Testa att säga det till en italienare

Uppträdde i Falköping igår. Över 800 sålda biljetter. Helt otroligt. Flera av dem som kom fram efteråt bar italienska fotbollströjor. Sådant gör mig glad.

Det är ett bevis på att vi finns. Vi gör inte lika väsen av oss som andra fans men vi finns där ute och vi lever våra liv i förvissningen om att vår kärlek till Il Calcio betyder lika mycket för oss som annan fotboll gör för drivorna av folk som köar sig in på sportbarer för att följa de rika arabernas olika lag i England…

Tack till alla som kom i Falköping igår.

Domarna i Italien har det inte lätt. Det blev dessutom värre efter 2006 när Calciopoli rullades upp. Många har glömt att flera domare då stängdes av, att domarkåren kollektivt försökte sig på en total sanering, och att många nya namn tidigt fick slussas in i systemet.

Det förekom dödshot och misshandel av de ansvariga i detta städande. Men städandet genomfördes. Förtroendet tar dock längre tid att bygga upp. Ofta tar det längre tid för saker att byggas än det tar för saker att raseras. Att städa ett hus går snabbare än att bygga ett nytt.

I Italien läggs mycket tid och energi på vilken domare som dömer vilken match och varför. Tidningarna har helsidor om detta och teve diskuterar ingående domarna, inte bara deras insatser utan också deras karaktär, historik och privatliv.

I Sverige fungerar det inte riktigt så.

På många sätt representerar domarkåren systemet i Italien. Därför blir det legitimt att kritisera domaren. Han ses av många som en fiende. Konspirationsteorierna är många.

Samtidigt är det enkelt att förstå folk. Domarkåren HAR bevisats vara korrupt, och detta bara för några år sedan. Samtidigt är det faktiskt enskilda domare, inte hela systemet i sig självt, som brustit och korrumperats.

Men testa och säg det till en italienare och han kommer bara garva åt dig.

Alla domare är gangsters tills motsatsen är bevisad. Och även långt efter att motsatsen faktiskt bevisats…

Italienska RAI hade under massor av år sin berömda Moviola där man i detalj och i repis, om och om igen, visade tvivelaktiga situationer under matcherna. Men efter kritik om att debattklimatet hårdnat betydligt mot domarna har man dragit ner rejält på den typen av kritik, som alltid sker i efterhand, och nästan alltid utan att domaren själv kan eller får svara på kritiken.

Dessutom är det orättvist att bara domarna ska granskas så stenhårt efter en match. I rättvisans namn borde man ägna sig åt samma kritik mot samtliga spelare, tränare, funktionärer och publik.

I kväll möter Roma Chievo och det känns fortfarande som jag drömmer en vacker dröm. Jag vill inte vakna upp ur denna dröm.

Jag vill drömma mina eldröda drömmar om detta lag, denna stad, denna tränare och denna sagolika klubb.

Han räddade en klubb på dekis i mitten av åttiotalet, pumpade in pengar och resurser. Men lika viktigt har under åren hans hängivna passion varit.

Sedan skenade hans karriär åt tusen håll och långsamt förvandlades han till en nutida kejsare Nero. Makten, rikedomen och politiken korrumperade honom.

Sommaren 2012 var jag i Italien när Milan genomgick sin fullständiga makeover. I maj förra året grät San Siro över alla senatorer (som de äldre, rutinerade spelarna kallas) som slutade eller bytte klubb och under sommaren såldes Thiago Silva och Zlatan till Frankrike.

Vem skickade Berlusconi då fram, som en sorts mänsklig sköld? Jo, Max Allegri. Han fick sitta på många tunga presskonferenser och försvara ett lag som under några få veckor slogs fullständigt i spillror.

Under hösten 2012 spelade Milan rätt dåligt men efter nyår lyfte man sig rejält och var under en period i januari faktiskt hela ligans bästa lag. Samtidigt vann man mot Barcelona med 2-0 under en fullständigt enastående vackert kväll på San Siro. Jag hade glädjen att få vara där då.

Nu talas det återigen om kris och återigen skickar Silvio fram Allegri.

I våras, inför matchen mot Barcelona, satt jag på Milanello när jag hörde rotorbladen från Silvios helikopter närma sig.

När han sedan satt bredvid Allegri var det som att se två svurna fiender försöka samsas runt samma bord. Det var plågsamt att se. Som ett par som ska skiljas där den ene har varit otrogen.

Det är ingen hemlighet att Galliani fått agera åskledare mellan de två under den här tiden som Allegri tränat Milan.

Men det tyngsta ansvaret för att Milan går dåligt vilar på Silvios axlar. Det är han som inte köpt en eller två försvarsspelare och det är han som valde att sälja Zlatan (som då ville stanna i Italien) och det är han som valt att strypa alla pengar till Milan.

Allegri blir lämnad med kaos och sönderfall och försöker bygga ett slagkraftigt lag med de förutsättningar han blivit given.

Åter igen är Silvio nu ute och ställer hårda krav och ultimatum på Allegri. Men likt alla stora ledare omger han sig av människor som kan gå från personliga vänner till levande sköldar på en kort minut.

Samtidigt som Milan sladdar i ligan går man riktigt bra i Champions League och den luftfickan kan vara Allegris smala lycka just nu.

Italiens fotboll behöver ett slagkraftigt Milan men felet att det inte är så är inte Allegris, utan Berlusconis.

På flera sätt känns det som om magin runnit ut. Udinese borta är en tuff uppgift. Hur länge ska drömmen få flimra och sjuda i hjärtat? Hur länge ska världen skimra i gult och rött?

Kanske är det depprockaren i mig som har svårt att förlika sig med framgången och glädjen.

Både Totti och Gervinho saknas i laget. Men när någon saknas i Roma, kliver någon annan fram. Eller laget tar större plats, är det nog rättare att skriva.

Roma spelar med stort tålamod i första halvlek. Men det är Udinese som skapar de största och bästa chanserna. Under hela den första halvleken sitter Garcia och antecknar. Länge, noga och under stor koncentration.

Han ser ut som en upptagen professor.

Garcia är fotbollsvärldens mest fascinerade människa just nu.

Det han gjort i klubben och i staden Roma är något alldeles oerhört.

Han har svingat sitt trollspö av tillit och förtröstan över ett stort pulserande hjärta av kaos och förvirring.

Det är ingen vacker match. Det är ingen vacker tillställning. I paus brygger jag mig mitt kaffe extra starkt och när andra halvleken drar igång är det oceaner mellan lagdelarna i Roma. Borriello blir hängande som en jojo i trasigt snöre högst upp och lyckas inte hålla fast bollen tillräckligt länge för att Roma ska kunna skapa några riktiga målchanser.

Halvvägs in i andra halvlek blir Maicon utvisad.

Alla kan vara geniala då och då. Men ett sant och riktigt geni vet att det endast är regelbunden klokhet som är det riktiga beviset på genialitet. Att gång efter annan överraska och briljera är det verkliga geniets kännetecken…

Garcia gör några tydliga och viktiga byten efter utvisningen.

Det vackra med detta Roma är att man vinner matcher på tusen olika sätt. Man ställs inför nya utmaningar och erövrar dem, en efter en. Konsekvent och tålmodigt.

Det är underbart att se.

När andra lag gör sig beroende av vissa spelare så har Garcia förstått att ett lag vinner matcher tack vare ett lag, och i ett lag ingår alla i och runt en klubb.

Alla ,från fansen i utlandet, och hela vägen fram till lagkapten Totti, är delaktiga. Alltså kan ett lag som saknar sina två stora stjärnor, och med en man utvisad ändå vinna en match borta med 1-0.

Det är helt och hållet unikt.

När taxin rullar genom oktobermörket mot TV4 för kvällens Club Calcio är jag så lycklig över att få vara en liten del, en cell, i denna gulröda kärlek, ett litet ben i kroppen på AS Roma som just nu fortsätter att överraska oss alla.

Kärlek, kallas det visst…

Staden i mitt hjärta en gång. Därför alltid i mitt hjärta. Men det har gått tio år sedan jag bodde där nu och den tiden har slungat mycket helande vatten under broarna. Jag är en annan, staden är också en annan.

Jag sover på fina Elite Plaza, inhyst i en ljusgård och ett hus där jag faktiskt pluggade religion en gång för tjugo år sedan.

Nu bor jag i Stockholm och trivs med det.

Göteborg är numera en sorts brottsplats, ett museum med uppstoppade minnen överallt. Det är som att traska omkring bakom avspärrningar. Det är som att trampa försiktigt över sina egna fotsteg från länge sedan…

Inom ekonomin talar man om svarta svanar som kan dyka upp. Alltså händelser som inte går att förutse som ändrar ekonomiska förutsättningar till det sämre. Det är snabba svanar också. De kan komma inglidande från ingenstans på nolltid.

Lite samma inom fotbollen. Tottis skada var onekligen en sådan svart svan.

Det är som Garcia säger, Roma utan Totti är ett helt annat lag. Samtidigt har Roma bevisat att man klarar av att spela delvis på ett annat sätt, som mot Napoli där Totti tvingades utgå efter en halvtimma. Det blir ett rakare spel med längre bollar mot Borriello. Samtidigt finns det fortfarande rätt mycket kreativitet kvar på Romas mittfält.

Och apropå svarta svanar. Balotelli är en av tre italienare som är aktuella för guldbollen. De övriga två är de gamla vanliga, Andrea Pirlo och Gianluigi Buffon.

Inte så mycket att snacka om.

Tåget skär som en pil genom Sverige. Himlen är som ett lock över landskapet. Träden står kala och sorgsna strax intill.

När jag sluter mina ögon ser jag mig själv, med familjen, i Rom, i en smal gränd, med hjärtat upplyft i rosa, ljusa band.

Sverige är ett tillstånd. Ibland måste man byta tillstånd.

Jag har sovit tre timmar när telefonen väcker mig. Klockan är 0440. Jag ska med det tidiga tåget till gamla hemstaden Göteborg för några möten och sitter i taxin och ser stadshuset skjuta upp genom den lätta dimman när bilen rullar över Västerbron.

Mest folk med väskor på hjul som är ute så dags.

Himlen ljusnar långsamt. Som en knytnäve som långsamt öppnas bryter ljuset fram över horisonten.

Kaffet är varmt och starkt.

Jag saknar harmoni i livet just nu. Det mesta är kaos. Jag har ändå några lyktstolpar att snurra fast mig vid. Min tro, min nykterhet, mitt skrivande. Ibland är de tre vännerna allt du får.

I sådana här tider trivs jag med att sjunka ner i serie A. Fotbollen fungerar som ett varsamt inrett rum. Det finns inget vasst där, inget som kan skada mig. Jag behöver inte heller vara rädd för att skada mig själv.

Ibland känns det som om världen inte förstår oss. De tror att vår kärlek till klubben, till laget, till staden är en sorts omogen hobby. Men den är stora delar av vårt liv. Kärleken till laget liknar mycket kärleken till Gud.

Vi söker alla ett sammanhang som är större än vad vi är. Både laget och Gud var där innan dig och båda kommer vara kvar efter dig…

Det enda du kan göra är att älska medan du är här.

Om du inte älskar flimrar livet bara förbi. Om du inte söker och hittar ditt välsignade sammanhang yr ditt liv bort från dig, som grus i en höststorm.

Nästan ljust nu. Katrineholm blir ett streck utanför fönstret. Några hus med kuber av ljus, ett köksbord i blixtbelysning, en kvinna som går mellan två rum. Först där, sedan borta. Skog igen. Ett tjärn, ett dike, en grävmaskin, byggjobbare i gula västar, affärsmännen runt omkring mig flyttar pengar och sammanhang på sina små bärbara datorer.

Av alla relationer jag haft och har är relationen till Roma den som kommer leva längst.

Det är både ganska sorgligt och en stor tröst.

Alla har sin uppfattning vad en filmning är och inte är.

Alla är överens om att det är förkastligt att filma. Så länge det inte är Johan Elmander som gör det…

Herr Åslund är en modig man som vågar anse att det faktiskt finns värre saker än att filma. Jag håller med. Filmningar eller förstärkningar är ett resultat av domares inkonsekvens i mångt och mycket. Dessutom har försvarsspelare oändligt  många tysta fördelar.

Är filmningar fusk?

Frågan liknar den man kan höra kriminella ställa. Ett brott är enbart misslyckat när brottet upptäcks.

Det finns dock en del sammanhang där det är mer eller mindre okej med filmningar.

Jag har betydligt större förståelse om Emil Karlsson i ÖIS (och inte bara för att jag håller på dem) förstärker en knuff i ryggen och vädjar om en straff i kampen för att överleva i Superettan, än jag har när världsstjärnor som C. Ronaldo filmar/förstärker/överdriver/gör sig till som i matchen mot Juventus igår.

Samma sak med Neymar.

Två sådana briljanta fotbollsspelare borde hålla sig för goda för att bete sig som desperata korplirare.

Obegripligt att dessa två eleganter degraderar sig själva med den simple spelarens tricks.

I mina ögon är det viktigt att vara en värdig människa. Och likt Bamse kommer styrka, storhet och betydelse med ett visst ansvar.

Det kryper i mig när Neymar desperat fuskar sig till en frispark. Gallan smakar grönt och surt när Ronaldo slänger sig och svan-dör när han blir nuddad.

Många har fortfarande fördomar om serie A som en fuskande liga. Jag som följt serie A extremt noga sedan tidigt nittiotal kan dock konstatera att det blivit oändligt mycket bättre i just Italien.

Serie A var dessutom en av de första ligorna i världen som började varna för filmningar.

Kan vara värt att minnas.

Hösten är full med sköna plusgrader och när stockholmarna beklagar sig över det lätta regnet och den milda blåsten vill jag berätta för dem hur det är att leva sina första 30 år i Göteborg med ett ständigt, sylvasst och vågrätt ösregn året om.

Mörkret håller jag stången med arbete, träning och fotboll på min stora tv.

Det går fint för de italienska lagen i Europa. Milan, som inte för länge sedan fick stryk av Hellas Verona, spelar oavgjort mot Barcelona inför ett fullsatt och glittrande San Siro. Napoli vinner borta mot Marseille men har fortfarande suveräna Dortmund och pånyttfödda Arsenal framför sig. Men vilken avslutning vi får i de olika grupperna.

I kväll möter Juventus Real Madrid och det är svårt att avgöra hälsostatus på den anrika gamla damen. De fyra snabbt insläppta målen mot Fiorentina fick Conte att gråta i direktsändning och eftersom Juventus backlinje alltid erkänns vara Italiens bästa är det rimligt att en viss förvirring råder.

Jag tror att det kan bottna i psykologi. En viss koncentrationsstörning infinner sig när spelare inte är exakt hundraprocentigt hungriga och laddade. För rent fysiskt har inte Juventius backlinje blivit sämre, snarare tvärtom.

Att det går att såra Juve visade Bayern extremt tydligt i våras. Men samtidigt verkade alla överens om att det krävdes lag som Bayern för att störa dem men i år har flera lag i serie A visat att det går att göra mål på Juve.

Juventus har bara två poäng på två matcher men den där gruppen är snäll mot italienarna som trots det ligger på andra plats.

Ändå är givetvis kvällens match extremt viktig. Angeläget för Juventus att få reda på vilken typ av lag man är, även om drömmen om semifinal (och mer) som det talades om tidigare i höstas mest känns som en avlägsen dröm.

I dag, på väg hem från förskolan, frågade min son mig:

– Är det sant att jag på riktigt är döpt till Totti?

– Ja, svarade jag.

Milo gick tyst ett tag, sedan sade han:

– Det är extremt coolt, pappa.

Exakt så…

Fast idag är jag hemma med sjuk dotter. Hon sitter här bredvid och är så tapper mitt i all feber.

Från Rom kommer oroande nyheter.

Totti är borta ända till december och detta blir det första och hittills största testet för Garcia och Roma.

I kväll är det fint möte i Milano.

I våras hade jag glädjen att vara på San Siro när Milan slog Barcelona med 2-0. I förlängningen räckte det inte men just den kvällen kunde man känna doften av Milans grandiosa storhetstid. Jag svår att jag kände San Siro gunga under mina fötter. Det kändes verkligen som om hela arenan lättade någon meter ovanför marken.

I kväll är temperaturen betydligt lägre. Jag har svårt att se hur Milan alls ska kunna rubba Barcelona. Dessutom möts ju Milan och Barcelona så gott som alltid i CL. Lite av magin har slipats av.

Att Vincenzo Montella lyckas så bra med Fiorentina är verkligen ett styrkebesked. Till den här säsongen har man förlorat en hel del viktiga spelare men smarta värvningar och en sublim blandning av spelteknisk briljans och taktisk disciplin frälser Florens just nu.

Jag bodde utanför Florens ett halvår 2002. Det året hette klubben Florentina (med ett L) och harvade i nuvarande serie C1.

Jag tog tåget in till Florens så gott som dagligen och gick i kyrkor och satt på barer. Det första har jag fortsatt med. Det sista har jag brutit med.

Jag längtar verkligen till Italien så här års. Saknar vardagen där nere.

Nu faller regnet med ett lugnt och takfast tålamod. Livet gör inte så många knop just nu. Att trots det älska livet, för vad det är, är det riktigt svåra, det gastkramande svåra, i den här kråksången vi nynnar på.

Han har ju nästan alltid varit där. Han gjorde försvarsspel till en god och utsökt konstform.

Under en period myntade jag och några vänner begreppet “Nestas ansikte”. Det handlade om när Italien hade 1-0 borta mot Georgien en kulen kväll i november med tio minuter kvar att spela, och hörna emot sig.

Han såg ofta helt livrädd ut. Och jag kan inte räkna alla de timmar jag suttit och varit livrädd för en sen kvittering mot sämre motstånd under åren som jag följt Gli Azzurri.

Det har gått år då min kärlek till Nesta hamnat i slentrian. Kärlek riskerar alltid att bli tagen för given. Han var ju alltid där.

Jag satt på ett torg i Venedig sommaren 2006 och såg Nesta bli skadad i sista gruppspelsmatchen mot Tjeckien. Det var inte första gången som han skadade sig i ett stort mästerskap. Denna gång var dock extremt speciell eftersom Italien senare vann VM och den som kom in istället för Nesta var, för att uttrycka det milt, en annan typ av försvarsspelare… Marco Materazzi. Han blev sedan osannolik hjälte istället för Nesta.

Varje söndag stod han där i en av de mest balanserade och skönaste backlinjen världen skådat, bland annat med Paolo Maldini och jag svepte med kärleksblicken över planen, hittade honom, och kunde lugnt luta mig tillbaka.

Fast egentligen skulle Nesta bli Lazios Totti. Så blev det inte. Han hamnade i Milan och han har alltid haft svaga stråk av en sorts stilla sorg i sin uppenbarelse. Något vackert men undanglidande.

Det är en hel era av värdighet, tolerans och civilisation som tar slut. Det är också på ett sätt vårt eget avsked. Vi är definitivt inte unga längre.

För sådana som oss är Nesta en levande ikon, en av de största fotbollsspelaren som någonsin funnits. Man kan till och med hata italiensk fotboll och ändå få något varmt i blicken när man talar om honom. Så stor är han. Han är en levande dröm för miljontals unga pojkar som liksom han själv, nu vuxit upp, blivit män, fått barn själva.

Tack för allt, maestro.

Det är en cirkus, en upplyst scen, ett spektakel, en fest, en konstform, en fulländad underhållningsmaskin.

I andra länder ligger arenan där spelet sker mitt i en stenöken, eller vid alla vägars ände. Omgivningar är gallfärgade och hemska. Vädret är hemskt. Maten är friterad. Drycken blaskig. Fansen packade.

Det enda av intresse blir själva matchen, de nittio plus tillägg som spelas varje gång.

I Italien handlar det om väldigt mycket mer. Fotbollen läcker ut i varje del av samhället. Konsten tar form mitt i veckan när man dricker sitt kaffe på sitt stamställe och snackar fotboll med ägaren. Spektaklet förbereds ( som inför derbyn) fler månader i förväg. Flaggor syns, tifon förbereds, koreografi planeras.

Det finns inga dörrar att stänga. Man lever varje dag i veckan med fotboll helt nära. Själva matchen är egentligen bara en pusselbit i det vackra pussel som italiensk fotboll utgör.

I Sverige är vi väldigt noga med att särskilja våra olika livsdelar. Det är vattentäta skott i vårt eget liv. Vi delar upp vardag och fest, arbete och fritid, nu och då, här och där. I Italien flyter allting samman. Livet blir en böljande enhet.

Italienare låter också laget vara en sorts ambassadör för sig. Klubben, laget, färgerna är inte bara viktiga söndagseftermiddag mellan 15-17 utan varje dag, hela tiden.

Klubben definierar vem du är i alla lägen, varje dag.

Också därför älskar jag Italien.

I kväll sänder vi Club Calcio och bjuder på det bästa och det mesta från serie A. I TV4 Sport Extra och TV4 Play klockan 20.

Jag låter bli att gå in på detaljer, detta är inte rätt forum för det. Jag konstaterar bara att jag varit både arg och mycket ledsen.

Men så.

Sången från Rom. Flaggorna, halsdukarna, stoltheten. Som ett gulrött hav böljar Curva Sud och allt som hänt under dagen rasar av, som meningslöst mörker.

Mycket är storslaget med segern igår. Fram till nu har Totti varit hela ligans bästa spelare. När han skadar sig efter bara en halvtimma och tvingas byta så syns det knappt i spelet. Eller rättare; det är som om Roma trollar fram ett helt annat, nytt, sätt att spela med Borriello på topp.

Jag tror detta är en av Romas hemligheter. Garcia har fått detta lag att spela på fler än ett sätt. Därför är det så svårt att såra Roma just nu. Laget förändras snabbt, ibland under en och samma match. På det sättet blir ett lag extremt svårläst.

Dessutom har Garcia revolutionerat försvarsspelet. Hela laget spelar försvar nu. Tidigare, givetvis under Zeman men också under flera andra tränare de senaste sex, sju åren, har Roma knappt försvarat med sina försvarare. Nu är laget ett riktigt lag även i defensiven.

Det är underbart att vakna en kall men solig lördag och leda serien. Det är underbart att läsa tabellen. Det känns lite overkligt och det tar några minuter innan jag inser att det som hände igår faktiskt hände på riktigt.

Sedan tar jag en underbar löprunda längs Söder Mälarstrand och på Långholmen och känner mig som en stråle kylig men vacker sol som snirklar sig ner mellan de allt kalare grenarna.

Stockholm är vackert. Hösten är vacker. Som en hyllning vaggas hela Sverige i Romas färger.

En underbar tid på alla sätt.

En tidig morgon, mellan kaffet på baren och bönen i kyrkan, ser jag en välbekant figur komma gående  på den smala gatan. mest en gränd, utanför vårt hus. Han ser lite besvärad ut, nästan jagad.

Han har en väska kastad över axeln. Mitt på lyser Romas klubbmärke.

Han är extremt Daniele De Rossi. Det där är min första tanke och den sjunker in under flera minuter, också sedan vi passerat varandra efter att mannen i fråga kastat ett snabbt, skyggt ögonkast på mig.

När han passerat blir jag stående stum. Det känns som om jag faller. Det känns som någon svept undan benen på mig.

För oändligt långsamt går det upp för mig att mannen jag just mött VAR Daniele De Rossi.

Han gick en enda meter ifrån mig och allt jag lyckades göra var att tappa min dumma haka och stirra på honom. Som en tonårstjej på en pojkbands-spelning.

Jag kände hur hela kroppen darrade.

Tänk om jag förstått vem det var. Tänk om jag fått chansen att berätta vad han betytt och betyder för mig.

Men jag fick aldrig den chansen. Eller rättare: jo, jag fick chansen. Men jag tog den inte.

Detta var 2011. Jag var gammal redan då. Ändå är jag stolt över att förvandlas till ett barn i känslolivet vid sådana här tillfällen. Jag är glad att jag kan tillåta mig själv att bli darrig i knävecken bara av möta en fotbollsspelare på en gata.

Förra vintern var ett helvete. Privat och på alla andra sätt. I oktober hängde jag på mig den långa, svarta rocken och hängde inte undan den förrän i maj. Snö, mörker, kyla, is, drivor, inställda bussar, kaos, overaller, kängor, förkylningar, blöta raggsockor, blöta jackor, tappade vantar.

Vintern är outhärdlig.

Men ännu är det höst. Och hösten är fin.

Italien gäspade sig till 2-2 hemma mot Armenien och det betydde att man föll ur den första gruppen lag när grupperna till VM ska lottas. Man får skylla sig själv helt enkelt.

I teorin kan alltså Brasilien, Italien och Frankrike (som är i tredje gruppen) hamna i samma grupp i VM.

På måndag lottas Sveriges motståndare. Det vore ett stort slag mot svensk fotboll om vi skulle missa VM.

Så här års blir jag sittande drömmande framför RAI. Jag längtar verkligen till Italien, till vimlet, trafiken, maten, folket, den sneda men varma solen, torgen, barerna, kaffet, tidningarna, snacket, fotbollen.

Min dröm är att varva livet. Att bo här i Sverige halva året och i Italien den andra halvan.

I Göteborg orsakar Morrissey kaos när han väljer att signera sin bok i Nordstan. En hjälte är en hjälte för alltid. Jag behöver inte dear old Moz som jag gjorde när jag var tjugo år men jag glömmer aldrig med vilken omsorgsfull iver hans musik räddade mitt liv då, under de där kaotiska, hemska och underbara åren.

Stormatch i Rom i morgon och tidningarna i Italien är alldeles till sig inför den. Det skrivs om allt och inget. Man försöker få det till att det är en match som handlar om ligasegern även om den spelas i åttonde omgången.

Garcia hävdar att Roma är som Atletico Madrid, leder tabellen men har bättre lag bakom sig.

Matchen i Rom i morgon spelas klockan 2045.

Missa den inte.

En offerkofta känns nästan alltid varm och trygg mot huden och till sist blir det en självuppfylld profetia att ständigt vara utanför.

Samtidigt finns det starka, både politiska och folkliga, strömningar i norra Italien som helst skulle vilja se att banden söderut kapades någonstans i höjd med Rom.

Att Italien som land fortfarande hänger ihop är till stora delar ett mirakel.

Jag var 18 år 1990. Jag hade en egen lägenhet vid Andra Långgatan i Göteborg. Jag hade öl i kylen och vardagsrummet invaderat av vänner. Jag kunde namnet på en del…

VM spelades i Italien och Gli Azzurri dansade sig enkelt till semifinal mot Argentina.

Inför den matchen, i Neapel, spelade Diego Maradona på motsättningarna mellan nord och syd.

Han sade:

– Håll på mig och Argentina den här gången. Vad har Italien någonsin gjort för er?

För Maradona hade skänkt folket i Neapel (med omnejd) stolthet och värdighet sedan han anlänt från Barcelona och vunnit ligan med Napoli.

Under några dygn stod det faktiskt och vägde. Detta var i början av flera grannländers totala sönderfall. Inbördeskriget i Jugoslavien var bara något år och några få mil bort.

Det var (och är) inte alls självklart att Italien skulle hålla ihop som land.

Inför matchen var spänningen stor över hur publiken skulle förhålla sig till de båda lagen.

En liten stund före match vecklade fansen ut en stor banderoll på vilken det stod: ” Förlåt oss, Diego, men vi är trots allt italienare…”

Innan dess briljerade Glenn Strömberg med mål och skönt spel när Sverige slog ( då regerande världsmästarna) Italien 1983 i Neapel med 3-0. Glömmer aldrig den matchen. Chocken var som kilar som nålade fast mig där i radhuset i Angered.

1987 sköt Vialli Italien till EM, mot just Sverige, på samma arena..

Då sprang jag med min bror och italienska flaggan på Avenyn.

I kväll spelar Italien sin sista match i VM-kvalet mot  Armenien i Neapel och igår välkomnades laget (och alltså landet Italien) av publiken med banderoller och sång.

Italien håller ihop och det är ett mirakel att älska.

Man hör ljudet av den så här års. Man anar mörkret, kylan, snön, de förbannade minusgraderna.

Men så plötsligt. En dag som idag. Varm sol från en azurblå himmel,  barnen rusar runt i tunna tröjor och man vrider sitt gubbansikte mot den där solen och lurar sig själv att vintern kanske blir mild och öm i år.

En briljant höstdag idag.

Verkligen intressant att notera vilken gigantiskt hög nivå det svenska landslaget kan spela på. Framförallt de andra halvlekarna mot Tyskland borta och senat Österrike hemma.

Med det spelet kommer Sverige dansa sig till VM. Med det spelet kan man dessutom leverera i VM.

Italiens sena kvittering mot Danmark är en nio år försenad revansch för due-due.

Balotelli spelar mot Armenien på tisdag. Matchen har betydelse för vilken grupp Italien hamnar i när det gäller lottningen till grupperna i VM.

I Brasilien är folket förbannade på att det byggs nya arenor och satsas på VM. Idag var det ett längre reportage i SRP1 (en i övrigt väldigt ofta bekymmersamt snobbig radiokanal vars intresse att ta fotbollen på allvar aldrig annars når några särskilt höga nivåer) om protesterna mot allting som har med VM att göra.

Den typen av gnäll sker alltid när någon väljer att storsatsa.  Egentligen oavsett vad det handlar om. Om gnällspikarna, ofta trötta bittra gubbar som solkar ner sin omvärld med sina egna döda drömmar, hade vi inte haft EM i Sverige 1992, Inte VM i friidrott 1995, inte byggt en enda ny arena, inte byggt bron mellan Sverige och Danmark, inte vunnit brons i VM 1994, inte vågat någonting.

Världen behöver sina drömmare och visionärer.

Jag gillar Hedman. Han är mänsklig. Han har vågat beskriva sina svagheter och både han och jag har varit rätt långt ner och orkat vända tillbaka uppåt, till livet igen. Har man varit på botten har man för alltid lite smuts kvar under sulorna från det trampade, gemensamma jordgolvet. På botten är vi alla lika. På botten blir vi alla solidariska.

Jag frågade Hedman om den klassiska 2-2-matchen mellan Sverige-Danmark i EM 2004. Matchen som skickade hem Italien.

Hedman bedyrade på heder och samvete att matchen inte var uppgjord och att den inte ens gjordes upp under match.

Jag tror han talar sanning. Men jag tror också att det inte behövs yttras ett enda ord mellan någon för att spela exakt det resultat som tog båda länderna vidare. En tyst överennskommelse.

I går blev det 2-2 igen. Denna gång mellan Danmark och Italien. Aquilanis sena kvitteringsmål skickar Danmark ut ur drömmarnas trädgård om VM 2014.

Det retar säkert danskarna av två anledningar. Dels var Danmark bättre och hade en boll i stolpen och en i ribban. Och dels behövde Italien inte den där poängen. Gli Azzurri var klara för VM redan innan matchen igår.

Men på övertid kvitterar Italien och resultatet 2-2 får plötsligt en helt ny innebörd…

I dag är en perfekt dag att lätta en aning på halsduken och känna solen smälta sitt silver innanför huden. I bland är livet en en halsbrytande vandring längs den vassa eggen. Ibland är livet evigt upprepade vardagar.

Ibland är livet en pappersbåt i ösregnet, reumatism i ens kropp, en molnande värk någonstans långt borta. Ibland är livet inte riktigt närvarande, inte angeläget.

Men ibland, som idag, är livet i tid.

Jag är i Mora. Älskar svenska småstäder. Strosar runt eller tar en löprunda, går in i kyrkan (som fortfarande ligger mitt i byn) och sitter ner några minuter och ber till Gud.

I dag är en dag som är perfekt för att dröja med blicken i andras ögon, som är perfekt att drömma sig bort till en dåsig stund i solen på Piazza Navona.

Men Mora duger gott.

Jag minns i skolan hur vi hade en nitisk vaktmästare, en liten mini-Stalin, som sprang runt i sina flygiga mustascher och sade till alla barn som alls höjde rösten, som rosenkindade och varma ville springa i korridorerna. Jag får samma känsla när jag läser om hur förbund och andra överreagerar på Milans supportrars läktarkultur.

Är det meningen att vi ska sitta som korggossar med händerna i knäet och kväva varje litet skrik, förbjuda varenda liten känsloyttring.

Fotboll och känslor är samma sak.

Supportrar tycks ha blivit ett nödvändigt ont, något som helst ska sitta still och hålla käften. Jag avskyr när folk tvingar mig att sitta still och hålla käften. Fotboll har ingenting med att sitta still och hålla käften att göra.

Därför behövs vi pulserande, obotliga romantiker, alla vi svettiga, rödflammiga och gapiga fans mer än någonsin som en motkraft mot all likriktning, mot alla hysteriskt nitiska ordningsvakter som kastar ut folk som skruvar på sig i stolsraden.

Vår passion måste tas på allvar. Vi måste få uttrycka vårt hemspråk, som är kärlek till laget. Vår kod är sammanhanget som klubben hjälper oss in i. Vi vet inget annat sätt än att översätta alla dessa känslor till ett språk vi kan förstå.

Läktarna är en spegling av samhället. Det är som när kommunen i Göteborg slog sig för bröstet efter att ha stängt varuhuset Nordstan på nätterna.

– Nu är Nordstan fritt från alkisar och knarkare.

Och det var ju sant. Men det var också sant att samma människor helt enkelt gick någon annanstans. Du flyttar enbart problemet. Jag vägrar se supportrar som problem. Jag vägrar se fans som huliganer.

Ingen försvarar rasism eller våld. Det är självklart. Men kurvor måste få ha banderoller och annat som pikar sina motståndare. Annars har vi snart plockat bort allt som skaver och vad har vi kvar då?

Lyfter du bort spegeln finns ansiktet kvar. Läktarkulturen är en skildring av världen utanför.

Fotbollen som ett dataspel.

Jag älskar känslömänniskor. Finns det andra sorters människor? Egentligen? På riktigt?

I Italien vet den ena handen nästan alltid vad den andra gör.

Och om inte, tar man reda på det.

Det som hänt utanför den lilla ön Lampedusa ( en ö som ironiskt nog är känd för sin varma generositet mot besökare) är en både en politisk och mänsklig katastrof.

I det ögonblick som båten började brinna och folk dog gick människorna från att enbart förminskas till legala eller illegala flyktingar och till det de varit hela tiden. Människor i djup och svår nöd.

Det var människor som dog. Barn, män, kvinnor. Folk som du och jag med en enda egentlig och stark dröm. Att överleva. Att skapa en dräglig tillvaro för sig själva och sina barn.

Det finns ingenting som heter legala eller illegala människor. Liksäckarna på kajen i Lampedusa innehåller människor, fäder, mödrar, bröder, systrar, barn.

Liksäckarna i Lampedusa innehåller inte illegala flyktingar. De innehåller sådana som du och jag.

Våra bröder och systrar.

Samtidigt är den djupa sorg som Italien som land slungats in i ett första stadie till förändring. Jag tror att chock och sorg alltid är en bra plats att bygga en ny tillvaro på. Och varje ny tillvaro börjar alltid med att man börjar se sina medmänniskor på samma sätt som man ser sig själv på.

Samtidigt är kaoset även politiskt. EU byggdes med drömmen och tanken att människor, varor, tjänster och pengar skulle få röra sig fritt och elegant. Men samtidigt har EU själva spikat ner elstängsel runt sina egna gränser. Italien är det första land, rent geografiskt, som många desperata människor har chansen att ta sig till.

Den chansen, den djupt mänskliga drömmen om ett bättre liv, utnyttjas skoningslöst och fruktansvärt av människosmugglare som tjänar pengar på att sätta människor på och i rena dödsfällor och sedan sända ut dem på det öppna havet. Deras skam och deras skuld är oerhörd.

Italien har extremt komplicerade lagar runt assyl och invandring. Jag är beredd på att skriva under på att många av dessa hinder faktiskt är helt nödvändiga. I Sverige har vi svårt att föreställa oss vilken svår ekonomisk situation som miljoner italienare hamnat i. Därför är det helt orimligt att förvänta sig att detta land, till ytan hälften så stort som Sverige men med 60 miljoner invånare, ska ta ett allt för stort ansvar för flyktingar som flyr från Afrika.

Men människor som driver omkring på livsfarliga båtar är människor först och främst. Deras liv är lika mycket värda som våra.

Deras namn väger lika tungt på Guds tunga. Deras drömmar rör sig med samma varliga hastighet under vackra ögonlock.

De är som vi och vi är som vi.

Jag tror att när vi börjar se tiggaren vid nergången till tunnelbanan som ett syskon så slutar vi fråga oss  varför hon sitter där.

ATT hon sitter där borde vara skäl nog för oss att ge.

Jesus, om ni minns honom, gjorde ingen skillnad på folk och folk. Han frågade aldrig varför någon bad om hjälp. Han hjälpte. Punkt slut.

Denna innerliga vetskap om allas lika rättighet börjar nu gå upp för många i Italien. I Sverige har debatten om det som hänt utanför Lampedusa (och som hänt massor av gånger tidigare fast i mindre omfattning) varit tyst.

Är det för långt bort? Har vi inga ansikten på de döda? Inga namn?

Vilka är de döda för dig, för oss alla?

I Sverige handlar debatten om skatter och pengar. Det offentliga samtalet är nedsmutsad med futtigheter.

Låt oss inte för ett ögonblick inbilla oss att vi är bättre på medmänsklighet här uppe i norr.

Och som när Roma, hur enkelt som helst dessutom, spelar bort Inter i Milano med 3-0…

Det känns lite overkligt helt enkelt.

I natt firade supportrarna i Rom som vore det sommaren 2001 igen.

Det kan man trots allt unna dem. Att hålla på Roma har varit en rätt tuff resa de senaste tio, tolv åren.

Nu ställs man inför nästa gränsvakt,nästa rostiga vändkors.

Nu har man bevisat att projektet håller även mot riktigt tufft motstånd.

Nu handlar det om att bibehålla och utveckla projektet. Snart kommer de andra lagen på hur de ska spela mot Roma och då gäller det för Garcia att vara steget före. Hela tiden utveckla, aldrig stagnera. Nästa plan, nästa match, nästa utmaning.

Vidare. Framåt.

Även om vi denna varsamt underbara söndag tillåter oss att vila lite i den gulröda värmen som explosionen i Milano i går bjöd oss på…

Nu?

Allting är förändrat. Nu kan man se viktiga och spännande matcher dagligen. Det är en varsam och bra utveckling men risken finns alltid att man blir lite för mätt. På de allsvenska arenorna ser jag ibland banderoller med Död åt den moderna fotbollen. Många reagerar på utvecklingen mot fotboll som en nöjesindustri, fotbollens snabba rush rakt in i dataspelsåldern.

Det blir allt mindre rum för blod, svett och tårar. Det har blivit lite könlöst.

Hur som helst. 1987 låg Italien på en annan planet. Fördomarna om italiensk fotboll var monumentala. Jag minns att GP skrev raljerande krönikor om att Milan-spelarna anlände till Göteborg klädda i kostym. I själva verket handlade det om respekt för sina motståndare och respekt för allting runt omkring, turneringen, landet Sverige, staden Göteborg. Man klär upp sig när man tar omständigheterna på allvar. Men Göteborg styrdes av Jante och allt handlade om att Maldini och Co var divor som itne kunde klä sig i för stora träingsbyxor och klickande sandaler som alla andra goa gubbar…

1987 kom Inter till Göteborg.

Det var kyligt på Nya Ullevi när Inter fixade 0-0. Zenga stod i mål. Ricardo Ferri spelade i försvaret och Aldo Serena nickade in 1-0 i varenda slutminut som fanns. Typ. Blåvitt slog ut Inter trots tidigt självmål av Stig Fredriksson i returen i Milano. Stefan Pettersson kvitterade för IFK och det räckte. Jag hade svart sorgband i skolan. Jag fick lära mig min första lektion i den ädla konsten att lida för den italienska fotbollen.

Lektionerna skulle bli många fler…

I kväll möts Inter-Roma. Det lovar att bli en sagolik kväll.

Lämnar barnen på förskolan, strosar runt intill vattnet vid Långholmen, ser bilarna klättra uppför Västerbron, funderar lite på kommande böcker, försöker bringa ordning i mitt privata kaos, misslyckas med det, men orkar trots allt stök att tacka Gud för att jag lever, att jag är nykter, att jag faktiskt orkar och får vara en del av det som sker.

Tacksamheten är det första som rasar av när en människa väljer att avsäga sig sin andlighet. Plötsligt ser hon bara det hon inte har. Det hon välsignats med förblir stumt för henne.

Resten av dagen sitter jag vid mitt skrivbord och arbetar. Det är det bästa sättet att bringa ordning i livet. Jag har försökt alla andra sätt, jag lovar. Men flykt leder dig bara vilse. Att stanna och stirra kaoset i vitögat är det enda som hjälper dig att tålmodigt börja trassla ut det som tvinnat ihop sig.

De italienska lagen är fortfarande en bit efter i de europeiska cuperna. Jag pratade redan i Club Calcio i söndags om svårigheten för ett orutinerat lag att resa till England och möta ett topplag i hysterisk form där. Arsenal dansade runt med Napoli rätt rejält under första halvlek. Napoli fick lära sig under tiden matchen spelades. Det såg darrigt och rejält förvirrat ut.

Men, för att låta som en trött psykolog med händerna knuta i lögn, det finns alltid något gott att ta med sig efter en förlust…

I Napolis fall handlar detta goda i så fall om att man faktiskt lyckades hejda ett förfall efter de två tidiga  baklängesmålen. Vid ställningen 2-0 trodde nog jag att det skulle rinna iväg. Men Napoli stod upp okej resten av matchen.

Juventus har hyllats för sin backlinje. Det är också italienska landslagets backlinje och för bara lite drygt ett år sedan såg denna backlinje (delvis förstärkt med De Rossi) till att Italien spelade final i EM.

Mot Bayern i våras blev den dock rätt enkelt avslöjad som lite långsam och under inledningen av säsongen har det stått helt klart att vår vän Bonnuci inte är i sitt livs bästa form direkt. Det går lite trögt ibland över hela linjen. Den tid som ges backarna i serie A finns inte i Champions League.

Juventus har nu 2 poäng av 6 möjliga och Antonio Conte såg ut som en nyförlöst zombie efter matchen. Tomma, trötta ögon, blek, uppgiven, paralyserad.

Tyvärr såg han dock inte särskilt hungrig ut när han lakoniskt konstaterade att det nu blir mycket svårt att ta sig vidare ur gruppen…

Intressant att Milan ser ut att ha bäst chans av de italienska lagen efter två omgångar.

Gärna för mig. Jag vill se Mario Balotelli spela fotboll mot de bästa lagen så länge som det överhuvudtaget är möjligt.

Vår förkärlek för sagor tar aldrig slut. Fotbollen rymmer tusentals sagor, både just grymma och vackra. Under vinjetten Sanna Sagor tänkte jag på denna plats berätta några av den italienska fotbollen allra vackraste och ibland allra hemskaste sagor.

Sagor och fantastiska öden är ofta samma sak.

Ibland, som i det här fallet, är sagan både grym och vacker.

Laget Torino har en historia av svarta sagor. Klubbens olika tragiska öden kastar en historiskt kall skugga även över dagens Torino. I över sextio år har flygkraschen vid Superga jagat laget, klubben, staden, fansen och också jagat sättet vi ser på Torino idag, så långt efteråt.

När jag går vilse i mig själv, mina egna svarta tankar, när jag trasslar in mig i vardagen och faller som ett fyllo över tröskeln efter en dag i ösregn brukar jag tänka på Sauro Toma.

Jag brukar tänka på alla de år han fick till skänks, som en oersättlig och oerhörd gåva.

Toma skulle ha varit på det plan som störtade in i bergen vid Superga den 4 maj 1949. Han var dock skadad och missade därför resan till Portugal.

Grande Torino, alla 31 ombord, utplånades. Italiensk fotboll blev sig aldrig mer lik. Jag vill gärna tänka att Toma såg livet som en gåva men jag vet genom intervjuer att inga gåvor fungerar så.

Han såg sitt liv som delvis en förbannelse, en skuld han aldrig kunde betala tillbaka.

Luigi Meroni var italiensk fotbolls George Berst, en vacker bohem som såg ut att småskratta sig igenom allting han gjorde. Han kallades för fjärilen efter sitt sätt att spela fotboll. Han fladdrade vackert förbi sina motståndare. Han var född till hjälte, till förebild och idol.

Den 15 oktober 1967 har har varit på restaurang och firat att Torino just besegrat Sampdoria med 4-2. Han ska korsa Corso Re Umberto för att hitta en telefon på en bar och ringa sin käresta Cristiana. Han blir påkörd av en bil och kastas ut i motsatt körfält där ännu en bil kör på honom.

När föraren till bilen som kört på honom kliver ut ser man att det är en exakt kopia av Meroni. Han har Meronis idolfotografi i bilen. Han är nitton år och heter Attilio Romero. Han är en fanatisk Torinosupporter. Hans hjärta brister. Han är i djup chock.

2000, 33 år efter olyckan, väljs samme Romero till president för FC Torino…

Hur underbar, fruktansvärd men samtidigt märkligt trösterik är inte den här historien. Kärleken är starkare än döden.

Ibland, men ofta i Italien, överträffar verkligheten dikten.

Nu ska Meronis liv bli film i Italien.

Fotbollen i Italien är alltid en sorts magisk blandning av liv, död och kärlek.

Så här sa Don Francesco Ferraudo i ett tal vid begravningen av Meroni

– Luigi var inte bara kött, muskler och nerver. Han var geni, mod, förståelse och altruism.

Samma sak skulle kunna sägas om italiensk fotboll överhuvudtaget.