Det var en gång ett landslag…

Vilket får mig att tänka på… VM.

En i raden av amatörernas afton. Nyår, midsommar och återvändardag i fula svenska småstäder är tre andra.

Även när jag drack avskydde jag de här helgerna.

Att se fulla ungdomar ragla omkring i sitt eget kräks runt lunch sänkte humöret på alla oss proffs-suputer.

Är det fortfarande folk som orkar gnälla om tråkig defensiv fotboll när Mourinho skördar ännu en framgång?

Låt bli snacket om bussen nu. Det räcker nu. Mourinho har bevisat sin genialitet gång efter gång, i klubb efter klubb och förtjänar respekt. Han har vunnit över egentligen bättre motstånd för att han varit den bättre tränaren. Det är stort.

Carlo Ancelotti Vs Pep Guardiola 5-0.

För en Italien-älskare som Guardiola finns det kanske en viss lindring i smärtan trots allt.

I kväll blir det en stilla italiensk middag och subtilt kolsyrat mineralvatten.

Sedan fotboll.

I Italien snackar alla om Mario Balotelli. Redan innan den senaste händelsen var han ifrågasatt, men då på fotbollsmässiga motiv. Han har helt enkelt inte varit särskilt bra på sista tiden. Jag menar att det är det enda sättet vi ska bedöma honom.

Men sansade, balanserade människor älskar att avsky andra människors kaos.

När Boban och andra flera gånger över tid anstränger sig för att plocka ner honom handlar det om så oerhört mycket annat.

Balotelli är ett geni. Han är också på gränsen till galning. Det är därför jag älskar honom. Det är också därför så många hatar honom.

Givetvis ska han med till VM. Han är italiensk fotbolls framtid. En vacker dag kommer hans hjärna ticka rätt, haka i, gnissla upp på rätt spår, och då kan han bli en av världens bästa fotbollsspelare.

Minns att även den gode Zlatan ägnade sig åt en hel del besynnerliga saker när han var i Balotellis ålder.

För två år sedan avgjorde Balotelli på egen hand en semifinal i EM mot Tyskland. Givetvis har han inte tappat allt sedan dess. Men jag tror att hans kompromisslösa hjärta sliter och drar i honom. Den där vreden är en energi i hans liv. Det går inte att öppna en kran och låta allt det där rinna ur honom, av den anledningen att allt det där ÄR vem han är. Plocka det ur honom och han slutar vara den han är.

Cesare Prandelli har ju sin etiska kod men den handlar om att ställa över spelare som drar på sig utvisningar från kommande match, så VM är inte alls i fara för Balotelli.

Däremot kan han få sitta en del på bänken, särskilt om Giuseppe Rossi blir frisk och Immobile fortsätter göra mål. Men han satt en del på bänken även under EM 2012.

Jag står med Mario i detta.

Sverige.

Älskar detta land, och det blir lättare att älska det när man får komma bort ibland.

I helgen har jag varit i Göteborg ensam med Totti och Mimmi Birro. Vi hälsar på farfar Birro (stolt Juventino för övrigt).

Efter en dramatiskt händelse för en månad sedan har jag beslutat att aldrig mer skjuta upp kärleken till mina föräldrar. Det kommer en dag då de inte finns längre. Jag vill inte känna att jag skjutit upp att ringa eller hälsa på.

Göteborg bjöd på strålande sol. Vi bodde på Novotel vid Älvsborgsbron och jag stod en kväll vid fönstret och såg bort mot de där husen som ligger på andra sidan och där någonstans hade punkarna ockuperat några hus 1990 och vi spelade där med vårt usla punkband The Christer Petterssons.

Samma sommar började för övrigt en 16 år lång ökenvandring ihop med det italienska landslaget i fotboll.

Nu sitter vi på ett tåg hem till Stockholm.

Det blir Club Calcio i kväll, både webb och TV12.

Sverige igen. Denna gråtmilda gamla änka.

Skogen är sig lik. De bruna åkrarna. Människorna. Korna som betar under en kort sekund innan tåget kränger en aning, lägger sig på sidan och rundar en sjö som glittrar den också.

Tre veckor i Rom förändrar allt och ingenting.

Ena dagen springer man under broarna i den eviga staden. Den andra dagen springer man i dammet på Söder Mälarstrand.

Stockholm är vackert trots allt.

Lyssnar på Lundell som sjunger ” Jag är hemma, ändå längtar jag hem”.

Älskar Lundell. Han är också Sverige.

Sitter där jag sitter i min ankdam av egon och åldersnoja. Är ett handslag ett handslag eller en knuff utför?

Svårt att veta.

Jag ber en bön och tror gott om alla. När jag sedan blir blåst försöker jag se det som att det inte är jag som blir lurad.

Människor plöjer trottoaren. Jag har att vika undan eller bli knuffad.

Uppträder i Huskvarna i kväll. Har packat ner den italienska träningströjan och de mjukaste löpskorna. Hoppas springa bort en del av det här förbannade gnället i eftermiddag.

Tåget är nästan tomt. Lugnt.

Sista dagen i Rom såg jag plötsligt Johnny Depp helt själv snedda framför mig på Piazza del Popolo.

Det var stort. Och lite sjukt.

För min första tanke var att det var Osvaldo…

– Det där var likt Osvaldo som ju härmar Depp, sade jag till min vän som satt bredvid, och först långsamt gick det upp för mig att det inte var Osvaldo, eller någon annan mycket lik Depp utan Depp själv…

Han var i Rom för det var premiär på hans nya film.

Han var cool, Depp.

Nu stannar tåget i Linköping.

Winnerbäcks gamla hemstad. Inte det sämsta. Älskar Winnerbäck. Hussfelt är härifrån också. Bra människor. Östergötland föder melankoliska människor och jag litar bara på melankoliska människor.

Alla andra ljuger.

Den gode Carlo har aldrig förlorat mot Bayern som tränare. Han går emot sina egna principer och nämner det själv i Corriere dello Sport idag. Alla snackar Bayern, alla snackar Guardiola, men jag tror att Real Madrid slår ut Bayern.

Dessutom hoppas jag det. Men det är en annan sak.

Nej, förresten, det är samma sak.

En trött sak med Sverige är den ständiga, mekaniska kräklådan NHL. En svensk har passat någon som passade någon som gjorde mål under natten. Snart är dessutom VM i hockey i en gammal diktatur. Månaden innan VM i fotboll, några månader efter OS…

Orkar de som älskar hockey bry sig ens?

Om ingen är intresserad av damfotboll är det då lämpligt att matcherna ska byta kanal? Är det så viktigt att hålla damfotbollen under armarna?

Folk älskar damlandslaget i fotboll och när de spelar stora mästerskap, men Damallsvenskan lockar extremt få tittare. Är det då fel på besökarna eller kanalen som sänder matcherna?

Låt damerna vara. Ta de på allvar. Men låt dem, liksom alla andra, förtjäna sin uppmärksamhet.

Jag orkar verkligen inte en enda pil eller en enda löpväg till.

Om Guardiola kommer till Madrid utan en enda renodlad anfallare, vad kallar vi det då?

Vad hade vi kallat det om Guardiola varit italienare?

Eller Chelsea igår?

Såg ni Mourinho igår? Direkt efter slutsignalen försvann han ner för trapporna. 0-0 och uppdraget utfört.

Nu ska jag sluta gnälla. Sverige briljerar ju med sin vår utanför fönstret.

Tack för depprockaren Birro att gaska upp sig lite.

Himlen är dov som en bastrumma och mörkt blå. Jag vaknar i en av alla fantastiskt stenhårda sängar och packar min väska.

Taxin rullar genom en nästan öde stad.

Ner för den slingriga vägen mot Piazza del Poplo, där jag på en halvmeters avstånd strök förbi en ensam Johnny Depp igår (han var i Rom för galapremiär av sin nya film) och sedan vidare bort förbi Piazza Venezia, Forum Romanum och så upp till vänster om Colosseum, sedan bort, fort, fort, fort mot flygplatsen.

Jag sitter i en stol vid ett fönster och ser regnet piska mot glaset.

Sedan sitter jag på ett flygplan mot Köpenhamn, byte där, och sedan hem till Stockholm och familjen.

Nu en kort paus vid ett fönster i ett hörn på Kastrup.

Om det är svårt att lämna Italien är det desto enklare att komma hem. Jag hör hemma hos min familj.

Jag fick några dagar helt själv i Rom och det var en fin tid men en man med familj som är ensam i en främmande stad är alltid lite osynlig för sig själv. Jag gick upp, promenerade, bad, tände några ljus, köpte en lunta med fotbollstidningar, sprang min runda i parken eller under broarna, men det är något som fattas hela tiden. Det är som att ha en meter kvar när man trodde att man kommit fram.

I Corriere dello Sport medföljer en bilaga om matchen mot Fiorentina. Känslan inför den matchen är att Roma får stryk. En hel del luft gick ur när Juventus slog Udinese i måndags  och det bara känns som om detta är Montellas kväll.

Hur som helst blir det en fantastisk kväll. Två av ligans häftigaste lag, och så kryllar det av spelare som har förflutet i respektive klubb. Allra tydligast givetvis Montella.

Läste en intressant och välskriven intervju med Englands förbundskapten Hodgson igår. Italien möter ju England i första gruppspelsmatchen i VM och det är en sympatiskt lågmäld, sympatisk och lyssnade Hodgson som berömmer Pirlo, berömmer Prandelli och också kan berätta att årets engelska landslag ser piggare ut än på länge. Spelarna är yngre, hungrigare, ivrigare att också lyssna, lära och förstå. Tidigare har engelska landslag  varit rätt arroganta mot allting annat och det har haft till följd att högmod gått före fall. England har inte vunnit VM sedan 1966 och spelade senast en match om medaljer (som man förlorade mot Italien) var om brons i VM.

Men det är på slutet som jag blir riktigt orolig inför Italien-England den 15 juni.

Det är när Hodgson berättar att han och landslaget den här gången har media med sig. “Alla begriper äntligen att vi inte kommer vinna VM bara för att vi är England. Det finns en ny känsla av ödmjukhet som jag inte känt tidigare” säger Hodgson.

Det där är alarmerande för Gli Azzurri. När det gäller England handlar väldigt många fiaskon om inställning och attityd. Om det nu är så att landslaget, med hjälp av unga, hungriga spelare, äntligen lärt sig den säregna men underbara egenskapen att lyssna, lära och ödmjuka sig, kommer det bli tufft för Italien.

En underbar återkommande grej i fina Corriere dello Sport är den helsida där man går några kliv längs minnenas gata. Man plockar fram allt ifrån finalförlusten i VM 1994, till segern mot Tyskland 2006, via en hopplös förlust 1958 mot Nordirland (en förlust min far fortfarande minns och får rysningar av, Italien missade därmed VM i Sverige 1958).

Men det som är allra häftigast är när man gör djupdykningar i helt vanliga kvalmatcher. Som VM-kval mot Lichtenstein 1976 eller när Sacci ber om förlåtelse för ett uselt landslag efter 2-1 borta mot Malta 1993.

Corriere dello Sport är en renodlad sporttidning. Den är som kvällstidningarnas sportbilagor fast tiotusen gånger större. Ändå ägnade Corriere igår en helsida åt författaren Marquez bortgång. Älskar det där.

Livet hänger ihop. Det går inte att skila konstformer åt. Litteraturen är lika viktig för människans själ som fotbollen. Alltså tar man författare på allvar. När får vi läsa en längre krönika om en författare i en svensk sporttidning? När vågar någon på allvar gå en enda meter ifrån mallen om att skriva 1000 tecken efter varje match eller på sin höjd skicka en sin superreporter till en tysk b-lags match och sedan skriva en alldeles för lång text om fulla supportrar med vänstersympatier.

Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur,  kärlek, hat, sorg och smärta. Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se Totti värma upp på Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.

Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Roddrigo Taddei är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.

Fattar ni?

Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.

Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.

Till hjärtat.

Jag har alltid försökt skriva om fotboll ur delvis ett annat synsätt.

Just nu, på RAI Sport snackar åtta stycke om Socrates. De talar väldigt lite om hur han spelade fotboll, och de nämner inte ens att Italien slog hans älskade Brasilien den där stekheta sommardagen i VM 1982.

De talar om politiken, medmänniskan, kulturpersonligheten. De pratar om honom med en kärlek som jag annars inte hör män tala om sina barn, fruar eller mammor. De talar litteratur, konst, om kärleken, livet, sorgerna, förvirringen, allt speglat genom fotbollen och genom en enda spelare, i detta fall Socrates.

Detta är något vi helt saknar i Sverige. Det finns ingen som vågar vara intellektuell i svensk sportjournalistik eftersom alla är livrädda för att bli betraktade som pretentiösa.

Men livet ÄR högtravande. Fotboll handlar om MER än löpvägar och inlägg, spelsystem och statstik.

I bland tror jag att fotbollen handlar om allt förutom det jag nämnde ovan. Men lyssnar man på hur nästan alla snackar fotboll i Sverige kan man tro att någon öppnat en kran ur alllas hjärtan  och bara låter allt rinna ut.

Jag vill ha mer av hjärta, mer av allt det som fotbollen får oss att KÄNNA.

Nu snackar alla i Sverige som om fotbollen vore ett mattetal att lägga i en stol och räkna ut.

Till och med slagregnet är på riktigt. Först mörknar himlen under någon timma. Sedan börjar det blåsa. Träd, grenar, kvistar, blomfrön, allting blåser. Gatuförsäljarna, och de är många i Rom, får värre panik än när de ser en trafikpolis kommer krypandes i sin Audi.

På 30 sekunder är alla borta.

En halvminut senare kommer ösregnet.

Jag står med barnen på Ponte Sisto och bara garvar. Det går inte att göra något annat. Italienarna springer som om de faller atombomber från himlen. Barnen bara skriker av förtjusning. Vi traskar hem i regnet och byter om till torra kläder hemma i lägenheten Sedan sitter vi i soffan och kramar varandra.

Jag stannar några dagar extra. Familjen reser hem idag men jag blir kvar några dagar. Har lite att försöka skriva klart.

Långsamt har VM börjat läcka in den mediala bevakningen här nere. Men det är ändå väldigt typiskt att många fnyser åt att Daniele De Rossi verkar ha toppat formen till VM. Så länge ligan pågår här nere är det ingen som bryr sig om annat än Roma. Det kan vara svårt att förstå för en svensk som lyckas hålla både kärleken till klubblaget och landslaget i hjärtat på samma gång.

Men landslaget i fotboll spelar faktiskt en rätt undangömd plats här nere. Åtminstone till VM. Och faktiskt även längre ändå. Först om Italien tar sig vidare till kvartsfinal brukar människor vakna på allvar.

Däremot är landslaget extremt betydelsefullt för sådana som min pappa och för mig själv, italienare och halvitalienare som lever i utlandet. För oss blir Gli Azzurri ställföreträdande ambassadörer. Det blev väldigt tydligt under VM i Tyskland när viss tysk media gjorde vulgära anspelningar på pizzabagare och annat inför semifinalen 2006. Det bor väldigt många italienare i Tyskland (och i resten av världen) och den tyska tidningen fick faktiskt be om ursäkt.

Italienare har varit med om att bygga många europeiska länder. Min egen farsa bodde i baracker i Gamlestan i Göteborg och jobbade på SKF, ihop med svenskar, jugoslaver, ungrare och finländare. Han var med om att bygga det här landets välstånd. På sin fritid spelade han fotboll på Heden, raggade flickor och letade efter vitlök och olivolja i matbutiken.

Det knorras en del över Juventus är i Rom. Men ärligt talat. Tänk att mitt älskade Roma kanske poängmässigt (och på tusen andra sätt) gör sin bästa säsong någonsin och ändå är åtta poäng efter den gamla damen.

Bara att lyfta på hatten. Även om det svider.

Att bete sig värdigt är en bumerang av godhet som kommer tillbaka till dig.

Människorna lade ner sina kläder och lade ut palmblad på marken för Mästaren att rida fram.

Därför kallar vi denna söndag för Palmsöndag.

Här i Rom är det många människor som går till kyrkan och sedan letar upp en trevlig restaurang, helst i den perfekta skuggan under några varsamt böljande träd, och sedan äter de en längre middag tillsammans med familj och vänner.

Enkelt. Trivsamt. Värdigt.

I går rullade den vita taxin mot Olimpico. Det tog lång tid men jag hade inte bråttom. Jag snackade fotboll med chauffören och han var trött på miljarderna, på affärerna, på spelarköpen, på hysterin och skandalerna,

Men passionens i hans röst avslöjade honom. Jag påpekade det för honom:

– Men du talar ju om allt detta som en förälskad…

Han log och svarade:

– jag vet! Jag älskar ju fotboll…

Där har vi koden till livet. Passionen. Kärleken. Den går inte att kontrollera eller styra med viljan. Kärleken tar ingen sådan hänsyn.

I kön till arenan hör jag alla möjliga språk blandas med varandra, även svenska hörs.

Kvällen är ljum och svårt vemodig, som alla kvällar i det här eviga landet.

Många tycker Hammarby är höjden av religion, andra ber till blåvita änglar, en del viger sina liv åt AIK eller Djurgården.

Själv är och förblir jag för alltid en del av AS Roma.

Att älska ett lag i ett annat land föder en alldeles speciell sort supporter. Vi älskar en klubb och en stad som ligger i en annan del av världen. Vi är en del av ett sammanhang som vi allt för sällan får chansen att verkligen ingå i.

Kärlek på distans.

Jag minns när jag var tillsammans med Sofia som bodde i Stockholm. Jag bodde i Göteborg på den tiden och tillbringade den mesta tiden av mitt liv ombord på ett försenat tåg mellan de båda städerna.

Vi sågs och blixtrade till ibland men det är svårt att bygga ett riktigt liv, en verklig kärlek, när det skiljer 50 mil mellan två eldfärgade hjärtan.

Ännu värre är det om det skiljer 300 mil.

Men när jag som igår svävar någon meter ovanför marken fram till monstret Olympiastadion i Rom, glömmer jag alla timmar jag legat och längtat efter detta på min eländiga säng i min eländiga del av världen.

“Allt ont kommer ifrån norr” som det står på en gammal tavla i en kyrka i Vatikanen.

De var tvungen att hänga för den där tavlan när drottning Kristina red in i Rom.

När jag får stå med de andra på arenan med halsduken över huvudet och sjunger med i Roma, Roma är det så nära en verklig hemkomst jag någonsin kommit.

Matchen då?

Roma har halva laget skadat eller avstängt men också detta är Garcias briljans. Han lyckas dirigera hela laget, i varje läge. Inte bara de stora namnen som spelar varje match, utan också de som får sin chans då och då, går verkligen in och tar den.

Roma som lag är starkare än de enskilda komponenterna. Därför spelar laget Roma lika bra utan sina storspelare, som igår mot Atalanta. Det är verkligen helt enastående att på plats specialstudera med vilken oerhörd noggrannhet Garcia trakterar detta vackra instrument som är Roma 2014.

Kärleken till det här staden fördjupas för varje dag jag är här. Min situation i Sverige känns allt mer ohållbar. Varför ska jag sträva fram i ständig motvind när det finns en plats på den här jorden där allt stämmer, där mitt liv, mina vanor, mina barn, mina drömmar helt rätt och riktigt, mjukt och följsamt, sjunker ner i perfekt jordmån och kärlek.

I bland måste man faktiskt överge den förbannade ensamheten och resa till sin kärlek, resa till henne som trots allt fortfarande älskar en.

I bland måste man överge någon för att vinna någon annan.

Efter matchen tar jag buss 32 mot Vatikanen och sneddar över Petersplatsen på min väg hem till lägenheten vi bor i.

Jag lägger mig på sängen och låter bilderna från kvällen blandas med drömmar om framtiden.

Så länge hjärtat slår föds nya drömmar om en bättre värld, ett värdigare liv.

– Bara en halsduk den här gången. En billig. Bara en varm halsduk att knyta runt halsen när det blir kallt och vinter hemma i Sverige igen. Bara en snygg halsduk och hålla upp mot cypresserna och den azurblå himlen de välsignade ögonblicken när jag får hålla den under Roma, Roma på plats här i Rom…

Jag kommer ut med två kassar. Jag har köpt matchdräkt åt min son, t-shirts åt min dotter, sandaler åt min fru, kläder till mig själv och ett telefonskal till min mobil…

Jag vet att det är patetiskt men jag älskar det. I själva verket älskar jag det för att det är patetiskt.

I går kom en taxi och rullade våra väskor över bron och en liten bit bort, till Via Dei Collinari som drar som en vacker eld från Navona ungefär och strålar ut vid Änglarnas bro som leder rakt in mot Castel Sant Angelo.

Där bor vi och det är precis lika vackert som det låter.

Det är en tyst, smal gata, inte mer än en lång gränd men typsikt romersk, underbart italiensk med slitna hus, små butiker, barer, torg med fontäner och kyrkor givetvis.

Man får vara utrustad med stort tålamod om man är i Rom och inte tror på Gud. Ständigt dessa skimrande skatter till hans ära.

I kväll ska jag till Olimpico och se Roma möta Atalanta. Det blir fint.

I höstas gav jag ut boken Calcio Amore som handlar om unge Daniel som får chansen att bli proffs i Roma. Ungefär samtidigt inträffade det i verkligheten. Unge herr Valmir Berisha från Sverige kom till Romas ungdomslag efter att vunnit skytteligan i U-17 VM. Eftersom Roma drabbats av många skador och avstängningar kallas i kväll svensken upp till A-truppen och sitter alltså på bänken i kväll. För första gången.

Han har nummer 99.

Jag verkligen älskar när verkligheten roar sig med att vända sitt glada ansikte mot oss melankoliska författare och bara garvar helhjärtat åt våra försök att göra dikt av verkligheten. När det ändå alltid är så att verkligheten överträffar dikten.

Detta är Rom för mig. Också.

Juventus tog sig vidare till semifinal i Europa League och man verkligen såg hur viktigt det var för klubben. Det börjar bli dags att visa världen vilken resa den gamla damen gjort. Final i Europa League lockar miljoner par ögon och vill Juventus vara en klubb som älskar när världen tittar på, och tro mig Juve är en sådan klubb, då finns det faktiskt nästan ingen enda scen som är större och värdigare än en final i Europa League, särskilt inte när den spelas på hemmaplan.

Visst, CL är större. Men det är bara två lag som spelar final där. Det är ju större att spela final i EL än att åka ut i semifinal i CL.

Äntligen har Juventus börjat inse det.

Att ta sin löprunda under broarna i den här staden är verkligen något alldeles oerhört. Man orkar hur mycket som helst när man plötsligt ser kupolen till Chiesa San Pietri trona upp sig.

I dag ska vi byta lägenhet och kvarter. Från Trasetvere till området runt Navona.

Men i helgen spelade Lazio hemma och med all respekt, jag vill inte ge Lazio som första upplevelse till människor som går på fotboll i Rom för första gången.

Så vi stannar vid en RomaStore vid Piazza Colonna och jag snackar loss lite om Italien och det oerhörda i att få älska en klubb som glöder i rött och gult. En stor, unik kärlek.

Sedan köper jag matchbiljett till lördag, Roma-Atalanta.

Men då har de fina och trevliga svenskarna åkt hem. Till Sverige. Där SVT ljuger för präster och bandar själavårdssamtal i smyg.

Glad jag är i Rom.

I går vid lunch satt jag och drack en kaffe vid ett skrangligt järnbord när två svenska tjejer kom fram. De pluggar italienska i Rom. En av dem vill bli sportjournalistik och har bestämt sig för att lära sig språket här nere. Hon älskar Milan och driver en sida på nätet om sitt favoritlag.

Jag blir glad av att träffa dem. De tar sin passion på allvar. De börjar i rätt ända. Att få skriva om fotboll handlar om passion, övertygelse, talang och en stor dos disciplin. Det är inga lallare som blir det de drömmer om. Man måste vara målmedveten, tålmodig och beslutsam.

Sedan måste man inte så mycket mer. För kärlek kommer utan tvång. När man älskar så lär man sig via hjärtat och sedan fylls man på, som av ljus, och blir ett lysande vittne i världen just för det man brinner för.

Du behöver inte ha gått de rätta skolorna, du behöver inte känna rätt människor, du behöver inte skratta för högt åt dumma skämt på Stockholms meningslösa innekrogar. Du behöver bara lära did hur man förmedlar kärlek till andra människor.

Kärlek! Alltid. Den övervinner allting. Kärleken är starkare än all död, all ondska, all fruktansvärd misär. Ingenting står i längden emot kärlekens och passionens kraft.

Den varsamma, välsignade vinden kan ta dig hur långt du vill.

I går tog jag med tjugo svenskar till en svettig italiensk sportbar och såg Chelsea slå ut PSG ur CL.

Mina tankar och drömmar rörde sig i riktning mot nästa säsong när mitt älskade Roma åter igen får chansen att spela i den finaste av turneringar.

Jag vet inte om någon av de som ingått i den svenska gruppen förstår ett enda gram av min kärlek till italiensk fotboll. Jag kan inte begära det av någon. Men jag kan begära det av mig själv, att jag alltid är ett kärl för detta vackra ljus och att jag alltid efter bästa förmåga berätta exakt vilka mirakel som il calcio väcker i mig.

Nu ska jag ut och äta lunch.

Solen.

Känslan av att ha hamnat rätt i livet.

Det är Rom för mig.

Startar dagen med en löprunda under broarna. På dagarna är jag en av tre guider för en svensk grupp på 45 personer som är här och vill uppleva så mycket det bara går av Rom.

Jag vill berätta för dem vad det är jag älskar med den här staden. Jag vill låta min kärlek läcka in och rinna in i dem.

Vi går i kyrkor, vi sitter på skuggiga torg, vi hör klockorna slå, vi knäböjer framför helgon och reliker, vi vänder våra bleka ansikten mot den där solen som värmer upp gatorna till svensk högsommar, vi tar oss fram mellan bussar, bilar, motorcyklar, turister med kartor, med glassar, med flaskor och pizzabitar i pappersbitar.

Maten glömde jag. Herregud vad gott man äter här.

Det fina är att man inte behöver ha ett superhäftigt tips om en superhäftig restaurang dit man bara kommer om man tar exakt rätt gata vid exakt rätt tillfälle och hittar en blå låst dörr i ett hus på andra sidan staden.

Varje ställe du ramlar in på har sin stolthet. Maten dansar ut på enkla tallrikar. Inget onödigt fjäsk. Smakerna, medborgare, talar för sig själva.

Alltså behöver jag de där löprundorna.

Särskilt som glassen är från himlen sänd.

I morse var jag nere i katakomberna utanför Rom, där de första kristna begravde sina släktingar och vänner. Människor som du och jag fast för två tusen år sedan. Med drömmar och planer, med eftermiddagar i svår leda, med långtråkiga och kåta drömmar om ett liv som kanske kommer en dag.

Nu är de döda sedan två tusen år.

Men deras böner finns kvar där nere i underjorden, i gångarna och den svensktalande prästen/guiden där nere är nästan nittio år men mer levande än många av mina jämnåriga bekanta och jag undrar vad hans hemlighet är, jag frågar honom när vi kommer upp i solen igen, när vi traskat upp för de 52 trappstegen…

– Vad är din hemlighet, frågar jag.

Han ler mot mig. Ett tidlöst leende.

– Roma, svarar han. Det är hela sanningen.

Det är då jag inser att jag måste börja bo här lite oftare och lite mer.

Jag är lycklig här. Och livet är för kort för att man ska tvingas leva sitt liv i ett ständigt motstånd.

En vecka sedan jag stängde ner mitt Twitter-konto. Ingen baksmälla alls. Känns bara bra. Tre stycken hörde av sig och beklagade det som hänt och som tvingade mig att hoppa av, hatet och hoten.

Tre stycken.

Jag glömmer de aldrig.

Minns också alla dem som inte hörde av sig.

I dag tog jag nattvarden och kom sedan ut från kyrkan och såg grannarna ovanför kyrkan veckla ut sina vackraste Roma-flaggor.

Seger igen. Destro igen.

3-1 borta mot Cagliari och seger på Sardinien för första gången på väldigt länge.

Under ett dygn är Roma nu bara fem poäng efter Juventus, som spelar i morgon.

Mina barn sitter i soffan och sjunger sånger från filmen Frost. Min fru är ute och äter med en väninna. Jag hör ungdomarnas skratt rulla upp för huset, hör skratten klättra på vackra ben upp ifrån torget här i Trastevere.

Livet är här och livet är nu. Det krävs Rom för att inse det.

Jag fyller 42 år i år och min älskade pappa, som var nära att dö för bara en vecka sedan men som överlevde tack vare Gud och den fantastiska svenska sjukvården, var exakt 42 år sommaren 1982 när Italien vann VM i fotboll.

Jag ser det som ett gott tecken.

Ett bland tusen andra i den andra eviga staden.

Det är som att stå på en liten grästuva i korsningen av en trafikled mitt i Rom runt klockan 19 när köerna snirklar sig fram i den vackra skymningen.

Man blir trött av intryck. Men det är en sorts varsam, vänlig och nyttig trötthet.

Jag hann tyvärr inte iväg och se Roma vinna mot Parma igår. För mycket arbete kom i vägen. Men jag hörde hur huset vi bor i sjöng av glädje varje gång som Roma gjorde mål. Allra högst sjöng huset när Totti gjorde sitt, och bara lite lägre sjöng huset när allas vår Taddei, trotjänaren som många trodde vi hade glömt, gjorde sitt första mål på över två och ett halvt år.

Det vilar något obeslutsamt vackert över Rodrigo Taddei. Han lär inte tapetsera särskilt många flick-eller pojkrum i Rom men hans suveräna inställning, hans lojalitet, hans medmänsklighet och värme gör honom till en av de riktigt stora förebilderna i detta fantastiska Roma.

Det är skön konst att läsa sporttidningarna här nere. Inte bara för att nästan allting handlar om fotboll utan för den respekt som journalisterna har för sina läsare. De räknar med att jag vet jag älskar. De skriver poetiskt, kunnigt, initierat men hela tiden lämnar de utrymme för egna tankar. Det finns ingen som ritar pilar eller försöker förvandla världens vackraste konst, fotbollen, till ett förbannat matematiskt tal, en siffra, en obegriplig uppgift.

Här får fotbollen vara full av känslor. Här talar hjärtat högst.

Samma sak på teve. Jag rattade in Rete 4, en sliten pärla i det radband av tevekanaler som vår vän Silvio samlat på sig genom åren, och den suveräna matchanalys jag får av de utsända i Paris, innan, under och efter matchen PSG-Chelsea är verkligen i absolut världsklass.

Där har vi så mycket att lära.

Det är en befrielse att bli tilltalad som en hel människa. De talar fotboll som jag talar fotboll. Plus att de som kan mycket mer om fotboll än jag på ett utmärkt och direkt sätt kan förklara för mig exakt hur de tänker.

De behöver inga inringade spelare, märkliga ljuspunkter, eller pilar och streck i tusen riktningar. Lugnt och med värdighet berättar de för mig hur de upplever matchen och jag får under nittio minuter flera gånger fantastiska “aha-upplevelser”.

Jag vet att jag är parti i målet men faktum är att Club Calcio är det program i Sverige som ligger närmast detta helhjärtade sätt att rapportera fotboll. Vi är inte snyggast, vi är inte kunnigast, vi är inte bäst. Men vi älskar det vi vill berätta för er om.

Och kärlek är den vackraste vägen till allas hjärtan.

I morse drog jag på mig löparskorna och drog iväg under broarna igen. Sju stycken hann passera ovanför mitt huvud innan jag löpte upp för den sista av dem och sprang tillbaka under träden men bredvid motorvägen tillbaka till Trastevere där vi bor.

Sedan sagolik lunch på en liten, liten gata, på en nästan undangömd restaurang. Mitt i Rom och inte en enda bil som körde förbi oss på en hel timma. Bara en kyrkklocka som slog ibland. Och en hund som somnade under min sons stol.

Älskar den här staden som en hemkomst.

Men man vördar den också. Man klär sig fint för att visa sin respekt. Är staden sedan evig, som Rom, förstår man att man själv för en dag, en vecka eller ett år, får lyxen att leva sitt liv utanför tiden.

Man blir evig, alltså tidlös, själv.

I går tog jag en löprunda nere vid flodbanken, under broarna. Hela vägen från Ponte Sisto och vidare under sju broar. Sedan tillbaka. Ovanför mig den azurblå perfekta solen, de gula husen, helikoptrarna, bilarna, människorna, skratten, ambulanserna, sirenerna, de försiktigt grönskande träden.

På kvällen faller ljuset som det alltid gjort. Världen stillar sig. Allting hämtar andan en stund.

Citronglassen läskar gott i värmen på torget i Trastevere. Om jag fortfarande äger förmågan att vara riktigt lycklig så är det här i Rom.

I morse gick jag ner i kyrkan på torget och bad mina böner. Jag tackar Gud för att jag lever, för att familjen lever, för att jag finns kvar på den här jorden. Högtravande? Ja, men livet är högtravande.

I söndags, efter hat och hot, valde jag att säga upp mitt Twitter-konto. Känns fantastiskt bra.

Sitter i skuggan och läser Corriere dello Sport.

Så här dags för ett år sedan hade Roma släppt in 51 mål. I år, vid samma tid har Roma släppt in 15 mål.

Det är en helt overklig utveckling.

Effekten är dubbel. Dels har Zeman försvunit och dels har Garcia kommit. Det är inte bara försvarsspelet som förbättrats (även om det sannerligen har skett) utan det är också så att hela laget, med start i anfallet, tänker och spelar försvarsspel nu för tiden.

Från 51 till 15 alltså.

Juventus som leder serien hysteriskt har släppt in 22 mål.

I kväll möter Roma Parma i en uppskjuten match. Vinst där och kanske, kanske har Roma chansen att störa Juventus i kampen om ligasegern.

Kvällen blir fort kall. Det sover en man utanför Stadium på Kungsgatan. Han bor där. Tio meter därifrån sitter några insvepta i filtar och dricker vad som ser ut som smält guld i smalblåsta glas.

Sverige 2014.

När jag vaknar är det tidigt och jag stuvar in ett par jeans och några tröjor i tvättmaskinen. Strax är taxin där och hela familjen packar in sig.

Chauffören ser ut att vara två hundra år gammal och rullar den där bilen tålmodigt mot Arlanda. Flygplatsen är ovanligt lugn, nästan inga köer någonstans.

Flyget lyfter enligt tidtabell och strax sitter där vi i vårt rör av metall ovan molnen, några meter från solen.

Att flyga över Alperna är lika overkligt varje gäng.

1430 landar vi i Rom och det är lika fint varje gång.

Vi möts av en man i kostym som kör oss till vår lägenhet i Trastevere och när vi dumpat våra väskor och druckit lite vatten rasar vi ut på gatorna och det är som att se en stor älskad hund skaka vattnet ur pälsen efter sommarens skönaste dopp.

Allt förbannat oväsentligt dunstar, skvätter, rinner av.

Hat och hot blir partiklar av mörker, mjäll att borsta bort.

Gränderna, torgen, gatorna, människorna. Själva staden Rom. Både som historiskt och kulturellt mästerverk, och som en levande världsstad, välkomnar oss med sitt solröda, bultande hjärta.

Vi sitter i skuggan och känner hur den här staden tvinnar sina smala fingrar av ljus i våra kroppar. Jag fylls på. Jag blir den jag är.

När mörkret kommer finns det ingen som på allvar kan få mig att inse att jag snart ska fylla 42 år.

Jag är tidlös eftersom Rom är tidlöst.

Precis så fantastiskt är Rom.