Ingenting är mäktigare än fotbollens sanna sagor.

Mitt liv nu för tiden följer strikta rutiner. Somnar tidigt, sover bra, upp tidigt. Ingen tid för utsvävningar eller svammel. Livet är arbete och familj. Livet är gott.

Livet är på insidan.

Strax efter klockan 08 är jag uppe och ute på min löprunda, sneddar ner mot Söder Mälarstrand som skimrar som ett vykort i solen. Båtarna fast vid kajen. Stadshuset på andra sidan. Västerbron som ett bruddiadem.

Stockholm är enastående vackert.

I en utländsk tidning läser jag att många ser Stockholm som en vacker men samtidigt aggressiv stad. Jag tror det är sant. Huvudstaden är charmerande men tuff. Det finns väldigt lite rum för solidaritet och medmänsklighet. Individualismen har delvis förblindat oss.

Vårt liv, vi själva, är mycket viktigare än sammanhanget vi befinner oss i. Vår jakt efter lyckan är det viktiga och de som som står i vägen för denna lycka får gärna falla.

Vi lever i Sverige med förvissningen om att vår egen vilja alltid vet bäst. Om vi får vad vi vill ha så blir allt bra. Men är det verkligen sant? Ibland kan den egna viljan vara fruktansvärt förrädisk och förgörande.

I går spelade Kaka match för Milan igen och idag hyllas han som en hjälte. Här har vi en spelare som var som bäst för sju, åtta år sedan, men som välkomnas hem till ett land och en stad som inte glömt honom, inte glömt vad han kunde en gång, aldrig kommer glömma det sår han skar i sig själv för blottlägga sitt hjärta. Jag älskar sådant där. Jag älskar när människor minns.

Det är där vi får leva den längsta tiden. I andras minnen. Vår tid just nu är enbart ett andetag.

Italiens match mot Bulgarien var inte mycket att skriva hem om. Baksidan på en bussbiljett hade räckt.

Italien är bra i de sista tjugo i första halvlek och det är också då som fina gamla (?) världsmästaren Gilardino från nära håll nickar in 1-0 och ännu en gång för ställa sig längs kortlinjen och spela fiol framför fansen. Underbar syn.

Jag minns när han gjorde ungefär samma sak, nick och mål, mot USA i VM 2006. Och jag glömmer aldrig passningen bakom ryggen till Del Piero i semifinalen mot Tyskland, det som betydde 2-0 i den historiska matchen.

Sex år tidigare, EM 2000, hade Del Piero kommit fri i ett liknande läge. Italien ledde då med 1-0 mot Frankrike i finalen och Del Piero kunde avgöra den matchen men missade. Senare vände Frankrike och vann.

Sex år senare, 2006, missar han inte. Samma igen, snett in från höger.

Sagor, vänner. Ingenting år mäktigare än de sanna sagor som fotbollen berättar.

Det är det jag verkligen älskar med den här sporten. Den berättar saker om oss själva. Den är större än sporten. Drömmar, sagor och tillhörighet. Det blir inte större.

Resten av matchen mot Bulgarien handlar om Buffon och hans mirakelräddningar.

På tisdag väntar Tjeckien och Italien kan där och då matematiskt bli klara för VM 2014.