegante Giuseppe Giannini, briljerade Italien sig ända fram till semifinal mot Argentina.
Leta upp Roberto Baggios mål mot Tjeckoslovakien och inse hur kärlek känns.
Donadoni har alltid sett ut som en konstnär, en filosof, en tänkare, en grubblare, en värdig man.
Jag gillar värdiga människor. Jag gillar människor som fyller sina hjärtan med annat än fotboll, som sätter fotbollen i ett större sammanhang, som inser att spelet i sig själv är mer än sparka och spring.
Jag gillar människor som fyller sina hjärtan med mer…
Donadoni var sin tids Pirlo. Eftertänksam, tystlåten, innerlig.
En renässansmänniska. En fotbollens Da Vinci. En konstnär som vill leva livet i hela ramen inte bara i en liten kletig punkt mitt i den där ramen.
2008 fick Donadoni chansen att leda det italienska landslaget. Kejsare Lippi hade två år tidigare lett Italien till VM-guld och Donadoni antog utmaningen.
Cassano fick chansen i landslaget igen (Lippi tog av princip aldrig ut honom) men EM 2008 började med 0-3 mot Holland. Efter oavgjort mot Rumänien och seger mot Frankrike så slogs man till sist ut mot Spanien på straffar. Det var en historisk match på väldigt många sätt och det ögonblick i världsfotbollen som Spanien vände en historia av nederlag mot total dominans.
Guld EM 2008, guld VM 2010 och så guld igen EM 2012.
Ett otroligt facit.
Donadoni fick lämna landslaget när kejsare Lippi seglade in som ledare igen inför VM 2010.
Nu leder han Parma mot en historisk framgång i serie A och det känns lite som att se ett äldre syskon lyckas. Jag känner honom inte. Jag har aldrig träffat honom. Men jag tycker så mycket om honom och jag önskar honom allting gott.