Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Den gulröda solen (Grazie Roma)

Vi behöver bli upphånglade så här års.

Vi behöver få våra sorgsna höstliga små hjärtan tinade av en plötslig kärlek.

Romas seger igår mot Bologna, och de fem matcherna före det, gjorde det enkelt att gå upp i morse också.  Jag ska vira min gulröda halsduk runt halsen och le åt den förbannade vintern som är på väg.

Man känner snön innan den faller. Man kan ana vintern i den höga, klara luften.

Tack Roma för allt ni är, och för att ni tände elden.

Det är svårt med löften. Särskilt heliga sådana. Världen förändras. Man möter någon som sätter en gaffeltruck i knävecken av kärlek på en och man tappar omdömet helt.

ANNONS

Man dras med i världar man inte hade passet till att åka in i för bara en tid sedan.

När jag började skriva om den italienska fotboll 2007 svor jag dyrt och heligt (och för mig är skrivandet dyrt och heligt, därför skrev jag det om och om igen) att alltid försvara Francesco Totti.

Jag har egentligen aldrig haft några problem med det löftet.

För mig representerar han allting som jag älskar med fotboll. Heder, lojalitet, värdighet, genialitet. Han är mer än en symbol, han är en legend för ett lag, ett folk och en hel stad.

Jag döpte till och med vår son till Totti. Det underbara nu är att flera äntligen börjat ta ansvar för Roma. I går vinner Roma med 5-0 och Totti gör inte ens mål. Det är ett vackert löfte om framtiden.

Nu står vi på toppen. Det är säkert bara tillfälligt men man är en idiot om man inte njuter av utsikten medan man faktiskt har chansen. Tänk att påbörja vandringen ner mot vardagen och medelmåttan igen, via meningslösa förluster och stolpe ut, utan att faktiskt ha njutit av att vara på toppen.

ANNONS

Italiensk fotboll är en rätt smutsig byracka från helvetet. Men den är också alldeles underbar. Vi som levt med den länge, som ägnar stora delar av våra liv åt att följa med i allt som händer i den italienska fotbollen, är som tappra lärjungar i en oförstående omvärld. Vi drar ut på våra korståg. Vi är soldater av kärlek.

Vi kommer alltid vara färre än de andra. Men vi kommer alltid ha rätt. Fotbollen är en del av våra liv, liksom längtan efter skönhet är en del av våra liv.

Ni vet min patetiska förkärlek för det här laget. Ni vet också hur det känns att vinna sådana här matcher. Kanske känner ni till hur det är att leda serien efter sex raka segrar och bara ett enda insläppt mål. Jag är glad att jag inte har den vanan.

Nu kan vad som helst hända. Mitt tåg kan vara sent, snön kan falla redan nu, jag kan frysa och bli förkyld, få blåskatarr och skit. Mörkret kan få lägra mig som en hynda vid halv två redan. Det rör mig inte i ryggen.

ANNONS

För jag har en gul och röd liten brand i hjärtat som räcker hela vägen till jul.

Eller åtminstone till lördag, när Roma möter Inter…

Marcus Birro

Calcio Amore

Jag har under väldigt lång tid velat skriva en bok om italiensk fotboll. Till sist dök chansen upp och den kom till mig i form av en roman för unga människor (men inte bara). Boken handlar om Daniel, en så kallat rätt vanlig kille som älskar fotboll men har svårare att förstå sig på resten av livet.

Boken är släpps om en dryg månad.

Här kan ni läsa mer, och framför allt kolla omslag. Lägg särskilt märke till färgerna:  Cacio Amore.

ANNONS
Marcus Birro

Derby i Turin

Lämnar Skövde med tåg.

Hösten har satt eld på alla träd runt stationsområdet. Jag gillar bangårdar, tåg och stationer. Jag bodde vid en centralstation i nästan tio år när jag var yngre. Till slut lärde jag mig tiderna för de olika tågen utantill. Varje kväll runt 22 kunde jag se tåget från Köpenhamn tråckla sig fram som en upplyst mask längs rälsen.

I våras hade jag den stora glädjen att vara på plats under derbyt i Turin. Min farsa bodde flera år i Turin innan han kom till Sverige. Han var (och är) en rätt fanatisk Juve-supporter och reste på alla bortamatcher. Hans stora idol var Omar Sivori.

Jag hade inte varit i Turin sedan jag var barn. Jag hade få minnen från staden. Jag minns att det var varmt och att vi hälsade på en av mina fastrar. Jag har ett svagt minne av att spela fotboll mot en grå betongvägg och jag minns hur fönsterluckorna lät när man gnisslade upp dem på morgonen. Solen minns jag, som silades genom gardinerna och parkerade på parketten.

ANNONS

I våras regnade det hela tiden. Men jag upptäckte att Turin var en alldeles underbar stad. Raka gator, små torg, kyrkor, och så floden Po som en livsverv rakt igenom staden. Kullarna som böljade som hägringar ovanför staden. Turin är ju en närmast komplett stad. 2006 ordnade man vinter-OS och under VM i fotboll 1990 spelades flera matcher här, då på gråtfärdiga Delle Alpi som revs för några år sedan. Av stenarna från den arenan byggde man sedan Italiens modernaste arena, Juventus Stadium.

Namnet skvallrar om att inspirationen till arenan hämtades från England.

Men i våras hade Torino hemmaplan. Jag var på plats i god tid och kunde sitta på min plats och se fansen och regnet anlända med samma intensitet. Juventus vann den matchen relativt enkelt. I dag är det dags igen. Torino har startat bra och ser verkligen starka ut i år. Det lovar att bli en fin match.

ANNONS

I de granatröda delarna av Turin (som är starkare än man kan tro) ses Juventus knappt som en Turin-klubb. Juventus har sålt sig till världen. Juventus är hela Italiens sköka. Lite så resonerar man. I Turin är laget Torino minst lika stora, om inte större, än Juventus.

Igår var det derby i Madrid. Atletico vann. Det är också en stad där ett av lagen fullständigt dominerat derbyna och där begreppet lillebror fått en ny innebörd. Torino lever fortfarande i en sorts evig chock efter flygolyckan på femtiotalet när hela Grande Torino omkom vid Superga. Det är en skugga det inte går att fly ifrån. Juventus har haft sina skuggor och sitt mörker, som skandalen 06, men på något sätt har den gamle damen studsat tillbaka igen.

Får ni chansen att resa till Turin tycker jag ni ska ta den. Det är verkligen en stad värd att besöka.

ANNONS

Missa inte Club Calcio i kväll klockan 20. På TV4 Sport Xtra och på Tv4 Play.

Marcus Birro

Milano-Mariestad

Milano-Kristinehamn.

En galen vändning på alla sätt. Lämnade Milano och 25 grader i skuggan och landade mitt i svensk höst. Sex grader, luften klar, som en klocka av glas.

Ändå är hösten min tid. Nya planer, nya kläder, nya tankar, nya romaner. Allting är möjligt igen. Hjärtat håller takten, livet tar ny fart efter den kvalmiga sommaren.

I torsdags såg jag Inter vända och vinna mot Fiorentina. Det är väldigt lite pazza över dagens Inter. Trots att det under varje match ser ut som om Mazzari får tre dödliga hjärtattacker på samma gång, så ser det väldigt säkert och organiserat ut.

Inter har lyckats så bra i upptakten för att man numera har en spelide´, en konkret plan och många bestämda tankar på hur man ska spela fotboll. Dessutom har äntligen Ricky Alvarez tagit det där klivet som så många försökte knuffa honom fram till förra säsongen. Annars är detta i högsta grad Mazzaris framgång. Inter har ungefär samma lag som förra säsongen men spelar (så här långt) bra mycket bättre. Det är enormt imponerande.

ANNONS

I går fyllde Totti 37 år. En legend och en myt. Men lika mycket en underbar realitet. Samtidigt är fenomenet Totti även en resa. Den resa som Francesco Totti gjort, både som människa och spelare, är storslagen. Jag älskar honom som man älskar en bror. Jag är mycket stolt över att ha döpt min son efter honom.

Totti Birro… Bra grejer.

Balotelli har ännu en gång fått hiva upp förlåt-mig-kortet och nu är det dags att stryka ett gyllene streck över detta och gå vidare. Vi är många som älskar Balotelli för hans utsökta galenskap men samtidigt är det inte bra för laget Milan att han så meningslöst snackar bort sig från viktiga matcher i ligan.

Tur också för Italien att landet redan är klara för VM för med Prandellis etiska kod kan Mario inte vara med i kommande landskamper. Samtidigt är samma match som fick honom avstängd också ett bevis på att han mognat. Han hade en tuff match, missade en straff, hamnade i obalans, och fick rätt mycket stryk. Men efter allt detta gör han ändå ett klassmål, fram till 1-2. Det hade aldrig hänt för tre, fyra år sedan. Han är på rätt väg. Han har påbörjat en något sansad landning men höjden han ska ner ifrån är kaxigt hög så det lär ta ett tag innan han varsamt planar ut och tar mark.

ANNONS

Milano sitter kvar som ett sugmärke, det bleknar motvilligt bort.

Snart ska kängorna dock dansa fram på gågatan i Skövde där jag sitter och skriver detta.

Livet är gott att leva, trots allt och alla…

 

Marcus Birro

Serie A-tabellen är vackrare poesi än Tranströmer

Det är extremt intressant att se Roma spela fotboll just nu.

Till den här säsongen tappade man flera namnkunniga spelare, till PSG, till Tottenham och till andra.

Samtidigt värvades, nästan i smyg, nya tränare Garcia och en del andra spelare.

En stad som Rom, och en klubb som Roma, behöver allting annat än lösa tyglar. En rökande bohem är ur det perspektivet totalt fel person att leda Roma. Även om jag älskar Zemans frispråkighet, hans anarkism, hans helhjärtade kärlek till utsökt galenskap, så kvarstår faktum. Han var helt fel person att leda Roma.

Vi som följt laget den här säsongen kan notera några saker. Bland annat har laget gjort alla sina mål i andra halvlek. Matchbilden har sett ungefär likadan ut.  Lite försiktigt, tålmodigt spel i början i första halvlek. Bättre, snabbare och målfarligare i den andra.

ANNONS

Det är ingen slump när mönstret ritar sig själv under fem matcher. Aldrig tidigare har Roma startat en säsong med fem raka segrar.

Just nu är läsningen av tabellen i serie A vackrare poesi än Tomas Tranströmer. Jag satt som förhäxad framför tabellen under en halvtimma tidigare idag. Jag bara log. Det var så vackert.

Jag inser att det aldrig kommer hålla. En vacker dag kommer någon ha listat ut den hemliga koden och avslöjar oss men efter så många år av kaos och förvirring är det trots allt riktigt skönt att få njuta av att leda en serie.

Hur ett lag som Sassuolo bara tre dagar efter 0-7 hemma mot Inter kan kriga sig till 1-1 borta mot Napoli är storslaget och förunderligt.

Milan visar trots skador, skandaler, och ett bedrövligt försvarsspel, prov på utsökt moral när man klarar 3-3 borta mot Bologna.

ANNONS

Mario Balotelli är en vacker, ambulerande cirkus av kaos. Jag älskar honom. Jag försvarar inte allt han gör eller säger men jag älskar honom.

I natt drömde jag om Milano. Den staden kryper tätt inpå en, som en älskad kattunge. Jag längtar dit.

Men i dag ska jag till Kristinehamn. Det är inte Milano direkt. Men det är Värmland.

 

Marcus Birro

Sammanfattning av Milano

Jag sitter med Jesper i taxin. Chauffören berömmer mig (oförtjänt) för min italienska och jag berättar vad jag jobbar med. Han säger att han känner Ambrosini och vill gärna att Sverige ska få veta att Milan alls inte är den varma, familjära klubb som man gärna utgör sig för att vara.

– Ambrosini ville stanna i Milan, säger han bestämt, men Milan ville göra sig av med honom.

– Med Zlatan då?

– Ambro berättade för mig att Zlatan brukade ringa honom varje kväll och bedyra att han ville stanna här. Han ville inte till Paris men Galliani ville sälja. Il Capo (Silvio med ett annat namn) ville ha in pengarna. Skriv att vi som lever nära Milan här nere vill ha bort Galliani.

ANNONS

Han berättar också att han under Zlatans tid i Milan ofta hade svenskar i baksätet som ville åka till Zlatans hus.

-Jag visste inte riktigt vart det låg, säger han och skrattar, men jag brukade köra till de finare kvarteren och långsamt åka framför några stora, vackra hus och ibland peka ut mot ett av dem. Det räckte oftast.

Italien en vanlig tisdag. Fotboll överallt. Vänliga människor som lever i en bisarr men overkligt vacker stad. Människor som trots kris och elände alltid bemöter värdighet med värdighet.

I går hade vi en ledig dag jag och Hussfelt. Vi åt mat hela tiden. Först en utsökt lunch på Osteria Del Corso och sedan en promenad i sensommarsolen till hotellet och på kvällen gick vi tillbaka till Da Bruno där vi var i söndags med Nordahl. Enkla men fanatstiska ställen. Mat från himlen.

ANNONS

I går kväll landade jag i en ett synnerligen förträffligt teveprogram på RAI Sport. Det kryllade av folk. För säkerhets skull hade man också gamla storspelarna (?) Ganz och Brio på länk från Milano och Turin. Det blev galet och kaos från första början. Folk pratade i mun på varandra oavbrutet i fyra timmar.

Fullständigt magiskt.

Dessutom hade man lyft in en äldre man som var specialist på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Han fick noga och utförligt resonera runt vad Garcia egentligen menade med det han sade genom att i slowmotion veva hans ansiktsuttryck fram och tillbaka. Sedan var det Balotellis tur. Han lyckades bland annat räkna ut att den gode Mario inte var arg när han konfronterade domaren efter slutsignalen, hans ansikte vittnade inte om någon ilska, hävdade experten, och alla andra slöt ögonen och nickade unisont.

ANNONS

Italien, medborgare. Galnare än du kan ana och tro.

Jag älskar Milano. Det var ingen omedelbar förälskelse. De första gångerna jag var där var jag för full och för fattig. Milano är ingen bra stad om man är fattig och bakfull. Milano bjuder ett visst motstånd. Men när man väl brutit det där motståndet öppnar sig staden som en blomma. Milano är en kontrasternas stad, modern och uråldrig, vacker och ful, innerlig och  tuff, känslomässig och extremt ytlig. Allting ryms i Milano.

I morse när jag tog min löprunda genom staden kände jag en stark önskan att få bo här under en period och tid av mitt liv.

Marcus Birro

Foton från San Siro

ANNONS
Marcus Birro

Bilder från Milano.

ANNONS
Marcus Birro

Hälsning från Milano.

Åslund, Nordahl och Hussfelt går ut på kvällen men jag tar en stärkande promenad istället. På kvällen köper jag med mig lite bröd, skinka och ost och äter gott och enkelt framför Genoa-Livorno.

Jag sover som en stock i den hårda sängen, vaknar utvilad vid 0730 och tar en löprunda i den perfekta parken som ligger en hastig soloräd från hotellet.

Sedan köper jag sporttidningarna, duschar och äter en utsökt frukost på hotellet. De andra har inte ens vaknat.

Det ar sina poänger att leva hälsosamt.

Ekdal utses till bäst i Cagliari efter sitt spel och sitt mål igår. Det är verkligen tydligt vilka enorma framsteg han tagit och hela tiden tar, den gode Ekdal.

ANNONS

I dag ska vi byta hotell och sedan samlas för att se lunchmatchen och därefter, givetvis, derbyt i Rom.

Klockan 20 sänder vi Club Calcio live från San Siro i samband med matchen Milan-Napoli. Men håll utkik på denna plats innan dess för foton och fler texter.

 

Marcus Birro

Vem äger egentligen en klubb?

Jag bodde i Rom en tid, våren 2011. Det var fantastiskt. Under ett kortare besök i den eviga staden hinner man inte riktigt på ett ljuvligt sätt trassla in sig i den romerska vardagen.

För övrigt är det en omöjlighet att på riktigt uppskatta en evig stad under ett kort besök. Det säger sig självt. Evig och tillfällig lirar inte.

Vi bodde en på en snirklig liten gata, några uppvikta boksidor från Camp De Fiori. Vi hade våra barn med oss. Milo (Totti i tredje namn, om ni glömt det) var två år och Mimmi bara några månader. Många avrådde oss från att åka. Fanns det barnstolar i bilarna? Fanns det välling? Fanns det ens riktiga trottoarer?

ANNONS

Nej, ingenting av det.

Utgjorde detta ett  problem för oss? Inte alls.

I Sverige är vi bra på att älska våra barn så länge de inte inkränktar på våra egna liv. Vi har på ett fint sätt anpassat samhället efter att vi vuxna ska hinna med att göra karriär och tusen andra grejer.

Italien är ett av de länder i Europa där kvinnorna föder minst antal barn. Det beror säkert på massor av saker. Den väldigt osäkra ekonomiska situationen i Italien de senaste åren spelar så klart roll.

Ändå älskar italienarna barn. Alla barn. Inte bara sina egna. Redan andra dagen i Rom blev vi stoppade av tindrande italienare som ville krama och fota våra barn. Vi fick ta emot kärleksfulla komplimanger bara av den anledningen att vi bestämt oss för att få barn.  För man får barn. Man skaffar inte barn.

 

I Italien skulle ingen komma på tanken att förbjuda barn på restaurangerna. Där är hela familjen alltid välkommen. Vid ett tillfälle kom kocken ut och såg att Milo hade Roma-tröja och bjöd honom (och oss andra) på hur mycket glass och kakor som helst.

ANNONS

 

Sverige är ett sammanbitet land. Vi delar upp njutning och arbete. Vi arbetar nio dagar och är lyckliga en. Och vi får ont i käkarna. I Italien är det precis tvärtom. Där låter man vardagen locka med njutning.

 

Det finns en värdig omtanke om sina medmänniskor i Italien som jag tycker mycket om. Det visar sig inte minst med vilken värme de närmar sig barnen. Man blev upplyft att promenera med barnvagn i Rom. Man möttes av glada och beundrande blickar. Av en enda aledning. Att vi fått barn. Det är storslaget.

 

Under vår tid i Rom köpte Thomas Di Benedetto, amerikan med italienskt påbrå, AS Roma. Det var så klart en stor sak. Den finasiella infrastrukturen (för att använda en skön politisk term) i Italien är milt uttryckt besvärlig. Affären hade föregåtts av en rätt intensiv debatt om vem som äger en klubb och vem som har mest rätt att känna lojalitet med klubben i fråga. Fansen protesterade och även om jag nästan alltid tar supportrarnas parti (ingen grupp i fotbollens hirarki behandlas sämre än fansen) så ska det sägas att Romas fans protesterar  mot allting, alltid. Det ligger i deras natur på något sätt.

ANNONS

 

Nu har det gått drygt två år sedan Roma såldes och man kan konstatera att inte så mycket hänt. Några resor till USA, Bradley till klubben, och möjligen en eller annan input i val av tränare är det som hänt.

Jag inser att det krävs tålamod för att nå framgång. Men våren 2011 talades det högt om en ny storhetstid, om ny arena enligt amerikansk modell (några befarade Musse Pigg vid innerplan, popcarn i badkar och blaskig öl i avgrundsdjupa plastmuggar) men även amerikanerna har fått lära sig att den italienska byråkratin är ett spindelnät av intriger, kontakter, maffia och allmänt kaos.

 

Det är alltid enklare att stå utanför och beklaga sig över att en klubb säljs. Men som supporter vill vi ju vinna något, eller hur? Och om det är utländska pengar som krävs för att vinna så får det väl vara så. Någonstans är det ändå lite tragiskt att se sin älskade klubb hamna i händerna på människor som vi inte känner. Vi vet inte hur mycket de drivs av kärlek och passion, och hur mycket som enbart är prestige och pengar. Men kanske får vi helt enkelt lita på att de som köper fotobllsklubbar i ett land som Italien faktiskt har ärligt uppsåt.

ANNONS

 

Nu står nästa italienska klubb på tur. Inter kommer säljas till en grupp indonesiska affärsmän med (det märkligt islandsklingande namnet) Erik Thohir i täten. Moratti var i Paris i veckan och verkställde affären. Dock ska det sägas att kontraktet inte är påskrivet ännu och i Italien bör man alltid avvakta tills kontraktet är påskrivet…

 

Moratti har under 18 år som klubbpresident spenderat 10 miljader kronor på Inter. Det är galet mycket pengar. Avkastningen blommade 2010 när Inter vann trippeln med Mourinho. Men nu är pengarna slut. Moratti är en betydande del av den italiensk finansvärlden och har så klart drabbats hårt av krisen. Så han säljer.

 

Jag tror det är helt rätt väg att gå för Inter. Dessutom behåller Moratti en betydande inflytande i klubben, trots att man bara behåller 30 % av Inter, Moratti får tre av sju ledamöter i styrelsen och har, vilket är det extremt betydelsefullt, vetorätt när det kommer till större invensteringar.

ANNONS

 

Italienare är nostaligker. Vi svenskar var det också en gång. Vi var ett land av grubblare och diktare. Vi var ett folk av innerligt svårmod, långa avstånd. Vi värnade om vårt arv och vår historia. Nu handlar det mesta om att stå längst fram i alla lägen. Vi avsäger oss vårt förflutna som man dammar bort gammalt mjäll från kragen.

 

  • Italien är ett gammalt land, brukar fina Donadoni säga och med det mena att strukturer och samhälle genomsyras av ett ålderomligt sätt att styra och reagera. Det är säkert rätt. Men det finns också en vacker sida med det där. Det är värnandet av de som gått före. Italien är extremt bra på att minnas sina hjältar. Jag tycker det är en mycket vacker sak.

 

Men många Inter-fans är naturligtvis oroliga. Moratti har styrt klubben i femtio år. Men just det som är anledning till vemodet borde kanske i det här fallet vara en anledning till att faktiskt bejaka förändringen.

ANNONS

 

Jag drömmer fortfarande om Rom om nätterna. Under tiden vi bdde där blev jag en lyckligare människa. Jag trivdes fantasiskt bra. Jag hoppas snart få flytta dit igen, om så bara för några månader.

Marcus Birro

De 5 mäktigaste arenorna i Italien.

Solen går ner bakom träden. Hösten är här men hånglar alltjämt med en sommarvarm sol om dagarna.

Ligger i en säng på ett hotell på Arlanda. Tidigt i morgon lyfter vi mot Milano och en späckad helg med fin fotboll. Club Calcio sänds på söndag live från San Siro i samband med Milan-Napoli

Innan dess, kl 15 på söndag, är det derby i Rom. Om den matchen återkommer jag…

Under tiden tänkte jag frossa i lite sköna listor. Jag är uppväxt med listor. Jag är så gammal att jag minns Tracks i P3 där jag alltid hoppades att fina gamla Imperiet skulle klättra förbi Orup, Lena PH och de andra. Varje gång Imperiet misslyckades med det föll jag allt djupare i ett plågsamt ungdomligt, men just därför också rörande, naivt och ärligt utanförskap

ANNONS

Världen var en brottsplats och folk idioter.

Jag strök omkring längs långgatorna i basker och Dr Martens. Det fanns ingen plats på jorden som de skorna inte kunde ta mig.

Men listor lockar.

Så vi kör en lista på en gång.

Topp 5 arenor i Italien…

Det ska sägas med en gång. Arenorna i Italien liknar allt för ofta gråtfärdiga bunkrar från Bulgarien. Det är märkligt oformliga stenkolosser med löparbanor som vallgravar mellan publik och spelare. Samtidigt återfinns en del av charmen med den italienska fotbollen just i det faktum att fotbollen är på riktigt. Arenorna i England är fantastiska men ibland får jag känslan av dataspel när jag ser matcher i Premier League. Det är snyggt men lite trist. Det stinker inte. Det vibrerar inte. Det sjuder inte.

Det gör det säkert, och garanterat under vissa stora matcher, men känslan är att det putsats och fejats på ytan så att den ytan glänser, men under ytan finns inte mycket.

ANNONS

Fotbollen i Italien kommer nära inpå. Den är som salt på din hud, som en kyss du längtat efter, som att möta en vän i en gränd en sen natt (eller tidig morgon) och känna hans armar om dina axlar när du förlorat allt. Fotbollen som väg ut ur isolering, in i solidaritet och sammanhang.

Högtravande? Absolut. Men livet är högtravande.

Italien var så säkra på att få EM 2012 att de beslutade sig för att bygga nya arenor efter beslutet att de fått mästerskapet.

De fick det aldrig.

Så det blev inga nya arenor. Dessutom utgör en minst sagt komplicerad ägarstruktur via kommun er och andra en brutal bromskross i planerna på nya arenor.

Samtidigt är Juventus ett klockrent exempel på hur viktig en ny arena kan vara för en klubb. Tidigare, på oändligt sorgsna Del Alpi, hade Juve ibland till och med svårt att få folk till de största matcherna. Nu har man fullsatt mot Siena.

ANNONS

Arenan i sig har blivit en anledning att slita sig från den moderna fotbollens allra grymmaste terrorakt. Teven…

Arenorna då.

1. Olimpico, Rom.

Det är en sliten arena. Det är långt mellan publik och plan. Men det avståndet dansar bort i samma ögonblick som Roma, Roma rullar runt arenan. Som ett strandat rymdskepp ligger Olimpico nedanför kullarna med cypresser och vägrar tappa sin flagnande glans.

2. San Siro. Ingenting slår en kvällsmatch mellan Milan-Inter. Fansen har arbetat i månader på sina tifon. Den branta väldiga arenan gungar ( bokstavligen) när det är fullsatt.

3. Juventus Stadium. Byggd enligt brittisk modell. Modern, fungerande och snygg. Dessutom har publiken behållit intensiteten och även här serveras tifon i världsklass.

4. San Paolo, Neapel.

Fotbollen i Neapel är hela södra Italiens ambassadörer för ett värdigare liv. I spelargången hänger ikoner och kors. Resten av arenan håller på att rosta sönder men få känslor i världen kommer i närheten av att stå på Neapels och halva Italiens allra vackraste skådeplats för stolthet och drömmar om ett värdigt liv.

ANNONS

5. Stadio Luigi Ferraris.

En del av oss är tillräckligt gamla för att minnas att det var här som Sverige dansade baktakt (1-2) under VM 1990. En sliten stenöken men alldeles fantastisk när den fylls med mycket folk.

Flygplanen lyfter preis utanför fönstret. Solen är på väg ner. Nu ska jag sjunka ner bland kuddarna och ladda för en fin helg i Milano.

Marcus Birro

Napoli-Revanschens karta.

I spelargången på San Paolo hänger krucifix och helgonbilder överallt.

När spelarna går in till match får man vara byråkrat från helvetet för att inte bli berörd.

Har man ett hjärta som slår, och kan det allra, allra minsta om vilken typ av stad Neapel är, så känner man hur oerhört stolta människor är att kvällen i går till sist äntligen kom.

Napoli i Europas finrum igen. Ingen hade trott det 2002 när Napoli krigade i serie C utan pengar, framtid eller hopp.

Fast där har jag fel.

För publiken, människorna, fansen trodde visst. Man gör det i Neapel. Man tror. På Gud, på stadens skyddshelgon San Gennaro, på en bättre framtid, på morgondagen, på att bönerna bär och Vesuvio inte väcks till liv, på att Italien är ett enat land också nedanför Rom.

ANNONS

Och man tror på Napoli.

Vilken frispark av unge Insigne. Vilken oerhörd kraft i att skruva den så där under en kväll som den igår.

Insignes ansikte visar samma karta som Zlatans efter vissa mål.  Revanschens karta. Människor som längtat länge efter något, och till sist äntligen uppnår det, äger det där ansiktet.

Drömmen kommer alltid inflygande på en dröm och en bön.

Så är det. Drömmen behöver hjälp av helgon för att bära hela vägen. Drömmar och böner, och en osedvanlig vilja till att underkasta dig stenhårt arbete, leder dig hur långt du vill.

Napoli drömmer sin framtid stark och ljus. Att få visa upp något vackert för världen är vad människorna i Neapel vill göra mest av allt. Inget mer blod. Ingen förbannad maffia. Inga mer lik. Inget mer sådant. Alla som tagit en promenad i de spanska kvarteren, och sett döda djur i papplådor, blod på väggarna, och blivit varsamt visad ut ur gränderna av tre poliser, vet vilken typ av stad Neapel kan vara.

ANNONS

Det är enkelt att bli rädd i Neapel.

Men Neapel är också en stad som kryper nära dig. Du känner att du lever. Neapel är en av världens vackraste, smutsigaste, hemskaste städer. Neapel är så nära livet man kan vara.

Stolthet. Värdighet. Glädje. Tillhörighet är stadens nya nycklar. Det finns tusen hänglås att öppna. Det finns många dörrar att bryta upp.

I går öppnades tusentals dörrar efter magnifika 2-1 mot Dortumund.

Neapel finns på tungan över hela världen och det handlar inte om våld eller maffia.

Den segern väger nästan lika tung.

Man kan vinna så mycket mer än bara en fotbollsmatch. Man kan vinna sin heder, sin värdighet, sin stolthet.

Få städer vet mer om allt detta än Neapel.

 

Marcus Birro

Wilands monstermatch.

Målvakter i fotboll är lite som trummisar i rockband. Egensinniga, märkliga, heliga dårar.

Vet inte om ni såg svenske Wilands helt egna batalj mot Juventus i Köpenhamn igår men jag kan meddela att han gjorde en halsbrytande bra insats. Han tog allt. Bland annat fem frilägen där klockorna för mål redan börjat ringa.

Han var verkligen helt enastående.

Det påminde lite om den där kvällen när Glenn Hyse´n (och möjligen resten av det svenska landslaget också) mötte England borta i den där VM-kval matchen för länge sedan.

Jag följer flera italienska tidningar på Twitter och man kunde höra hur hårrötterna slets i förtvivlan över svenskens storspel.

ANNONS

Om Juventus kan man tala mycket. Framförallt är det tydligt att Antonio Conte rör sig på rätt djupt vatten fortfarande i Europa. Hans byten kommer för sent eller inte alls och hans taktik är fortfarande allt för mycket präglad av hur Juventus spelar hemma i serie A.

Alldeles oavsett kvaliteten på lagen är spel i Europa en annan sorts dans som delvis kräver annan taktik.

De två tappade poängen är svåra att värdera. Givetvis borde Juve ha vunnit men nu får man sno tillbaka de där poängen någon annanstans istället.

 

Marcus Birro

En evig kapten i den eviga staden.

Jag döpte ju min son till Totti.

Milo Santino Totti Birro.

Tunga grejer.

I går är Totti den äldre bäst på planen när Roma vänder och vinner borta mot Parma.

Under första halvlek såg det rätt statiskt ut. Lågt tempo, en hel del felbeslut och förvånansvärt många felaktiga passningar över hela planen.

Endast Daniele De Rossi står att känna igen.

Det talas väldigt mycket om Totti i Roma, om hans resa som människa och lagkapten. En evig mästare i den eviga staden.

Men även De Rossi har i den stores skugga gjort en fantastisk resa. Nästan ingen minns längre att den unge Daniele var en rätt oborstad spelare. I VM 2006 blev han utvisad mot USA i Italiens andra match i gruppspelet och var inte tillbaka förrän i finalen, där han satte en av straffarna för övrigt.

ANNONS

Men han har slipat bort all den där våldsamma meningslösheten. Det är storslaget.

Vilken vecka vi har. Juventus möter Köpenhamn i CL i kväll och i morgon möter Milan Celtic. Flera italienska lag huserar också i Europa League och på lördag flyger jag till Italien för att sända Club Calcio med de andra i samband med Milan-Napoli.

Redan klockan 15 på söndag är det magi med derby i Rom…

Det är gott att leva.

Särskilt en dag som denna när Roma delar förstaplatsen i ligan.

Marcus Birro

Sagan om Antonio Cassano.

Baris gränder är inte att leka med. Däremot ett utmärkt ställe att leka i.

Antonio Cassano är född och uppväxt i Bari. Han föddes samma natt som Italien vann VM i fotboll 1982 och hans karriär har kanske inte hållit jämna steg med hans utsökta smak för galenskap, men med tanke på att han var nära att tvingas sluta spela fotboll med anledning av sina hjärtproblem för en tid sedan, är det trots allt fint att se honom härja runt i serie A.

Han är i Parma nu och det är möjligen några kliv ner på den knarrande trappan som är varje genis karriär, men samtidigt är torget mindre nu och jag tror att en gränslös människa som Antonio Cassano behöver snävare gränser, en mindre stad i hjärtat av provinsen, en klubb med både stolta och vansinniga anor, precis som Antonio själv.

ANNONS

Det är befriande med människor som det inte går att ha i möblerade rum. Jag älskar dem. Jag stärks av deras förmåga att inkludera livets fulla spektra. De har insett att det finns nya rum i det här huset vi lever våra liv i, det finns fler färger att upptäcka.

De nöjer sig inte med världens palett. De skapar sina egna regnbågar.

Cassano kom till Roma som ett av Italiens största löften. Fabio Capello sade för tio år sedan när Cassano och Totti spelade tillsammans: “Cassano och Totti är hela Italiens framtid”.

Capello är en klok man och han fick väl delvis rätt. Åtminstone när det gäller Totti…

Cassano sökte desperat Tottis gillande och lojalitet. Han behövde en beskyddare, en läromästare. Fast på den tiden var Totti själv en väldigt oslipad diamant. Kaos mötte kaos med andra ord…

ANNONS

Mycket har hänt under de här tio åren, med oss alla…

Det finns få saker som är vackrare än när en mycket rädd och förvirrad ung man växer upp och blir en stabil, kärleksfull man.

För Cassano är lika mycket en resa som något annat. Från kaos mot ordning, sedan kaos igen. Som livet självt.

När en rädd liten unge som tidigare krävde en vinge att gömma sig under, själv lägger sin skyddande vinge över nästa generation galenpanna är det svårslaget..

Nu när jag tänker på det gick Cassano under sin ungdom knappat att ha i omöblerade rum ens. Men han var en skör ung man och när han kom till Roma sökte han sig in under Tottis skyddande vinge och i den skuggan ut­vecklades han både som spelare och som människa.

I EM 2012 blev Antonio själv en vinge. I Balotelli såg han sig själv. Båda blommade och tog Italien till final.

ANNONS

Vi är många som är vår egen värsta fiende. An någon anledning känns våra liv som en skuld vi har och den där skulden växer bara ju mer vi betalar.

Livet blev stökigt för Antonio. Han snubblade omkring, blev arg utan anledning, började gråta och drog konstant i sina shorts i förtvivlan. Han hamnade i Real Madrid men den enda som gick uppåt där var hans vikt. Trots (eller kanske på grund av ) italienskt på tränarbänken fick han aldrig chansen där. Eller också kastade han bort chansen när han fick den. Sedan lyfte han Sampdoria och valsade runt i både Milan och Inter innan hjärtfelet satte stopp för de stora lagen och de stora matcherna under en period.

Jag är glad att fotbollsvärlden, en galen värld av yta, egon och pengar, fortfarande har rum för genier som Cassano. Människor som gör skillnad genom att våga bära sitt hjärta i kupade händer. Naiva, drömmande, barnsliga, löjliga.

ANNONS

Underbart mänskliga.

Nu är Cassano själv en vinge för Parmas många unga och lovande spelare. Hans karriär liknar blixtrar som far åt alla håll. Han var med i EM 2004 men fick aldrig vara med i VM 2006, när Italien vann. Marcello Lippi litade inte på honom helt enkelt. Prandelli däremot tog med honom till EM 2012 där han fick vinna ett silver.

I kväll möts Parma-Roma och både Cassano och Totti startar. Tio år senare möts de igen, olika öden, olika hjärtan, med samma innerliga passion.

 

Marcus Birro

Sampdoria- Hamn och äventyr…

1990 var jag arton år. Då kan man världen. Då läser man världen som en öppen bok. Jag drack öl och lyssnade på depprock. Men var glad. Samma som nu alltså, minus ölen.

Vi brukade sitta mitt i mot Stora Teatern i Göteborg och vi tog aldrig av oss våra höga kängor. Gräset var brunt och bränt. Vi också. Våra hjärtan kändes så tunga, så gamla. Våra ögon var unga.

Våra drifter tidlösa…

Fotbollsspelare sprang fortfarande runt i shorts som slutade exakt nedanför ballarna.

Jag lyckades få tag i en biljett till finalen i Cupvinnarcupen mellan Sampdoria-Anderlecht. Detta var innan serie A seglade upp som Europas vackraste liga, och italiensk fotboll var fortfarande extremt exotisk.

ANNONS

Det var mest IFK-folk som klagade på att italienska lag bar kostym och såg flickorna för länge i ögonen. Världen, liksom Sverige, höll på att lära sig att fotbollen kunde vara Paolo Maldini och inte bara Paul Breitner.

Långsamt hade det börjat gå upp för oss att fotbollen kunde vara annat än Tord Holmgren. Fotbollen kunde andas hamnar och äventyr.

Och det finns få lag som är mer hamn och äventyr än Sampdoria.

Staden Genua är en märklig stad. Vacker och brutal på samma gång. I den ordningen.

Ibland i en annan ordning.

Göteborg är också en gamla hamnstad. Att vara den sortens port mot världen gör något med folk.

Hamnar låter, tjuter, skriker, fräser. Plåt mot plåt. Salta vindar och drömmar om nya, andra städer. Drömmar om flykt och hemkomst.

Jag undrar fortfarande om det är bra saker…

Vilken fest det blev. Vi sjöng, drack och dansade. Jag fick se Mancini, Lomabrdo, Vialli och de andra vinna den där cupen och efteråt festade vi hela natten på något vattenhål längs Avenyn och på natten hade jag lyckats få med mig en kyss, en halsduk och en jacka med Sampdoria tryckt på ryggen.

ANNONS

Fotbollen som ett äventyr. Italien vann alla europeiska cuper 1990. Man borde vunnit VM också, senare den sommaren.

Men det är en annan historia…

Marcus Birro

Tro.

Jag tror ju på Gud. Det gör mig rätt besynnerlig i det här landet.

Men det gör mig rätt vanlig i den stora världen.

Det är inget val jag gjort. Jag har inte bestämt mig för att tro på Gud. Jag gör det ändå.

Det är en stor tröst i mitt liv. Det är också en stor utmaning. Det är aldrig enkelt. Det är en relation och relationer bör man hålla vid liv och underhålla.

När mitt liv tippar åt ena eller andra hållet kan jag alltid dra mig undan för en stunds bön. Det ger mig så mycket. Att samtala med Gud i vardagen är som att andas lugnare och andas lättare.

Därför blir jag glad när jag ser spelare göra korstecknet när de springer in på planen. Därför blir jag glad av att läsa hur mycket tron betyder för en världsspelare som Kaka och andra.

ANNONS

I Sverige är vi i minoritet. Vi blir sedda på som rätt besynnerliga figurer. Som om vi vore Carola allihop och bara väntar på att få falla ner och börja tala i tungor. Men vi är som ni. Men med en tro på att det finns viktigare saker i livet än min egen fördärvliga vilja.

Jag får inte ett enklare liv för att jag tror på Gud. Jag får ett precis lika komplicerat och förvirrat liv som alla andra.

Men jag har en grundläggande kärlek som talar direkt in i mitt liv.

Den kärleken liknar på många sätt kärleken till fotbollen, till laget, klubbmärket, färgerna, staden, laget. Något större. Något som är viktigare än vad jag är.

Något som var där före mig, och kommer vara där länge efter att jag är borta.

Daniele De Rossi uttryckte det så fint:

– Jag är stolt över att vara en del av Roma. Klubben var här före mig och klubben kommer vara kvar efter mig. Det enda jag kan göra är att älska klubben under tiden som jag är här.

ANNONS

Precis så…

 

Marcus Birro

Det strålar om serie A. (En subjektiv poets sanning).

Jag är ju inte världens mest objektiva skribent.

Det är nu något jag sätter en stor ära i.

Jag tror inte min kärlek till serie A, till Roma eller till det italienska landslaget gör mig oförmögen att skriva kritiskt om något enda som rör fotbollen i Italien.

Men det gör mig fruktansvärt löjlig. Det medger jag definitivt. För människor som älskar är ofta rörande naiva och ärligt talat lite löjliga.

Det är okej.

Jag kan leva med det.

Hellre full av kärlek och löjlig än ständigt iskallt kylig och så där världsvant distanserad. Att sitta vid ena kanten av världen och långsamt se kärleken tippa åt ett annat håll är inte riktigt min grej.

ANNONS

Så det kanske inte är en fullständigt genomarbetad sanning när jag skriver att det känns som om serie A upplever ett uppsving just i år.

Kanske har amatörerna som följer Zlatan insett att franska ligan inte är så upphetsande när den gode Z inte spelar. Kanske har människor insett att ett hjärta rymmer tusen rum och att det finns plats för ett italienskt trots allt…

Jag vet inte vad det kan vara, men jag har en känsla av att serie A nått botten och är på väg att lyfta ur bottenslammet med hjälp av de allra sprödaste och vackraste vingar.

Även publikt ser det bättre ut.

Fullsatt på San Siro igår när Inter-Juventus möttes och också näst intill fullsatt på Torino-Milan. Detta in ett land och en liga som, det är ingen hemlighet, haft problem med vikande publiksiffror under några år.

Men det strålar om serie A i år. Det är något som glittrar där på botten. Det tycks vara så att de flesta accepterat den ekonomiska villkoren som råder i Italien numera.

ANNONS

I kväll kommer derbyt till den gamla hamnstaden Genua. Viktig match för nya tränare Liverani och hans Genoa direkt. Han sitter på ett rätt hårdnackat kontrakt men blir det förlust i kväll kan det trots det vara dags att hissa dödskallen och segla iväg för den gode Liverani.

Club Calcio drar igång klockan 20 i Tv4 Extra. Men vi läses här innan dess.

Marcus Birro

Rivalitetens magiska rum. (Inför italienska derbyt).

Det finns olika slags rivalitet. Den ena är oftare smutsigare än den andra.

Privat har vi rivaliteten mellan kollegor, mellan syskon, mellan äkta makar. Ledan och vanans makt kan förvandla ett kärleksfullt äktenskap till ett ohederligt krig om meningslös makt.

Rivalitet är också en del av fotbollens själ. Varje supporters hjärta har ett särskilt rum som vi är inte särskilt stolta över. Men vi älskar det i smyg. Det är där vi bygger vårt existensberättigande med hjälp av andra.

Andra lag definierar oss.

Rivaliteten är som en blomma av mörker.

Det finns olika slags konflikter. Vi har de klassiska med två lag från samma stad. Vi har också, som i Stockholm och Göteborg, den lilla tvisten med att fler än två lag från samma stad spelar i samma liga.

ANNONS

I Italien har vi flera klassiska derbyn. Givetvis det aristokratiskt vackra derbyt i Milano, kampen om den lilla madonnan. I Turin har vi ett derby där det ena laget de senaste femtio åren varit väldigt överlägsna och i Rom… I Rom har vi ofta ett rätt stökigt och intensivt derby.

I helgen spelas även det värdiga och vackra derbyt i stökiga/fula/storslagna/intensiva/märkliga staden Genua.

Sedan har vi andra typer av derby, som det mellan Catania-Palermo, ett derby mellan två lag från Sicilien.

Eller så kan man göra som Fiorentina och konstruera en säregen ilska mot Juventus, ett lag från en helt annan del av landet.

Till allt detta ska vi då lägga kvällens match, det italienska derbyt. Inter-Juventus. Tidigare handlade det om att dessa båda lag hållit sig i A under alla år men hösten 2006 degraderades ju Juventus till serie B och påbörjade samtidigt en ny tideräkning.

ANNONS

Låt oss stanna där.

Det är verkligen storslaget att en fotbollsklubb anser sig ha makten att helt på egen hand starta en egen och ny tidsordning. Det brukar annars mest vara Gudasända frälsare som Jesus och sådana som brukar dra igång tideräkningar…

Men Juventus har aldrig varit en klubb bland alla andra. Få står likgiltiga inför den gamla damen. Alla har en uppfattning. Hemma i Turin är Torino publikt minst lika stora men ute i landet är Juventus störst i Italien.

Det andra laget folk håller på ute i landet är just Inter. Själva namnet, det italienska derbyt, lanserades av sportjournalisten Brerea 1967, just med tanke på att de båda klubbarna var så populära i hela Italien.

Juventus exporterade sina fans ut i landet efter andra världskriget när familjen Agnelli och FIAT gav hundratusentals fattiga italienare jobb och värdighet efter andra världskriget. När sedan landet och läget stabiliserades under femtiotalet och många av de unga männen (med familjer) flyttade tillbaka till sina hemstäder och kommuner hade de med sig sin lojalitet till FIAT, staden Turin och Juventus.

ANNONS

Därför finns det Juventus-klubbar överallt i landet. Men även Inter-klubbar blommar i blått och svart särskilt i norra Italien.

I Venedig tex finns massor av barer och ställen som också fungerar som lokala Inter-klubbar.

De senaste åren har både Moratti och folket runt Juventus verkligen ansträngt sig för att hålla rivaliteten vid liv.

Allt snack om stjärnor och antalet ligasegrar i samband med skandalen 2006 har onekligen också lagt några tusen kilo nytt bränsle i den här legenden.

Klockan 18 är det dags.

 

 

Marcus Birro

Därför är Balotelli ett geni.

Vi låter vårt psyke styra oss. Vi låter även till stora delar vårt psyke begränsa oss. Alla vet att vi är kapabla till mer än vi tror. Men vi väljer allt för ofta den enkla, lätta vägen.

Till stora delar lever vi i en tid som älskar de enkla vägarna. Ingenting får ta emot. Det är minsta motståndets lag som gäller. Rent andligt har vi blivit extremt barskrapade. Vi tror vi ska få behålla vår andliga och själsliga balans utan att det kostar något.

På det sättet blir Travguiden månadens litterära uppoffring. Vi ser Idol fast vi avskyr det. Vi låter underhållningen sippra genom vårt system, som grönt frätande blod.

ANNONS

Alla vet vad som händer om vi lägger oss i en soffa och käkar pizza varje dag i en månad. Våra artärer förstockas. Våra kroppar degraderar oss.

Samma sak med den lilla gnistrande stjärnan som vi döpt till själen. Om vi bara fyller den med ytlig och vulgär underhållning kommer den sucka belåtet men lämna dig tom och förvirrad.

Människans psyke är mer fenomenalt än vi vågar erkänna.

En man som fått sitt psyke analyserat tämligen brutalt är Mario Balotelli.

Hans oförutsedda galenskaper har förvirrat och förfärat folk.

Där en del ser en galning ser jag ett geni.

Det har väldigt lite med vad jag tycker eller inte tycker om saken. Det är ett konstant fakta. Balotelli är ingen galning, eller ens en vildhjärna. Balotelli är en man med en mission, en myt som blivit en realitet och han har blivit den realiteten på grund av sitt starka och fantastiska psyke.

ANNONS

En del människor följer inte andras vägar. En del av oss går inte i andras fotspår. De går först. Andra följer dem, aldrig tvärtom. Sådana människor utmanar oss andra eftersom vi blir förbryllade när en människa kräver sin egen rätt och skapar sin egen sanning.

Det är vad Mario gör.

Alla känner till hans galna facit på straffar. Han missar aldrig.

Inte heller i matchen mot Tjeckien i veckan. Men den är viktig ur ett annat perspektiv.

För det första. Matchen gick i Turin, en stad där fansen skanderat groteska svordomar mot Balotelli förra säsongen. I första halvlek missar Balotelli fyra klockrena lägen, varav två är mer eller mindre öppna mål.

I andra halvlek kvitterar Italien och sedan fälls just Balotelli.

En normal människa, en av oss, en soldat i ledet, en i raden, en skugga, en blyertsteckning i en oljemålning, du eller jag, skulle kanske få vissa korn av oro över oss vid ett sådant läge.

ANNONS

Inte Mario.

Han går fram och gör som han alltid gör Mål.

Iskallt.

Galet?

Inte alls.

Bara ett geni skapar på allvar sin egen historia. Bara ett geni låter aldrig negativa omständigheter i det förflutna  påverka framtiden.

Mario Balotelli är alltså inte ett dugg galen.

Han är friskare än de flesta av oss.

Marcus Birro

Alltid supporter först!

Jag är ju supporter först och främst.

Det är själva förutsättningen. För väldigt mycket i mitt liv. Jag har aldrig strävat efter att vara objektiv. Jag har ingen utbildning. Jag har inte gått någon skola, jag har således en frihet att formulera mig hur jag vill. Det är en grandios frihet.

Jag minns ett av mina första besök på Olimpico i Rom.

Olimpico, byggd för och till OS 1960, och relativt modest restaurerad till VM i fotboll 1990, är en rätt hemsk stenöken med fördärvliga löparbanor som skiljer publiken från fotbollsplanen. Men av Italiens många rätt trista stenöknar är den ändå den i särklass ljuvligaste.

ANNONS

Som ett fotografi är minnet när jag i ren iver tog vart annat steg upp för trappan. Det är kväll och vår i Rom. En oslagbar kombination.

Planen badar i ljus, och när jag vrider huvudet uppåt och ser Curva Sud samlas som ett gulrött hjärta av kraft, är det som att komma hem efter en lång, lång resa.

Jag bara står där under lång tid, ser spelarna värma upp där nere, ser lamporna, hör speakern, hör sångerna från Curvan, känner hur det börjar spira i mig som om jag själv skulle spela match, och min farsa var med och han lägger en hand på min axel och även om han håller på Juventus så förstår han, och det är det enda som behövs, det behövs inga ord, ord är för poeter och amatörer, detta går inte att beskriva med annat än de stygn som för evigt ristar sig i mitt hjärta under de tio minuter jag bara står där och går från att vara en iaktagare till att faktiskt vara en del av magin och det heliga i att få vara en del av det lag som ens hjärta har värkt fram.

ANNONS

Jag erfar en märklig känsla av utvaldhet. Intellektuellt fattar jag att sången är för de där nere, och kanske delvis för alla de tusentals som står här varje vecka, men känslomässigt känns det som om det är jag som hamnar i fokus, att det är för mig de sjunger. Det är mycket säreget och extremt starkt. När musiken tonas ner mot slutet och hela arenan sjunger i refrängen känner jag hur hjärtat rister till och öppnar sig på ett sätt som det aldrig har öppnat sig förut. Jag är helt hög.

Det känns som om mitt liv fylls med mening. Som om hela jag var ett enda öppet kärl som den där sången fyller med allt det ljus och den värme jag behöver för att överleva.

Under några timmar är också jag en del av den här eviga staden.

Jag är en del av kärleken.

Marcus Birro

Italien historiskt tidigt klara för VM!

Kvalkvällar var alltid festkvällar förr. Åtminstone innan matcherna drog igång.

Sedan återgick till sitt rätta element. Kval. Ångest. Panik. Elände.

Som läckande sopor. Som klamydia. Som en usel skräckfilm man inte kan sluta titta på. Kvalspel är som att stoppa fingrarna i halsen, som att dricka avslagen mellanöl dagen efter.

Vi möttes på Italienska föreningen. Först låg den i en grotta vid Svingeln. Så minns jag den. Ett litet, svart rum längst bort i en brun korridor.

Jag minns de där stenhårda stolarna och flipperspelet som stod och blinkande vid bardisken. Maten serverades på papptallrikar och det röda vinet i låga, solkiga glas. Sedan flyttade man till Gamlestan och då ockuperade vi de bästa borden och drack vin och Grappa. Ibland åt vi något också.

ANNONS

De hade italiensk teve så klart, riktig italiensk mat och de sorgsna männen i sina stickiga koftor spelade biljard och planerade resan hem till bergsbyn.

De är kvar där än. De kom aldrig iväg.

De där kvällarna med mat, vin och fotboll blev våra italienska pauser. Det var jag, Ragnar, min bror, pappa, och de eventuella flickvänner man dejtade för tillfället. Många hade trott de förälskat sig i en svårmodig poet och blev uppriktigt förvånade och förfärade när de upptäckte att jag lade hela mitt liv i händerna på ett azurblått landslag i fotboll…

Jag har genomlidit många timmar plågsam kvalfotboll på Italienska föreningen. Det var sällan vackert. Det var nästan alltid extremt plågsamt.

Kval… Det hör man ju… Det är lidandets sakrament.

Minnen av stolpträffar, snömatcher, Paolo Maldini med tröjan utanför byxorna, hysteriskt pekande åt alla möjliga håll vid ställningen 1-0 och fem minuter kvar hemma mot något nytt, konstigt land från det forna Sovjet…

ANNONS

1989 såg jag min första kvalmatch ute på lokal. Det har blivit mycket mer lidande sedan dess. Skräcken med kval är att glädjen är så kortvarig och meningslös, särskilt för ett landslag som Italiens. För alla räknar iskallt med att de ska ta sig till mästerskapet i fråga. Alltså har man egentligen ingenting att vinna, bara allt att förlora.

Jag har lidit mer av kvalfotboll än av kärlekssorg i mitt liv… Man skulle kunna säga att det är samma sak.

Efter matcherna… Ofta kallt ute. Vinter. Rök om andetagen vid spårvagnshållplatsen. Sedan in mot stan, krogarna, flickorna, äventyren.

Nu är jag själv pappa och sitter med Milo framför teven och ser ännu en kvalmatch, en första halvlek mellan Italien och Tjeckien och det är kramp och ansträngt över hela linjen. Italien äger matchen, Balotelli har fyra soklara lägen men det är Tjeckien som tar ledningen. Sedan börjar jakten. Sedan ser man den där jagande blicken i ögonen hos varenda italiensk spelare.

ANNONS

Det är extremt plågsamt.

Tjeckien straffar Italien med landets egna gamla beprövade knep, extremt snabba och spelskickliga kontringar. I slutet av första är det kusligt nära 0-2. Italien äger matchen medan Tjeckien straffar dem med lågt försvarsspel, en duktig målvakt, lite tur, och så snabba, skickliga omställningar.

Kontringar, som vi sade förr.

Aldrig tidigare har Italien tagit sig till ett mästerskap med två matcher kvar av kvalet men eftersom demonerna älskar de här förbannade kvällarna så är det väl ingen risk att Italien ska göra det enkelt för oss, och sig själva.

Det finns en behaglig och bekväm väg under det lätta lövverket. Men varför ta den när man kan masa sig ner i kvicksand och fördröja plågan…

I kvalspel får ingenting vara enkelt.

Hade jag kunnat dricka hade jag öppnat en flaska vin nu. Och det hade inte varit den första…

ANNONS

I pausen vevar de Balotellis missar och det är som att välta ett saltkar i ett benbrott.

Men så. Efter ännu en hörna går professor Giorgio Chilleini upp och nickar in 1-1 framför sin hemmapublik i Turin.

Det går att andas igen. Världen får tillbaka sina färger. Hoppet återvänder. Milo, som faktiskt somnat i mitt knä, vaknar till, ser vad som hänt, pussar mig och somnar sedan igen.

Bara någon minut senare fälls Balotelli. Straff=mål.

Mario gör som han brukar göra. Mål.

2-1.

Italien har vänt. Det går att andas igen.

Kval är extremt viktiga medan de pågår men när sedan mästerskapen allt handlade om drar igång är det ingen som minns en enda match i kvalet. Ingen snackar om det där snygga målet borta mot Malta i oktober förra året…

Kvalspel har inga minnen. Tre poäng i en kvalmatch minns inte smärtan och utseendet på matchen. Tre poäng är tre poäng och i kval handlar exakt allting om poäng.

ANNONS

Känns nästan lite förbjudet att få må så här bra i kväll. Italien är klara för VM med två omgångar kvar av kvalet. Siktet ändras och riktas nu på VM  Brasilien 2014. Det är så klart en stor fördel att redan nu kunna planera för VM istället för att sitt fokus på att ta sig dit.

Så gött detta är. Italien är klart för VM. Så många hemska timmar ångest och oro vi slipper nu. Det är första gången någonsin som Italien tagit sig till ett stort mästerskap med två omgångar kvar. Lidandet brukar kräva sin rätt och sin tid med andra ord…

Allt som precis hänt har redan börjat blekna.

Nya drömmar och nya sagor ska skrivas på de blanka, vita pappersarken.

Det går inte att styra drömmarna om natten har jag hört.

Det är inte sant. I natt ska jag drömma i azurblått om allt det storslagna som ska hända i Brasilien nästa sommar.

ANNONS

Det är jag värd.

Forza Azzurri.

 

 

 

 

Marcus Birro

Italien kan bli historiska i morgon.

Italien kan göra något historiskt i morgon.

Aldrig tidigare har ett italienskt landslag kvalificerat sig till en stor turnering med två omgångar kvar av kvalspelet.

Men vinner Italien mot Tjeckien i vackra Turin i morgon så är man klara för VM.

Till den matchen sker en rad förändringar.

Prandelli kommer ställa upp med 3-5-2-uppställning, liknande den Italien spelade med i EM 2012.

Den tänkta uppställningen ser i så fall ut, Buffon i mål. I försvaret Bonucci, De Rossi, Chiellini.

Tre man framför backlinjen: Maggio, Pirlo, Giaccherini. Framför dem Candreva och Montolivo.

Längst fram: Balotelli och Osvaldo.

ANNONS

De Rossi var grym som försvarsspelare i EM, särskilt i första gruppspelsmatchen då, mot Spanien.

Marcus Birro

Italien- Den gyllene paradoxens förlovade hemland.

Italien är världens vackraste land. Det är också ett väldigt besynnerligt land. Ni kanske känner till de där ryska dockorna. Det ryms en mindre docka i den man ser, hela vägen ner till en tumnagel stor liten docka.

Det är en rätt bra bild av det italienska samhället.

Det är onekligen den gyllene paradoxens förlovade hemland.

På många sätt har ingenting hänt sedan kejsare Nero lät gjuta statyer av sig själv i guld. På andra sätt är Italien ett av världens viktigaste och modernaste industriländer. i Sverige älskar vi att måla ut italienarna som lite slöa, coola glidare i dyra kläder som älskar att skjuta upp allt jobbigt till en annan dag.

ANNONS

Det där är bara lata fördomar.

Samtidigt är Italien ett land där allting tar lite längre tid. Varje minut är längre än sextio sekunder. Varje förändring, varje steg fram, förbigås av två steg bakåt. Det är meningslöst att ha bråttom. Det tjänar ingenting till att stressa. Livet håller sin egen takt. Då har man två val. Antingen kan man välja att följa med i livets flöde, eller också kan man ligga lite före och stressa fram något som ändå kommer när det kommer…

På flera sätt är en man som Silvio Berlusconi, som vi ser på här i Sverige  vore han ett rymdmonster, den vanligaste typen av maktmänniska. Det är rätt enkelt att dra paralleller till kejsare och erövrare från antiken.

Medborgarna i ett sådant samhälle lär sig efter hand att hålla en viss, sund distans mellan sig själv och de som bestämmer.

ANNONS

Likadant fungerar det i fotbollen. När Italien kom hem efter VM-guldet utbrast en minister, med anledning av den skandal som bara veckor innan VM börjat rulla upp i Italien:

– Jag tycker vi stryker ett streck över det som kommit fram i Calciopoli, så gjorde vi när romarna kom hem från sina erövringar…

Det var heller inte vilken minister som helst, utan justitieministern.

Det vittnar onekligen om en något förlegad syn på rättvisa.

När Marcello Lippi kom tillbaka som förbundskapten efter Roberto Donadoni föll han elegant i den där kejserliga fällan. Han kallade in de spelare, de soldater som krigat och vunnit för honom. Han plockade ut världens bästa lag 2006 för ett VM som spelades 2010. Klockren italiensk logik.

Det gick som det gick.

Italien hamnade sist i en av turneringens enklaste grupper och Lippi fick hålla en av de sorgligaste men vackraste presskonferenser jag sett där han tog på sig hela ansvaret för det om hänt.

ANNONS

Italiensk fotboll stod alltså helt still under de två år som kejsare Lippi kom tillbaka. Ingen vågade ifrågasätta honom eftersom han bevisligen fört Italien till VM-guld.

Med detta i minne är det fantastiskt att Prandelli lyckades ta Italien till final i EM redan 2012.

Redan nu kan man dock börja skönja vissa kejserliga fasoner hos den gode Cesare. Det var inte de unga som vann mot Bulgarien. Det var just världsmästarna från 2006 som dominerade. Pirlo var grymt bra, Buffon helt avgörande och det var Gilardino som avgjorde matchen.

När Italien behöver stärka upp mittfältet kallar man inte unge herr Verratti utan elva år äldre Thiago Silva.

Förutom Balotelli och El Shaarawy av unga stjärnor finns andra som aldrig får chansen. I Roma spelar Alessio Romagnoli, född 1995, som av många (inte bara av mig) pekas ut som ett stort italienskt försvarslöfte men han får inte heller chansen. Det krävs nästan att man måste ha presterat för att få chansen att prestera… Utrymmet att misslyckas verkar ha krympt. Därmed försvinner också utrymmet att faktiskt få se en ny storspelare blomstra.

ANNONS

Anders Svensson hade aldrig varit ifrågasatt om han spelat i Italien…

Det finns många unga lovande spelare men Italien måste bli bättre på att låta dem få chansen. Att få chansen innebär också att få chansen att misslyckas.

Du kan inte leva ditt liv om du inte tillåter dig själv att misslyckas. Det gäller så klart även i fotbollen.

 

Marcus Birro

Ingenting är mäktigare än fotbollens sanna sagor.

Hösten avslöjar sig i de kyliga kvällarna och den höga, klara luften på morgonen.

Mitt liv nu för tiden följer strikta rutiner. Somnar tidigt, sover bra, upp tidigt. Ingen tid för utsvävningar eller svammel. Livet är arbete och familj. Livet är gott.

Livet är på insidan.

Strax efter klockan 08 är jag uppe och ute på min löprunda, sneddar ner mot Söder Mälarstrand som skimrar som ett vykort i solen. Båtarna fast vid kajen. Stadshuset på andra sidan. Västerbron som ett bruddiadem.

Stockholm är enastående vackert.

I en utländsk tidning läser jag att många ser Stockholm som en vacker men samtidigt aggressiv stad. Jag tror det är sant. Huvudstaden är charmerande men tuff. Det finns väldigt lite rum för solidaritet och medmänsklighet. Individualismen har delvis förblindat oss.

ANNONS

Vårt liv, vi själva, är mycket viktigare än sammanhanget vi befinner oss i. Vår jakt efter lyckan är det viktiga och de som som står i vägen för denna lycka får gärna falla.

Vi lever i Sverige med förvissningen om att vår egen vilja alltid vet bäst. Om vi får vad vi vill ha så blir allt bra. Men är det verkligen sant? Ibland kan den egna viljan vara fruktansvärt förrädisk och förgörande.

I går spelade Kaka match för Milan igen och idag hyllas han som en hjälte. Här har vi en spelare som var som bäst för sju, åtta år sedan, men som välkomnas hem till ett land och en stad som inte glömt honom, inte glömt vad han kunde en gång, aldrig kommer glömma det sår han skar i sig själv för blottlägga sitt hjärta. Jag älskar sådant där. Jag älskar när människor minns.

Det är där vi får leva den längsta tiden. I andras minnen. Vår tid just nu är enbart ett andetag.

ANNONS

Italiens match mot Bulgarien var inte mycket att skriva hem om. Baksidan på en bussbiljett hade räckt.

Italien är bra i de sista tjugo i första halvlek och det är också då som fina gamla (?) världsmästaren Gilardino från nära håll nickar in 1-0 och ännu en gång för ställa sig längs kortlinjen och spela fiol framför fansen. Underbar syn.

Jag minns när han gjorde ungefär samma sak, nick och mål, mot USA i VM 2006. Och jag glömmer aldrig passningen bakom ryggen till Del Piero i semifinalen mot Tyskland, det som betydde 2-0 i den historiska matchen.

Sex år tidigare, EM 2000, hade Del Piero kommit fri i ett liknande läge. Italien ledde då med 1-0 mot Frankrike i finalen och Del Piero kunde avgöra den matchen men missade. Senare vände Frankrike och vann.

Sex år senare, 2006, missar han inte. Samma igen, snett in från höger.

ANNONS

Sagor, vänner. Ingenting år mäktigare än de sanna sagor som fotbollen berättar.

Det är det jag verkligen älskar med den här sporten. Den berättar saker om oss själva. Den är större än sporten. Drömmar, sagor och tillhörighet. Det blir inte större.

Resten av matchen mot Bulgarien handlar om Buffon och hans mirakelräddningar.

På tisdag väntar Tjeckien och Italien kan där och då matematiskt bli klara för VM 2014.

Marcus Birro

Albin, Lennarts pojk!

Jag lärde känna Lennart Ekdal 2008. Den hösten började jag som sidekick till Ekdal på programmet Kvällsöppet i TV4. Vi fann varandra kan man säga. Det var inte alltid jag fick chansen att tala till punkt och det var inte alltid jag var med och planerade debatterna (särskilt inte den om analsex bland ungdomar, jag stod och skämdes hela sändningen) men för det mesta fick vi till ett skönt samspel.

Så småningom var det tänkt att jag skulle ta över som programledare för Kvällsöppet. Det var hösten 2011 och samtidigt fick jag den inte särskilt genomarbetade tanken att kandidera som partiledare för Kristdemokraterna. Jag fick sparken från Kvällsöppet och fick springa gatlopp i de sociala mediernas regnvåta bakgator under några dygn….

ANNONS

Det var rätt åt mig.

Lennarts son Albin träffade jag första gången 2009 när jag var i Siena (där han spelade då) för att göra en intervju med honom till Kanal 9 som sände italiensk fotboll på den tiden. Jag hade just sagt upp mig från C More för att de nästan enbart visade engelsk fotboll. Folk tyckte jag var en idiot som frivilligt sade upp mig från ett häftigt tevejobb men det finns många andra som är bättre lämpade att engagerat samtala om matcher i Premier League.

Jag vill vara där serie A är, även om det betyder att jag får rasa ner för tusen trappor till tevevärldens sunkigaste källare. Jag har hakat i alla tåg som dragit runt på den italienska fotbollen. Nu är vi sedan en tid på TV4 och det känns fint. Det är flera våningar upp från källaren räknat.

Vi som arbetar med Club Calcio älskar verkligen den italienska fotbollen och den kärleken försöker vi krama ur till er varje vecka.

ANNONS

Albin visade sig vara en sympatisk, cool och vältalig ung man. Jag slogs tidigt av hans driv, hans vilja, hans beslutsamhet. Många unga killar hade givit upp om de fått flytta runt som Albin fått göra. Men han har borrat ner skallen mellan axlarna och krigat på. Han har stått på tröskeln till A-landslaget under lång tid och vi har varit några stycken som stått bakom honom för att knuffa honom in i det där Zlatan-rummet och till sist kommer chansen.

Långsamt har unge herr Ekdal blivit bättre, starkare, större, säkrare. Framför allt har hans blick för spelet i högt tempo verkligen utvecklats under hans tid i Cagliari.

Jag minns att jag frågade Lennart hur det gick till när Juventus lockade Albin till Italien. Lennart hade undrat hur de kunde se på en så ung spelare att han skulle bli bra.

Talangjägaren från Juventus log och svarade:

ANNONS

– Du kan vara lugn, signore Ekdal, vi vet vad vi letar efter…

Unge herr Ekdal har en bit väg kvar till världstoppen men den sakta vandring han ägnat sig åt de sista fem, sex åren är beundransvärd och storslagen.

Han är ett föredöme i sin beslutsamhet.

Dessutom är det hur coolt som helst att boka in farsan på hotell i stan och själv ta över villan i Bromma under några galna dygn…

Hoppas huset stod kvar, Lennart!

Marcus Birro

Solrosen som stolt sträcker sig mot sensommarens sol…

Finns det något som förenar människor som älskar italiensk fotboll?

En viss stil, en utpräglad smak för elegans, en förkärlek för det sköna och vackra i livet?

Jag tror det. Även om jag vet att det är ungefär lika smart att skriva det som att gå runt i Ludvika och skrika svordomar på stockholmska…

Vill man sitta på en hysterisk pub med hysteriskt friterad mat i korgar och dricka hysteriskt många starköl blommar sådana ställen som mögelblommor längs vilken gråtfärdig gågata i vilken svensk stad som helst.

Vi andra håller oss borta. Vi har inte så många gemensamma torg att samlas på. Men vi finns. Vi finns i massor. Men vi skriker inte högst. Vi ser fotbollen som en konstform. Vi är stolta. Vi inser det larviga men samtidigt oändligt meningsfulla i att ha en snygg kostym när vi är ute och reser. Vi är ambassadörer för oss själva och varandra. Vi försöker bemöta människor vi möter med respekt.

ANNONS

Vi lär oss allt vi kan om våra klubbars historia och vi inser att historien, det förflutna, är lika levande som nutid eller framtid. Vi inser vilken kraft som vilar i klubbmärket. Vi vet vad fanbärarna betyder. Vi älskar dem som våra egna syskon.

Det ligger ingen värdering i detta. Inte nu längre. Tidigare umgicks jag med rätt låga tankar om den brittiska fotbollens frossande i alkohol och äcklig mat, om ösregn och ölmagar som sandsäckar vid bardisken.

Men det är fördomar. Dessutom är all kärlek lika stark. Vi ska inte döma. Vi ska inte ägna oss åt den typen av slentrianmässig tyranni.

Men vi kommer från olika världar. Jag ser hellre Lecce-Bari än Manchester United-Liverpool. Jag vet inte vad det är för fel på mig. När Chelsea mötte United för en tid sedan såg jag Fiorentina-Catania. Inte bara det. Jag hade sett fram emot den där matchen hela dagen.

ANNONS

Det som hände i England blev ett lågtryck över en annan stad, ett åskväder på avstånd.

Jag är antagligen skadad på alla sätt. Men jag älskar det.

Inför den här säsongen har jag sett över mitt yrkesliv. Jag har medvetet valt bort en del för att mer på heltid ägna mig åt Italien och serie A. Tidigare har jag ibland varit orolig att fotbollen ska sno fokus från mitt övriga skrivande och mina böcker. All den ängsligheten har släppt helt. Jag har förlikat mig med det underbara faktum att jag skriver om italiensk fotboll och att det är vad folk gillar att läsa av mig. Jag har inga problem med det längre.

Vi bör inte döma andra. Men vi bör samtidigt inte heller behöva leva med vår passion undangömd i den här virvelvinden som är och har varit brittisk fotboll i Sverige sedan Ingvar Oldsberg låste in sina gäster i en röd telefonkiosk.

ANNONS

Om fotbollen är en trädgård med tusen olika blommor är vi solrosen som stolt sträcker sig mot sensommarens sol.

Marcus Birro

Kärleken till Gli Azzurri.

Jag ser hur någon står på knä och putsar ena kanten av den röda mattan som president Obama snart ska dansa fram på.

Det hela har antagit gigantiska proportioner. Man kunde nästan tro att Francesco Totti är i Stockholm…

Jag sitter på motionscykeln och ser presidenten vinka från sin bil. Direkt efter kan jag läsa om det på nätet.

Jag begriper allt mindre om det som händer omkring mig.

Cesare Prandelli har i dagarna annonserat att han gärna vill träna ett klubblag efter VM 2014. Han saknar den nära, återkommande kontakten med både spelare och spelet säger han.

Frågan är då vem som ska ta över Gli Azzurri, och vilket lag Prandelli kan komma att träna? Kanske är svaret på de frågorna ett och samma.

ANNONS

Det bästa vore om det skedde en snygg rockad på Milans tränarbänk. Allegri till landslaget. Prandelli till Milan.

Jag ser mycket hellre Allegri än Zaccheroni som förbundskapten för Italien.

Min egen kärlek till Gli Azzurri löper två vägar. Båda leder till och ifrån hjärtat. Dels är det blodsband. Landslaget har kommit  att representera det italienska i mitt liv. Den andra vägen har byggts upp som en sorts azurblå identitet. Jag har under alla de här åren som jag följt den italienska fotbollen lärt känna spelarna. Det är nästan så att jag känner dem. Jag kan allt om dem, och har en sorts relation med dem. Inte på det där sinnessjuka stalker-aktiga sättet, utan mer som syskon man vet att man har någonstans och kan följa utan att träffa.

Jag har lidit mer för Italien än jag lidit för kvinnor genom åren.

ANNONS

Ni kan historien. Ut på straffar  i VM 1990, VM 1994, VM 1998. Blåst på segern av en moderatpoltitiker från Mölndal (Anders Frisk) i EM 2000, lurad på avancemang av domare Moreno 2002, 2-2 mellan Sverige-Danmark 2004.

Och så! Kronan på verket.

VM-guldet 2006. De demoner som lämnade mitt hjärta den 9 juli 2006 hade suttit fast i sina sjungande kedjor i sexton år!

Mitt första VM var 1982. Jag var tio år gammal och hela världen höll på Brasilien. I vår lilla förort utanför Göteborg hängde brasilianska flaggor från flera av kvarterets mögelskadade balkonger. Men Italien slog ut Brasilien. Italien dansade sedan hem finalen med solklara 3-1 mot Västtyskland.

Att älska är inget intellektuellt beslut. Jag sitter inte kalkylerar över mina känslor. Jag älskar. Punkt slut. Jag är också fortfarande naiv nog att vilka visa denna kärlek öppet och tydligt. Eftersom kärlek aldrig ska behöva försvaras.

ANNONS

Nu när jag tänker på det är kärleken till Gli Azzurri mer grundläggande, och avgjort mer livskraftig än nästan någon annan relation jag haft genom livet, bortsett från min familj.

Det är både en förskräcklig och fantastisk slutsats att behöva dra.

Jag väljer inte kärleken, den väljer mig.

 

Marcus Birro

Underbara matcher i Club Calcio.

Tisdag och sensommaren är bättre än själva sommaren.

Morgonen är kristallklar, luften lätt att andas. Under dagen värmer solen gott och kvällarna dröjer med minnen om en sommar som vägrar vika sina sommarblad mot sista kapitlet.

Jag tar en promenad intill en sjö och ser näckrosorna driva varsamt över ytan. Jag är ensam med barnen den här veckan, förpassad in i en väldigt vacker och varsam situation där mina prioriteringar handlar om barnen först och främst.

Det är ju uppehåll i Italien till helgen på grund av landskamperna. Viktiga sådana. Italien möter Bulgarien och Tjeckien. Hemmamatcher båda två. Jag kommer under veckan, redan i morgon, återvända till landslaget med längre texter om landslagets ärofulla historia och också om lagets nuvarande status.

ANNONS

Jag har sett vilka matcher Club Calcio visar i höst och vinter och det är vacker bukett matcher.

Jag har plockat ut några sällsynt skimrande godbitar.

Den 19 september redan är det derby i Genua.

Genua är motsättningarnas stad. Det är en viktig hamnstad och som i alla sådana finns kvarter där som mest liknar (och låter) som något ur Thåströms allra mest brutala Peace, Love And Pitbulls-period.

Det är kargt för att använda ett milt uttryck…

Samtidigt är staden verkligen vacker. Derbyt är ett av Italiens vänligaste. Det är självklart att det finns rivalitet mellan lagen, det är trots allt derby och trots allt Italien, men det brukar för det mesta vara trivsamt och familjevänligt.

Jag har haft glädjen att se några derbyn i Genua på plats, och jag kan intyga att det är en mäktig upplevelse.

Min förkärlek för Sampdoria härstammar från ett trivsamt kyssande med en flicka från Genua i Göteborg efter finalen mot Anderlecht i dåvarande Cupvinnarcupen som Sampdoria vann. Sommaren 1990 och jag var arton år. När man är arton år är man odödlig.

ANNONS

Jag var där och såg Vialli, Mancini och de andra. Kvällen drog ut på tiden om man så säger…

Den 22 september är det Milan-Napoli.

Detta är mer en landskamp än en ligamatch. Syd mot Norr. Rika-Fattiga. Det är så folk i Neapel ser på saken. Ibland kan det där bli tröttsamt. Neapel är trots allt en av Italiens största och viktigaste städer och det är inte alltid så smickrande att självmant klä sig i offerkoftan, men de här matcherna brukar vara fantastiska.

Den 6 oktober är det dags för Milan-Juventus.

Ett stormöte alldeles oavsett vad lagen ligger i ligan. Detta är en tidig chans för Milan att på allvar utmana Juventus om ligatiteln. Dessutom är det en utsökt kulturupplevelse.

Jag är ju författare. Det är inget märkvärdigt men det är vad jag gör. Det är också vad jag är. Jag skriver böcker. Jag älskar kultur och det finns nästan ingen vackrare kulturupplevelse än ett fullsatt San Siro en sen kväll. Det är som att vara ombord på ett rymdskepp som långsamt stiger mot den svarta himlen. Det är så storslaget att allting annat bleknar i jämförelse. Det är så nära ett rus man kan komma utan att droga. Italien har många rätt gråtfärdiga arenor men San Siro är monumental och underbar.

ANNONS

22 dec, Inter-Milan.

Högst upp i den mäktiga Domen sitter den lilla madonnan. Hon är oansenlig och hon är oändligt mäktig. Det är om henne derbyt i Milano handlar. Två dagar innan julafton är det dags för derby i Milano och med tanke på hur starka Inter ser ut i år ser detta ut att vara en sagolik toppmatch. Julklapp två dagar före julafton.

Detta är bara ett axplock ur säsongens matcher. Vi sänder Club Calcio varje söndag. Alltid med start klockan 20.

 

Marcus Birro

Välkommen hem, Kaka.

Hjältar är tidlösa. Det finns inget brott på en hjältes livslinje. Det han eller hon gjort består.

På många sätt kan man definiera tillståndet i ett land genom att titta på hur det tar hand om sina hjältar. Sverige är rätt kassa på det där. Vi skäms lite över tider som flytt. Vi står vid strandkanten och blickar ut över horisonten. Vi vill ligga i framkant. Det som inte hänt är viktigare än det som hänt.

Jag glömmer aldrig när jag såg Gunnar Gren vid Nya Ullevi. Det var match med Öis och en go och glad gubbe i gul väst bad Gren ställa sig längst bak i kön. Ingen ska tro att han är något. Man behöver inte nedvärdera andra för att hylla sina hjältar. Nederlaget var inte Grens, utan väktaren, den goa gubben i gult, som inte kunde tänka sig att låta en legend smita in tio minuter före oss andra på en match med Öis…

ANNONS

Det är min bestämda uppfattning att Italien minns GrenNoLi bättre än vad vi gör i Sverige. Vi MINNS dem kanske, men i Italien är de så levande. Det talas om den. Man jämför dagens spelare med dem. De satte en ny standard när de kom ner till Italien som fortfarande var under uppbyggnad och konstruktion efter kriget.

De var alla utsökta ambassadörer för Sverige i Italien. Och för Italien i Sverige. När min farsa kom hit på sextiotalet hade de svenska fotbollsstjärnorna redan krattat manegen. Det dröjde inte länge förrän det till och med gick att köpa vitlök i affären…

Förra året spelade jag in en skiva med Wayne Hussey från The Sisters Of Mercy och The Mission. Detta var band som sålde miljoner skivor över hela världen för tjugo år sedan. Det är länge sedan. Men det är också igår. Hussey har bokstavligen räddat livet på mig med sin musik. På samma sätt som Thåström, Lundell och en del andra har gjort.

ANNONS

En hjälte alltså. Ingen svensk ängslighet kan förändra det faktum att en hjälte är en hjälte för alltid. De som var med och förklarade och försvarade ens liv mot en ständig mur av förbannat samhälle, är hjältar också idag, när de härjar runt och kör sina gamla låtar för två hundra ölmagade småbarnsföräldrar.

När Kaka landade i Milano igår vid lunchtid var det en hjälte som landade. Och få klubbar i världen är lika bra på att handskas med sina hjältar som Milan. Kaka välkomnades med den där värmen mer för vad gjort för klubben än för det han kommer att göra.

Det finns något mycket sympatiskt med detta. I en tid där allt handlar om miljarder och snabb vinning är det så vackert att en klubb vågar satsa sin prestige och en del pengar på att öppna upp grindarna för en man som var med om att föreviga klubben i historieböckerna. Milan är en familjär klubb och historien rymmer även hemkomster som inte slutat med jublande framgångar. Men det är inte viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att en av världens viktigaste klubbar, och deras supportrar inte minst, varmt välkomnar hem en hjälte, öppnar sitt hus, välkomnar hem en man som skänkt dem mycket glädje och stolthet genom åren.

ANNONS

Det är stort att inte glömma. Det är en fråga om heder. Att minnas vilka det är som givit en äran och också tacka dem som gjort det.

Kaka är inte lika bra som han var för 2007. Han har haft det tufft i Madrid. Men det, om något, är historia nu. Madrid är en hjältes parantes.

Milan kan konsten att handskas väl med sina hjältar.

Kaka är hemma nu och det är faktiskt exakt hur mäktigt som helst.

 

Marcus Birro

Ett försvarstal för Silvio Berlusconi.

– Jag fruktar inte Berlusconi i sig, jag fruktar Berlusconi i mig…/Giorgio Gabers.

Det ligger en del i det där citatet. För att förstå och begripa Silvio Berusconis politiska gärning bör man vara insatt i Italiens korta historia. Landet har varit ett enat land under väldigt kort tid. De olika lokala regionerna är starka och det nära, det inhemska, det provinsiella, är av extrem betydelse. Därför har Berlusconi egentligen haft väldigt lite egentlig makt. Människor sköter sin vardag utan att alls ens tänka sig inblandning från Rom. Det är svårt för oss här att begripa, vi som är väldigt noga med att fylla i varenda blankett vi får så korrekt som möjligt.

ANNONS
I Sverige är det viktigt att ha god kontakt med de som driver in våra skattepengar. Vi känner oss delaktiga i en sorts kollektiv omsorg. Vi är Sverige.
I Italien är det ingen som tänker så. Där är man inte en del av landet eftersom landet är en löst ihopsatt kaross, ett tak med tusen hål i.

I Giorgio Gabers mening om Berlusconi går det att skönja hela det stormande hav av motsättningar som utgör den vacklande grunden för Italien, detta osannolika monster av korruption, historia, skönhet och mänsklig storhet.

Min relation med Italien är dels blodsband men också tusen andra former av kärlek.

Den förenklade synen på Italien som ett gäng lallare med mycket fritid är förutom rent fördomsfull, också direkt felaktig och orättvis. Den är helt enkelt inte sann. Detta att italienarna skulle vara så hjärntvättade att de röstar fram Berlusconi gång på gång för att han äger en del tv-kanaler. Det är inte sant.

ANNONS

Det finns hur många andra tv-kanaler som helst i Italien. Det är en lögn att påstå att Berlusconi skulle ha vunnit folks röster genom tv-kanaler.
Det finns hur många andra, fria, oberoende tidningar som helst. Det finns internet i Italien också.

Det offentliga samtalet (utan inblandning av den politiska makten) hålls vid liv genom fantastiska debattprogram på bästa sändningstid, genom möten, demonstrationer med miljoner deltagare, en kvinnorörelse som är starkast i Europa och tusen andra projekt.
Ändå detta ständigt återkommande tjatter om att italienarna lever i en sorts mediadiktatur.

Italien har en väldigt svag stat. Det har till följd att byarna, städerna, provinserna vuxit sig starka. det har också medfött att maffian, som egentligen i grunden är en sorts stat i staten, har vuxit sig stark. Dessutom har maffian i många fall allierat sig med makten genom att vara en del av den verkliga politiska makten.

ANNONS

Att Italien som land fortfarande är enat är egentligen ett under. Särskilt om man ser på hur det gått för närliggande länder som Spanien (med tidigare stark separatistiska slitningar) och det forna Jugoslavien. För att inte framstå som besynnerligt bör Italien inte jämföras med stabila demokratier som Sverige eller Tyskland. Då blir det omöjligt att begripa sig på landet.

Till skillnad från andra storklubbars ägare har Berlusconi nästan glömts bort som ägare av Milan. Hans bisarra sexfester, politiska klavertramp och kejserliga ambitioner har ställt sig i vägen för vad han gjort med Milan.

Hans betydelse för Milan är fundamental. Han tog över en klubb i totalt förfall, och med pengar OCH kärlek räddade han livet på Milan som klubb. Han gjorde under tidigt nittiotal Milan till världens bästa klubb. Detta i en tid när oljemiljarder inte fanns. Utan riktig passion och innerlig övertygelse hade det aldrig gått.

ANNONS

Jag satt med under en presskonferens inför Milan-Barcelona i våras. Silvio satt vd podiet, bredvid Allegri och Montolivo. Silvio såg extremt trött ut. ibland slöt han ögonen och satt och vaggade lite för sig själv.

Hans krig på tusen fronter har börjat ta ut sin rätt.

Medan familjerna Agnelli, Sensi och Moratti alltid setts som fotbollens ekonomiska pionjärer har Berlusconi mer och mer förvandlats till kejsare Nero.

Det är synd. Som politiker har han gått vilse i sin egen myt allt för många gånger. Men det borde inte hindra oss från att se vad han gjort för Milan och för italiensk fotboll överlag.

Marcus Birro

Kärleken är alltid inkluderande!

Sommaren är överskattad.

Man sitter på sin mikroskopiska gräsplätt och spanar som en hök på barnen så att de inte ska hamna under vatten, tar snirkliga löprundor mellan grillande och packade ungdomar på Långholmen, och sitter lite pliktskyldigt på den nya balkongen och ser solen fördela sina strålar genom lövverket.

Man dröjer med blicken utan anledning. Man blir svettig. Man duschar och suckar tungt.

På sommaren mår jag som en poet. Efter ett halvår i en vintrig krigszon med hala backar, isande vind, snövallar och mörker så kommer sommaren och skruvar ner min ande i jorden.

Värdelöst så klart.

Hösten är min perfekt tempererade kopp te.

ANNONS

1 september, vänner. Allt är möjligt. Luften är ännu varm men klar, kvällarna kommer fortare men fortfarande är mörkret vänligt, barmhärtigt. Nya planer, nya möten, spännande projekt.

Jag är glad att få skriva om italiensk fotboll på denna plats och jag vill verkligen att du som läsare ska känna dig välkommen. Jag har tidigare bloggat på Svenska Fans och hos Expressen. Nu samlar vi skrivandet om den italienska fotbollen här under det vackra Club Calcio-taket och det känns rätt och riktigt. Min förhoppning är att du ska dig varmt välkommen hit. Vi är i denna båt tillsammans. Vi ingår i familjen. Vi är grenar på samma italienska träd.

Det är om detta jag tänkte skriva lite. Kan man vara lite småförälskad i andra lag än det man älskar? Är det rimligt? Är det anständigt eller att betrakta som otrohet?

ANNONS

Min allra första fotbollsförälskelse var Gli Azzurri. Jag satt hemma tio år gammal och följde VM i Spanien 1982. Hela världen höll på Brasilien. Ingen höll på Italien. Farsan stod mest på balkongen och kedjerökte i ren skräck. Jag minns ännu hur hans nikotingula fingrar darrade när han tände en ny cigarett medan den gamla låg och dog i det överfulla askfatet. Italien vann VM och dagen efter tog vi vår hysteriskt gula Golf och rullade mot Italien för den årliga semestern.

Jag minns ännu rubrikerna i GP den morgonen. Jag och brorsan hade tidigt tagit oss ner till Lövgärdets Centrum och hittat tidningshögarna innan utdelarna kommit och tog en tidning. Jag minns att Peter lade några kronor överst på högen.

– Mamma Mia, vi är världsmästare, löd rubriken. Antonio Cabrini satt överst i en hög av italienska spelare. Jag glömmer aldrig stoltheten, glädjen jag kände då. Som att få se sitt barn eller sitt syskon lyckas med något man vet att de kämpat så länge för. Som att få vinna själv.

ANNONS

Det leder oss in på den något förvridna kärleken till Inter. Min farsa håller på Juventus och som ung var han en rätt så härdad och råbarkad supporter som åkte på bortamatcher och faktiskt också kastade stenar mot motståndarnas bussar. Brottet är numera preskriberat…Som barn satt jag hakad på den där kärleken. Jag var en svartvit medbrottsling…

Jag var en korvvagn bakom den svartvita bussen. Juventus var mitt livs första fotbollskärlen. Jag ska inte förneka det och har heller aldrig försökt göra det. Jag kör med öppna kort.

Vid sidan av att åka med familjen till Nya Ullevis ekande läktare för att se Öis och stjärnor som Peter Dahlqvist och Sören Börjesson fanns det bara engelsk fotboll på teven. Ingvar Oldsberg gömde sina gäster i en telefonhytt inne i studion. Alla garvade för högt. Alla var från Göteborg. Alla var medlemmar i en mardröm.

ANNONS

1989 åkte jag till Rom för första gången. Jag var sjutton år och förälskade mig så grundligt i staden att jag där och då konverterade till Roma. Jag har aldrig ångrat mig. Jag älskar den klubben med en hysteri som dessutom bara blir värre med åren.

Men 1987 kom Inter till Göteborg.

987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhårt på Inter mot Blåvittt i Uefacupen. Det var jag mot hela skolgården, hela Göteborg, jag mot hela världen. Jag stod på Ullevis väldiga betongläktare och såg Zenga, Ferri och de andra klara 0-0. Alla trodde det var klart. Särskilt när Stig Fredriksson gjorde självmål nere på San Siro två veckor senare. Men så gör Stefan Pettersson 1-1 och Inter är utslaget. Jag visste vad som väntade. Jag visste vilken iskall ensamhet som väntade. Kunde redan höra alla pikar. Jag gick i svart sorgeband runt armen dagen efter. Det var min första stora fotbollssorg. Den skulle följas av flera. Satan i gatan vad många fler den skulle följas av.

ANNONS

Inter fick alltså representera landet Italien. Ett land som är en del av mitt ursprung. Ungefär så tänker jag och känner jag nu också när jag ser Milan eller Juventus spela i den stora europeiska cuperna. Min lojalitet och min kärlek till Roma påverkas inte av att andra lag från Italien kan representera landet, ligan, kulturen och allt det andra som är så viktigt i mitt liv.

Inter fick representera utanförskapet. Inter blev en fläkt av den andra världen, av skönhet, elegans, stil och fness.

Inter blev en motpol mot medelmåtta, fulhet och 2000 på Ullevis läktare i trista matcher mot Grimsås, Saab och Öster.

Sedan är det självklart att det finns lag som klingar vackrare än andra. Milan är ett sådant lag. Det finns något väldigt mänskligt med den klubben. Jag bodde 2002-2003 i den lilla staden Montecatini utanför Florens (en stad dit tjocka tyska tanter åker för att dricka hälsosamt vatten ur brunnar som italienarna byggt vackra tempel över för att förstärka effekten) så Fiorentina betyder också en del. Napoli också. Det är ett lag som är ett sorts landslag för Syditalien.

ANNONS

Jag tycker det är hedervärt att fördela sitt hjärtas kärlek till en del andra lag. Om man är säker på var man hör hemma, om man vet vart ens hjärta bor, är det inte så konstigt att man går bort ibland, träffar andra, samtalar, bjuder in. Vi talar samma språk. Vi lever i samma land.

Eller som poeten Gunnar Ekelöf uttrycker saken:

“ Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma”…

En del människor blir rasande på att jag känner så här. De tycker jag sviker. De tycker jag är otrogen som håller på Milan när de möter PSV i kvalet till Champions League.Men jag älskar Italien, jag älskar serie A och ser det värdefulla för hela ligan och landet Italien att de faktiskt tar sig till gruppspelet.

Heder handlar om att våga bjuda in. Motsatsen till heder är att stänga gränser, snäva av, dra ett dumt streck i sanden. Heder handlar om att bemöta andra med respekt.

ANNONS

Heder, mina vänner, handlar inte om att ha vapen innanför brallorna, eller röra sig packad med skjortan utanför brallorna och kissfläck vid gylfen i sicksack på Stureplan som en idiot. Ej heller handlar heder om köra runt i dyra bilar, att slå sina medmänniskor på käften.

Vill man bli lite högtidlig, och jag älskar att vara högtidlig, kan man säga att heder och kärlek går hand i hand. Jag tror många i Sverige tycker det är roligt att Elfsborg tog sig till Europa League utan att de för den sakens skull håller på Elsfborg i Allsvenskan. När Blåvitt vann Uefa-cupen två gånger på fem år gjorde det många svenskar stolta, också sådana som inte höll på IFK i serien.

Så fungerar kärleken. Alltid inkluderande, aldrig exkluderande.

Marcus Birro
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto