Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Vara där kärleken är (En nyårsklocka)

Livet består av enskilda ögonblick.

Det är lätt att glömma det. Vi planerar för stora händelser, vi sliter och strävar för att en dag få vakna upp i ett nytt, spännande land, nya möjligheter.

Drömmar stora som sjukhusbyggnader.

Men livet är små, korta ögonblick illa klistrade samman.

Som när Totti drar iväg sitt stenhårda skott bakom Buffon i vintras.

Som när den lilla, hemska hissen stannar på översta våningen på San Siro och man ser detta oerhörda hjärta av betong och stål börja pulsera med hjälp av sina fans och supportrar.

Som att vakna en morgon i mars och se solen kräla över kyrkor och hustak i centrala Rom. Som att sitta på terassen i den eviga staden och låta allt bara få flyta med.

ANNONS

Tidlösa ögonblick.

Som sekunderna innan Balotelli ska slå en frispark.

Som när Zlatan bestämmer sig för att skapa ännu ett mästerverk i matchen mot England.

Som att få vara en del av Romas grandiosa start på den här säsongen.

Som att ta en promenad genom vackra Turin, släntra ner mot floden Po, se dimman klä bergen på andra sidan och sedan på eftermiddagen sitta och se Torino möta Juventus i min fars gamla hemstad.

Som att se Andrea Pirlo slå en passning. Som att se Javier Zanetti återvända efter sin svåra skada.

Som att se Fiorentina vända och vinna hemma mot Juventus.

Som en enda förmiddag i just Florens, dofterna, ljuset, kaffet i den lilla koppen, surret om fotboll runt omkring, vänligheten hos främlingar.

Som när Albin Ekdal tar ännu ett steg och dominerar mittfältet både i Cagliari och i landslaget.

ANNONS

Som att få äran att sitta på San Siro och se Milan vinna mot Barcelona med 2-0.

Som att för första gången sitta på Milanello och bli presenterad för Allegri och Montolivo.

Som att följa med ett sällskap till Trigoria och se Roma träna en helt vanlig förmiddag.

Som att stå på Piazza San Pietro och se vit rök komma ur skorstenen och få vara med om när den nya Påven talar till folket för första gången.

Jag har säkert glömt tusen ögonblick av värde.

Det har varit ett vackert år. Jag har vill tacka alla er som hört av er med beröm och saklig kritik under året. Tack till alla inblandade i Club Calcio, också till alla er som jobbar bakom kamerorna, som inte syns men som gör det möjligt för oss andra att sitta där vi sitter.

Livet består av ögonblick och det är ju just ett enda ögonblick som strax skiljer ett gammalt år ifrån ett nytt.

ANNONS

Det har ljusnat utanför fönstret. Södermalm är en lugn plats så här års. Det är en mild vinter så här långt. Glad för det.

Också glad över att få leva i ett land där en sådan som jag, outbildad men med kärlek till fotbollen, faktiskt får chansen att skriva och tala om det som ligger närmast mitt hjärta.

Sverige kan vara en bedövande självgod nation ibland, men här ryms tusen möjligheter mitt i lika många ögonblick.

Du är alltid värd en andra chans. Glöm det inte. Lova dig själv att inse att du är älskad som du är, inte för vad du gör.

Det är precis sex år sedan jag började skriva om italiensk fotboll. Den här drömmen har tagit mig bra mycket längre än jag någonsin kunnat drömma om. Priser, helsidor, mittuppslag och teve. Jag känner mig rätt mycket som en sorts företrädare för er. Jag kan inte mer om fotboll än någon annan, men jag har kanske en annan infallsvinkel på det hela.

ANNONS

2009 sade jag upp mig på dåvarande Canal plus. De tyckte jag var en dåre. Men deras söndagar skulle allt mer handla om engelsk fotboll och det finns tusentals andra som kan engelsk fotboll bättre än vad jag kan.

Dessutom älskar jag serie A, inte PL.

Jag hamnade då i Kanal 9 och många inom media garvade åt att jag frivilligt “bytte ner mig”.

Men jag vill vara där serie A är. Det spelar ingen roll om en halv miljon kollar när Zlatan var i Milan eller om endast tre stycken följer den täta matchen mellan Chievo och Bologna.

Jag vill vara där kärleken är och kärleken är i serie A.

Jag har knutit vackra blodsband till Italien men man behöver inte vara italiensk medborgare för att verkligen älska det märkliga landet av välsignat kaos och skönhet.

När man ser Italien på en väderkarta ser det ut som stöveln sparkar Spanien mellan benen. Det är i sådana fall extremt oskyldigt och teoretiskt för italiensk fotboll är i bäst i världen längre. Men italiensk fotboll är bra mycket bättre än ryktet som ringlar sig som rök mot det brittiska eller spanska taket.

ANNONS

Serie A sjuder som det alltid gjort.

Det som hänt är att pengarna flyttat. Men pengar har ingen själ. Det finns inget hjärta i miljarderna.

Jag hoppas få leva och bo i Rom under 2014, några månader räcker, för att känna ljuset tändas i mitt inre, för att få leva nära livet helt enkelt.

Men Stockholm är vackert. Jag älskar den här staden.

2014 blir ett mäktigt år. Jag önskar er alla ett gott slut och en god, värdig och välsignad nystart på 2014.

Behåll tron. Låt aldrig någon sno era drömmar ifrån er. För era drömmar är skisser från framtiden. Bli inte en av alla dem som sitter halvpackade i soffan och zappar mellan reklamen på teven. Bli en av dem som LEVER drömmen.

Se till att löpa snabbt för att hinna ikapp drömmarna. Så många hörn finns det inte som de kan gömma sig bakom. Låt inte demonerna viska sina lögner till dig.

ANNONS

Bli dina drömmar.

 

Marcus Birro

Milano-Stockholm-Jul

Blir mest förvirrad på fina hotell. Allt känns som i en film.

 

Medan man är ute på eftermiddagen smyger en städerska in och viker upp täcket på sängen. Tofflor står på en vit liten filt strax intill. Människor talar med en som om man vore fler än en.

“ Come stai, signore Birro”?

Jag är nära att vända mig om. Vem förutom mig talar han med?

 

Samtidigt är det en lätt overklig känsla att glida ner i en perfekt bäddas säng i ett noga ombonat hotellrum i Milano, efter att ha varit på San Siro och kollat derbyt.

 

Dagens Gazzetta dello Sport skriver texter med sylvass kniv idag. Kvaliteten på matchen totalsågas. En öken. Fruktansvärt dåligt. Den sämsta matchen i Milanos historia. Se där några brutala omdömen.

ANNONS

 

Vidare skriver tidningen att det enda Mazzarri ska ta med sig från den här matchen är att hans Inter inte kan spela lika uselt i fortsättningen som man gjorde under första halvlek i går.

 

Där håller jag inte med.

 

Inter hade innan igår släppt in väldigt mycket mål. Mazzarri valde att tidigt och först säkra upp det darriga försvarsspelet. Han lyckades med det. Inter höll nollan. Samtidigt gjorde Mazzarri också en del tydligt offensiva byten i andra halvlek och det räckte ju faktiskt för att vinna den här viktiga matchen.

 

För det förtjänar Mazzarri beröm.

 

Efter matchen snirklade Åslund oss tillbaka till hotellet, jag skrev en krönika till Expressen, och kollade sedan på Rai 2 som varje söndag frossar i helgens omgång ända fram till klockan 0130.

Sedan somnade jag som ett litet barn. I morse tog jag frukost på rummet och samlade mig inför hemresan.

ANNONS

I lobbyn väntade Nordahl och tekniker Koff och vi rullade i en taxi genom dimman till Linate.

Detta skrivs ombord på flyget.

Det är många svenska Inter (och Milan) fans som följer med.

Detta sista skriver jag hemma i soffa med tända ljus på det lilla bordet framför. Det har varit ett händelserikt och på många sätt bra år. Det har också varit ett turbulent år.

Nu är det jul och helig tid tillsammans med familjen. Bara vila, bara vara. Bara flyta med.

 

Marcus Birro

I pressrummet

Det är fuktigt och grått i Milano.

I detta nu sitter jag med Nordahl i pressrummet på San Siro och på teven vevar dem Romas fyra mål på Catania.

Det är fortfarande ganska lite folk men om en timma är det fullt här.

Martin och Jesper ska medverka i en liten puff i sporten runt klockan 19 så de behöver vara uppe på vår plats på läktaren.

Klockan 19 ska Nordahl briljera i både Milan och Inters egna tevekanaler medan jag kan ägna mig åt den vackra konsten att enbart njuta…

ANNONS
Marcus Birro

Dags att se supporterkultur som en egen konstform

Har man pengar är Milano en saga.

Här finns allt som en liten ekonomisk elit kan njuta av. Bakom nyputsade glasdörrar står strama män i strama kostymer och välkomnar en in i affärer där en en skjorta kostar 15.000 kronor.

Mitt i krisens Italien finns det en parkeringsficka för de rika.

Men de allra flesta lever inte med krisen som en utsikt från en vacker plats, utan mitt i den. Det går inte att fly de förändrade villkoren.

Många, många har förlorat sina arbeten.

Och dessutom ser framtiden rejält mörk till. Sedan tidigare föder italienska kvinnor få barn. Detta i ett land där en tvåbarnsfamilj ses på som hjältar.

ANNONS

Barn blir tagna på allvar i Italien.

Samtidigt väljer många familjer att lämna Italien för att ge sina barn en bättre framtid. Så illa är det.

Italien liknar Italien för hundra år sedan när hundratusentals människor flydde fattigdom för att skapa sig ett nytt liv i Amerika eller Argentina.

För 40 år sedan spikade svenska företag träskyltar i infarten till små städer på den italienska landsbygden.

SKF, Asea och andra företag behövde arbetskraft och italienarna kom till Sverige.

Min pappa var en av dem. Han bodde i en läckande barack strax intill SKF i Gamlestan.

Svensk välfärd är byggd av invandrare. Glöm det aldrig.

Dimman ligger tät utanför hotellfönstret. I kväll är det en stukad stad som ringer i klockorna inför derbyt på San Siro.

Kaos i Milan, förväntan med nya ägare i Inter.

Glädjande på förhand är att Curva Nord, Inters fans, får tillträde till arenan. De skulle egentligen vara portade i kväll men straffet skjuts upp.

ANNONS

Ett derby i Milano är supportrarnas fest. I tre månader har Inters fans arbetat med kvällens Tifo.

Det börjar bli dags att se på supporterkultur som en helt egen och unik konstform. Litteratur, teater, dans, musik, supporterkultur.

Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Få saker berör mig lika djupt och glädjande som att på plats i Milano få ta del av lagens fantastiska supporterkultur.

Marcus Birro

På plats i Milano ( Sången om Italien)

När jag var ung läste jag mycket poesi. Mest Tomas Tranströmer, Karin Boye och Bruno K Öijer.

 

De skrev med sitt blod. Jag ville också göra det. Jag ville (och vill) att det ska vara på riktigt. Jag vill inte hålla tillvaron på en armlängds avstånd. Jag vill inte begränsa det grönslösa livet.

 

Jag vill inte att världen ska vara en skuggig, sval plats. Livet är för viktigt för att kapas i båda ändarna.

 

Så det är vad jag försöker göra idag också. Den drivkraften har varit konstant sedan jag debuterade som poet med en diktsamling 1992.

 

Jag minns en dikt (men minns inte av vem) som beskrev städerna och klockslagen på en flygplats som “askans olika namn och klockslag”.

ANNONS

En skrämmande bild.

 

Eftersom jag är flygrädd fick den där meningen starkt fäste.

 

Nu sitter jag i ett flygplan någonstans över Tyskland, på väg mot Milano. Derby på söndag och Club Calcio sänder från San Siro.

 

Jag ska också passa på att köpa julklappar till familjen. Och kanske något till mig själv.

 

Jag får ofta frågan vad som krävs för att bli författare eller skribent. Det enda som behövs är också det svåraste. Du behöver avsäga dig alla andra alternativ.

Du får inte ha en plan B.

Det finns bara ett kall, en dörr, en väg. Gå den vägen.

Många människor gör det inte och slutar ofta rätt bittra med känslan av att deras liv bara levs till hälften. Det kan nog vara den värsta sorgen att genomlida. Att vara menad för något, och ha en talang för något annat än det som blev.

 

ANNONS

Passion. Talang. Diciplin. Noggrannhet.

 

Du behöver inte gå på de rätta skolorna. Du behöver inte bo i Stockholm. Du behöver inte sjunka ner i en sliten fotölj på en folkhögskola någonstans.

Vad du däremot behöver är att läsa mycket. Böcker, tidskrifter, bloggar, allt.

 

Om du älskar Inter ska du skriva om Inter. Om du förälskat dig i Venedig och kan mycket om Venedig ska du skriva om Venedig. Du ska öppna upp din bröstkorg och koppla det du skriver direkt till ditt hjärta. Ös ur källornas brunn. Ge dig aldrig. Ge aldrig upp.

 

Ignorera drakarna runt omkring dig som garanterat kommer göra vad de kan för att plocka dina drömmar ur dig. Bli inte en av deras eviga fångar.

Låt inte deras bitterhet läcka in i ditt liv.

Föverkliga din dröm. Låt ingenting stå i vägen.

 

På Arlanda träffade jag flera stycken som skulle till Milano för att se derbyt. Sådant glädjer alltid.

ANNONS

 

Milano är en rätt barsk stad. Första gången jag var där tyckte jag inte om staden. Jag tyckte den var ful, ytlig, inte alls inbjudande.

Nu tycker jag väldigt mycket om Milano av just de anledningarna. Milano behöver erövras. Milano bjuder inte ut sig. Det finns inget pråligt med Milano. De urgamla spårvagnarna, stemhusen, gatorna, gränderna, finanskvarteren, stationen. Allt ser ut att kastats upp i luften och sedan ramlat ner i total förvirring.

 

Milano är nog Italiens mest moderna stad. Dear old Donadoni brukar ofta sucka om att Italien är ett väldigt gammat land.

Det är just av den anledningen jag och många med mig älskar Italien. Här finns flera sådana tydliga kopplingar till det förflutna.

 

Samtidigt är Italien på flera sätt ett svårt land att vara modern i. Alltså är det ett svårt land att vara ung i.

ANNONS

När man är ung gör man uppror mot det gamla. Det hör ungdomen till. Men när ett land styrs enligt uråldiga principer kan den kampen kännas tröstlös.

 

Till detta ska den ekonomiska krisen läggas. Det är ingen vanlig nedgång utan hundratusentals människor har förlorat sina arbeten och sin försörjning. Många stolta människor har begått självmord i förtvivlan över att inte kunna göra rätt för sig. Det är en fruktansvärd utveckling.

 

Men i allt detta sjuder det av grönt, vitt och rött. Italien är ett stolt land som gått igenom väldigt många svåra saker och bara det faktum att Italien fortfarande är ett enat land är i sig ett mirakel.

 

Jag är halvitalienare så min kärlek är biologisk och knuten med blodsband. Jag har alltid älskat Italien. Från början som myt i pappas melankoliska hemlängtan, men senare med en mer nykter och stabil känsla av hemkomst. Jag mår väldigt bra när jag är i Italien. Min roll i offentligheten (som jag förutom mina böcker och detta skrivande om fotboll plågar mig) rasar av. Jag blir bedömd efter hur jag själv beter mig, och inte efter vem jag är eller inte är, vad jag skriver eller inte skriver.

ANNONS

 

Det finns också något i den italienska livstilen som ligger nedlagt i mig. Rytmen, vanorna, maten, kutluren, kyrkorna, Gud, samtalen på barerna, människorna. Jag rör mig vant och tryggt.

 

Jag är naturligtvis mer svensk än italiensk (även om jag faktiskt enbart är italiensk medborgare) och jag älskar Stockholm, älskar Sverige, älskar min vardag på Södermalm. Men det finns en sång som behöver sjungas i mitt bröst. Sången om Italien. Sången om en plats i den belka vintersolen på ett litet torg med en perfekt cirkelformad svart kaffe framför mig, med benen utsträckta under bordet, en sång om innerlig värdighet.

 

Sången om Italien nynnar sig själv i mitt inre.

 

 

 

Marcus Birro

Vid foten av fotbollens pyramid

Älskar den milda vintern.

Plusgrader och fåglar som kvittrar. Man kan tro det är tidig april. Underbart att ta en löprunda längs Söder Mälarstrand och vidare på Långholmen. Vattnet som slitet silver. Har hela ön för mig själv. Går igenom klassiska italienska laguppställningar i skallen.

Barnen vaknar vid 06 redan. Det känns som jag sovit en kvart. Tröttheten tatuerar in blåtiror under ögonen.

När man blir äldre tar allting lite längre tid. Det är så märkligt det där. Jag känner mig fortfarande som tjugo. Jag vet att jag läste om det när jag var yngre, att folk runt 40 tyckte att de kände sig som tjugo och så där. Men jag kunde inte på djupet förstå. Nu kan jag det. Det bor en stor sorg i att bli äldre. Det bor också en sorts stilla frid i att bli äldre.

ANNONS

Inters Milito är en riktig gentleman. I en intervju idag säger han att han står i skuld till fansen för att han inte spelat så mycket den här säsongen.

Jag älskar när spelare riktar sitt fokus mot fotbollens fotfolk, soldaterna vid foten av fotbollens pyramid. Vi stackare som lever för våra lag.

I bland ser man killar och tjejer som först tatuerat in ett namn på armen, för att sedan försöka bränna bort det när relationen tagit slut…

En polare hade tur. Han träffade Anna under några kaotiska kärleksveckor. På fyllan i Köpenhamn (en klassisk kombination för övrigt) tatuerade han in Anna på armen. Efter en tid visade det sig dock att Anna (från Falkenberg) tyckte väldigt mycket om i stort sett alla killar hon mötte och det tog slut med min vän.

Turen då?

Ja, min kompis träffade en tjej som hette Anna-Carin. Så han slapp bränna bort namnet utan lade bara till hälften…

ANNONS

Vi som pantsatt våra hjärtan till ett lag kan aldrig, och vill aldrig, bränna bort skölden från våra hjärtan. Vi är fast med det vi har. För resten av våra liv. Och dessutom har vi fört över desperationen till våra barn…

På fredag åker jag till Milano med Club Calcio-gänget. På söndag sänder vi live från San Siro.

Ser mycket fram emot att få komma till Milano igen.

Marcus Birro

Spelskandalerna är inte flera, utan en och samma

Julstjärnor i alla fönster. Granar, glögg och pepparkakor.

Men främst! Barnens tindrande ögon. Förväntan.

Detta livets svåra gåta, hur lär man sig tålamod? Hur lär man sig tacksamhet?

Livet gör det åt dig. Allt du behöver är ett öppet hjärta.

Låt inte mörkret regla den där dörren. Låt inte vardagen sno ditt leende.

Tidigare idag besökte jag journalisten Susanne Ljung och programmet Stil i SR P1.

Vi pratade om Roma, om staden, laget, varumärket, framtiden, fansen.

Fantastiskt trevligt. Programmet sänds på fredag.

I morse vaknade jag upp till ett lätt regn och ännu en nyhet om ännu en spelskandal.

Fast det är inte riktigt sant.

ANNONS

Egentligen är det en och samma skandal som då och då skjuter upp ur marken som giftsvampar. Det paradoxala i allt detta är att varje gång detta händer så är det samtidigt ett bevis på att rättvisans maskineri snurrar. Det går långsamt men det händer faktiskt något.

Varje gång är det namnkunniga spelare som nämns, denna gång bland annat Gattuso.

När det hela fallit på plats brukar det inte vara så mycket kvar av anklagelserna.

Härvan runt spel på matcher är en och samma och har så varit hela tiden.

Det är sorgligt att tvingas läsa om detta, men det är samtidigt ett bevis på att lagen arbetar, att hjulen snurrar, och att därför ingen kan känna sig säker.

Marcus Birro

Bättre med A Madrid än med R Madrid för Milan

Dagen efter Club Calcio är min vilodag. Jag läser, kollar film, ordnar med företaget.

I dag går jag också runt med en spänd förväntan inför kvällen och matchen i Milano.

I Champions League lottades Milan mot Atletico Madrid och hellere det Madrid än det andra…

Men så klart blir det tufft. Men det hade varit tufft alldeles oavsett motstånd.

Trots att Milan ligger sämst till av Italiens lag i CL så är det Milan som är enda klubb vidare.

Det säger något om den grandiosa kultur som finns på Milanello.

 

Italiensk fotboll är väldigt mycket i en uppbyggnadsfas. Grunden är lagd och det efter att skrytbygget från nittiotalet rasat samman. Ni sliter människor med att få grunden så solid som möjligt. Lyftkranar och lastbilar ska börja bygga en liga som på allvar kan utmana de största lagen i de andra stora ligorna.

ANNONS

Men jag älskar läget som det är just nu också.

Det finns något väldigt jordnära och lustfyllt att se en ambulerande rockorkester som tidigare sålt ut arenor, plötsligt börjar turnera runt på små rockklubbar.

Att ta ett kliv tillbaka är inte alltid ett nederlag. Det finns strider du aldrig kan vinna, där den enda segern är att hissa vit flagg.

Serie A har tvingat klubbarna att arbeta på nya sätt, hitta nya talanger, odla värvningskunnigt folk och se över vad fotbollen i grunden handlar om.

Nu ska jag käka en enkel pasta till lunch och återgå till den underbart usla skräckfilmen jag kollar på…

 

Marcus Birro

De Rossi

När vi bodde i Rom, våren 2011, gick jag upp tidigt varje morgon.

Jag ville utnyttja så många timmar som möjligt.

Dagen började på den lokala baren med en kaffe och en liten macka. Ofta drog besöket ut på tiden eftersom barägaren så gärna ville snacka fotboll.

Efter det smög jag in i kyrkan på torget där vi bodde, tände ett ljus och bad en bön.

En sådan morgon, när jag bar på väg till bageriet för att köpa välsignat nybakat bröd, såg jag en man komma gående längs Via dei Giubbonari.

Han var extremt lik Daniele De Rossi.

Det var inte förrän vi passerat varandra jag såg Roma-väskan han bar på och det var först då jag insåg att det VAR De Rossi.

ANNONS

Jag stod och darrade i trapphuset en lång stund.

De Rossi är inte killen som pratar särskilt mycket.

När han därför snackar inför matchen mot Milan i morgon och dessutom hävdar att Juve fått fördelar av domarna, väcker det så klart uppmärksamhet.

Alla lever med slaskvattnet från Calciopoli 2006 ständigt sorlande.

Sanningen (om den finns och om den finns är den aldrig entydig) är ju faktiskt att Roma inte fått med sig domsluten så här långt in på säsongen.

Å andra sidan är det ofta så att allt det där väger ungefär lika när säsongen ska summeras.

I kväll möter Napoli-Inter.

Club Calcio startar som vanligt klockan 20.

 

Marcus Birro

Det är VI som är klubben

Mild vinter. Fåglarna sjunger i de nakna träden. Jag möter en ung man med Roma-mössa och vi hälsar på varandra som om vi var bröder. Vilket vi också är. Vi har samma familj, samma stolthet. Vi är en del av något gemensamt och något större. Vi delar en hjärtlig, innerlig och viktig övertygelse.

Det är stort.

När Totti (min son) lånar telefonen och bläddrar lite bland bilderna kommer några små filmklipp upp från derbyt i Milano i våras. Vi var på plats för Club Calcio och jag har filmat fansens fantastiska tifo.

Det är då jag inser att frågan jag ställt tidigare inte är en fråga längre.

För det är supportrarna som äger en klubb. Inte rika araber, inte rika amerikaner, inte rika från någon annanstans heller.

ANNONS

Vi som är stämplade av klubbmärket i våra hjärtan har den första och viktigaste rösten.

Det är främst VÅR klubb. Av flera anledningar. Vi står kvar när alla andra dragit vidare. Spelare, presidenter, ägare, tränare och alla andra kan byta eller flytta. Inte vi. Ingen av oss kan förhandla om vårt hjärtas kontrakt och plötsligt börja hålla på ett annat lag. Det är helt och totalt uteslutet.

Vi blir också väldigt sårbara på grund av detta. Allt som bestäms tusen mil högre upp i pyramiden läcker sedan, som slaskvatten, ner till oss på botten.

Vi är värda bättre.

Ibland kan kärleken till en klubb kännas som en kidnappning, som en fotboja. Vi är i en sorts kärleksfull husarrest.

Men ibland, när kedjorna bryts, känns kärleken enbart som en välsignelse.

Vi är även garanten för att klubben överlever. Det är inte männen med pengar som räddar klubben. Det är vi och vårt engagemang som gör det. Det är vi som för över passionen till våra barn som säkerställer klubbens fortlevnad.

ANNONS

Vi bör höja våra röster. Vi bör ta och få ett större ansvar.

 

Marcus Birro

Nej, det sitter inte i väggarna

Solen ju.

Som ett vykort från en gammal vän man glömt namnet på. Jag står på Hornsgatan och vänder mitt bleka, skäggiga gamla ansikte mot den där vackra stjärnan. Så här års måste man ta varje chans att äta av det lilla ljus som erbjuds.

Rätt länge har det pratats om italiensk fotbolls kris. Det snackades om den för tio år sedan, för fem år sedan, och det snackas om den nu.

Under den här tiden har Juventus och Milan mött varandra i final (2003), Milan var i final 2005, vann 2007 och 2010 vann Inter.

2006 blev Italien världsmästare för fjärde gången och 2012 spelade Italien EM-final.

Relativt bra resultat för en liga i kris…

ANNONS

De nya ekonomiska förutsättningarna i Italien har tvingat klubbarna att bli smartare och vässa blicken. På det sättet får unga, inhemska talanger lite oftare chansen numera.

Men att bara ha ett lag av tre vidare ur gruppspelet i CL är underkänt.

Intressant att det är Milan som är det laget, sämst av alla tre i ligaspelet.

Milan har på alla sätt och i alla sammanhang varit ett av Italiens mest kritiserade lag

I går stod man för en smärre bragd när man med tio man ( även om Balotelli spelade försvarsspel för två) lyckades stå emot ett formtoppat och rörligt Ajax.

En utsökt uppvisning i elegant försvarsspel. Det kände som det var 1994 igen. När till och med Mexes utgör en stabil kedja i försvarslinjen vet man att laget spelar bra…

För övrigt är just försvarsspelet annan sak som Milan kritiserats för. Tradition, heder, värdighet och anor. Milan har allt det där. Därför är man det enda lag från Italien som är kvar i Champions League.

ANNONS

Alla spelare i dagens Milan lyfter sig själva upp till sig själva och till de som gått före. Traditionens makt är så stark i Italien.

Jag avskyr uttrycket “det sitter i väggarna” för det sitter inte ett skit i väggarna. Däremot kan en stabil tradition och stolthet få spelare att lyfta sig. På det sättet blir ett lag bättre än summan av varje enskild spelare.

Tradition och stolthet är gåvor från det förflutna som nutidens spelare har att handskas med. Man ingår i ett större sammanhang.

När Balotelli tar galna försvarslöpningar gör han det för att han är en del av Milan.

Och tvärtom.

 

Därför är Milan vidare i Champions League.

Marcus Birro

Contes första motgång

Så fort man börjar bli mer rädd för att förlora än ser möjligheterna att vinna är man ett slaget lag.

Juventus såg enbart ut att lida, både igår, och idag. När man hoppas att matchen snart ska ta slut blir man sårbara.

Jag trodde Conte skulle kunna fokusera på det väsentliga. Men redan i halvtid muttrade han högljutt för alla om den usla planen, det ännu sämre vädret, och tusen andra grejer som han inte har en chans att kunna påverka.

Juventus tappade fokus.

Planen såg ut som en eftermiddag i Tirana på åttiotalet, brun, grå, trasig, sprucken, blöt och vedervärdig.

Utan Andrea Pirlo lyckades Juventus inte skapa särskilt många chanser och det ska också sägas att målet Sneijder gör faktiskt inte var ett slumpmål enbart på grund av planens beskaffenhet.

ANNONS

Idag är en avgörande dag för italiensk fotboll.

Det började inte bra. Juventus är utslaget och detta är Contes första stora motgång som tränare. Det ska bli intressant att se hur man reagerar och agerar på och efter detta.

Juventus kan skylla på all snö i världen, men det ändrar inte det faktum att man så klart borde ha vunnit borta mot Köpenhamn. Då hade snön i går och idag inte spelat någon roll.

Samtidigt är det på sin plats att säga grattis till Galatasaray och Roberto Mancini.

Återstår Milan och Napoli i kväll…

 

Marcus Birro

Kuggar i ett himmelskt maskineri

Det finns spelare man älskar trots att de spelar i “fel” lag.

De är tidlösa ikoner, fanbärare, hedersmän.

Paolo Maldini var en sådan spelare. Liksom Del Piero och Zanetti.

Även Andrea Pirlo är en ikon för italiensk fotboll.

Hans rödsvarta och svartvita ränder hindrar mig inte från att älska honom. Tröjan han bär stöter inte bort min kärlek och min djupa respekt.

Många av er minns säkert hur publiken i Madrid ställde sig upp och applåderade Del Piero under en match mellan Real och Juventus.

Jag älskar sådant. Jag älskar när enögda supportrar låter respekten och kärleken till sporten sippra in i deras hjärtan, att de kan se och uppskatta ett geni trots att han spelar för en annan klubb.

ANNONS

Det som förenar oss är ju så oerhört mycket mer än det som skiljer oss åt.

Vi har alla en stolthet, kärlek och en något naiv fixering vid ett lag och dess historia. Vi älskar sammanhanget vi får leva i när vi är en del av en klubb. Långsamt blir vi klubben. Att få vara uppkopplad mot en rödgult hjärta som slår sina slag i varsam takt är bland det mäktigaste man kan vara med om under ett liv.

Exakt så patetiskt och viktigt är fotbollen för många av oss.

Vi blir kuggar i en maskineri från himlen. Det är så det känns. Många av oss har sin själ i en klubbs historia. Vi låter laget vi älskar att definiera oss, göra oss till dem vi är, längst här inne.

Många män har svårt att visa sina känslor öppet. Men många män visar sina känslor genom praktisk, solidarisk handling. Som att stå i en kurva och sjunga med de andra när laget kommer in på planen.

ANNONS

Få saker är större och mäktigare än detta.

Pirlo gjorde Italiens första mål i VM 2006, 1-0 mot Ghana. Han spelade fram Fabio Grosso till ett av historiens vackraste mål, 1-0 mot Tyskland i semifinalen samma år, med bara någon minut kvar till straffar.

I finalen mot Frankrike slog han in en av straffarna när Italien slet sönder sexton års spöklika kedjor och äntligen fick vinna igen.

Han har haft en sagolik karriär. Han hade en brant dipp runt 2010, och underpresterade i VM det året, men efter flytten till Juventus fick han ny vind under vingarna och fortsätter vara den viktigaste spelaren i Juventus.

Pirlo saknas i kväll när Juventus reser till Istanbul för att hämta den poäng som krävs för att halta vidare i CL.

En poäng… En blomma att vårda och skydda. Eller en hel trädgård att dundra in i och ta vad man vill ha?

ANNONS

Antonio Conte föredrar det senaste. Buffon är inne på samma linje. Juventus spelar för att vinna.

Men det blir tufft.

Galatasaray har inte förlorat mot italienska lag de senaste nio matcherna. Sex segrar och tre oavgjorda.

Till saken hör också att Turkiet och Italien under flera år politiskt haft stora motsättningarna och vi kan vara rätt säkra på att publiken kommer låta Juventus få veta detta…

Men som Buffon säger i Gazzetta dello Sport:
– Jag har aldrig sett supportrar göra mål…

Sant så klart. Men minns att etablerade italienska lag som Roma mot United för några år sedan och Milan i returen mot Arsenal för bara något år sedan kollektivt kan börja darra på bortaplan.

För italiensk fotbolls skull hoppas jag innerligt att både Juventus och Milan går vidare. Napoli får hoppas på ett mirakel.

ANNONS

I kväll vet vi om Juventus, och därmed italiensk fotboll överlag, håller måttet eller inte.

Det är därför en av de viktigaste kvällarna på bra länge för älskade Il Calcio.

Marcus Birro

På mammas gata

Vaknar upp i en säng av fjädrar på ett gammalt posthus i Göteborg.

Jag bodde några varsamma Pirlo-smekningar härifrån.

Mellan 1995-2003 var jag en av Göteborgs allra lydigaste underhuggare.

Jag höll den här staden under axlarna och ibland hände det faktiskt att även Göteborg höll mig på samma sätt…

Jag kan varenda gata, varje hus, vet hur vinden sliter tag i ben och märg precis när man rundat GP-huset på väg in i Centralstationen.

För det var ju den vägen jag gick varje dag. Oftast mot Systemet, eller hellre till puben med de sköna båsen där man kunde sjunka ner med en öl och en kvällstidning och känna allt som flöt stilla sig inuti…

ANNONS

Jag sorterade faktiskt julkort i ett rum strax intill 1988. Nu heter huset Clarion och rummen är verkligen sagolika.

Det är grått utanför.

Spårvagnarna, dessa ledsagare och kumpaner på räls, slingrar sig över Drottningtorget som avlånga kuber av ljus.

Mazzarri, killen som ser ut att dö och återuppstå flera gånger per match, hävdar att det är viktigt att inte förlora.

Helt korrekt.

Men om Inter vill vara en klubb för CL-platser bör man vinna mot Parma hemma.

Men det är kul att se de lite mindre lagen ta för sig på svåra bortamatcher. Udinese i helgen, Parma igår.

Dessutom vann Torino hemma mot Lazio…

Jag är ju en av landets minst objektiva skribenter (observera att jag själv aldrig kallat mig för journalist eller expert, av den enkla anledningen att jag inte något av det) men visst känns serie A extra levande i år?

ANNONS

För övrigt har rösterna tystnat rörande om man måste ha en viss utbildning för att kunna skriva om fotboll. De som pluggat på fina skolor och alltid skakat på sina trygga skallar åt sådana som mig har helt enkelt fått lämna lite plats åt oss självlärda, passionerade, inte alltid helt korrekta skribenter.

Det sjuder av kraft och energi. Det är som våra hjärtan dragit upp reglerna en liten bit.

Älskar det.

Nyss blev det också klart att Club Calcio kommer sändas från Milano den 22 december i samband med fina derbyt i staden.

Drar ner en dag eller två innan söndag. Blir fint.

Nu på tåg hem igen. Mycket snö överallt. Skövde vecklas ut utanför fönstret.

Väldigt glad över de Italien-vänner som kom fram efter uppträdandet i Alingsås igår.

 

Marcus Birro

Mirakel, snöstjärnor och poesi.

När luften är tillräckligt varm för att det ska bli isande och disigt, men när det är tillräckligt kallt för att snön ska ligga kvar ett tag är Sverige ett sagoland.

Vi vill så gärna att vi ska vara så mycket annat. Men i grunden är Sverige ett land med snöiga granar, djupa skogar och långa avstånd.

Vi är ett land av vemod och talgoxar.

Stjärnor av snö.

Jag ska till Alingsås och missar Club Calcio i kväll. Jag ska ta emot ett pris, uppträda och hinner dessutom en sväng till Göteborg för att träffa en gammal vän som mår dåligt. Surt att missa helgens höjdpunkt men jag är tillbaka om en vecka redan.

ANNONS

Har inte riktigt hunnit smälta lottningen till VM. Det kommer bli tufft. Jag tror definitivt att antingen Italien eller England missar att gå vidare. Jag har svårt att se hur Uruguay, nästan på hemmaplan, skulle undvika att gå vidare.

Problemet med Italien och svåra grupper är att laget alltid är extremt trögstartat. Man brukar snubbla sig vidare.

Å andra sidan kom man 2010 sist i turneringens kanske enklaste grupp.

Det är som det är. Att lägga för mycket fokus på lottning är som att försöka rota i det förflutna. Man blir inte ens smutsig. Bara tom, sorgsen och förvirrad.

Fulsatt i Livorno igår och Milans tränare Allegri såg ut som en poet. Han är ju från Livorno och man ville mest av allt gå fram och krama honom. Galliani satt på läktaren och såg ut att ha ätit en svensk förortspizza med för mycket brun stampad banan. Han såg ut att kräkas i smyg hela tiden.

ANNONS

Kaka orkade briljera i tjugo minuter, Balotelli briljerar hela tiden, och där emellan visade Livorno hur pinsamt enkelt det är att straffa Milans försvarsspel den här säsongen.

Jag gillar i grunden Mexes. Alla människor man måste förhålla sig till, som tvingar dig att gå igenom dina fördomar och din slentrianmässiga rädsla för allt som sticker ut, är värda att applåderas.

Problemet med Mexes är inte att han beter sig som en kåt tupp eller att han (sägs det) solar sönder hornhinnan i ett solarium.

Mexes problem, som blir Milans problem, är att han inte är tillräckligt bra för att vara ordinarie i ett lag som Milan.

Ajax, som slog Barcelona i förra omgången, har faktiskt chansen att slå ut Milan ur CL nästa vecka.

Om det sker lär vi kunna tälja Gunnar Ekelöf-plåga ur Allegris fårade ansikte.

Men så länge Balotelli svingar sin geni över detta bleka Milan kan exakt vad som helst hända. Som jag älskar den lille gangstern. Som jag älskar att se honom trolla fram det fullständigt oberäkneliga ur varje tillfälle. En Zlatan. En magiker. En poet och en anarkist som går sina egna vägar, som borrar ner skallen mellan axlarna och skriver egna dikter, värker fram nya drömmar, vecka efter vecka.

ANNONS

En myt och en realitet på samma gång. En det kommer skrivas tjocka böcker om när han lägger skorna på hyllan om tio, tolv år. Och som kommer vara värd varenda guldskimrande bokstav.

På kvällen sedan stod Udinese för en av säsongens snyggaste upphämtningar.

Att utan sina ( egentligen enda) målskyttar två gånger om komma ikapp Napoli på San Paolo, är faktiskt ett litet mirakel.

Eftersom jag gillar Guidolin och vill se honom stanna kvar i Udine och serie A gladdes jag över resultatet.

Snart börjar Roma-Fiorentina.

Dags att börja göra lite mål nu, Roma?

Snön ryker runt tåget. Jag sitter här, färdas, åldras. Jag är i grunden en rätt enkel, vanlig man. Jag är i grunden fruktansvärt rädd för allting.

Det är söndag och två ljus brann och fladdrade på köksbordet i morse. Kaffet starkt, varmt, spetsat med lite kanel.

ANNONS

Jag lever och det är ett litet mirakel i sig, det också.

Glöm det aldrig. Livet är en gåva. Inte en gång, utan varje dag.

Marcus Birro

Tuff grupp för Italien

Sorgsen dag. Ingen aning om varför. Lyssnar på Håkan Hellström och vältrar mig en stund i den meningslösa sorgen.

Sedan skriver jag bok.

Sedan stretar jag mot ett vågrätt snöfall och tar buss 4 till Sats på Hornstull och svettar ur mig bedrövelsen med hjälp av KENT på max i lurarna.

Sedan åker jag med familjen till Liljeholmen och strosar runt där en stund.

När vi kommer tillbaka ser vi att fina Enzo precis öppnat och vi går in där och beställer pizza och antimasti som faktiskt smakar som i Italien. Det är ju mina vänner som har hand om stället men ni får helt enkelt lita på mitt ord. Det är galet gott. Dessutom har man sällskap med Nordahl, Lidholm och de andra som ler mot oss bakom glas och ram.

ANNONS

Det är ju Club Calcio-pojken Thomas Nordahl som lånat ut bilderna…

Sedan drar lottningen igång…

Italien hamnar i samma grupp som Uruguay, Costa Rica och… England…

Galna matcher. Galen sommar. Galet äventyr.

Italien brukar slå England. Uruguay gick extremt bra i VM 2010 och förväntas kunna överträffa det på “sin egen” kontinent i sommar.

Jag är ju alltid livrädd för allting. Det är en extremt feg inställning. Mänsklig möjligen. Men icke desto mindre feg.

Cesare Prandelli är snabbt ute och konstaterar att detta är svåraste gruppen. Han har onekligen en poäng. Uruguay är ett världslag, Costa Rica är bättre än på länge och även England har tagit stora steg mot sin egen självbild som den ständiga dominanten i världsfotbollen…

Jag är orolig. Å andra sidan är jag alltid orolig.

ANNONS

Italien och England är alltid två världslag, oavsett form och nutid. Det blir en match hela världen kommer följa.

I Uruguay (liksom i Argentina för övrigt) bor väldigt många som invandrat från Italien så den matchen blir speciell på många sätt.

Costa Rica… Räcker väl med att säga nummer 7, Medford, för vi något äldre ska börja svettas gult och blått. 1-2 i VM 1990 för Nordins pojkar den gången.

Den 15 juni 2012, när jag fyllde 40, mötte Sverige-England i EM.

Den 15 juni, klockan 2 på natten svensk tid, 2014, möter Italien-England i VM…

Det kommer bli en lång och het sommar 2014.

Nu börjar den ta form.

Jag längtar som ett litet barn tills det drar igång…

Även om jag ser svårt koncentrerad ut på bilden…

Marcus Birro

In i ljuset

Stormen kommer och går här i Stockholm.

På förmiddagen drar regnet och snön plötsligt in som ett mörker över hustaken. Sedan ljusnar det lika snabbt. Då passar jag på att springa mitt löpvarv på Långholmen. Lite is under skorna är det enda som skvallrar om att det är vinter.

Sedan vid 16, när jag ska hämta barnen, har det börjat friska i och bussen bärs nästan fram i backarna av den kraftiga vinden.

Har min farsa på besök. Han håller på Juventus. Han är också av den bestämda uppfattningen att även jag borde göra det. Han har inte släppt fadersupproret som ägde rum när jag som sjuttonåring drog till Rom 1989 och förälskade mig för all framtid.

ANNONS

När han motvilligt erkänner att jag nog är körd smyger han in sin Juve-propaganda till mina barn.

Jag hoppas det faktum att jag faktiskt döpte min son till Totti vaccinerat honom från alla andra lag förutom Roma.

Totti ja. Han är i full träning igen. Och med tanke på hur Roma sett ut framåt de senaste matcherna är han extremt välkommen tillbaka.

I tunnelbanan möter jag kollega Pierre Matteoni i synnerligen förträfflig halsduk…

I morgon är det lottning till VM. Cesare Prandelli har varit en smula otydlig när det gäller vilken typ av grupp han helst vill hamna i.

Ju enklare desto bättre är väl en rimlig ordning.

Samtidigt vill ingen förbundskapten stå där med evighetslång näsa efter att ha lottats i ev svår grupp.

Faktum är dock att Italien brukar hamna i relativt enkla grupper och de gånger Italien vunnit eller gått långt har de hamnat i relativt enkla grupper.

ANNONS

1982, när man vann, hade man Peru, Kamerun och Polen.

VM 1990 hade man Tjeckoslovakien, USA och Österrike.

2006 hade man Ghana, Tjeckien och USA.

Kul snack med Johanna och Thomas i Calciomania senast. Spännande med de ständiga inbördeskrigen i Toscana. Det är tur att Fiorentina inte har en stadsrival att slåss med. Det hade kunnat sluta i totalt förfall.

Under medeltiden krävdes inte mer än fyra tegelstenar, en brynja och en trasig flagga för att någon skulle kalla samman sina släktingar och starta krig mot stenhögen några meter snett till höger. I Toscana har folk ägnat sig åt att slå ihjäl varandra på fälten i urminnes tider och det har krävts exakt allt och ingenting för folk att dra ut i krig mot grannbyn eller byn något längre bort…

Det svåraste med vintern? Inte kylan, inte barnens tusentals lager kläder, blöta strumporm trasiga kängor, stormbyar, inställda tåg, slask, snödrivor eller fuktigt grått överallt.

ANNONS

Mörkret…

Mörkret är värst.

Jag vill in i ljuset igen. På alla sätt.

Marcus Birro

Vackert i Florens

Hjärtat log när Batistuta tog plats på Franchi i Florens igår.

Av flera anledningar. Dels för att han såg så extremt välmående och frisk ut. Men också för att värmen han visades från folk på arenan så lätt gick att spegla i hans blick.

Italien är verkligen bra på att minnas sina hjältar.

Nu är det inte särskilt längesedan Batistuta härjade runt i den lila (eller den solröda) tröjan men i dessa tider med kollektivt kort minne är det en stor frid att känna att vi faktiskt minns de som betydde allt för oss, för inte alls länge sedan.

ANNONS
Marcus Birro

Milans kaos blev ordning igen

Fina rockorkestern The Mission har monumentalt fin sång som heter Swan Song.

Svanesång med andra ord.

När allt är slut, sista dörren låst, lampan glöder till en sista gång innan den släcks.

Då sjunger svanen.

Men när hör man den där sången? När är det slut?

När har den där feta, fulla kvinnan sjungit färdigt?

Svårt att veta.

I fredags satt Milans Galliani och frustade på en presskonferens. Han skulle minsann sluta. Han var arg.

Han betedde sig som en ömtålig poet jag känner väl…

Han är som Ulf Lundell som efter varje turné aldrig ska turnera mer…

Nu är det nya sånger man hör.

Nu snackas det om att Barbara och Galliani ska sköta Milan även i framtiden. Som jag skrivit och sagt i tusen sammanhang på sista tiden. Italien är ett synnerligen märkligt land. Det som sker ser mest ut att ske. Egentligen förblir allt som det alltid varit.

ANNONS

Väldigt lite har hänt sedan kejsare Nero byggde staty av sig själv u i guld och matade lejonen med kristna.

Det är mycket skrik och skrän för rätt klent resultat.

Man kan älska eller hata det där.

Jag älskar det. Det skruvar upp veken till det här dryga 40-åriga livet. Det sänder en och annan behaglig ilning längs ryggraden.

Det håller mig vid liv.

När man blir äldre hoppas man slippa se svanen veckla ut sina stora vingar och ta sig ton. Döden blir en del av livet. Den feta kvinnan får gärna dröja innan hon börjar sjunga.

För några dygn sedan trodde vi det var hela havet stormar i Milan.

Nu är allt som vanligt igen.

Missa inte att Club Calcio startar redan klockan 18 i kväll.

Marcus Birro
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto