Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Arrivederci

I går kom beskedet att den här bloggen släcks ner. Jag beklagar beslutet men det är som det är. Jag har inga anklagelser mot någon alls utan ämnar gå vidare med min passion för Italien och den italienska fotbollen på andra sätt.

Det som en gång tände min gnista för att offentligt skriva om den italienska fotbollen var en fruktansvärt vinklad VM-krönika om Italiens VM-guld 2006. Januari 2007 började jag skriva på Svenska Fans och tre år senare gick jag över till Expressen.

2009 vann jag Guldskölden som Årets blogg och Årets krönikör. Jag vann också, som Expressenskribent (!) Aftonbladets stora Bloggpris.

ANNONS

Jag älskar att skriva och jag älskar Italien. Jag är självlärd och har alltid satt en ära i att inte tillhöra ett journalistiskt skrå.

Här har jag skrivit sedan hösten 2013.

Jag vill verkligen från hjärtat tacka alla som hört av sig med uppmuntran, beröm och kritik under den här tiden.

För en tid sedan lade jag ner Twitter (kontot sköts av en annan person nu) och jag har senaste tiden medvetet trappat ner på detta att ständigt synas. Jag har börjat renodla mitt liv helt enkelt. Samlat ihop mig, vårdat mitt hjärta och min själ.

Jag mejlade med Mauro Scocco om detta och han var inne på samma linje, att träda ut ur sammanhang för att få bättre överblick över sitt liv. Det är ju det som händer när jag reser till Italien. Jag upptäcker att jag mår bra av att inte röra mig på tusen arenor. Men det livet går ju faktiskt att leva även här i Sverige.

ANNONS

Livet är för heligt för att ideligen och skoningslöst belysas ur alla vrår och vinklar.

Ett farväl är alltid också en ny väg någon annanstans.

Marcus Birro

Javier Zanetti-En legend för evigt.

1995 ligger på en annan planet.

Jag var 23 år och hade startat året genom att slåss med Mats Lerneby. Nyårsnatten tejpade jag upp förlovningsringen på ytterdörren och blev brutalt ensam igen. Jag gjorde mig av med människor som kom mig nära. Jag blev riktigt bra på det.

Det var varken första eller sista gången.

Den sommaren flyttade jag till mina förtvivlade 21 kvadratmeter vid Svingeln i Göteborg. Jag drack varje dag. Jag grät mycket och skrev en diktsamling som kom ut två år senare och som har sålt i fem upplagor.

Jag såg till att glöggen inte kokade när det blev jul.

Jag lyssnade på Radiohead och The Mission.

ANNONS

Jag umgicks med vilsna flickor från Karlskrona och Malmö. Vi låg tätt i soffor när gryningen kom och tog båt (detta var innan bron) till Köpenhamn där vi hamnade under träd i parker och drack öl. Vi talade inte om det som drog oss ner. Vi trodde kaoset låg någon annanstans. I stormens öga dukade vi upp en picknick av vitt vin och salta pinnar.

VM i friidrott ägde rum i Göteborg.

Jag bar en skinnjacka med The Sisters Of Mercy-logga på ryggen.

Samma år startade Javier Zanettis italienska äventyr.

På 19 år har argentinaren inte åldrats en dag. Corriere dello Sport publicerade för en tid sedan foton från alla säsongerna han spelat i Inter. Han ser yngre ut idag än han gjorde när han kom till Milano.

Allting är förändrat sedan dess. På många sätt utgör Zanetti en sista utpost, ett utdöende släkte av skötsamma, lojala fanbärare som alltid satte klubbens vinning för sin egen. Att trofast stanna i en klubb, också i svåra tider, är ju något som dagens tatuerade superstjärnor till stora delar frigjort sig ifrån.

ANNONS

De första tio åren vann han nästan ingenting och hade massor av erbjudanden från andra klubbar. Men han stannade. Han lät sitt hjärta bestämma.

Zanetti har varit ett föredöme i allt. Han har alltid varit korrekt och vänlig mot media, givit allt för laget, pratat med fansen och för detta har han vunnit respekt i hela fotbollsvärlden.

I kväll spelar han sin sista hemmamatch för Inter. 70.000 beräknas komma till San Siro för att fira honom. Italien är bra på att ta hand om sina hjältar.

Jag kommer sakna honom. På många sätt har han varit en del av mitt liv i nästan tjugo år. På det sättet liknar han hjältar som Totti, Maldini, Del Piero och några till.

Om jag ser tillbaka på mitt liv är relationerna till fotbollsspelare de relationer som hållit längst i mitt liv. Jag minns hur tomt det kändes att inte se Paolo Maldini i Milans backlinje. Hur ödsligt kommer inte Roma verka när (eller om…) Totti lägger av.

ANNONS

Jag ska ärligt erkänna att jag var nära att börja gråta Zanetti lyfte Champions League-bucklan den där vårkvällen 2010. Få människor, om ens någon förtjänade den triumfen mer än honom.

Och det var just detta han var i första hand. Människa. Föredöme. Fanbärare. Hjälte.

Han är för  en stor del av Inters dna, en ådra i den blåsvarta kroppen, själva själen i en klubb som redan i sitt namn gjort klart att man ser ut över världen för att hitta spelare till sitt lag.

Zanetti är en av få spelare som lyckats lösgöra sig från sin klubbtillhörighet och sväva fritt över fenomenet fotboll. Han är älskad av alla för att han pantsatt sitt hjärta åt Inter.

Zanetti avslutar sin karriär. Men legenden lever vidare.

Legenden är för evigt.

Marcus Birro

Tala och skriv om det som hjärtat är fullt av

 

Vi är några stycken som representerar italiensk fotboll i Sverige. Jag är stolt att vara en av dem.

Men det är samtidigt en risk eftersom jag nog är den minst objektiva fotbollspersonligheten som fått chansen att sitta i en tevestudio. Det är också något jag är väldigt stolt över. Jag gillar människor som riskerar något med sina liv, som står för det de tycker också när andra kanske inte tycker samma. Obekväma människor. De behövs i teve de också. Vi brukar oftast inte bli så långvariga i tevesammanhang men vi brukar stöka till det som gott vi kan med den tiden vi får. Vi är som pibulls i en rastpark full av kastrerade pudlar.

ANNONS

När Italien åkte ut ur gruppspelet i VM 2010 satt jag också i en tevestudio på TV4. Då föll jag ihop utanför studion och fick hjälp in i taxin av chauffören. Samtidigt var det ett bra tillfälle att sörja ordentligt med en gång.

Kommentatorer och tyckare tar ibland sig själva på för stort allvar. Samtidigt är de en del av upplevelsen. Under lång tid dominerade Arne Hegerfors och Bo Hansson i stort sett all liveidrott i televisionen i det här landet. De satte så klart sin prägel. Nu är kanalerna och kommentatorerna fler, liksom tillfälliga tyckare ur fotbollsvärlden eller kulturvärlden. Det är en rätt god konst att förstärka intrycken utan att alltid behöva skapa dem själv. Jag kan bli rött på fegheten bara. Människor med starka viljor och åsikter som håller käften när de egentligen vill sjunga ut för att de är så förtvivlat fega och rädda för att några ska tycka illa om dem.

ANNONS

Ängsligheten är som en cancer. Stå upp för den du är, säg det du tycker så håller du ditt hjärta rent. Dessutom får du fansen med dig. För bland fansen finns det ingen objektivitet. Det finns ingen som överväger åsikter i det oändliga. Man reagerar med hjärtat  först. Låt även hjärtat få plats i det offentliga fotbollssverige.

Spelarna är likadana. De flesta är tristare är Folkpartiets partiprogram. De flesta talar men säger ingenting. De vill inte stöta sig. Men livet handlar om att stöta sig. Inte för sakens skull, utan för att det är viktigt att du står upp för den du är. Inte genom att ställa dig på någon annan, utan bara genom att vara trogen mot dig själv.

Samtidigt finns det många fantastiska kommentatorer och programledare i Sverige. Hussfelt, Wenström, Perlskog, Brolin, A. Andersson och många andra.

ANNONS

Våga tala om det hjärtat är fullt!

Marcus Birro

En ambassadör byter inte land.

Vem spikar vi upp när något går snett? Vems fel är det?

Och viktigare ändå, när något får fel i Italien vem spikar vi svenskar då gärna upp? Vilket löjligt land är inte Italien som röstar fram en lallare som Silvio gång efter gång? Visst är alla italienare renrakade latmaskar som raggar på blondiner hela dagarna? Visst är italiensk fotboll tråkig, målsnål, full av filmare?

Med all respekt, kära svenskar. Ni är grymma på mycket men era fördomar om Italien och italiensk fotboll är fortfarande monumental.

Av olika anledningar fungerar det rätt bra att spika upp mig. Jag har egentligen ingen med mig. Jag står rätt ensam i allt detta. Inte ens mina vänner står med mig.

ANNONS

Det är som det är. Det är som det har varit under en tid.

Samtidigt, skriver man ur hjärtat blir det fel ibland, och när det blir fel älskar pöbeln att trycka ner ens ansikte i den toleranta, blågula geggan och sätta en sko i nacken på en…

Folk löper i koppel dit alla andra löper och får de chansen att sparka lite åt ett håll som alla sparkar så tar man den chansen…

Till viss fel får jag faktiskt skylla mig själv. Jag reagerar med hjärtat före hjärnan många gånger. Då blir det rätt ibland, och fel ibland.

Jag erkänner att jag är en idiot. Men Sverige är ett märkligt land där man straffas kollektivt och stenhårt för att man är en naiv idiot.

Att vara naiv är närmast kriminell i det här landet.

Jag borde kanske veta att det är så. Samtidigt är jag glad att ta smällarna för italiensk fotboll. Att människor som skryter om våld och hat på sina Twitter-konton ser mig som en pajas är en seger för mig.

ANNONS

Det var oroligt i Rom i lördags. Att Italien är ett land som står på gränsen till sammanbrott egentligen hela tiden är det många som glömmer en dag som denna.

Det tycks vara viktigare att idiotförklara mig för att jag för över en månad sedan skrev (inte särskilt genomtänkt men ärligt och jag står för det fortfarande) att det är farligare att gå på fotboll i Sverige än i Italien, än det är att förfära sig över att en ung man svävar mellan liv och död. Ingen av alla som drar upp mitt gamla inlägg orkar bry sig ett enda dugg om vad det är som egentligen hänt i Rom, om någon är allvarligt skadad eller värre ändå.

Istället handlar allting om mig.

Få har stått upp för svenska supportrar tydligare än jag i svensk media de senaste fyra, fem åren.

Jag antar att det förtroendet är borta nu…

Allt handlar om att skyffla mer skit ner i den grav folk älskar att knuffa mig.

ANNONS

Det är okej. Jag tar det. Jag tar det också. Jag gav mig aldrig in i det här för att sitta solbränd och flina mig igenom sändning efter sändning. Jag gav mig in i det här för att jag älskar italiensk fotboll. Jag behöver inga vulgära, billiga popularitetspoäng. Mitt skrivande är på riktigt.

Det har varit oroligt i Italien under lång tid. Det har varit oroligt i Italien sedan… alltid egentligen.

Ni som orkat lyfta näsan från era armhålor och lyckats vrida blicken över era dataskärmar vet att Italien sedan flera år är ett land i kris. Att Italien alls håller ihop som enat land är egentligen ett mirakel.

För två veckor sedan var det våldsamma uppror på gatorna när demonstrationer och polis drabbade samman. Det som hände i lördags är fortfarande inte riktigt klarlagt och är dessutom inte en eller två eller ens tre händelser.

ANNONS

Det är fler ändå. Tiden kommer utvisa vad det var som hände och varför det hände. Många läser italienska tidningar och skriver texter som förklarar allting och ingenting, precis som italienarna själva.

Låt mig dock verkligen få uttrycka min avsky och min ilska över att behöva läsa om kaos och våld i samband med italiensk fotboll igen.

Låt oss stanna vid det som hände inne på Olympiastadion. Att en lagkapten för ett av Italiens bästa lag tvingas ut till en supporterledare för att klargöra med denna om det är okej att spela en fotbollsmatch, är ett sjukdomstecken.

Särskilt om supportern i fråga bär en tröja som indirekt (om man vill uttrycka sig milt) försvarar mordet på en polis i Catania 2007.

Italien är ett land i kris och i kaos. Italiens premiärminister var på plats i lördags. Folk från Neapel (och säkert en del från Florens) anser inte ens att de är italienare.

ANNONS

Därför kan de unisont bua högt och tydligt under nationalsången. De anser sig inte ha med Italien att göra. Italien är bara ett tomt, trött skal de bor i.

Steget därifrån ifrån att starta upplopp och kaos på gatorna är inte långt. Det du inte känner dig allierad med är enklare att slå sönder.

Kolla på svenska förorter där ambulanser och brandmän i bland får representera landet Sverige och ibland attackeras av den anledningen.

Är man inte en del av ett samhälle, känner man inte tillhörighet och samhörighet, spelar det väl ingen roll att man kackar i eget bo?

Varför ska jag vara lojal mot en stat som jag, felaktigt eller inte, anser behandlar mig som en tredje klassens medborgare?

Italiens problem går djupt. Samtidigt är Italien ett land och italienare ett folk som brukar resa sig när ingen tror att det ska gå att resa sig igen.

ANNONS

Med allt detta sagt och skrivet är det givetvis med stor sorg och ilska jag ser och tar del av bilderna från bråket innan matchen i lördags, och kaoset på arenan strax före match.

Jag är inte blind av kärlek. Jag är inte så enögd att jag försvarar italiensk fotboll vad som än händer.

Jag försöker däremot förklara och vidga begreppen av den enkla anledningen att ingenting i Italien, absolut ingenting, kan förstås om man inte lyfter blicken en aning och åtminstone försöker se perspektiven och den något större bilden.

Italien är inte vilket land som helst. Italien är inte Sverige. Tack Gud för det. För både Sverige och Italiens skull.

Italien går inte att förstå på 140 tecken. Italien går inte att hata sönder på 140 tecken. För alla er som vill att jag ska gå igång på just Twitter kan jag meddela att jag inte finns där längre. Skrik ni. Jag lyssnar inte.

ANNONS

Och till alla som alltid låter bli att visa sitt stöd…well…jag vet inte…

För övrigt gratulerar jag Juventus som välförtjänt vunnit serie A för tredje året i rad.

Jag älskar Italien och jag älskar serie A. Men det är ingen blind kärlek.

En ambassadör står för sitt land också när det blåser. En ambassadör byter inte land. En ambassadör smiter inte ut bakvägen och söker medborgarskap någon annanstans.

Jag är ett med min kärlek. Men den är inte blind och den är inte enfaldig.

En ambassadör står stolt också när vinden friskar i, när den kommer i iskalla stråk från norr…

Jag står rak i ryggen.

 

 

 

Marcus Birro

En ambassadör byter inte land.

Vem spikar vi upp när något går snett? Vems fel är det?

Och viktigare ändå, när något får fel i Italien vem spikar vi svenskar då gärna upp? Vilket löjligt land är inte Italien som röstar fram en lallare som Silvio gång efter gång? Visst är alla italienare renrakade latmaskar som raggar på blondiner hela dagarna? Visst är italiensk fotboll tråkig, målsnål, full av filmare?

Med all respekt, kära svenskar. Ni är grymma på mycket men era fördomar om Italien och italiensk fotboll är fortfarande monumental.

Av olika anledningar fungerar det rätt bra att spika upp mig. Jag har egentligen ingen med mig. Jag står rätt ensam i allt detta. Inte ens mina vänner står med mig.

ANNONS

Det är som det är. Det är som det har varit under en tid.

Samtidigt, skriver man ur hjärtat blir det fel ibland, och när det blir fel älskar pöbeln att trycka ner ens ansikte i den toleranta, blågula geggan och sätta en sko i nacken på en…

Folk löper i koppel dit alla andra löper och får de chansen att sparka lite åt ett håll som alla sparkar så tar man den chansen…

Till viss fel får jag faktiskt skylla mig själv. Jag reagerar med hjärtat före hjärnan många gånger. Då blir det rätt ibland, och fel ibland.

Jag erkänner att jag är en idiot. Men Sverige är ett märkligt land där man straffas kollektivt och stenhårt för att man är en naiv idiot.

Att vara naiv är närmast kriminell i det här landet.

Jag borde kanske veta att det är så. Samtidigt är jag glad att ta smällarna för italiensk fotboll. Att människor som skryter om våld och hat på sina Twitter-konton ser mig som en pajas är en seger för mig.

ANNONS

Det var oroligt i Rom i lördags. Att Italien är ett land som står på gränsen till sammanbrott egentligen hela tiden är det många som glömmer en dag som denna.

Det tycks vara viktigare att idiotförklara mig för att jag för över en månad sedan skrev (inte särskilt genomtänkt men ärligt och jag står för det fortfarande) att det är farligare att gå på fotboll i Sverige än i Italien, än det är att förfära sig över att en ung man svävar mellan liv och död. Ingen av alla som drar upp mitt gamla inlägg orkar bry sig ett enda dugg om vad det är som egentligen hänt i Rom, om någon är allvarligt skadad eller värre ändå.

Istället handlar allting om mig.

Få har stått upp för svenska supportrar tydligare än jag i svensk media de senaste fyra, fem åren.

Jag antar att det förtroendet är borta nu…

Allt handlar om att skyffla mer skit ner i den grav folk älskar att knuffa mig.

ANNONS

Det är okej. Jag tar det. Jag tar det också. Jag gav mig aldrig in i det här för att sitta solbränd och flina mig igenom sändning efter sändning. Jag gav mig in i det här för att jag älskar italiensk fotboll. Jag behöver inga vulgära, billiga popularitetspoäng. Mitt skrivande är på riktigt.

Det har varit oroligt i Italien under lång tid. Det har varit oroligt i Italien sedan… alltid egentligen.

Ni som orkat lyfta näsan från era armhålor och lyckats vrida blicken över era dataskärmar vet att Italien sedan flera år är ett land i kris. Att Italien alls håller ihop som enat land är egentligen ett mirakel.

För två veckor sedan var det våldsamma uppror på gatorna när demonstrationer och polis drabbade samman. Det som hände i lördags är fortfarande inte riktigt klarlagt och är dessutom inte en eller två eller ens tre händelser.

ANNONS

Det är fler ändå. Tiden kommer utvisa vad det var som hände och varför det hände. Många läser italienska tidningar och skriver texter som förklarar allting och ingenting, precis som italienarna själva.

Låt mig dock verkligen få uttrycka min avsky och min ilska över att behöva läsa om kaos och våld i samband med italiensk fotboll igen.

Låt oss stanna vid det som hände inne på Olympiastadion. Att en lagkapten för ett av Italiens bästa lag tvingas ut till en supporterledare för att klargöra med denna om det är okej att spela en fotbollsmatch, är ett sjukdomstecken.

Särskilt om supportern i fråga bär en tröja som indirekt (om man vill uttrycka sig milt) försvarar mordet på en polis i Catania 2007.

Italien är ett land i kris och i kaos. Italiens premiärminister var på plats i lördags. Folk från Neapel (och säkert en del från Florens) anser inte ens att de är italienare.

ANNONS

Därför kan de unisont bua högt och tydligt under nationalsången. De anser sig inte ha med Italien att göra. Italien är bara ett tomt, trött skal de bor i.

Steget därifrån ifrån att starta upplopp och kaos på gatorna är inte långt. Det du inte känner dig allierad med är enklare att slå sönder.

Kolla på svenska förorter där ambulanser och brandmän i bland får representera landet Sverige och ibland attackeras av den anledningen.

Är man inte en del av ett samhälle, känner man inte tillhörighet och samhörighet, spelar det väl ingen roll att man kackar i eget bo?

Varför ska jag vara lojal mot en stat som jag, felaktigt eller inte, anser behandlar mig som en tredje klassens medborgare?

Italiens problem går djupt. Samtidigt är Italien ett land och italienare ett folk som brukar resa sig när ingen tror att det ska gå att resa sig igen.

ANNONS

Med allt detta sagt och skrivet är det givetvis med stor sorg och ilska jag ser och tar del av bilderna från bråket innan matchen i lördags, och kaoset på arenan strax före match.

Jag är inte blind av kärlek. Jag är inte så enögd att jag försvarar italiensk fotboll vad som än händer.

Jag försöker däremot förklara och vidga begreppen av den enkla anledningen att ingenting i Italien, absolut ingenting, kan förstås om man inte lyfter blicken en aning och åtminstone försöker se perspektiven och den något större bilden.

Italien är inte vilket land som helst. Italien är inte Sverige. Tack Gud för det. För både Sverige och Italiens skull.

Italien går inte att förstå på 140 tecken. Italien går inte att hata sönder på 140 tecken. För alla er som vill att jag ska gå igång på just Twitter kan jag meddela att jag inte finns där längre. Skrik ni. Jag lyssnar inte.

ANNONS

Och till alla som alltid låter bli att visa sitt stöd…well…jag vet inte…

För övrigt gratulerar jag Juventus som välförtjänt vunnit serie A för tredje året i rad.

Jag älskar Italien och jag älskar serie A. Men det är ingen blind kärlek.

En ambassadör står för sitt land också när det blåser. En ambassadör byter inte land. En ambassadör smiter inte ut bakvägen och söker medborgarskap någon annanstans.

Jag är ett med min kärlek. Men den är inte blind och den är inte enfaldig.

En ambassadör står stolt också när vinden friskar i, när den kommer i iskalla stråk från norr…

Jag står rak i ryggen.

 

 

 

Marcus Birro
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto