1995 ligger på en annan planet.
Jag var 23 år och hade startat året genom att slåss med Mats Lerneby. Nyårsnatten tejpade jag upp förlovningsringen på ytterdörren och blev brutalt ensam igen. Jag gjorde mig av med människor som kom mig nära. Jag blev riktigt bra på det.
Det var varken första eller sista gången.
Den sommaren flyttade jag till mina förtvivlade 21 kvadratmeter vid Svingeln i Göteborg. Jag drack varje dag. Jag grät mycket och skrev en diktsamling som kom ut två år senare och som har sålt i fem upplagor.
Jag såg till att glöggen inte kokade när det blev jul.
Jag lyssnade på Radiohead och The Mission.
Jag umgicks med vilsna flickor från Karlskrona och Malmö. Vi låg tätt i soffor när gryningen kom och tog båt (detta var innan bron) till Köpenhamn där vi hamnade under träd i parker och drack öl. Vi talade inte om det som drog oss ner. Vi trodde kaoset låg någon annanstans. I stormens öga dukade vi upp en picknick av vitt vin och salta pinnar.
VM i friidrott ägde rum i Göteborg.
Jag bar en skinnjacka med The Sisters Of Mercy-logga på ryggen.
Samma år startade Javier Zanettis italienska äventyr.
På 19 år har argentinaren inte åldrats en dag. Corriere dello Sport publicerade för en tid sedan foton från alla säsongerna han spelat i Inter. Han ser yngre ut idag än han gjorde när han kom till Milano.
Allting är förändrat sedan dess. På många sätt utgör Zanetti en sista utpost, ett utdöende släkte av skötsamma, lojala fanbärare som alltid satte klubbens vinning för sin egen. Att trofast stanna i en klubb, också i svåra tider, är ju något som dagens tatuerade superstjärnor till stora delar frigjort sig ifrån.
De första tio åren vann han nästan ingenting och hade massor av erbjudanden från andra klubbar. Men han stannade. Han lät sitt hjärta bestämma.
Zanetti har varit ett föredöme i allt. Han har alltid varit korrekt och vänlig mot media, givit allt för laget, pratat med fansen och för detta har han vunnit respekt i hela fotbollsvärlden.
I kväll spelar han sin sista hemmamatch för Inter. 70.000 beräknas komma till San Siro för att fira honom. Italien är bra på att ta hand om sina hjältar.
Jag kommer sakna honom. På många sätt har han varit en del av mitt liv i nästan tjugo år. På det sättet liknar han hjältar som Totti, Maldini, Del Piero och några till.
Om jag ser tillbaka på mitt liv är relationerna till fotbollsspelare de relationer som hållit längst i mitt liv. Jag minns hur tomt det kändes att inte se Paolo Maldini i Milans backlinje. Hur ödsligt kommer inte Roma verka när (eller om…) Totti lägger av.
Jag ska ärligt erkänna att jag var nära att börja gråta Zanetti lyfte Champions League-bucklan den där vårkvällen 2010. Få människor, om ens någon förtjänade den triumfen mer än honom.
Och det var just detta han var i första hand. Människa. Föredöme. Fanbärare. Hjälte.
Han är för en stor del av Inters dna, en ådra i den blåsvarta kroppen, själva själen i en klubb som redan i sitt namn gjort klart att man ser ut över världen för att hitta spelare till sitt lag.
Zanetti är en av få spelare som lyckats lösgöra sig från sin klubbtillhörighet och sväva fritt över fenomenet fotboll. Han är älskad av alla för att han pantsatt sitt hjärta åt Inter.
Zanetti avslutar sin karriär. Men legenden lever vidare.
Legenden är för evigt.