Ciao Roma…

Himlen är dov som en bastrumma och mörkt blå. Jag vaknar i en av alla fantastiskt stenhårda sängar och packar min väska.

Taxin rullar genom en nästan öde stad.

Ner för den slingriga vägen mot Piazza del Poplo, där jag på en halvmeters avstånd strök förbi en ensam Johnny Depp igår (han var i Rom för galapremiär av sin nya film) och sedan vidare bort förbi Piazza Venezia, Forum Romanum och så upp till vänster om Colosseum, sedan bort, fort, fort, fort mot flygplatsen.

Jag sitter i en stol vid ett fönster och ser regnet piska mot glaset.

Sedan sitter jag på ett flygplan mot Köpenhamn, byte där, och sedan hem till Stockholm och familjen.

Nu en kort paus vid ett fönster i ett hörn på Kastrup.

Om det är svårt att lämna Italien är det desto enklare att komma hem. Jag hör hemma hos min familj.

Jag fick några dagar helt själv i Rom och det var en fin tid men en man med familj som är ensam i en främmande stad är alltid lite osynlig för sig själv. Jag gick upp, promenerade, bad, tände några ljus, köpte en lunta med fotbollstidningar, sprang min runda i parken eller under broarna, men det är något som fattas hela tiden. Det är som att ha en meter kvar när man trodde att man kommit fram.

I Corriere dello Sport medföljer en bilaga om matchen mot Fiorentina. Känslan inför den matchen är att Roma får stryk. En hel del luft gick ur när Juventus slog Udinese i måndags  och det bara känns som om detta är Montellas kväll.

Hur som helst blir det en fantastisk kväll. Två av ligans häftigaste lag, och så kryllar det av spelare som har förflutet i respektive klubb. Allra tydligast givetvis Montella.

Läste en intressant och välskriven intervju med Englands förbundskapten Hodgson igår. Italien möter ju England i första gruppspelsmatchen i VM och det är en sympatiskt lågmäld, sympatisk och lyssnade Hodgson som berömmer Pirlo, berömmer Prandelli och också kan berätta att årets engelska landslag ser piggare ut än på länge. Spelarna är yngre, hungrigare, ivrigare att också lyssna, lära och förstå. Tidigare har engelska landslag  varit rätt arroganta mot allting annat och det har haft till följd att högmod gått före fall. England har inte vunnit VM sedan 1966 och spelade senast en match om medaljer (som man förlorade mot Italien) var om brons i VM.

Men det är på slutet som jag blir riktigt orolig inför Italien-England den 15 juni.

Det är när Hodgson berättar att han och landslaget den här gången har media med sig. “Alla begriper äntligen att vi inte kommer vinna VM bara för att vi är England. Det finns en ny känsla av ödmjukhet som jag inte känt tidigare” säger Hodgson.

Det där är alarmerande för Gli Azzurri. När det gäller England handlar väldigt många fiaskon om inställning och attityd. Om det nu är så att landslaget, med hjälp av unga, hungriga spelare, äntligen lärt sig den säregna men underbara egenskapen att lyssna, lära och ödmjuka sig, kommer det bli tufft för Italien.

En underbar återkommande grej i fina Corriere dello Sport är den helsida där man går några kliv längs minnenas gata. Man plockar fram allt ifrån finalförlusten i VM 1994, till segern mot Tyskland 2006, via en hopplös förlust 1958 mot Nordirland (en förlust min far fortfarande minns och får rysningar av, Italien missade därmed VM i Sverige 1958).

Men det som är allra häftigast är när man gör djupdykningar i helt vanliga kvalmatcher. Som VM-kval mot Lichtenstein 1976 eller när Sacci ber om förlåtelse för ett uselt landslag efter 2-1 borta mot Malta 1993.

Corriere dello Sport är en renodlad sporttidning. Den är som kvällstidningarnas sportbilagor fast tiotusen gånger större. Ändå ägnade Corriere igår en helsida åt författaren Marquez bortgång. Älskar det där.

Livet hänger ihop. Det går inte att skila konstformer åt. Litteraturen är lika viktig för människans själ som fotbollen. Alltså tar man författare på allvar. När får vi läsa en längre krönika om en författare i en svensk sporttidning? När vågar någon på allvar gå en enda meter ifrån mallen om att skriva 1000 tecken efter varje match eller på sin höjd skicka en sin superreporter till en tysk b-lags match och sedan skriva en alldeles för lång text om fulla supportrar med vänstersympatier.

Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur,  kärlek, hat, sorg och smärta. Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se Totti värma upp på Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.

Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Roddrigo Taddei är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.

Fattar ni?

Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.

Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.

Till hjärtat.